Nu är jag då tillbaka, konstigt men ändå skönt. Och ska ju självklart rapportera från min semester! Har ju nästan tre veckor att berätta om, och för att det inte ska bli tre veckors läsning för er så tas enbart det viktigaste med.
Besök i communityt
Först var ju mamma och Ingvar här och hälsade på mig, absoluta höjdpunkten. Att få visa dem hur jag bodde och lever, att de fick möta vännerna och familjen här var verkligen toppen. Och även förstås att folket här fick träffa dem. Nu har de i alla fall en lite bättre förståelse över hur livet här är, för det är inte alltid så lätt att förklara, vissa saker måste upplevas på plats för att förstås…! Annars började jag redan här känna av att min inställning till tid och planering avtagits sedan jag kom hit.
Kruger Parken
Sedan var det några dagar i Kruger Parken, då det är väldigt grönt nu på sommaren fick vi inte se jätte många olika djur, men för min del viktigaste av allt, noshörningen, den sista av The Big Five för mig. Annars var det mycket giraffer (helt fantastiska djur, deras anatomi upptog mycket av mina tankar) zebror, impalas och gnus. Och en liten skymt av ett lejon…
Cape Town
Table Mountain var häftigt, blev tur med kabinbanan upp och sedan rundvandring där uppe och tittade på utsikten. Fräckt var när dimman kom och drog in som en duk över berget. Robben Island var också en speciell upplevelse, det är en grym historia i Sydafrika som verkligen berör… Guiden här var väldigt speciell, en av de bästa jag varit med om, berättade med väldigt stor inlevelse och fick bra deltagande från oss, kanske för att han började med att uppmana oss om att ställa frågor, för annars skulle han bli av med jobbet och ersatt med en dvd…! Tog även turistbussen runt i staden för att få sett så mycket som möjligt av alla fina byggnader och monument på kortast möjliga tid, något som passade fin fint. En kväll tog jag med mamma och Ingvar till Africa cafe för middag (deras julklapp från mig), där serverades mat från hela Afrika med dans och ansiktsmålning under tiden! Och en annan kväll blev det kräftor, eller en kräfta per person för de va enorma, och väldigt gott!
Godahoppsudden
Vi lämnade Cape Town med bil och utforskade godahopsudden. Det blev besök på Afrikas med sydvästliga udde - Cape point, såg pingvinerna och åt fisk i en mysig hamn ort.
Somerset West
Efter Godahoppsudden åkte vi till Somerset West, en del av vindistrikten och de finare delarna av Sydafrika för att bo på ett svensk gesthouse, lite konstigt med så mycket svenskar omkring sig, men vi trivdes fint här. Det blev rundkörning i Parl (här jag spenderade Genereal Orientation i juli), Mbekweni (ett township), Bainkloofspass (en fantastisk väg uppe i bergen) för att slutligen hamna i Franshoek för Belgisk chokladtillverkning! Dagen därpå blev det vinprovning och en spännande rundtur i Stellenboch på olika vingårdar, för ja, de är verkligen olika varandra, och vi besökte bara 4 av de dryga 140 som finns i orten… Dagen efter igen blev det mer bliåkande, till Hermanus, dock var vi lite fel i tiden för att få syn på några valar och vände hemåt för lite slapp vid poolen.
Sista dagen med mamma och Ingvar
Efter utcheckning blev det strosande i Stellenboch innan vi åkte tillbaka till Cape Town för ett besök på Two Oceans Aquarium, ett havsmuseum vad säger du om det Lotta? Fräckt att se djuren, men blir lite konstigt när man sett djur i det vilda att nu se dem inomhus… Så följde mamma och Ingvar mig till bussen och vinkade av mig, för att ses om 7 månader igen, lite jobbigt att säga hej då, men nya äventyr väntar ju…
Coffee bay
Jag ankom fin fint till Coffebay och mitt backpacker. Till en början funderade jag på hur i hela friden jag skulle stå ut här, mycket rökning, alkohol och konstiga folk, fast det är lite av backpackers kulturen och det visades sig att människorna trots allt var trevliga och att tillvaron blev mycket bra. Första dagen här tog jag en liten surfkurs, under en dryg timma lyckades jag att stå upp på brädan en gång, så kunde efter det konstatera att det var kul att testa men att jag aldrig kommer att bli någon surfare. Sedan när jag ligger och slappar på rummet kommer den största överraskningen, Sverre och Jörgen! Helt ovetande om varandra hade vi bokat in ett besök i denna lilla by, på samma backpacker och hamnade i samma rum, när sånt händer är världen allt bra liten…
Julafton blev väldigt annorlunda i förhållande till vad vi är vana vid i Sverige. Började dagen med en strandpromenad och fick se delfiner ute i havet, inte så tokigt. Vidare så hade personalen på backpacker stället anordnat med utflykt till klippor och grottor, så det blev vandring där med nästan 70 andra innan regnet kom, allt för att påminna om det svenska vädret. Men vad gör det? Sedan blev det även middag, det var lite festligare än vanligt och massa mat, annorlunda från det svenska julbordet, godare, men det var ju ingen julmat direkt…
På juldagsmorgon mötte jag en Xhosa-kille som bjöd med mig att se på hans by, så det nappade jag ju på och gick med honom. Han tog med mig runt från hus till hus hos vänner och familj och jag fick verkligen en fin insyn i hur de lever. Det var stampade jordgolv i lerhyddor utan elektricitet, men alla var glada och bjöd på det speciella Xhosa-brödet och jag fick även smaka på hemgjord öl, brödet var kanon med ölen pyton. Kom så småningom tillbaka till Coffee bay och lagade middag tillsammans med Sverre (och Jörgen som övervakare), kul med matlagning, blev så delikat som makaroner och korv med pastasås (!)
Durban
Så var det dags att lämna Coffee bay för Durban. En resa som skulle komma att innebära många problem men lösa sig fint. När jag satt i transporten från till Umthata där jag skulle hoppa på bussen ringde de från Translux (bussföretaget) och sa att de inte skulle köra sträckan jag hade bokat (för en månad sedan), så vad gör man ensam mitt ute i ingenstans. Tack och lov löst det sig med SA Roadlinks (en av de andra långdistansbussarna på väg till Durban). Anledningen att man inte körde fick jag veta att var för att jag var den enda resenären… haha! Lite mer problem då backpacker stället inte fått min bokning, shit, men som tur är går det alltid att göra ”some arrangements” och jag fick mig ett rum och somnade gott.
En grå söndag i Durban är ingen höjdare, men tog mig runt med turistbuss och promenerade runt uShaka Marin World. På måndagen kom solen, men även så vinden, blev även i dag lite promenad i staden, på indiska kryddmarknaden, till nybyggda fotbollsstadium, casinot och stranden.
För att summera Durban tycker jag att det var en tråkig stad, många risiga ställen…
Hemresan
Så lämnade jag Durban på kvällen för nattbuss som gick fin fint, bussen var till och med i Pretoria 30 minuter för tidigt, vilket gav mig 4 timmars väntan innan nästa buss till Polokwane och sedan vidare med taxi hem. Väl hemma var man glada att se mig i familjen och allt var sig likt. Eftersom det var fotbollstunering inte så långt härifrån kunde jag ju inte hålla mig utan gick dit, hann precis till straffläggningen i finalen, fick verkligen känna på stämningen, och kände hur mycket jag saknat livet här när jag varit ute och rest!
Konstateranden
För att summera mitt resande, Sydafrika är ett underbart land! Det finns massor att se och upptäcka här, människorna är trevliga överallt. Skillnaderna är stora från plats till plats vilket gör allt mycket mer intressant. Så har haft en toppen ledighet och ser fram emot nästa tur vart hän den nu går…? Men som sagt var, borta bra, men hemma bäst, det var gott att vara tillbaka här!
Ser nu fram emot att fira nyår tillsammans med vännerna här, kommer till 100% inte att bli som i Sverige, men ska bli spännande, det är kanske en av de största högtiderna som de firar här, och nu ska jag vara med!
Sverigebesök
Så, äntligen. I onsdags kom mamma och Ingvar hit. Jag var som ett litet barn när jag väntade hela långa dagen. Är mycket härligt att ha dem här och visa runt, nu får de kasnke en lite bättre förståelse om vad det faktikst innebär att bo i Buffelshoek.
Har låtit mamma (med Ingvar bredvid) skriva lite i går om hur det var att komma till Sydafrika och möta min vardag:
Efter nästan en och en halvtimmas körningar fram och tillbaka i Johannesburg, hittade vi äntligen vägen norrut mot Nettan. Drygt fem timmar senare kunde vi plocka upp henne i Bochum och åka den sista halvtimman till hennes hem.
Ratten på höger sida, köra vänstertrafik, 120 på motorvägar (fina men smala) och säkert 20-30 bussar / lastbilar med smaschade däck, 4 vägtullar och en rastplats. Bara resan var en upplevelse i sej ..
Mysigt, trevligt, snälla människor – men sand, lite gräs, utedass utan ljus och inget rinnande vatten på tomten – detta är hennes vardag och nu vår (i drygt två dygn).
Idag har vi promenerat till en lokal hantverkare och sedan till en av Nettans skolor – hejat på hur mycket människor som helst och blivit presenterade för dem. Nettan säger vi har gått typ fem km, men det tog drygt 3 timmar – det går inte fort här i värmen ..
Lunch, sov lite middag och sedan satt vi under ett Amarullaträd vid Tuck Shopen på tomten och tittade på Nettan när hon tränade fotboll med KBC. Folk kom och gick, alla hejade och var trevliga. Sedan var det middag, dusch (dvs avtvättning i en balja) lite dator och snart sängen.
Förundras över all modernitet – typ TV och mobiltelefoner – men inte vatten och avlopp i huset.
Mango har vi ätit, mycket mer smak än hemma, men också kladdigare. Bananerna är små, men mycket goda.
Massor av ljud hela dagen – kossor och åsnor med bjällror runt halsen, hundar, grodor, gräshoppor, getter, musik, mycket prat högt och ljudligt, dessutom en och annan bil. Apropå bilar, det är mest taxibussar, en brödbil och en och annan något annat – men det är 60 km på grus (läs sten) vägen här nere, tror inte ens jag hade lyckats komma upp i det ..
Här är däremot inga konstiga lukter, utom runt dasset .. – dock finns det 15 cm långa ödlor, en hel del olika sortera skalbaggar i varierande storlek (en som heter Christmas, den är helt röd och luden knappt 5 mm i diameter).
Det är ett annat liv, det är svårt att beskriva, det måste nog upplevas !!
Alltså spännande upplevelser för dem. Och mer ska det bli. I morgon åker vi till Kruger Parken och på måndag vidare till Cape Town för semester. Den 21 December lämnar de värmen för det svenska julvädret och jag beger mig till Eastern Capes stränder en veckas avkoppling. Förmodligen blir det inget bloggande förän efter jul (men ska aldrig säga aldrig) men håll utkik på Twitterbloggen/facebook vad jag gör!
Ska bli väldigt härligt med semester, men kommer sakna livet här och ser fram emot vad som väntar i Januari...!
God jul till er alla!
Har låtit mamma (med Ingvar bredvid) skriva lite i går om hur det var att komma till Sydafrika och möta min vardag:
Efter nästan en och en halvtimmas körningar fram och tillbaka i Johannesburg, hittade vi äntligen vägen norrut mot Nettan. Drygt fem timmar senare kunde vi plocka upp henne i Bochum och åka den sista halvtimman till hennes hem.
Ratten på höger sida, köra vänstertrafik, 120 på motorvägar (fina men smala) och säkert 20-30 bussar / lastbilar med smaschade däck, 4 vägtullar och en rastplats. Bara resan var en upplevelse i sej ..
Mysigt, trevligt, snälla människor – men sand, lite gräs, utedass utan ljus och inget rinnande vatten på tomten – detta är hennes vardag och nu vår (i drygt två dygn).
Idag har vi promenerat till en lokal hantverkare och sedan till en av Nettans skolor – hejat på hur mycket människor som helst och blivit presenterade för dem. Nettan säger vi har gått typ fem km, men det tog drygt 3 timmar – det går inte fort här i värmen ..
Lunch, sov lite middag och sedan satt vi under ett Amarullaträd vid Tuck Shopen på tomten och tittade på Nettan när hon tränade fotboll med KBC. Folk kom och gick, alla hejade och var trevliga. Sedan var det middag, dusch (dvs avtvättning i en balja) lite dator och snart sängen.
Förundras över all modernitet – typ TV och mobiltelefoner – men inte vatten och avlopp i huset.
Mango har vi ätit, mycket mer smak än hemma, men också kladdigare. Bananerna är små, men mycket goda.
Massor av ljud hela dagen – kossor och åsnor med bjällror runt halsen, hundar, grodor, gräshoppor, getter, musik, mycket prat högt och ljudligt, dessutom en och annan bil. Apropå bilar, det är mest taxibussar, en brödbil och en och annan något annat – men det är 60 km på grus (läs sten) vägen här nere, tror inte ens jag hade lyckats komma upp i det ..
Här är däremot inga konstiga lukter, utom runt dasset .. – dock finns det 15 cm långa ödlor, en hel del olika sortera skalbaggar i varierande storlek (en som heter Christmas, den är helt röd och luden knappt 5 mm i diameter).
Det är ett annat liv, det är svårt att beskriva, det måste nog upplevas !!
Alltså spännande upplevelser för dem. Och mer ska det bli. I morgon åker vi till Kruger Parken och på måndag vidare till Cape Town för semester. Den 21 December lämnar de värmen för det svenska julvädret och jag beger mig till Eastern Capes stränder en veckas avkoppling. Förmodligen blir det inget bloggande förän efter jul (men ska aldrig säga aldrig) men håll utkik på Twitterbloggen/facebook vad jag gör!
Ska bli väldigt härligt med semester, men kommer sakna livet här och ser fram emot vad som väntar i Januari...!
God jul till er alla!
Snart julledighet
Ytterliggare en vecka har gått här, och nu är det bara ett par dagar kvar innan julledigheten. Sån tur är så har det inte varit lika mycket att göra, dock har jag ju inte varit sysslolös, men har även hunnit med att slappa av lite med vännerna här i helgen.
I söndags hände det något spännande här, en man som hade dött för 30 år sedan var plötsligt tillbaka. ALLA (utom jag) gick för att se zombin, men konstigt nog så var det bara ett rykte...
Vad som mest har tagit min tid det senaste är rapportskrivning, tänk er en halv års rapport, allt som gjorts och hänt här, den tog mig nästan ett halv år. Rapporter från World AIDS day, kom inte och tro att SCORE är så strukturerade att det bara är ett formulär som ska fyllas i.
Att det är jul nu är lite märkligt, inga minusgrader, ingen snö, inget julpynt, inget mörker, det är varmt och solen har redan varit uppe någon timma! Blir väldigt avundsjuk när jag hör om alla julförberedelserna hemma i Sverige och all julmat mm... Men jag ska nog stå ut här också, självaste julafton kommer att spenderas på stranden.
Men innan julafton kommer händer något mycket speciellt, får besök här! I dag lämnar mamma och Ingvar Sverige för att i morgon eftermiddag anlända i Buffelshoek. Detta är något som jag ser fram emot väldigt mycket, att jag saknar dem är en sak, men det ska bli så spännande att få visa dem livet här, låta dem möta mina vänner och familj här och se hur jag lever nu.
Det var en liten kort uppdatering, men nu är det dags att gå ut och gräva längdhoppsgrop inför årsavslutnings tävling med skolorna i morgon, sedan blir det besök på en High school också tvätten och städning här så att allt är fint inför i morgon innan dgen avslutas med ladies soccer.
I söndags hände det något spännande här, en man som hade dött för 30 år sedan var plötsligt tillbaka. ALLA (utom jag) gick för att se zombin, men konstigt nog så var det bara ett rykte...
Vad som mest har tagit min tid det senaste är rapportskrivning, tänk er en halv års rapport, allt som gjorts och hänt här, den tog mig nästan ett halv år. Rapporter från World AIDS day, kom inte och tro att SCORE är så strukturerade att det bara är ett formulär som ska fyllas i.
Att det är jul nu är lite märkligt, inga minusgrader, ingen snö, inget julpynt, inget mörker, det är varmt och solen har redan varit uppe någon timma! Blir väldigt avundsjuk när jag hör om alla julförberedelserna hemma i Sverige och all julmat mm... Men jag ska nog stå ut här också, självaste julafton kommer att spenderas på stranden.
Men innan julafton kommer händer något mycket speciellt, får besök här! I dag lämnar mamma och Ingvar Sverige för att i morgon eftermiddag anlända i Buffelshoek. Detta är något som jag ser fram emot väldigt mycket, att jag saknar dem är en sak, men det ska bli så spännande att få visa dem livet här, låta dem möta mina vänner och familj här och se hur jag lever nu.
Det var en liten kort uppdatering, men nu är det dags att gå ut och gräva längdhoppsgrop inför årsavslutnings tävling med skolorna i morgon, sedan blir det besök på en High school också tvätten och städning här så att allt är fint inför i morgon innan dgen avslutas med ladies soccer.
World AIDS day
I lördags var det då äntligen dags för den första stora prövningen för mig gällande att arrangera ett event här i communityt. Och det har varit tufft. Hela förberedelseprocessen har varit ett stort kaos. Folk som är ansvarig för något gör inte det, och det slutade många gånger med att jag var den som fick reda ut deras lathet, för det handlar bara om lathet hos dem… Själva genomförandet då, även om jag var förberedd på att det inte skulle hålla någon svensk klass, men hade hoppats på mer. Men, det finns alltid men, folk hade roligt, dansade och det var lyckat i deras ögon! Något som gjorde mig glad i alla fall var en tidigare SCORE volontär från inte så långt härifrån dök upp och sa att detta verkligen var en succé. Fast ändå, för mig var det så många som gjorde mig besviken och när man jobbat så hårt för allt som de sagt att måste vara i programmet eller ordnas och sedan så struntar folk med ansvar i det!!
Hur som helst, har nu skrivit rapport till SCORE om allt och orkar inte skriva mer, och definitivt inte formulera allt på svenska så bjuder på lite bilder.
Actionbild från ladies soccer, att tjejerna har mer än två olika färger på matchtröjorna har att göra med att de lånades ihop av killagen som hade spelat... För det det är ju inte helt fel att få ha en matchtröja på sig.
Trötta men glada "gamlingar" efter Walking +40, som slutade med att sprang! Vinnarna på var sin kant, Mama som nummer 2 från vänster hade laddat hela veckan, kvinnan i mitten var inte med vid starten men helt plötsligt var hon i loppet och den sista mannen är anmärkningsvärt 77år och förlorade på mållinjen. Jag själv var med som vägvisare och påhejare (inte för att folk tror att jag hade åldern)
Till vänster delar av Staff members (de som dök upp), i mitten jag och till höger en man från Invesco (?) och längst ut har vi chifen. Överallt man är ska dessa fina gruppfoton tas...
Glada barn, som ni ser är det mörkt, det blir ju så när man börjar sent. Men är det en kamra i närheten så ska det poseras, "Shot me, shot me, Jani" och sedan kastar sig alla över mig för att se bilden! (Jani har blivit ett nytt namn här för de som inte minns Jeanette, det börjar ju på rätt bokstav...)
Hur som helst, har nu skrivit rapport till SCORE om allt och orkar inte skriva mer, och definitivt inte formulera allt på svenska så bjuder på lite bilder.
Actionbild från ladies soccer, att tjejerna har mer än två olika färger på matchtröjorna har att göra med att de lånades ihop av killagen som hade spelat... För det det är ju inte helt fel att få ha en matchtröja på sig.
Trötta men glada "gamlingar" efter Walking +40, som slutade med att sprang! Vinnarna på var sin kant, Mama som nummer 2 från vänster hade laddat hela veckan, kvinnan i mitten var inte med vid starten men helt plötsligt var hon i loppet och den sista mannen är anmärkningsvärt 77år och förlorade på mållinjen. Jag själv var med som vägvisare och påhejare (inte för att folk tror att jag hade åldern)
Till vänster delar av Staff members (de som dök upp), i mitten jag och till höger en man från Invesco (?) och längst ut har vi chifen. Överallt man är ska dessa fina gruppfoton tas...Glada barn, som ni ser är det mörkt, det blir ju så när man börjar sent. Men är det en kamra i närheten så ska det poseras, "Shot me, shot me, Jani" och sedan kastar sig alla över mig för att se bilden! (Jani har blivit ett nytt namn här för de som inte minns Jeanette, det börjar ju på rätt bokstav...)Svar på kommentarer
Väder finns över allt den gamla klassikern "inget dåligt väder bara dåliga kläder (pappa)
Jag instämmer, men det är inte så att folk här har samma kvalitet på regnkläder som vi har, om de ens har några regnkläder. Jag var redo att gå till skolan, klädd för att vara ute i regnet, men Oliva sa att det inte var någon idé eftersom barnen inte skulle komma ut i det vädret… Det som dock fick mig mest att stanna inne när jag tänkte gå ut och springa var att jag inte kunde få en varm dusch efteråt, det är inte så lätt att få upp värmen när det var kallt här, för regnar det är det ju väldigt kallt…
Och Bröllopet ett lätt stavat namn ex Eto' (pappa)
Leapeka, Madutung, Maleka, Matladi, Molele, Molokomme, Nteta, där har du de vanligaste förekommande efternamnen i fotbollslaget, 3-5 stycken med vardera. Till stor sannolikhet börjar efternamnet på M, 24 av 40 gör det…
Hur många var ni på festen? (pappa)
Vi var 16, varav 3 stycken var tjejer (inklusive mig), sedan var mamma, syster, bror och lite annat folk här i kring som vanligt…
Vad tyckte de om den svenska maten och bilderna från Sverige då?? (Sofia)
Svarade nog på det i inlägget efter, men maten behövde mer salt, de saknade pap och att inte äta med händerna var ovanligt. Bilderna fick många kommentarer, mycket ”owow”, dit vill jag åka.
Bröllop och 10 barn. Bröllop skulle väl gå, men 10 barn (dina egna) de skulle jag vilja se!;) (Lotta)
10 barn har jag förklarat för dem att det definitivt inte kommer att bli, max 3, end of discussion.
Bröllop och 10 ungar hoppas att någon heter Håkan (pappa)
Som jag sa ovan, max 3, blir det bara tjejer så blir det ingen Håkan, blir det någon kille så får jag, eller vi, för man är väl två om beslutet av barnets namn, ta oss en funderare.
Vadå Lekgowa?? Kallas du så eller är det ditt lag som heter så? (Sofia)
Trodde jag skrivit om det förut, men Lekgowa är ”vit person”, så alla barn kallar mig Lekgowa här. Fast har nu fått veta att de är inte helt fint att använda ordet, lite som att vi säger neger eller svarting, men barnen har ingen större koll på sånt så de är rätt okej ändå.
Vad är det för tenta du ska göra förresten? Och så här i efterhand: hur gick den? (Sofia)
Tentan var i motionspsykologi, tar en distanskurs. Intressant, dock är inget som man lär sig användbart här, de har så annorlunda syn på motion och träning, men det är spännande att ha två olika perspektiv. Kursen går från Sverige, men läroboken är från USA så det mesta är amerikanska studier i den och här lever jag i den afrikanska verkligheten… Ni förstår skillnaderna?
Var det en viss sarkasm i sista raden eller?? :P (Sofia)
(Men efter 7 timmars väntan gav jag upp och gick på fotbollsturneringen istället, för ovanlighetens skull spelade de den mest populära låten här, ”Will you marry me”, ungefär varannan låt, I love Africa!!!)
Sarkasm ja, men ändå så är det så underbart att vara här…
din stackare!! jag hade inte pallat en minut ens när ingenting är organiserat!! och det är ju inga småsaker vi pratar om. det är ju stora organisationer! men finns det inga som vet hur saker ska gå till som kan lära dem? phu... men jag håller med talaren som du tyckte var bra=) det är ju så man ska tänka men det gäller att komma ihåg det också=) (Vic)
Det är inte så mycket mer att säga, men det är livet som är så här, och jag kan säga att jag lär mig väldigt mycket, både om hur människor här är men också hur jag själv reagerar samt hur jag faktiskt anpassar mig och accepterar situationerna förvånansvärt bra!
Jag instämmer, men det är inte så att folk här har samma kvalitet på regnkläder som vi har, om de ens har några regnkläder. Jag var redo att gå till skolan, klädd för att vara ute i regnet, men Oliva sa att det inte var någon idé eftersom barnen inte skulle komma ut i det vädret… Det som dock fick mig mest att stanna inne när jag tänkte gå ut och springa var att jag inte kunde få en varm dusch efteråt, det är inte så lätt att få upp värmen när det var kallt här, för regnar det är det ju väldigt kallt…
Och Bröllopet ett lätt stavat namn ex Eto' (pappa)
Leapeka, Madutung, Maleka, Matladi, Molele, Molokomme, Nteta, där har du de vanligaste förekommande efternamnen i fotbollslaget, 3-5 stycken med vardera. Till stor sannolikhet börjar efternamnet på M, 24 av 40 gör det…
Hur många var ni på festen? (pappa)
Vi var 16, varav 3 stycken var tjejer (inklusive mig), sedan var mamma, syster, bror och lite annat folk här i kring som vanligt…
Vad tyckte de om den svenska maten och bilderna från Sverige då?? (Sofia)
Svarade nog på det i inlägget efter, men maten behövde mer salt, de saknade pap och att inte äta med händerna var ovanligt. Bilderna fick många kommentarer, mycket ”owow”, dit vill jag åka.
Bröllop och 10 barn. Bröllop skulle väl gå, men 10 barn (dina egna) de skulle jag vilja se!;) (Lotta)
10 barn har jag förklarat för dem att det definitivt inte kommer att bli, max 3, end of discussion.
Bröllop och 10 ungar hoppas att någon heter Håkan (pappa)
Som jag sa ovan, max 3, blir det bara tjejer så blir det ingen Håkan, blir det någon kille så får jag, eller vi, för man är väl två om beslutet av barnets namn, ta oss en funderare.
Vadå Lekgowa?? Kallas du så eller är det ditt lag som heter så? (Sofia)
Trodde jag skrivit om det förut, men Lekgowa är ”vit person”, så alla barn kallar mig Lekgowa här. Fast har nu fått veta att de är inte helt fint att använda ordet, lite som att vi säger neger eller svarting, men barnen har ingen större koll på sånt så de är rätt okej ändå.
Vad är det för tenta du ska göra förresten? Och så här i efterhand: hur gick den? (Sofia)
Tentan var i motionspsykologi, tar en distanskurs. Intressant, dock är inget som man lär sig användbart här, de har så annorlunda syn på motion och träning, men det är spännande att ha två olika perspektiv. Kursen går från Sverige, men läroboken är från USA så det mesta är amerikanska studier i den och här lever jag i den afrikanska verkligheten… Ni förstår skillnaderna?
Var det en viss sarkasm i sista raden eller?? :P (Sofia)
(Men efter 7 timmars väntan gav jag upp och gick på fotbollsturneringen istället, för ovanlighetens skull spelade de den mest populära låten här, ”Will you marry me”, ungefär varannan låt, I love Africa!!!)
Sarkasm ja, men ändå så är det så underbart att vara här…
din stackare!! jag hade inte pallat en minut ens när ingenting är organiserat!! och det är ju inga småsaker vi pratar om. det är ju stora organisationer! men finns det inga som vet hur saker ska gå till som kan lära dem? phu... men jag håller med talaren som du tyckte var bra=) det är ju så man ska tänka men det gäller att komma ihåg det också=) (Vic)
Det är inte så mycket mer att säga, men det är livet som är så här, och jag kan säga att jag lär mig väldigt mycket, både om hur människor här är men också hur jag själv reagerar samt hur jag faktiskt anpassar mig och accepterar situationerna förvånansvärt bra!
Mycket publicitet
Den senaste veckan har det varit mycket skrivit om och av mig lite här och var…
Först och främst finns ett resebrev att läsa på NIF:s hemsida, dock är det på engelska. För att normännen har svårt med svenska fick det bli så, eller för att jag inte orkade med att få till något på norska…?
Sedan har Håkon bloggat om besöket här, lagt upp bilder och skrivit ett pressmeddelande på Fredskorpsets hemsida.
Slutligen har vi månadsrapporten i St-tidningen: (+ extra materieal som vart bortklippt)
Tre månader har nu gått av mitt liv här i Buffelshoek, omgiven av folk som pratar ett för mig totalt obegripligt språk, Sepedi. Okej, jag förstår lite, kan hälsa och säga några fraser.
Sepedi (eller Northen-Sotho) är ett av 11 officiella språk i Sydafrika och pratas av folkgruppen pedi framför allt i Limpopo. Jag får således många gånger frågan om hur många officiella språk vi har i Sverige mer än engelska. Så för det första, trots att min engelska är långt ifrån perfekt så tror folk här att det är mitt modersmål och för det andra så är det en självklarighet för dem att vi har flera officiella språk. Att jag då bara lärt mig engelska genom skolan och att i stort sett alla i mitt land pratar svenska är för dem ofattbart.
Alla läroböcker på engelska i skolorna och nu i examenstider så skrivs nationella prov i alla ämnen på engelska. Min första tanke var att alla här måste ha en god förståelse och ett stort ordförråd. Tyvärr är det inte så, många gånger kuggar eleverna på grund av att de inte förstår frågorna.
Nivån på människornas engelska här är varierande. Barnen i Primary schools säger ”Good morning” oavsett när det är på dagen eller veta vad det betyder. Många av eleverna i High schools är ofta blyga för att prata engelska, speciellt tjejerna. Men det finns också en mängd killar som verkligen försöker att prata engelska, jag är imponerad över hur mycket en del verkligen kämpar för att få sagt vad de vill när de inte hittar orden och att en del runt i kring här faktiskt blivit mycket bättre på att prata sedan jag kom här. Vad det gäller äldre människor så tror de flesta att eftersom jag är vit så pratar jag afrikaans. Sedan finns det ju de som har samma nivå på engelskan som mig och man kan ha ett ”normalt” samtal. Dock är det ändå det faktum att jag inte pratar sitt eget språk och kan aldrig uttrycka sig som jag skulle ha gjort om man var i Sverige.
För att illustrera hur det kan vara när man inte förstår varandra så ska jag berätta från den första dagen i en av skolorna, Sesalong Primary school. Jag står ute på planen och väntar på barnen, och de kommer, så klart sent, två klasser i 10-års ålder på en gång och läraren dyker inte upp. Fråga mig inte hur jag fick till det, men de blev indelade i lag och redo för stafetter. Jag startade dem, ”Ready, steady, go!” och alla 100 springer mot mig. När lektionen sedan är över, hur förklarar man då att det är dags att gå tillbaka till klassrummet istället för att vara kvar på planen? Hur som helst, att använda kroppsspråket har verkligen fått leva upp till bevis här. Man kommer långt med att demonstrera och visa hur saker och ting ska gå till.
Det som dock gör mig mest frustrerad när det gäller kommunikationen är att afrikaner alltid svarar ja på frågor, det ligger i deras kultur eftersom de tror att man vill ha ett positivt svar. Så om jag frågar om de förstår svarar de ja även om de inte har en aning om vad jag har sagt. Under sjukgymnastutbildningen har vi pratat mycket om att ställa öppna frågor, alltså utan ja eller nej alternativ för att få personen att berätta så mycket som möjligt, det är dock något som ställer till det mycket för folket här. Och en fråga som varför eller hur är totalt omöjlig att få ett vettigt svar på.
De senaste veckorna börjar mer och mer ord i Sepedi komma från mig, få fraser och ord som används flitigt. Självklart blir jag frågad många gånger om dagen om hur jag mår, om jag är trött, om jag är törstig, om jag är hungrigt eller vart jag ska eftersom jag vet hur jag ska svara då. Att jag kan komma hem efter en dags arbete och säga något nytt gör Mama väldigt stolt, så den dagen jag kom hem och sjöng ”huvud, axlar, knä och tå” var hon väldigt lycklig och jag fick sjunga för alla grannarna och förbigående.
Att formulera sig i denna rapport har dock varit lite krångligt, hittar inte de svenska orden så lätt och mer och mer vad jag gör och tänker är numera på engelska. Det känns bra, för mig har denna tid verkligen fått mig att inse hur betydelsefullt det är att kunna prata engelska.
Allt mellan himmel och jord, alltså vädret
Har inte varit bra på att skriva på det senaste… Men nu ska jag ta mig lite tid och rapportera lite från livet här, mycket vädersnack, men lite annat också...
För er som läste förra inlägget eller sett Twitter-bloggen så har det varit regnigt här, pula e a na. Då tänker ni säkert, lite regn vad klagar hon för vi har också piss väder i Sverige. Men livet här blir total förändrat för att det kommer lite regn, eller ja, de senaste dagarna har det regnat ganska mycket, konstant i mer än 48 timmar… Vad som händer här är att man inte kan gå ut, eller man kan, men man gör det ogärna. Så för mig i torsdags var det ingen idé att gå till skolan även att det för mig bara var att ta på mig regnkläderna, men eftersom barnen inte skulle ”kunna” vara ute eller kanske inte ens vara i skolan. Klockan 9 på morgonen var jag redan uttråkad över att vara inne och inte kunna göra någonting. Trotsade vädret och gick till en kompis, fick mig en lektion i sepedi framför läger elden, inte så tokigt! Samtidigt som jag lärde mig massa ord på sepedi lärde jag honom motsvarande på svenska, så nu är han bättre på svenska än vad jag är på sepedi… Dock är sepedi ett svårt språk (håll utkik i St-tidningen) och när min kompis till och med var tvungen att använda lexikon för att kolla upp vissa vardags ord så kan ni ju förstå hur omöjlig det är för min del. Men jag gör framsteg och för tillfället är rummet fullt av lappar med sepedi ord, ex på dörren sitter en lapp som säger labati.
Hur folk här beter sig när det gäller väder är för mig näst intill obegripligt. Är det varmt, så klagar man över att det är för varmt, sover på dagarna för att de inte orkar göra något annat och önskar att det kommer regn. När regnet väl kommer kan de inte gå ut, och det man kan göra inomhus är att sova. Så nu är det intressant att se hur folk gör när det slutat regna och det är dags att komma ut ur husen och ”städa upp”. Ja, regnat tar ju med sig all sanden över allt och vägarna är förstörda. En annan sak som man också måste göra när det har regnat är att gå ut och hämta kossorna, så i dag gav jag mig av med Nico och Gott för att se efter korna. Vi gick cirka 2 timmar ut i ingenting, ”ängar”, buskar och snår. I ett träd klättrade de upp och kollade med kikare ifall de kunde se dem. Sedan kom vi till ett område med lite mer ”vattenpölar” och massa kossor, dock fel kossor… För min del tyckte jag att alla såg likadana ut, svårare att se skillnad på dem än på ungarna när de har skoluniformer. Det hela slutade med att vi fick gå hem utan kossorna. Bortkastad tid kanske ni tycker? Men för mig var det en härlig upplevelse, att ta del i något så naturligt för dem, också var det väldigt avkopplande att vara gå omkring och titta, inget folk eller bilar, bara lyssna till fåglar och grodor omgiven av en vacker miljö!
Mer när det vädret, det är väldigt stora skillnader i temperatur när det är bra eller dåligt väder här. När det är varmt går man ju i shorts och linne, eller i alla fall jag, men när det var regnigt och blåsigt, då var de ju bara för kallt. Fick sova med skidsockarna, dubbla byxor, linne och två tröjor samt lakan och filt, och i vanliga fall är det knappt att jag står ut under lakanet... Så till skillnad från Sverige när där ni har det varmt inomhus fast det är kallt ute är för folk här obegripligt!
Annars har det även den senaste tiden varit väldigt mycket giftemålsprat här, om mig. För min del är det inget jag har haft i tankarna och att skaffa barn är ju inget man gör bara så där. Jag tyckte jag var ung när jag kom här, men de tycker man inte här… Ständigt är frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en svart, och alltid får de samma svar från mig, så länge det är den rätta så ja. Men det är ganska svårt att träffa någon här med liknande värderingar som en själv och jag har en helt annan verklighetsuppfattning än människorna här, fast man ska ju aldrig säga aldrig…
Nu börjar skolåret närma sig sitt slut, vi ska ha en friidrottstävling mellan skolorna jag jobbar i, vilket ska bli väldigt spännande, speciellt att se hur detta ska gå att planera, andra mötet i morgon. Har även fått utvärdering från skolorna och ska ta mig en funderar på hur det blir till våren, ibland så känns det så fel på vissa ställen där lärarna inte alls är samarbetsvilliga och aldrig kommer med ut… och för min del hoppas jag på att nästa år kunna gå till någon av High schools här, speciellt eftersom de frågar efter mig så mycket, både rektorer, lärare och elever, men också för att känna att man får lite mer tillbaka när man väl är där. Okej, jag säger inte att det inte ger mig något i Primary schools, det är underbart och ungarna avgudar (?) mig och älskar den timman de får komma ut, det är en härlig känsla när man är där. Men byta ut en av dem mot lite äldre är något som jag får se om det kan gå att få till.
Skrev lite kort om Svenskpartyt i går, men måste igen ta upp det och skriva lite mer. Det var en helt fantastisk dag för min del. Började med att jag fick vara i köket i 4 timmar och laga mat! Något jag inte gjort på väldigt länge, jag brukar hjälpa till här så mycket jag får, men det är inte samma sak när någon alltid säger att jag skär gurkan fel eller ska visa hur allt ska göras. Nu var jag bossen, ensam för det mesta, men de kom och kollade mig. Eftersom jag hade 7kg potatis att skala hade jag även införskaffat i en potatisskalare, ni skulle ha sett hur till sig Mama blev, vilken uppfinning! Lite hjälp som ni såg i förra inlägget blev det med köttbullsrullning och stekning an Nico, och tur var det, för det blir ganska långtråkigt i längden. Middagen smakade, dock tyckte folket att det var för lite salt. Min konklusion är man vill ha salt när man äter något man inte är van vid, så att man har någon krydda man känner till, detta eftersom jag alltid måste salta extra här… Vissa av besökarna hade sett bilder från Sverige, dock inte alla av dem, så vi satt 17st i vardagsrummet och kollade på tv:n. Lite kommentarer om att det var väldigt grönt där, hur kunde vi spela fotboll i den geggan (en bild från grusträning), de undrade om Nancy var min mormor och Fredrik Christensen var min pappa, de tyckte det var konstigt att min syster pojkvän var i vårt hus, och snön var ju väldigt spännande fast svårt att förstå vad det egentligen är… Dock ville alla komma till Sverige, men vi får väl se hur mycket besökare det kan bli i framtiden.
Så där, nu ar jag bjudit på en lite längre uppdatering i ord, ser fram emot att läsa era ord, alltså använd kommentarsfunktionen!
För er som läste förra inlägget eller sett Twitter-bloggen så har det varit regnigt här, pula e a na. Då tänker ni säkert, lite regn vad klagar hon för vi har också piss väder i Sverige. Men livet här blir total förändrat för att det kommer lite regn, eller ja, de senaste dagarna har det regnat ganska mycket, konstant i mer än 48 timmar… Vad som händer här är att man inte kan gå ut, eller man kan, men man gör det ogärna. Så för mig i torsdags var det ingen idé att gå till skolan även att det för mig bara var att ta på mig regnkläderna, men eftersom barnen inte skulle ”kunna” vara ute eller kanske inte ens vara i skolan. Klockan 9 på morgonen var jag redan uttråkad över att vara inne och inte kunna göra någonting. Trotsade vädret och gick till en kompis, fick mig en lektion i sepedi framför läger elden, inte så tokigt! Samtidigt som jag lärde mig massa ord på sepedi lärde jag honom motsvarande på svenska, så nu är han bättre på svenska än vad jag är på sepedi… Dock är sepedi ett svårt språk (håll utkik i St-tidningen) och när min kompis till och med var tvungen att använda lexikon för att kolla upp vissa vardags ord så kan ni ju förstå hur omöjlig det är för min del. Men jag gör framsteg och för tillfället är rummet fullt av lappar med sepedi ord, ex på dörren sitter en lapp som säger labati.
Hur folk här beter sig när det gäller väder är för mig näst intill obegripligt. Är det varmt, så klagar man över att det är för varmt, sover på dagarna för att de inte orkar göra något annat och önskar att det kommer regn. När regnet väl kommer kan de inte gå ut, och det man kan göra inomhus är att sova. Så nu är det intressant att se hur folk gör när det slutat regna och det är dags att komma ut ur husen och ”städa upp”. Ja, regnat tar ju med sig all sanden över allt och vägarna är förstörda. En annan sak som man också måste göra när det har regnat är att gå ut och hämta kossorna, så i dag gav jag mig av med Nico och Gott för att se efter korna. Vi gick cirka 2 timmar ut i ingenting, ”ängar”, buskar och snår. I ett träd klättrade de upp och kollade med kikare ifall de kunde se dem. Sedan kom vi till ett område med lite mer ”vattenpölar” och massa kossor, dock fel kossor… För min del tyckte jag att alla såg likadana ut, svårare att se skillnad på dem än på ungarna när de har skoluniformer. Det hela slutade med att vi fick gå hem utan kossorna. Bortkastad tid kanske ni tycker? Men för mig var det en härlig upplevelse, att ta del i något så naturligt för dem, också var det väldigt avkopplande att vara gå omkring och titta, inget folk eller bilar, bara lyssna till fåglar och grodor omgiven av en vacker miljö!
Mer när det vädret, det är väldigt stora skillnader i temperatur när det är bra eller dåligt väder här. När det är varmt går man ju i shorts och linne, eller i alla fall jag, men när det var regnigt och blåsigt, då var de ju bara för kallt. Fick sova med skidsockarna, dubbla byxor, linne och två tröjor samt lakan och filt, och i vanliga fall är det knappt att jag står ut under lakanet... Så till skillnad från Sverige när där ni har det varmt inomhus fast det är kallt ute är för folk här obegripligt!
Annars har det även den senaste tiden varit väldigt mycket giftemålsprat här, om mig. För min del är det inget jag har haft i tankarna och att skaffa barn är ju inget man gör bara så där. Jag tyckte jag var ung när jag kom här, men de tycker man inte här… Ständigt är frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en svart, och alltid får de samma svar från mig, så länge det är den rätta så ja. Men det är ganska svårt att träffa någon här med liknande värderingar som en själv och jag har en helt annan verklighetsuppfattning än människorna här, fast man ska ju aldrig säga aldrig…
Nu börjar skolåret närma sig sitt slut, vi ska ha en friidrottstävling mellan skolorna jag jobbar i, vilket ska bli väldigt spännande, speciellt att se hur detta ska gå att planera, andra mötet i morgon. Har även fått utvärdering från skolorna och ska ta mig en funderar på hur det blir till våren, ibland så känns det så fel på vissa ställen där lärarna inte alls är samarbetsvilliga och aldrig kommer med ut… och för min del hoppas jag på att nästa år kunna gå till någon av High schools här, speciellt eftersom de frågar efter mig så mycket, både rektorer, lärare och elever, men också för att känna att man får lite mer tillbaka när man väl är där. Okej, jag säger inte att det inte ger mig något i Primary schools, det är underbart och ungarna avgudar (?) mig och älskar den timman de får komma ut, det är en härlig känsla när man är där. Men byta ut en av dem mot lite äldre är något som jag får se om det kan gå att få till.
Skrev lite kort om Svenskpartyt i går, men måste igen ta upp det och skriva lite mer. Det var en helt fantastisk dag för min del. Började med att jag fick vara i köket i 4 timmar och laga mat! Något jag inte gjort på väldigt länge, jag brukar hjälpa till här så mycket jag får, men det är inte samma sak när någon alltid säger att jag skär gurkan fel eller ska visa hur allt ska göras. Nu var jag bossen, ensam för det mesta, men de kom och kollade mig. Eftersom jag hade 7kg potatis att skala hade jag även införskaffat i en potatisskalare, ni skulle ha sett hur till sig Mama blev, vilken uppfinning! Lite hjälp som ni såg i förra inlägget blev det med köttbullsrullning och stekning an Nico, och tur var det, för det blir ganska långtråkigt i längden. Middagen smakade, dock tyckte folket att det var för lite salt. Min konklusion är man vill ha salt när man äter något man inte är van vid, så att man har någon krydda man känner till, detta eftersom jag alltid måste salta extra här… Vissa av besökarna hade sett bilder från Sverige, dock inte alla av dem, så vi satt 17st i vardagsrummet och kollade på tv:n. Lite kommentarer om att det var väldigt grönt där, hur kunde vi spela fotboll i den geggan (en bild från grusträning), de undrade om Nancy var min mormor och Fredrik Christensen var min pappa, de tyckte det var konstigt att min syster pojkvän var i vårt hus, och snön var ju väldigt spännande fast svårt att förstå vad det egentligen är… Dock ville alla komma till Sverige, men vi får väl se hur mycket besökare det kan bli i framtiden.
Så där, nu ar jag bjudit på en lite längre uppdatering i ord, ser fram emot att läsa era ord, alltså använd kommentarsfunktionen!
Svenskparty!
Tyvärr var vi tvugna att ställa in Mountain camp, det var ett STORT regnmoln över Limpopo, eller ja, hela norra Sydafrika. Så det såg ut som om vädret även skulle bli ritkgit svenskt på middagen. Men det sprack upp och vi fick det fint utan regn.
På menyn stod köttbullar med potatis, kan det bli mer svenskt? Och till desert pankakor med sylt och grädde. Blev svensk musik, fösöker lära dem "Sommartider" måste väl vara den enklaste sången att lära sig? Också visades massor av bilder från livet i Sverige. Allt avslutades med att alla var tvungen att ge mig en kram, för så gör vi ju i Sverige, toppen för min del, kramar är inget man är bortskämd med här precis...
Som så många önskar, lite text och bilder...
Nico hjälpte till att steka köttbullar
Thabang med tallriken full och syster Olivia
Pankakor åts inomhus efter att ha sett bilder från Sverige
Gott och mätt gäng
Jag är fortsatt kvar...
..och kommer så att bli. Men i måndags var första gången jag kände ”isch, jag vill inte vara här, ta mig tillbaka till Sverige”. För att reda ut varför så var det för många motgångar. Vi ska på ”Mountain camp” och ha ett event på ”World AIDS day”, i sports committee har vi olika ansvars områden, så att inte en person ska behöva göra allt… Men när alla inte gör vad dem ska blir det jag i slutändan som får försöka reda ut det, så i måndags fick jag bege mig till ”kommunhuset”. Problem löste sig, men han snackar ju så mycket skit (eller sanning?) om folket i Buffelskoek och massa information som jag skulle ha haft för länge sedan kom fram. För att hinna ta mig dit och lösa detta hade jag redan stressat runt innan för att göra mina åtaganden och lämnat min tvätthög till en annan dag som jag fortfarande inte vet när den kommer…
Så utöver detta så skulle vi i går få besök från en man från FK Norway, den informationen fick jag i torsdags och vad som gällde ändrades dagligen om vad som förväntades av mig och vad jag behövde förbereda. Han var britt och president för NIF, ja ni ser, allt möjligt. Och för SCORE var det i alla fall viktigt att allt skulle vara ordnat och perfekt. Så jag fixade och donade så gott det gick med den nya informationen som kom på måndag, när jag var i Bochum och skulle vara där hela dagen. När jag sa till SCORE att vissa saker som de skrev i mess att de förväntade sig av mig var omöjligt, var det mitt fel som jobbade med fel människor här, fast jag försöker ju jobba med de få som är villiga att hjälpa till. Och fick då höra att "expect" är inte det samma som "have to", alltså bara för att de säger att de förväntar sig något är det inte det samma som att man måste göra det. Något som inte går ihop för mig, om någon förväntar sig något av mig känner i alla fall jag pressen på mig att det är något som jag måste göra…
Så sedan har vi tisdags mogen, 5.45 knackar ordförande i sports committee på min dörr, då hade Nksosana från SCORE ringt honom och sagt att vi behövde informera Tribal Office så att besökaren skulle kunna möta dem också, men att ordförande som är lärare i andra änden av communityt hade inte tid. Så efter att har skrivit brev till dem samtidigt som jag planerade dagens lektioner som inte hunnits med dagen innan fick jag tag på en underbar vän här som gick med brevet till dem (loveley!). Själv var ja ju då ute i sista minuten på vägen till skolan och att få punka på cykeln i pissvädret gjorde ju inte livet lättare.
Men de sista ordnandena blev gjorda med skolan och hade klasserna som vanligt. Två timmar senare än vad de sagt till mig så kommer besöket i alla fall, Haakon som är kommunikationschef på FK Norway, Nkosana provinskoordinator och Eric provinstränare. Den här Haakon var ju helt underbart att få besök från, för det första så läser han min blogg (!) och visste att jag var nyklippt, och för det andra var det ett väldigt informellt besök från hans sida då han ville se vilka olika saker jag gjorde och hur livet var här. Kunde även prata sitt eget språk och han sa många tänkvärda saker som är lätt att glömma av när man är ute i fältet och försöker få till något kring sustanibility. Exempelvis från FK:s sida är man mycket intresserad av vad som händer med mig som person under min tid som volontär och hur jag kan utvecklas och lära mig samt ta med mig nya erfarenheter tillbaka. Ett till stort plus, jag fick knäckebröd, kanelgifflar och läckrol! Så Haakon, tack för ditt besök, och när du har lagt upp bilder ska jag länka dit så ni andra kan se från besöket!
Jag sa till familjen här att jag var lite down i måndags och i går hade syster Oliva lagat min favorit pasta sås! Och tillsammans med Mama planerade de min framtid i Sydafrika, bröllop och 10 barn…
Så utöver detta så skulle vi i går få besök från en man från FK Norway, den informationen fick jag i torsdags och vad som gällde ändrades dagligen om vad som förväntades av mig och vad jag behövde förbereda. Han var britt och president för NIF, ja ni ser, allt möjligt. Och för SCORE var det i alla fall viktigt att allt skulle vara ordnat och perfekt. Så jag fixade och donade så gott det gick med den nya informationen som kom på måndag, när jag var i Bochum och skulle vara där hela dagen. När jag sa till SCORE att vissa saker som de skrev i mess att de förväntade sig av mig var omöjligt, var det mitt fel som jobbade med fel människor här, fast jag försöker ju jobba med de få som är villiga att hjälpa till. Och fick då höra att "expect" är inte det samma som "have to", alltså bara för att de säger att de förväntar sig något är det inte det samma som att man måste göra det. Något som inte går ihop för mig, om någon förväntar sig något av mig känner i alla fall jag pressen på mig att det är något som jag måste göra…
Så sedan har vi tisdags mogen, 5.45 knackar ordförande i sports committee på min dörr, då hade Nksosana från SCORE ringt honom och sagt att vi behövde informera Tribal Office så att besökaren skulle kunna möta dem också, men att ordförande som är lärare i andra änden av communityt hade inte tid. Så efter att har skrivit brev till dem samtidigt som jag planerade dagens lektioner som inte hunnits med dagen innan fick jag tag på en underbar vän här som gick med brevet till dem (loveley!). Själv var ja ju då ute i sista minuten på vägen till skolan och att få punka på cykeln i pissvädret gjorde ju inte livet lättare.
Men de sista ordnandena blev gjorda med skolan och hade klasserna som vanligt. Två timmar senare än vad de sagt till mig så kommer besöket i alla fall, Haakon som är kommunikationschef på FK Norway, Nkosana provinskoordinator och Eric provinstränare. Den här Haakon var ju helt underbart att få besök från, för det första så läser han min blogg (!) och visste att jag var nyklippt, och för det andra var det ett väldigt informellt besök från hans sida då han ville se vilka olika saker jag gjorde och hur livet var här. Kunde även prata sitt eget språk och han sa många tänkvärda saker som är lätt att glömma av när man är ute i fältet och försöker få till något kring sustanibility. Exempelvis från FK:s sida är man mycket intresserad av vad som händer med mig som person under min tid som volontär och hur jag kan utvecklas och lära mig samt ta med mig nya erfarenheter tillbaka. Ett till stort plus, jag fick knäckebröd, kanelgifflar och läckrol! Så Haakon, tack för ditt besök, och när du har lagt upp bilder ska jag länka dit så ni andra kan se från besöket!
Jag sa till familjen här att jag var lite down i måndags och i går hade syster Oliva lagat min favorit pasta sås! Och tillsammans med Mama planerade de min framtid i Sydafrika, bröllop och 10 barn…
Ytterliggare en vecka
Har varit lite skrivande på mig den senaste tiden nu. Men jag har inte glömt av er där hemma, ni kan vara lugna. Det är bara det att det har varit för mycket saker att försöka göra något vettigt av här nu… Frågan är hur mycket vettigt det har blivit? Återstår att se. Till helgen är det dags för ”Mountain camp and cultural weekend”, ska sova i bergen och när vi kommer tillbaka blir det svensk middag! Helgen efter det ska det vara en stor turnering för att fira World AIDS day. Sedan är det dags för en friidrottstävling innan skolorna stänger. Så hur det har gått återkommer jag med, men kan än så länge säga som så att förberedelserna går mer eller mindre som planerat. Jag beslutade i alla fall att ändra taktik, istället för att försöka få alla med, så tillsammans med dem som verkligen är på och vill ser vi till att göra något och hoppas på att de andra blir intresserade.
Var onsdag och torsdag i Mapuve, ett annat community i Limpopo för att tillsammans med Eric, provinstränaren hålla i en workshop om ”Sport and gender”. Snacka om att jag blir förvånad när det sitter 25 stycken och väntar på oss, 10 minuter innan starttid en veckodag, det skulle aldrig ha hänt här. Och att det sedan dök upp ett 10 tal till var ju bara för bra för att vara sant. Dock var det som det har varit när vi haft workshops här att det är få som aktivt deltar diskussioner. Men hur som helst så var det väldigt intressant att prata könsroller, man har väldigt olika syn på saker och ting. En kille hade en lång utläggning om kvinnor och män och slutet var att, ”Kvinnor ska ägna sig åt smink och sånt medan män kan ju till och med köra bil och borta tänderna samtidigt”. Som facilitator var jag nära på att kasta min vattenflaska i huvudet på honom, men jag måste ju behärska mig och provocerade dem med att säga att i Sverige är både mammor och pappor hemma med sina barn. Så det var många heta diskussioner, det var lite svårt för min del som inte kände människorna men jag ser definitivt fram emot att hålla den workshop här i Buffelshoek, kanske det kan få tjejerna att tända till lite?
På väg hem från Mapuve stannade jag en natt i Polokwane, för det första så var det väldigt gott att faktiskt vara själv, inte behöva tala om för någon att jag går på toaletten nu. Sedan var det mycket jobb att uträtta, fick fixat med shopping inför de kommande events, ordrar för pokaler, fix för julsemester och klippt mig. Jag har tidigare varit på hårsalongerna och kollat om de kan klippa mitt hår, men nä de vågar de inte, de är konstigt. Så nu frågade jag en vit kvinna vart hon går, vänlig som alla sydafrikaner så arrangerade hon med taxi till hennes frisör. Riktigt härligt och fräsch jag kände mig efter, även om frisören gjorde zick-zack bena (!) och när jag kom hem så sa alla att jag var så vacker!
Blev ett kort inlägg igen, och inga bilder. Men håll ut, det kommer kanske efter nästa helg?!
Var onsdag och torsdag i Mapuve, ett annat community i Limpopo för att tillsammans med Eric, provinstränaren hålla i en workshop om ”Sport and gender”. Snacka om att jag blir förvånad när det sitter 25 stycken och väntar på oss, 10 minuter innan starttid en veckodag, det skulle aldrig ha hänt här. Och att det sedan dök upp ett 10 tal till var ju bara för bra för att vara sant. Dock var det som det har varit när vi haft workshops här att det är få som aktivt deltar diskussioner. Men hur som helst så var det väldigt intressant att prata könsroller, man har väldigt olika syn på saker och ting. En kille hade en lång utläggning om kvinnor och män och slutet var att, ”Kvinnor ska ägna sig åt smink och sånt medan män kan ju till och med köra bil och borta tänderna samtidigt”. Som facilitator var jag nära på att kasta min vattenflaska i huvudet på honom, men jag måste ju behärska mig och provocerade dem med att säga att i Sverige är både mammor och pappor hemma med sina barn. Så det var många heta diskussioner, det var lite svårt för min del som inte kände människorna men jag ser definitivt fram emot att hålla den workshop här i Buffelshoek, kanske det kan få tjejerna att tända till lite?
På väg hem från Mapuve stannade jag en natt i Polokwane, för det första så var det väldigt gott att faktiskt vara själv, inte behöva tala om för någon att jag går på toaletten nu. Sedan var det mycket jobb att uträtta, fick fixat med shopping inför de kommande events, ordrar för pokaler, fix för julsemester och klippt mig. Jag har tidigare varit på hårsalongerna och kollat om de kan klippa mitt hår, men nä de vågar de inte, de är konstigt. Så nu frågade jag en vit kvinna vart hon går, vänlig som alla sydafrikaner så arrangerade hon med taxi till hennes frisör. Riktigt härligt och fräsch jag kände mig efter, även om frisören gjorde zick-zack bena (!) och när jag kom hem så sa alla att jag var så vacker!
Blev ett kort inlägg igen, och inga bilder. Men håll ut, det kommer kanske efter nästa helg?!
En av de underbaraste dagarna i Sydafrika
Ja, vilken dag! Har i dag besökt de stora bergen här bakom. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men efter en 7 dagars arbetsvecka varav sista var 8 timmars vandring är min energinivå för låg...
Ryktet sa att det bodde människor uppe i bergen, och ja nu har jag sett det på riktigt! De bor i lerhyddor med stampade jordgolv, utan elektircitet, hämtar klart vatten direkt från bergen... Vi fick en runvandring på 3 timmar då en man visade oss allt från utsiktsplatser, grottor, stenbumlingar och berättade massor av historier! Det var verkligen speciellt att gå upp dit, och om två veckor går vi igen, då för en camp, och ska sova över!
Som sagt va, det har varit mycket jobb denna veckan, i stort sett bara. Och mer finns att göra nu... Men får ju även nämna om fredagen, det var dags för en vänskapsmatch för tjejlaget mot ett skollag inte så långt bort. Samling halv 3, klockan 4 dök första tjejen upp! Domaren, som var tillfrågad från KBC hade då varit där i en timma, har bättre pli på pojkarna... Men hur som helst vid fem startade matchen, kan ju inte påstå att det var någon höjdar match, men publiksiffran uppskattar jag till +200 och Lekgowa gjorde två mål, matchens enda... Så vi vann med 2-0!
I morgon blir det tvätt, lite möten med skolorna, året är ju snart slut, och basket på Helen Franz innan jag ska tenta. På tisdag morgon ger jag mig av för att besöka Mapuve, ett annat community som SCORE arbetar med i Limpopo, fast utan volontär där, så ska dit med provinstränaren och hålla i en workshop om sport och kön!
Ryktet sa att det bodde människor uppe i bergen, och ja nu har jag sett det på riktigt! De bor i lerhyddor med stampade jordgolv, utan elektircitet, hämtar klart vatten direkt från bergen... Vi fick en runvandring på 3 timmar då en man visade oss allt från utsiktsplatser, grottor, stenbumlingar och berättade massor av historier! Det var verkligen speciellt att gå upp dit, och om två veckor går vi igen, då för en camp, och ska sova över!
Som sagt va, det har varit mycket jobb denna veckan, i stort sett bara. Och mer finns att göra nu... Men får ju även nämna om fredagen, det var dags för en vänskapsmatch för tjejlaget mot ett skollag inte så långt bort. Samling halv 3, klockan 4 dök första tjejen upp! Domaren, som var tillfrågad från KBC hade då varit där i en timma, har bättre pli på pojkarna... Men hur som helst vid fem startade matchen, kan ju inte påstå att det var någon höjdar match, men publiksiffran uppskattar jag till +200 och Lekgowa gjorde två mål, matchens enda... Så vi vann med 2-0!
I morgon blir det tvätt, lite möten med skolorna, året är ju snart slut, och basket på Helen Franz innan jag ska tenta. På tisdag morgon ger jag mig av för att besöka Mapuve, ett annat community som SCORE arbetar med i Limpopo, fast utan volontär där, så ska dit med provinstränaren och hålla i en workshop om sport och kön!
Tillbaka till verkligheten
Så då var jag tillbaka i Buffelshoek och vardagen efter nästan en veckas tur i andra änden av landet. Det hade kommit efterlysning av bilder till mig, så la upp de, men nu efterlyser jag lite mer kommentarer!
Har ju uppdaterat en del, men får väl också skriva om mötet i Cape Town. För att krångla till allt lite mer så finns det en ytterliggare (utöver SCORE och NIF) organisation inblandad i mitt utbyte/arbete, FK – Fredskorpset. Så mötet jag var på var för SAFKA, ett nätverk för FK medlemmar i Sydafrika. Innan hade vi inte fått någon information alls, utan en flygbiljett och en obegriplig agenda, så vad som väntade hade vi ingen aning om. SAFKA har funnits sedan 2005 och har sedan dess försökt (?) få till någon form av ”charter”, och har nu efter 5 år lyckats formulera objektiv och vision i alla fall. Vidare skulle även en ny styrelse/kommitté/arbetsgrupp väljas, inget var förberett, inga direktiv fanns utan allt skedde i ett stort kaos. Som deltagare i en av partnerna i nätverket, alltså volontär för SCORE, hade vi inget att säga till om på dessa på punkterna, utan var mest bara frustrerade över att ingen ville förklara något för oss… Nöjda och glada var i alla fall ”de”, medan jag hade velat kasta en stol i huvudet på organisatörerna och exempelvis så sa Benedikt att det var värre än Genreal orientation och Specifik orientation, tillsammans… Dock var det i alla fall en mycket bra gästföreläsare på torsdagen, han pratade om Appriciated inquiry, alltså att man ska se till vad man lyckas med istället för till problemen.
Så på fredagen var det dags att åka hem, när jag kommer till flygplatsen, med gott om tid så har det lite dator haveri och får stå i kö i 1 timma för att checka in bagaget (!) suck. Men det var ju lika för alla så det var bara och vänta, och de flesta skulle med samma flyg som mig ändå, vilket i övrigt var ett stort två-våningsflyg. Väl i Jo’burg där jag skulle mellan landa blev det lite stressigt, på grund av dålig skyltning hade jag ingen aning om vart jag skulle ta vägen för att komma till mitt nästa flyg, så fick springa lite på slutet, men jag var ju inte sist… På Polokwane airport var det betydligt lättare, eftersom man bara flyger mellan Jo’burg och Polokwane fanns det bara ett band där väskan kom efter 1 minut. Dock blev det väntan där på att bli hämtad av Elias, så kan konstatera att den tråkigaste platsen i hela Sydafrika är nu sedd, alltså flygplatsen, kunde inte ens köpa lite vatten!
Väl hemma har jag nu 6 vakthundrar istället för 2, alltså, valparna springer nu omkring överallt här och sover gärna framför min dörr. Det har regnat här i fredags och i går var det fortfarande kallt, jag använde pannband och vantar!
Anledningen att jag skulle åka hem innan helgen istället för att stanna med de andra volontärerna på ”semester” var att jag var bjuden på en Tombstone ceremoni här. Hade sett fram emot detta firande då jag tidigare bara hört dem prata om de och sett bilder. Så Mama sa till mig att vara klar klockan 6 på morgonen så skulle Oliva komma och hämta mig, hon var och hjälpte till med matlagningen under natten. Så jag piffade mig och var klar, men tiden gick och ingen Olivia kom. Junius pratade med henne i telefonen några gånger och de sa att de snart skulle komma. Men efter 7 timmars väntan gav jag upp och gick på fotbollsturneringen istället, för ovanlighetens skull spelade de den mest populära låten här, ”Will you marry me”, ungefär varannan låt, I love Africa!!!
Har ju uppdaterat en del, men får väl också skriva om mötet i Cape Town. För att krångla till allt lite mer så finns det en ytterliggare (utöver SCORE och NIF) organisation inblandad i mitt utbyte/arbete, FK – Fredskorpset. Så mötet jag var på var för SAFKA, ett nätverk för FK medlemmar i Sydafrika. Innan hade vi inte fått någon information alls, utan en flygbiljett och en obegriplig agenda, så vad som väntade hade vi ingen aning om. SAFKA har funnits sedan 2005 och har sedan dess försökt (?) få till någon form av ”charter”, och har nu efter 5 år lyckats formulera objektiv och vision i alla fall. Vidare skulle även en ny styrelse/kommitté/arbetsgrupp väljas, inget var förberett, inga direktiv fanns utan allt skedde i ett stort kaos. Som deltagare i en av partnerna i nätverket, alltså volontär för SCORE, hade vi inget att säga till om på dessa på punkterna, utan var mest bara frustrerade över att ingen ville förklara något för oss… Nöjda och glada var i alla fall ”de”, medan jag hade velat kasta en stol i huvudet på organisatörerna och exempelvis så sa Benedikt att det var värre än Genreal orientation och Specifik orientation, tillsammans… Dock var det i alla fall en mycket bra gästföreläsare på torsdagen, han pratade om Appriciated inquiry, alltså att man ska se till vad man lyckas med istället för till problemen.
Så på fredagen var det dags att åka hem, när jag kommer till flygplatsen, med gott om tid så har det lite dator haveri och får stå i kö i 1 timma för att checka in bagaget (!) suck. Men det var ju lika för alla så det var bara och vänta, och de flesta skulle med samma flyg som mig ändå, vilket i övrigt var ett stort två-våningsflyg. Väl i Jo’burg där jag skulle mellan landa blev det lite stressigt, på grund av dålig skyltning hade jag ingen aning om vart jag skulle ta vägen för att komma till mitt nästa flyg, så fick springa lite på slutet, men jag var ju inte sist… På Polokwane airport var det betydligt lättare, eftersom man bara flyger mellan Jo’burg och Polokwane fanns det bara ett band där väskan kom efter 1 minut. Dock blev det väntan där på att bli hämtad av Elias, så kan konstatera att den tråkigaste platsen i hela Sydafrika är nu sedd, alltså flygplatsen, kunde inte ens köpa lite vatten!
Väl hemma har jag nu 6 vakthundrar istället för 2, alltså, valparna springer nu omkring överallt här och sover gärna framför min dörr. Det har regnat här i fredags och i går var det fortfarande kallt, jag använde pannband och vantar!
Anledningen att jag skulle åka hem innan helgen istället för att stanna med de andra volontärerna på ”semester” var att jag var bjuden på en Tombstone ceremoni här. Hade sett fram emot detta firande då jag tidigare bara hört dem prata om de och sett bilder. Så Mama sa till mig att vara klar klockan 6 på morgonen så skulle Oliva komma och hämta mig, hon var och hjälpte till med matlagningen under natten. Så jag piffade mig och var klar, men tiden gick och ingen Olivia kom. Junius pratade med henne i telefonen några gånger och de sa att de snart skulle komma. Men efter 7 timmars väntan gav jag upp och gick på fotbollsturneringen istället, för ovanlighetens skull spelade de den mest populära låten här, ”Will you marry me”, ungefär varannan låt, I love Africa!!!
Buffelshoek i bilder 2
Posering på fotbollsträningen
Så här förvaras matchkläderna
Maleboho High School
Trumspelning
Glda barn på Makgothlo efter Mid-term tournamentBuffelshoek i bilder 1
Middag vid elden en kall dag
Volleyboll på facilityn
Sett från huset, kossorna, fotbollsplanen och facilityn
Träning 
Fotbollsmatch Sydafrika i bilder
Besök hos Line 
Hartsbeeport damm i bakgrunden
Line, jag och Leonie i Sterkfonteins caves
Bilkörning över Nelson Mandela bridge i Jo'burg
Livet i Kliptown (Soweto)En välfungerande kollektivtrafik?
Var i ST-tidningen i dag, så även här kommer mina tankar om kollektivtrafiken...
Här i Blouberg åker man taxi när man ska någon stans, om man inte har bil eller åsnor, fast det är inte den sortens taxi som vi är vana vid. Det är minibussar och kan jämföras med de bussar som vi tar när vi ska åka kollektivt.
Men det finns många skillnader till den kollektivtrafik vi är vana vid. För det första så går taxin när den är full från Bochum, centrum här. Att den är full innebär inte att den ser ut att vara det, utan antalet människor. Så när jag tycker att det är dags att åka går det alltid in några till. De flesta taxibilarna tar 15 stycken, hur mycket man har handlat eller om man har tre resväskor med sig spelar ingen roll. Det är även så att barn under 3 år åker gratis och räknas således inte in i antalet. Så att man får en liten knodd eller ett nät apelsiner i knät är inget konstigt. Tilläggas ska också att en del människor är stora här och taxibilarna är inte så stora, så att man sitter trångt är ett faktum. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!
När jag då åker till Bochum så är det lite annorlunda, jag bor nästan i början av en tur. Det finns ingen tidtabell utan de kör ungefär var 10-20 minut beroende på tidpunkten på dagen. Så när jag ska åka går jag ut till vägen och väntar, alltså inte till någon hållplats. När taxin kommer så vinkar jag och han stannar. Det är även så att eftersom man inte vet när den kommer så kan man ibland springa när man ser en taxibil och även då stannar han så snällt. Vad som sedan händer på vägen till Bochum är att man stannar si så där var 100m för att släppa av eller plocka upp folk, så att ta sig de 20km tar en timma om man har tur, ibland längre tid. Ni ska komma ihåg att jag bor ute på landet, i ett så kallat rural område. Man håller på att bygga asfaltväg, men än så länge är det grusväg som gäller fram till sista 5 minuterarna.
Hur betalningen fungerar är också en spännande historia. Ibland tar de betalt innan avgång, ibland betalar man när man går av och ibland under resan. Betalar man under resan så innebär det att pengar skickas fram och tillbaka, kors och tvärs i taxibilen. Så samtidigt som chauffören kör letar han rätt på växeln till alla. Konstigt nog så burkar det aldrig bli några problem.
Men det som fascinerat mig mest är ändå när taxichaufförerna har match. De spelar i en fotbollsliga med poliserna, lärarna osv. När det är matchdags parkerar de bilarna, inte bara de 11 som ska spela utan även resten, för de andra vill ju vara där och heja på. Så vill man åka någonstans då får man hitta ett annat färdmedel, hela kollektivtrafiken stannar alltså för fotbollen.
Mer observationer när det gäller taxibilarna här är att det inte är alltid dörren fungerar, så då måste chauffören gå ut och runt för att öppna. Trafikreglerna följs inte så noga och man kör på vilken sida av vägen man vill trots att det är vänstertrafik här. Ljudnivån i taxin är mycket hög då chauffören gärna lyssnar på musik som i sin tur försöks överröstas av resenärerna för att prata.
Det här är då som det fungerar här jag bor, i Blouberg. För det fungerar faktiskt, det är ju inte någon som klagar i alla fall. Men det är skillnader från plats till plats i Sydafrika. Exempelvis så kunde vi tre vita tjejer inte ta den typen av taxi i Pretoria, det är bara för de svarta och kan ju vara mycket farligt för oss. Så på vissa ställen i landet finns det fortfarande apartheid, och snällt och fint fick vi ringa en ”vanlig taxi” på samma sätt som vi gör i Sverige.
Tänk er själva att tättingen inte skulle köra förrän den är full från torget eller att alla spårvagnarna i Göteborg parkerar på avenyn för att chaufförerna ska ha match på Heden!
Här i Blouberg åker man taxi när man ska någon stans, om man inte har bil eller åsnor, fast det är inte den sortens taxi som vi är vana vid. Det är minibussar och kan jämföras med de bussar som vi tar när vi ska åka kollektivt.
Men det finns många skillnader till den kollektivtrafik vi är vana vid. För det första så går taxin när den är full från Bochum, centrum här. Att den är full innebär inte att den ser ut att vara det, utan antalet människor. Så när jag tycker att det är dags att åka går det alltid in några till. De flesta taxibilarna tar 15 stycken, hur mycket man har handlat eller om man har tre resväskor med sig spelar ingen roll. Det är även så att barn under 3 år åker gratis och räknas således inte in i antalet. Så att man får en liten knodd eller ett nät apelsiner i knät är inget konstigt. Tilläggas ska också att en del människor är stora här och taxibilarna är inte så stora, så att man sitter trångt är ett faktum. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!
När jag då åker till Bochum så är det lite annorlunda, jag bor nästan i början av en tur. Det finns ingen tidtabell utan de kör ungefär var 10-20 minut beroende på tidpunkten på dagen. Så när jag ska åka går jag ut till vägen och väntar, alltså inte till någon hållplats. När taxin kommer så vinkar jag och han stannar. Det är även så att eftersom man inte vet när den kommer så kan man ibland springa när man ser en taxibil och även då stannar han så snällt. Vad som sedan händer på vägen till Bochum är att man stannar si så där var 100m för att släppa av eller plocka upp folk, så att ta sig de 20km tar en timma om man har tur, ibland längre tid. Ni ska komma ihåg att jag bor ute på landet, i ett så kallat rural område. Man håller på att bygga asfaltväg, men än så länge är det grusväg som gäller fram till sista 5 minuterarna.
Hur betalningen fungerar är också en spännande historia. Ibland tar de betalt innan avgång, ibland betalar man när man går av och ibland under resan. Betalar man under resan så innebär det att pengar skickas fram och tillbaka, kors och tvärs i taxibilen. Så samtidigt som chauffören kör letar han rätt på växeln till alla. Konstigt nog så burkar det aldrig bli några problem.
Men det som fascinerat mig mest är ändå när taxichaufförerna har match. De spelar i en fotbollsliga med poliserna, lärarna osv. När det är matchdags parkerar de bilarna, inte bara de 11 som ska spela utan även resten, för de andra vill ju vara där och heja på. Så vill man åka någonstans då får man hitta ett annat färdmedel, hela kollektivtrafiken stannar alltså för fotbollen.
Mer observationer när det gäller taxibilarna här är att det inte är alltid dörren fungerar, så då måste chauffören gå ut och runt för att öppna. Trafikreglerna följs inte så noga och man kör på vilken sida av vägen man vill trots att det är vänstertrafik här. Ljudnivån i taxin är mycket hög då chauffören gärna lyssnar på musik som i sin tur försöks överröstas av resenärerna för att prata.
Det här är då som det fungerar här jag bor, i Blouberg. För det fungerar faktiskt, det är ju inte någon som klagar i alla fall. Men det är skillnader från plats till plats i Sydafrika. Exempelvis så kunde vi tre vita tjejer inte ta den typen av taxi i Pretoria, det är bara för de svarta och kan ju vara mycket farligt för oss. Så på vissa ställen i landet finns det fortfarande apartheid, och snällt och fint fick vi ringa en ”vanlig taxi” på samma sätt som vi gör i Sverige.
Tänk er själva att tättingen inte skulle köra förrän den är full från torget eller att alla spårvagnarna i Göteborg parkerar på avenyn för att chaufförerna ska ha match på Heden!
5 nätter och 4 olika sovplatser...
...och vart jag ska sova i natt vet jag fortfarande inte. Men oroa er inte, det ordnar sig. Förhoppningsvis får jag besked på frukosten om jag flyger hemåt i dag eller i morgon.
Workshopen i helgen som gick handlande om Fair Play, Culture and Diversity. Det var mycket intressant, nu fick man så mycket ord på alla ”konstigheter” som föregår i communityt. Och när jag sa något, även om vi pratat om Sverige och hur vi lever så var det flera gånger som de kollade på mig som om jag var från Mars. Så förmodligen fick de en tankeställare om hur det är för mig att vara totalt annorlunda från dem (?)
På kvällen bar det av till Bochum för mig, sov hos Uncle Elias och på söndag morgon gav vi oss, hela deras familj och jag. De skulle till Polokwane och handla julkläder till pojkarna, och jag blev då avsläppt lagom i tid för min buss. Tilläggas ska att när radio slås på i bilen så är det Joyride med Roxett som spelas. Bussturen gick smidigt till Johannesburg och där blev det byte för nästa buss, som skulle bli min nästa sovplats.
Måndag morgon och efter en mycket vacker tur genom bergen når vi Outdshoorn och en väntande Line. Vi åkte till hennes community, Dysseldorp, ett färgat township, i jämförelse med mitt svarta rural område. När vi åker på stora vägen utanför kan vi mitt i den gröna naturen se tydliga gränser vart de lilla communityt Dysseldorp ligger, till skillnad från hos mig då ingen vet vart Buffelshoek börjar eller slutar. Att det är ett litet ställe till ytan är dock inte det samma som att de är få människor, husen ligger tätt och har en befolkning på mellan 15000 och 20000. Vidare så är det ett ställe som är långt före buffelshoek i utvecklingen, exempelvis så är nästan alla gator asfalterade och man har gatlampor. Skolorna är stora färgglada tvåvånningshus med så mycket utrustning, undervisningsmaterial och pynt att det är nästan i Sverige. De hade stor dator sal för eleverna och de administrerade personalen, som i övrigt inte finns i Buffelshoek använde datorer flitigt i arbetet. Dock ska det sägas att även om barnen hade skoluniformer så var de då inte klädda i dem utan de använda mestadels sina vardagskläder…
Gällande sporten i communityt så var det även där en stor skillnad, även om Line sliter med att få till arbetet och strukturerna i Dazys Active Sports Club (tror jag namnet var) så funkar det på ett helt annat sätt. Det finns flera olika sporter att utöva, alltså inte bara fotboll och netball, även rugby, cricket etc. Man är mer välorganiserad, vilket resulterade i att de faktiskt var i finalspelet av Cup of Heroes. Fast att kopiera deras sätt att göra är helt omöjligt, de är så olika förutsättningar. Som nämndes ovan är det en liten area som människorna bor på, och de har inte samma problem som i Buffelshoek att allt folk flyttar därifrån efter High School, utan folket stannar i sitt community så det var fler äldre folk med erfarenhet som är viktiga att ha med i arbetet.
Vidare så spelade kyrkan en mycket stor roll i communityt, man hade hela 10 stycken! Och alla går i krykan där, inte den samma som hos mig utan det var mest Lutherska och någon Romers-katolsk. Men som jag skrev på Twitter/Facebook så på måndagskvällen var vi på modelltävling, i kyrkan! Det var 6-7 tjejer och killar som klädde upp sig och gick modell, i vardagskläder och i aftonklänning inför en jury som ett sätt att dra in pengar. Skulle då allt sett ut om vi gjorde i Buffelhoek… Enligt Line så var det något som hörde till den färgade kulturen, mycket ska tas efter från USA.
Natten mellan tisdag och onsdag sovs hos Line, och på tisdags kvällen tog vi flyget till Cape Town för att få nästa natt på ett fin fint hotell granne med Table Mountian, och även i natt sov jag här.
Vad som händer här är en historia som kommer mer rapport om senare, nu är det då dags att se om man kan få någon info om sin hemresa och nästa natt..
Workshopen i helgen som gick handlande om Fair Play, Culture and Diversity. Det var mycket intressant, nu fick man så mycket ord på alla ”konstigheter” som föregår i communityt. Och när jag sa något, även om vi pratat om Sverige och hur vi lever så var det flera gånger som de kollade på mig som om jag var från Mars. Så förmodligen fick de en tankeställare om hur det är för mig att vara totalt annorlunda från dem (?)
På kvällen bar det av till Bochum för mig, sov hos Uncle Elias och på söndag morgon gav vi oss, hela deras familj och jag. De skulle till Polokwane och handla julkläder till pojkarna, och jag blev då avsläppt lagom i tid för min buss. Tilläggas ska att när radio slås på i bilen så är det Joyride med Roxett som spelas. Bussturen gick smidigt till Johannesburg och där blev det byte för nästa buss, som skulle bli min nästa sovplats.
Måndag morgon och efter en mycket vacker tur genom bergen når vi Outdshoorn och en väntande Line. Vi åkte till hennes community, Dysseldorp, ett färgat township, i jämförelse med mitt svarta rural område. När vi åker på stora vägen utanför kan vi mitt i den gröna naturen se tydliga gränser vart de lilla communityt Dysseldorp ligger, till skillnad från hos mig då ingen vet vart Buffelshoek börjar eller slutar. Att det är ett litet ställe till ytan är dock inte det samma som att de är få människor, husen ligger tätt och har en befolkning på mellan 15000 och 20000. Vidare så är det ett ställe som är långt före buffelshoek i utvecklingen, exempelvis så är nästan alla gator asfalterade och man har gatlampor. Skolorna är stora färgglada tvåvånningshus med så mycket utrustning, undervisningsmaterial och pynt att det är nästan i Sverige. De hade stor dator sal för eleverna och de administrerade personalen, som i övrigt inte finns i Buffelshoek använde datorer flitigt i arbetet. Dock ska det sägas att även om barnen hade skoluniformer så var de då inte klädda i dem utan de använda mestadels sina vardagskläder…
Gällande sporten i communityt så var det även där en stor skillnad, även om Line sliter med att få till arbetet och strukturerna i Dazys Active Sports Club (tror jag namnet var) så funkar det på ett helt annat sätt. Det finns flera olika sporter att utöva, alltså inte bara fotboll och netball, även rugby, cricket etc. Man är mer välorganiserad, vilket resulterade i att de faktiskt var i finalspelet av Cup of Heroes. Fast att kopiera deras sätt att göra är helt omöjligt, de är så olika förutsättningar. Som nämndes ovan är det en liten area som människorna bor på, och de har inte samma problem som i Buffelshoek att allt folk flyttar därifrån efter High School, utan folket stannar i sitt community så det var fler äldre folk med erfarenhet som är viktiga att ha med i arbetet.
Vidare så spelade kyrkan en mycket stor roll i communityt, man hade hela 10 stycken! Och alla går i krykan där, inte den samma som hos mig utan det var mest Lutherska och någon Romers-katolsk. Men som jag skrev på Twitter/Facebook så på måndagskvällen var vi på modelltävling, i kyrkan! Det var 6-7 tjejer och killar som klädde upp sig och gick modell, i vardagskläder och i aftonklänning inför en jury som ett sätt att dra in pengar. Skulle då allt sett ut om vi gjorde i Buffelhoek… Enligt Line så var det något som hörde till den färgade kulturen, mycket ska tas efter från USA.
Natten mellan tisdag och onsdag sovs hos Line, och på tisdags kvällen tog vi flyget till Cape Town för att få nästa natt på ett fin fint hotell granne med Table Mountian, och även i natt sov jag här.
Vad som händer här är en historia som kommer mer rapport om senare, nu är det då dags att se om man kan få någon info om sin hemresa och nästa natt..
12 år i skolan?
Skolan, en del av min arbetsplats. Ett system som är väldigt annorlunda från det jag vuxit upp med. Har i dag varit på ”Farewell party” för grade 12. Nu, i November tänker kanske ni? Jo, där har vi en av skillnaderna, skolåret följer almanackan. Fast det är klart, det är ändå 1,5 månad till skolorna stänger för sommarlov. Men man har ändå firandet nu, nästa vecka ska de börja skriva tentamens, nationella prov i alla 9 ämnen i alla årskurser. Vad jag förstått så kommer folk vara väldigt upptagna den kommande tiden, det är nämligen det enda man pratar om, så ska bli spännande att se hur mina dagar kommer att gå.
Vad som händer efter alla tentamens är att i början av nästa år har man räknat ut om man klarat godkänt i minst 7 av 9 ämnet så att man kan börja nästa årskurs. Om inte blir man kvar ett år till. En vän till mig sa att 8 år i grade 8 har inträffat, och en annan vän är 25 år och fortfarande i grade 12. Själv möter jag alltså klasser med väldigt blandade åldrar dagligen, i en av mina skolor har jag flera elever i grade 7 som är 16-17 och en tjej som är gravid. Jag vet inte om jag är så positiv till detta system, dessa stora ”gangsters” är ju förebilder för de små i grade 1… Det finns dock två olika grupper av elever som blir kvar i en och samma klass längre tid, de som inte bryr sig och ”skiter i skolan”, men även de som har svårt att lära sig, extra resurser och stöd finns då inte att få.
Mer om tentamenskrivandet, i dag på festligheterna var det en gästtalare som arbetar på utbildningsdepartementet. Han uppmanar eleverna till att vara på skolan 6-23 dagligen för att plugga den kommande månaden, att de inte äter eller dricker något så att de blir dåliga i magen/sjuka, att de till minst 97 % ska tänka på att klara examinationerna. För mig var hans tal, som i övrigt pågick i 45 minuter, bull-shit. Och jag är definitivt inte positiv till att hela ens öde ska avgöras i slutet av året. Visst har jag pluggat ibland bara för att klara provet, men det är ju mer än så, man ska ju lära för livet och inte för tentamens som uppmanas och fokuseras på här?
Att fokus och det viktiga ligger i att klara sig är något som jag skrivit om tidigare, när jag skulle hjälpa grannen med engelska läxan. Jag försökte ju få honom att förstå, medan han var intresserad av att lämna in pappret med så många rätt som möjligt. Och igen, visst har även jag känt så ibland, att man vill lämna in något bra och få det gjort. Men här är det alltid samma sak, och det uppmanas från lärarna! Ibland får jag känslan av att barnen ska säga ja, att de förstår och är många gånger rädda för att fråga varför, men det är bara en känsla, som dock förnekas från lärarnas sida, jag hoppas de har rätt.
Något som imponerar mig mycket, fast ändå tveksam till resultatet av det är att i stort sett all undervisning sker på engelska. Inte för de minsta barnen, men läroböckerna är på engelska från grade 4-5 och i high school är det bara sepedi, deras språk som inte är på engelska. Skit bra, de kommer ju att bli grymma på engelska var min första tanke, men tyvärr är inte verkligheten den. Det är väldigt varierande engelska kunskaper, många pratar ogärna och har svårt att förstå. Så man kan fråga sig hur mycket de får ut av en fysiklektion på engelska?
Har även en gång tidigare nämnt om en lärare som slog barnen, var chockad första gången. Men nu är det min vardag, med andra ord, om eleven inte uppför sig kommer stickan fram och de får sig en snärt. En lärare sa till mig att det är de enda sättet för dem att kunna kontrollera barnen. Vad säger man då, ungarna kan vara riktigt ouppfostrade och ibland är det upp till 50 elever i varje klass. Det är inte tillåtet enligt lag i Sydafrika, men det ligger i deras kultur. Själv tror jag att anledningen till att lärarna behöver ta till dessa ”hjälpmedel” mycket beror på deras inställning, men även hur barnen är fostrade från hemmen…
Tillbaka till firandet i dag då, tyvärr är bilderna av på tok för dålig kvalitet för att visas här. De är mest svarta och suddiga, har nämligen spenderat dagen i ”aulan”, ett mörkt rum med öppna fönster inbjuder inte för fina foton, speciellt inte när man ska fotografera svarta människor… Det var 4 timmar, svettigt och varmt, men intressant. Hur man firade var totalt olikt från vår student, men en sak var gemensamt, man firade och var glada. Ett flertal av eleverna höll tal och det var framträdande i from av sång, dans och drama, fast på ett annat sätt än hur vi skulle ha gjort. För mig kändes hela utsmyckningen och arrangemanget väldigt omodernt, men det är så här det funkar här, och det var en högklassig tillställning.
Så nu får de nästkommande månaderna visa vilka som är redo för universitet eller collage, medan andra blir kanske kvar i skola något år till…
Vad som händer efter alla tentamens är att i början av nästa år har man räknat ut om man klarat godkänt i minst 7 av 9 ämnet så att man kan börja nästa årskurs. Om inte blir man kvar ett år till. En vän till mig sa att 8 år i grade 8 har inträffat, och en annan vän är 25 år och fortfarande i grade 12. Själv möter jag alltså klasser med väldigt blandade åldrar dagligen, i en av mina skolor har jag flera elever i grade 7 som är 16-17 och en tjej som är gravid. Jag vet inte om jag är så positiv till detta system, dessa stora ”gangsters” är ju förebilder för de små i grade 1… Det finns dock två olika grupper av elever som blir kvar i en och samma klass längre tid, de som inte bryr sig och ”skiter i skolan”, men även de som har svårt att lära sig, extra resurser och stöd finns då inte att få.
Mer om tentamenskrivandet, i dag på festligheterna var det en gästtalare som arbetar på utbildningsdepartementet. Han uppmanar eleverna till att vara på skolan 6-23 dagligen för att plugga den kommande månaden, att de inte äter eller dricker något så att de blir dåliga i magen/sjuka, att de till minst 97 % ska tänka på att klara examinationerna. För mig var hans tal, som i övrigt pågick i 45 minuter, bull-shit. Och jag är definitivt inte positiv till att hela ens öde ska avgöras i slutet av året. Visst har jag pluggat ibland bara för att klara provet, men det är ju mer än så, man ska ju lära för livet och inte för tentamens som uppmanas och fokuseras på här?
Att fokus och det viktiga ligger i att klara sig är något som jag skrivit om tidigare, när jag skulle hjälpa grannen med engelska läxan. Jag försökte ju få honom att förstå, medan han var intresserad av att lämna in pappret med så många rätt som möjligt. Och igen, visst har även jag känt så ibland, att man vill lämna in något bra och få det gjort. Men här är det alltid samma sak, och det uppmanas från lärarna! Ibland får jag känslan av att barnen ska säga ja, att de förstår och är många gånger rädda för att fråga varför, men det är bara en känsla, som dock förnekas från lärarnas sida, jag hoppas de har rätt.
Något som imponerar mig mycket, fast ändå tveksam till resultatet av det är att i stort sett all undervisning sker på engelska. Inte för de minsta barnen, men läroböckerna är på engelska från grade 4-5 och i high school är det bara sepedi, deras språk som inte är på engelska. Skit bra, de kommer ju att bli grymma på engelska var min första tanke, men tyvärr är inte verkligheten den. Det är väldigt varierande engelska kunskaper, många pratar ogärna och har svårt att förstå. Så man kan fråga sig hur mycket de får ut av en fysiklektion på engelska?
Har även en gång tidigare nämnt om en lärare som slog barnen, var chockad första gången. Men nu är det min vardag, med andra ord, om eleven inte uppför sig kommer stickan fram och de får sig en snärt. En lärare sa till mig att det är de enda sättet för dem att kunna kontrollera barnen. Vad säger man då, ungarna kan vara riktigt ouppfostrade och ibland är det upp till 50 elever i varje klass. Det är inte tillåtet enligt lag i Sydafrika, men det ligger i deras kultur. Själv tror jag att anledningen till att lärarna behöver ta till dessa ”hjälpmedel” mycket beror på deras inställning, men även hur barnen är fostrade från hemmen…
Tillbaka till firandet i dag då, tyvärr är bilderna av på tok för dålig kvalitet för att visas här. De är mest svarta och suddiga, har nämligen spenderat dagen i ”aulan”, ett mörkt rum med öppna fönster inbjuder inte för fina foton, speciellt inte när man ska fotografera svarta människor… Det var 4 timmar, svettigt och varmt, men intressant. Hur man firade var totalt olikt från vår student, men en sak var gemensamt, man firade och var glada. Ett flertal av eleverna höll tal och det var framträdande i from av sång, dans och drama, fast på ett annat sätt än hur vi skulle ha gjort. För mig kändes hela utsmyckningen och arrangemanget väldigt omodernt, men det är så här det funkar här, och det var en högklassig tillställning.
Så nu får de nästkommande månaderna visa vilka som är redo för universitet eller collage, medan andra blir kanske kvar i skola något år till…
Safari
Helgen blev som vanligt inte som planerat, men som så många gånger förr, så mycket bättre än väntat. Det var då besök från NIF som var på agendan. På grund av sena flyg ändrades planerna från att besöka Kjell-Kristians community till en tur till Kruger parken.
Vi bodde i en lodge i Phalaborwa och genom dem blev det morgonsafari på lördagen. Så klockan sex gav vi oss av, det första djur vi ser är några impalas, vilket är vanligt och vi såg många fler av. Och många andra djur blev det också, vi fick se 4 av the big five, och det hade vi gjort innan klockan var åtta! Det började med afrikanska bufflar, fortsatte med elefant, lejon och leopard! Sedan letade vi efter noshörningar i 5 timmar utan resultat, men vi fick se giraffer, krokodiler, flodhästar mm. Och vi ska ju vara mycket nöjda som hade så bra utdelning, ibland kanske man inte alls får se någon av the big five, speciellt inte leoparden. Jag var mycket fascinerad över hur nära djuren var oss, 10-20m och hur stora de var. Bjuder på lite bilder så ni kan se…
Detta var då mina high-lights från helgen :)
Vi bodde i en lodge i Phalaborwa och genom dem blev det morgonsafari på lördagen. Så klockan sex gav vi oss av, det första djur vi ser är några impalas, vilket är vanligt och vi såg många fler av. Och många andra djur blev det också, vi fick se 4 av the big five, och det hade vi gjort innan klockan var åtta! Det började med afrikanska bufflar, fortsatte med elefant, lejon och leopard! Sedan letade vi efter noshörningar i 5 timmar utan resultat, men vi fick se giraffer, krokodiler, flodhästar mm. Och vi ska ju vara mycket nöjda som hade så bra utdelning, ibland kanske man inte alls får se någon av the big five, speciellt inte leoparden. Jag var mycket fascinerad över hur nära djuren var oss, 10-20m och hur stora de var. Bjuder på lite bilder så ni kan se…
Detta var då mina high-lights från helgen :)
Blåsigt i Buffelshoek
Ja, vädermässigt. Nu blåser det i massor här, det är mer än vad det burkar göra på Vallen. Fast skillnaden är den att här är det soligt samtidigt. Men jag trotsar vädret här och börjar vänja mig vid värmen. Om det nu går, för folk här klagar hela tiden över att det är för varmt, och är det inte för varmt är det för kallt, dvs man är aldrig nöjd med vädret här.
Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.
Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.
Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!
Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!
Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!
I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.
Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.
Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.
Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!
Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!
Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!
I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.
3 månader i Sydafrika
Jopp, tiden går så fort när man har roligt. Det är nu 3 månader sedan jag kom till Capetown och Sydafrika. Livet är fin fint och rullar på, hittills utan några större problem och har mått bra. Men nu är jag sjuk… Inget allvarligt, liten influensa, dålig i magen, huvudvärk och lite feber. Så har spenderat i stort sett hela dagen i sängen, med undantag för ett antal toalettbesök.
"I have a flu" har varit ett vanligt uttryck land folk här i vintertid. Om man översätter ordet flu till svenska är det influensa, men vad folk här egentligen har haft är en liten förkylning, kanske lite snorig. Så det är lite svårt att säga vad det är med mig, alltså mitt ”sjukdomstillstånd” för familjen. Och jag har även ljugit för dem att jag tagit någon hokus-pokus tablett som de rekommenderade, men i själva verket nöjde jag mig med en Alvedon. Hoppas att jag ska bli bättre i morgon, av många anledningar. Självklart inte kul att vara sjuk och på måndagar ska ja ju till Helen Franz. Men annars är risken den att jag måste gå till doktorn också, enligt Mama så är det de bästa. Sedan måste jag ju kolla upp vad som står i arbetskontraktet med SCORE lite noggrannare, men det är många papper och för tillfället är de 3m ifrån mig, vilket är på tok för långt bort.
I torsdags var det ju som sagt var dags för Ladies soccer, tro det eller ej, men det kom 18 tjejer!!! Blev bara spel, för det är så man gör här och kvaliteten kan ju diskuteras. Men det var en bra start, det bådar gott för fortsättningen.
Fredag och lördag så hade vi workshop i administration här. Nkosana är lite rakare än mig när det gäller bristerna som finns här, ibland lite väl hård. Fast nu har de fått sig en rejäl kick och i morgon ska de välja ny sports committee, ser verkligen fram emot resultatet. Det är inte det att det inte finns de intresserade och driftiga personerna här, det handlar mest om att de ska ha rätt uppgifter och ta lite ansvar! Workshopen i sig var bra, men en del har spenderat två dagar där utan att fatta ett skvatt av utvärderingarna att döma. Visst att det är problem när vi pratar engelska, men för katten fråga om du inte förstår! Fast det är något jag är van vid nu, att folk inte vågar fråga och svarar alltid ja…
Men ja, 3 månader i Sydafrika känns helt konstigt. Det var inte alls länge sedan jag lämnade Sverige, vinkade av Mamma, Ingvar, Lotta, Jimmy, Mormor och Morfar på Landvetter, avskedsmiddag hos Farmor och Farfar med Pappa, kusin Andrea och faster Maria eller hej-då-träffar med Vic, Sofia, familjen Nilsson etc. Innan jag lämnade var jag orolig för hemlängtan, men än så länge så har det inte varit något problem. Förmodligen beror det på att jag alltid pratar med familjen, skriver mail och får fina kommentarer här, samt att min värdfamilj och vännerna här tar väldigt bra hand om mig. 3 månader nu, innebär att det är 9 månader till, alltså är jag ju än så länge bara i början av mitt äventyr!!
"I have a flu" har varit ett vanligt uttryck land folk här i vintertid. Om man översätter ordet flu till svenska är det influensa, men vad folk här egentligen har haft är en liten förkylning, kanske lite snorig. Så det är lite svårt att säga vad det är med mig, alltså mitt ”sjukdomstillstånd” för familjen. Och jag har även ljugit för dem att jag tagit någon hokus-pokus tablett som de rekommenderade, men i själva verket nöjde jag mig med en Alvedon. Hoppas att jag ska bli bättre i morgon, av många anledningar. Självklart inte kul att vara sjuk och på måndagar ska ja ju till Helen Franz. Men annars är risken den att jag måste gå till doktorn också, enligt Mama så är det de bästa. Sedan måste jag ju kolla upp vad som står i arbetskontraktet med SCORE lite noggrannare, men det är många papper och för tillfället är de 3m ifrån mig, vilket är på tok för långt bort.
I torsdags var det ju som sagt var dags för Ladies soccer, tro det eller ej, men det kom 18 tjejer!!! Blev bara spel, för det är så man gör här och kvaliteten kan ju diskuteras. Men det var en bra start, det bådar gott för fortsättningen.
Fredag och lördag så hade vi workshop i administration här. Nkosana är lite rakare än mig när det gäller bristerna som finns här, ibland lite väl hård. Fast nu har de fått sig en rejäl kick och i morgon ska de välja ny sports committee, ser verkligen fram emot resultatet. Det är inte det att det inte finns de intresserade och driftiga personerna här, det handlar mest om att de ska ha rätt uppgifter och ta lite ansvar! Workshopen i sig var bra, men en del har spenderat två dagar där utan att fatta ett skvatt av utvärderingarna att döma. Visst att det är problem när vi pratar engelska, men för katten fråga om du inte förstår! Fast det är något jag är van vid nu, att folk inte vågar fråga och svarar alltid ja…
Men ja, 3 månader i Sydafrika känns helt konstigt. Det var inte alls länge sedan jag lämnade Sverige, vinkade av Mamma, Ingvar, Lotta, Jimmy, Mormor och Morfar på Landvetter, avskedsmiddag hos Farmor och Farfar med Pappa, kusin Andrea och faster Maria eller hej-då-träffar med Vic, Sofia, familjen Nilsson etc. Innan jag lämnade var jag orolig för hemlängtan, men än så länge så har det inte varit något problem. Förmodligen beror det på att jag alltid pratar med familjen, skriver mail och får fina kommentarer här, samt att min värdfamilj och vännerna här tar väldigt bra hand om mig. 3 månader nu, innebär att det är 9 månader till, alltså är jag ju än så länge bara i början av mitt äventyr!!
Varma veckan
Phu… värmen är verkligen här nu. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit på ett så här varmt ställe, det är varmare än de chartersemestrar vi varit på, och nu jobbar jag i denna värme! Okej, jag ska inte klaga, det är självvalt att vara här, och jag trivs med vad jag gör. Men så att ni vet, det är varmt här. Folk som bor här stannar inne och sover hela dagarna, exempelvis Mama och Olivia för att det är för varmt ute.
Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.
Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.
I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.
I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!
Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.
Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.
I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.
I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!
Jo'burg, Soweto, Sterkfontein, Hartsbeeport, Pretoria, Inservice - allt på en och samma gång!
Har spenderat den senaste veckan lite här och var i Sydafrika. Härligt att vara tillbaka här i Buffelshoek. Men ska dela med mig av mina upplevelser. Då Line har varit fotograf under veckan blir det ett långt inlägg helt utan bilder…
Förra söndagen tog jag mig till Jo’burg med taxi för att möta Leonie och Line. Kvällen spenderade vi tillsammans med SCORE staff som hade avslutningsfest efter Cup of Heroes. När vi vid frukosten på måndag sitter och planerar vad vi ska göra och pratar om Soweto får vi numret till en kompis till B. För att ta oss dit hyrde vi en bil och mötte då Romeo som visade oss runt. Soweto är en förort/stadsdel (?) med mer än 2 miljoner invånare i Jo’burg, det är bara svarta som bor där, det varierar från plåtskjul (kåkstad) till enorma shoppingcentrum. Det var i Soweto som Mandela bodde, och vi besökte flera historiska platser. Att besöka ställen som dessa är så långt ifrån hur vi lever i Sverige och man får många känslor och tankar när man möter människorna. Vi stannande över i Soweto över natten på ett Guesthouse och på tisdags morgonen besökte vi Apartheid museum. Det hela börjar med att man får en lapp, svart eller vit, så de delar på sällskapet och man får gå i olika ingångar, väldigt frustrerande, men det var för att visa hur verkligheten har varit i Sydafrika. Vidare var museumet enormt stort, vi spenderade mer än tre timmar där, och jag tyckte vi gick lite väl snabbt, men det var i alla fall ett mycket intressant besök.
Sedan begav vi oss till Melville, en ”mysig” stadsdel i centrala Jo’burg. Fann ett B&B, promenerade och åt italienskt. På onsdagsmorgonen gick vi upp tidigt, rättade sagt vid 5, detta för att slippa morgonrushen i trafiken. Vi hittade fram till Sterkfonteins gruvorna, här har man gjort många av de viktigaste arkeologiska fynden vad det gäller människans utveckling, väldigt intressant, funderade ett tag på att byta karriär. Men det fräckaste var ändå när vi var inne i gruvorna, det är spännande och fräckt att se, långt under jorden i stora rum och trånga gångar. På vägen därifrån till Hartsbeeport damm såg vi vita lejon. Det var en av de vackraste platserna jag besökt här, en helt annan natur än vad jag sett tidigare här, en stor damm en och små vägar uppe i bergen, och förstås enormt stora och lyxiga hus. Här var det även en ”riktig” afrikansk marknad, sålde alla de typiska souvenirerna och prutade med sig själva för att få oss att handla.
Dagen slutade i Pretoria, fann ett nytt Guesthouse. Benedikt mötte upp oss och vi såg CL på en sportbar i Hatfield, partyområdet i Pretoria. Så var det torsdag, dags att lämna tillbaka bilen och möta upp SCORE. Det var inget schema lagt för dagen utan det var mest att umgås med alla igen. Blev lite shopping och satt annars mest på ett fik med de andra européerna, alltså norrmännen och Leonie. Även bror Charles var och besökte mig eftersom jag var i Pretoria där han bor.
Så var det dags för In-service, vi hade ingen aning av vad som väntade. För min del är det helt obegripligt att gå till ett möte/workshop utan en agenda eller kunna förbereda sig på något. Det var ändå okej, vi fick mycket tid att dela med oss av våra nya upplevelser i communityt samt att prata om vilka problem och utmaningar vi möter. På kvällen hade vi även någon konstig session där vi hade skapat ett monster, Zozobra, och tillsammans med honom bränna alla svårigheter vi mött i en stor eld. Lite väl hokus-pokus för min del. Efter en lång dag blev det återigen ett besök till Hatfield, en trevlig utekväll.
Lördagen var "bara tull" som normännen säger, mestadels var det kass. (Blir ett litet negativt stycke). Det var så mycket repetition, om vem folk ska kommunicera med, om hur formulärerna ska fyllas i etc. Vissa behövde informationen, men inte alla… Och det finns många luckor i SCORE, jag är lyckligt lottad som är i Limpopo, vi är den enda provinsen som har en koordinator, och vi har även trainer och community supporter. Detta är vad man från SCORE vill att det ska vara i samtliga fem provinser som vi arbetar. Så en del av volontärerna har det svårt, inte alltid lätt när man inte får stöttning eller vet hur man ska gå till väga. Tilläggas ska ju då att Sydafrika är de landet som är bäst organiserat, har hört från norrmännen i Nambia och Zambia att det är mycket som fattas… Under General och Specifik orientation fick jag intrycket av det var en välfungerande organisation, men nu börjar jag tvivla, man har en vision, men organisationen är definitivt inte vad den borde. Kvällen slutade ändå trevligt, pubbesök och tjöt.
Fortsätter och gnälla lite, söndag morgon och vi ska åka hem. Bussen ska gå 10.30, vi vet att vi är i Afrika och man får vänta, så 12.00 ger vi oss av från Pretoria. 16.30 är vi i Polokwane, istället för 14.00. Och hade vi tagit taxi hade jag varit hemma vid den tiden (om jag åkt tidigare på morgonen som jag hade föredragit). Från Polokwane fick jag i alla fall skjuts med Elias som hade lämnat Kokeso på internatskolan efter lovet, på gott och ont, han har som vanligt 1000 saker att göra innan vi kommer oss hem. Vid 18-tiden öppnar sig himlen, regnet vräker ner och när det blixtrar blir det helt ljust, värdet gjorde ju att vi kunde köra typ 40 istället för 100. Men vid 19.30 är jag äntligen hemma…
Tillsammans med Line och Leonie under veckan har det varit många diskussioner om våra nya liv. Det är stora skillnader från livet i Sverige, Norge och Holland. Men det är även stora skillnader mellan Blouberg, Dysseldorp och Tshimbindini. Line som är i Dysseldorp, en statsdel till Oudtshorn i Western Cape bor i ett färgat community i ett helt annat klimat än mig och Leonie i Limpopo och har nära till havet. Fast jag som besökt Tshimbindini vet ju att bara för att båda platserna är så kallade landet är det inte det samma, mitt community är ett stort torrt område medan i Leonies community bor man betydligt närmare varandra och vägarna är betydligt mer ordnade.
Under veckan har vi mött många nya människor. Alla här är väldigt öppna och vänliga, vill prata och visa för oss. Det är tacksamt att vara turist här. Men att apartheid är över och det är en demokrati är inte det samma som att det är så det fungerar i verkligheten. Jag har inte upplevt det på samma sätt här i Blouberg som Line runt sitt community, men i Pretoria kunde vi ju inte ta en taxi, det var ju med de svarta och kunde vara farligt. Även Benedikt berättade att när han skulle spela golf var det skyltar om att det bara var tillåtet för vita där. Lördags kvällen när vi var på en pub var det i ett område med bara svarta, inga vita från Pretoria går dit och man vart väldigt uttittad, och även då våra svarta vänner som tagit med oss vitingar dit…
Borta bra men hemma bäst! Som jag skrev i förra inlägget, jag saknade Buffelshoek när jag var i väg. Jag är definitivt ingen människa för storstaden, detta livet här är så härligt! Och nu väntar en ny vecka med massa jobb :)
Förra söndagen tog jag mig till Jo’burg med taxi för att möta Leonie och Line. Kvällen spenderade vi tillsammans med SCORE staff som hade avslutningsfest efter Cup of Heroes. När vi vid frukosten på måndag sitter och planerar vad vi ska göra och pratar om Soweto får vi numret till en kompis till B. För att ta oss dit hyrde vi en bil och mötte då Romeo som visade oss runt. Soweto är en förort/stadsdel (?) med mer än 2 miljoner invånare i Jo’burg, det är bara svarta som bor där, det varierar från plåtskjul (kåkstad) till enorma shoppingcentrum. Det var i Soweto som Mandela bodde, och vi besökte flera historiska platser. Att besöka ställen som dessa är så långt ifrån hur vi lever i Sverige och man får många känslor och tankar när man möter människorna. Vi stannande över i Soweto över natten på ett Guesthouse och på tisdags morgonen besökte vi Apartheid museum. Det hela börjar med att man får en lapp, svart eller vit, så de delar på sällskapet och man får gå i olika ingångar, väldigt frustrerande, men det var för att visa hur verkligheten har varit i Sydafrika. Vidare var museumet enormt stort, vi spenderade mer än tre timmar där, och jag tyckte vi gick lite väl snabbt, men det var i alla fall ett mycket intressant besök.
Sedan begav vi oss till Melville, en ”mysig” stadsdel i centrala Jo’burg. Fann ett B&B, promenerade och åt italienskt. På onsdagsmorgonen gick vi upp tidigt, rättade sagt vid 5, detta för att slippa morgonrushen i trafiken. Vi hittade fram till Sterkfonteins gruvorna, här har man gjort många av de viktigaste arkeologiska fynden vad det gäller människans utveckling, väldigt intressant, funderade ett tag på att byta karriär. Men det fräckaste var ändå när vi var inne i gruvorna, det är spännande och fräckt att se, långt under jorden i stora rum och trånga gångar. På vägen därifrån till Hartsbeeport damm såg vi vita lejon. Det var en av de vackraste platserna jag besökt här, en helt annan natur än vad jag sett tidigare här, en stor damm en och små vägar uppe i bergen, och förstås enormt stora och lyxiga hus. Här var det även en ”riktig” afrikansk marknad, sålde alla de typiska souvenirerna och prutade med sig själva för att få oss att handla.
Dagen slutade i Pretoria, fann ett nytt Guesthouse. Benedikt mötte upp oss och vi såg CL på en sportbar i Hatfield, partyområdet i Pretoria. Så var det torsdag, dags att lämna tillbaka bilen och möta upp SCORE. Det var inget schema lagt för dagen utan det var mest att umgås med alla igen. Blev lite shopping och satt annars mest på ett fik med de andra européerna, alltså norrmännen och Leonie. Även bror Charles var och besökte mig eftersom jag var i Pretoria där han bor.
Så var det dags för In-service, vi hade ingen aning av vad som väntade. För min del är det helt obegripligt att gå till ett möte/workshop utan en agenda eller kunna förbereda sig på något. Det var ändå okej, vi fick mycket tid att dela med oss av våra nya upplevelser i communityt samt att prata om vilka problem och utmaningar vi möter. På kvällen hade vi även någon konstig session där vi hade skapat ett monster, Zozobra, och tillsammans med honom bränna alla svårigheter vi mött i en stor eld. Lite väl hokus-pokus för min del. Efter en lång dag blev det återigen ett besök till Hatfield, en trevlig utekväll.
Lördagen var "bara tull" som normännen säger, mestadels var det kass. (Blir ett litet negativt stycke). Det var så mycket repetition, om vem folk ska kommunicera med, om hur formulärerna ska fyllas i etc. Vissa behövde informationen, men inte alla… Och det finns många luckor i SCORE, jag är lyckligt lottad som är i Limpopo, vi är den enda provinsen som har en koordinator, och vi har även trainer och community supporter. Detta är vad man från SCORE vill att det ska vara i samtliga fem provinser som vi arbetar. Så en del av volontärerna har det svårt, inte alltid lätt när man inte får stöttning eller vet hur man ska gå till väga. Tilläggas ska ju då att Sydafrika är de landet som är bäst organiserat, har hört från norrmännen i Nambia och Zambia att det är mycket som fattas… Under General och Specifik orientation fick jag intrycket av det var en välfungerande organisation, men nu börjar jag tvivla, man har en vision, men organisationen är definitivt inte vad den borde. Kvällen slutade ändå trevligt, pubbesök och tjöt.
Fortsätter och gnälla lite, söndag morgon och vi ska åka hem. Bussen ska gå 10.30, vi vet att vi är i Afrika och man får vänta, så 12.00 ger vi oss av från Pretoria. 16.30 är vi i Polokwane, istället för 14.00. Och hade vi tagit taxi hade jag varit hemma vid den tiden (om jag åkt tidigare på morgonen som jag hade föredragit). Från Polokwane fick jag i alla fall skjuts med Elias som hade lämnat Kokeso på internatskolan efter lovet, på gott och ont, han har som vanligt 1000 saker att göra innan vi kommer oss hem. Vid 18-tiden öppnar sig himlen, regnet vräker ner och när det blixtrar blir det helt ljust, värdet gjorde ju att vi kunde köra typ 40 istället för 100. Men vid 19.30 är jag äntligen hemma…
Tillsammans med Line och Leonie under veckan har det varit många diskussioner om våra nya liv. Det är stora skillnader från livet i Sverige, Norge och Holland. Men det är även stora skillnader mellan Blouberg, Dysseldorp och Tshimbindini. Line som är i Dysseldorp, en statsdel till Oudtshorn i Western Cape bor i ett färgat community i ett helt annat klimat än mig och Leonie i Limpopo och har nära till havet. Fast jag som besökt Tshimbindini vet ju att bara för att båda platserna är så kallade landet är det inte det samma, mitt community är ett stort torrt område medan i Leonies community bor man betydligt närmare varandra och vägarna är betydligt mer ordnade.
Under veckan har vi mött många nya människor. Alla här är väldigt öppna och vänliga, vill prata och visa för oss. Det är tacksamt att vara turist här. Men att apartheid är över och det är en demokrati är inte det samma som att det är så det fungerar i verkligheten. Jag har inte upplevt det på samma sätt här i Blouberg som Line runt sitt community, men i Pretoria kunde vi ju inte ta en taxi, det var ju med de svarta och kunde vara farligt. Även Benedikt berättade att när han skulle spela golf var det skyltar om att det bara var tillåtet för vita där. Lördags kvällen när vi var på en pub var det i ett område med bara svarta, inga vita från Pretoria går dit och man vart väldigt uttittad, och även då våra svarta vänner som tagit med oss vitingar dit…
Borta bra men hemma bäst! Som jag skrev i förra inlägget, jag saknade Buffelshoek när jag var i väg. Jag är definitivt ingen människa för storstaden, detta livet här är så härligt! Och nu väntar en ny vecka med massa jobb :)
Snabb uppdatering fran Pretoria
Sitter nu pa ett Internetcafe i Pretoria, darav saknas nagra bokstaver pa de engelska tagentbordet. Blir en liten kort rapport fran de senaste dagarna, mer nar jag kommer hem. Hem till Buffelshoek alltsa, och ja, jag har hemlangtan, storstaden ar inget for mig. Kan inte forsta varfor folk i mitt community vill flytta till Gauteng (proveinsen med Pretoria och Jo'burg), fast det ar klart, det ar pga av jobb-mojligheterna...
Men i sondags mottes jag, Line och Leonie i Jo'burg. Spenderade kvallen och natten med SCORE staf som hade avslutning pa Cup of Heroes. Pa mandagen bar hyrde vi en bil och akte till Soweto, dar blev vi runtvisade och val omhandertagna av Romeo, en van till B (en i SCORE staf), aven tisdags formiddagen var han med oss pa Apartheid museum innan vi letade oss fram till Melville, ett mysigt omrade i centrala Jo'burg. I gar morse, alltsa onsdags var vi uppe klockan 5 for att slippa morgontrafiken, och det gjorde vi, hittade oss fram till Sterkfonteins caves, fracka gruvor och intressanta fynd, fundrade en stund pa om jag kanske skulle byta karriar? Efter det bar det av till Hartsbeeport damm med en fantastisk natur och utsikt samt en riktig afrikansk marknad! Dagen slutade i Pretoria da vi aven fick sallksap av Benedikt och sag CL-fotboll pa en sportsbar i Hatfield.
Det som precis hande var att Ketil kom in pa Internet cafet utan att vi viste de, snacka om att man bli skraj nar nagon plotsligt klappar en pa huvedet....
Mormor, var har for att se Jakarta traden i Pretoria for dig, skulle blomma Oktober och November, men tyvarr ar det inte sa mycket annu... Nagra fa trad med lila blommor, men kan ju forestalla mig hur det ser ut med alla dessa lila alleer runt hela staden!
I eftermiddag borjar In-service, sa aterstar att se vad vi har att vanta!
Men i sondags mottes jag, Line och Leonie i Jo'burg. Spenderade kvallen och natten med SCORE staf som hade avslutning pa Cup of Heroes. Pa mandagen bar hyrde vi en bil och akte till Soweto, dar blev vi runtvisade och val omhandertagna av Romeo, en van till B (en i SCORE staf), aven tisdags formiddagen var han med oss pa Apartheid museum innan vi letade oss fram till Melville, ett mysigt omrade i centrala Jo'burg. I gar morse, alltsa onsdags var vi uppe klockan 5 for att slippa morgontrafiken, och det gjorde vi, hittade oss fram till Sterkfonteins caves, fracka gruvor och intressanta fynd, fundrade en stund pa om jag kanske skulle byta karriar? Efter det bar det av till Hartsbeeport damm med en fantastisk natur och utsikt samt en riktig afrikansk marknad! Dagen slutade i Pretoria da vi aven fick sallksap av Benedikt och sag CL-fotboll pa en sportsbar i Hatfield.
Det som precis hande var att Ketil kom in pa Internet cafet utan att vi viste de, snacka om att man bli skraj nar nagon plotsligt klappar en pa huvedet....
Mormor, var har for att se Jakarta traden i Pretoria for dig, skulle blomma Oktober och November, men tyvarr ar det inte sa mycket annu... Nagra fa trad med lila blommor, men kan ju forestalla mig hur det ser ut med alla dessa lila alleer runt hela staden!
I eftermiddag borjar In-service, sa aterstar att se vad vi har att vanta!
Fotbollsturnering
Som jag skrev på Twitter/facebook i går, känslan för mig var som en vit prinsessa med bodyguards på fotboll i två dagar. Vi besökte en annan del av communityt 1 timmas promenad bort för turnering, så i princip ingen där hade sett mig förut och självklart var jag en spännande person att titta på (?) Mina bodyguards var då killarna i KBC, de var väldigt måna om att stå runt i kring mig. När torsdag en närmade sitt slut var jag så trött på alla små barn som bara stod och glodde och skrattade varje gång jag vinkade att jag försökte gömma mig bakom killarna, men då kröp barnen under staketet så de satt vid mina fötter…
Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.
Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)
Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.
Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.
Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)
För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.
Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.
Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)
Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.
Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.
Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.
Mera frågor och svar
Har samlat på mig lite frågor från er, och här kommer då svaren... Men vill först efterlysa mer kommentarer tack! :)
Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…
Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.
Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.
Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.
Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.
Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?
Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.
Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.
För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.
Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.
Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.
För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…
Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…
Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.
Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.
Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.
Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.
Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?
Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.
Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.
För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.
Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.
Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.
För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
