Mycket publicitet

Den senaste veckan har det varit mycket skrivit om och av mig lite här och var…

Först och främst finns ett resebrev att läsa på NIF:s hemsida, dock är det på engelska. För att normännen har svårt med svenska fick det bli så, eller för att jag inte orkade med att få till något på norska…?

Sedan har Håkon bloggat om besöket här, lagt upp bilder och skrivit ett pressmeddelande på Fredskorpsets hemsida.

Slutligen har vi månadsrapporten i St-tidningen: (+ extra materieal som vart bortklippt)

Tre månader har nu gått av mitt liv här i Buffelshoek, omgiven av folk som pratar ett för mig totalt obegripligt språk, Sepedi. Okej, jag förstår lite, kan hälsa och säga några fraser.

Sepedi (eller Northen-Sotho) är ett av 11 officiella språk i Sydafrika och pratas av folkgruppen pedi framför allt i Limpopo. Jag får således många gånger frågan om hur många officiella språk vi har i Sverige mer än engelska. Så för det första, trots att min engelska är långt ifrån perfekt så tror folk här att det är mitt modersmål och för det andra så är det en självklarighet för dem att vi har flera officiella språk. Att jag då bara lärt mig engelska genom skolan och att i stort sett alla i mitt land pratar svenska är för dem ofattbart.

Alla läroböcker på engelska i skolorna och nu i examenstider så skrivs nationella prov i alla ämnen på engelska. Min första tanke var att alla här måste ha en god förståelse och ett stort ordförråd. Tyvärr är det inte så, många gånger kuggar eleverna på grund av att de inte förstår frågorna.

Nivån på människornas engelska här är varierande. Barnen i Primary schools säger ”Good morning” oavsett när det är på dagen eller veta vad det betyder. Många av eleverna i High schools är ofta blyga för att prata engelska, speciellt tjejerna. Men det finns också en mängd killar som verkligen försöker att prata engelska, jag är imponerad över hur mycket en del verkligen kämpar för att få sagt vad de vill när de inte hittar orden och att en del runt i kring här faktiskt blivit mycket bättre på att prata sedan jag kom här. Vad det gäller äldre människor så tror de flesta att eftersom jag är vit så pratar jag afrikaans. Sedan finns det ju de som har samma nivå på engelskan som mig och man kan ha ett ”normalt” samtal. Dock är det ändå det faktum att jag inte pratar sitt eget språk och kan aldrig uttrycka sig som jag skulle ha gjort om man var i Sverige.

För att illustrera hur det kan vara när man inte förstår varandra så ska jag berätta från den första dagen i en av skolorna, Sesalong Primary school. Jag står ute på planen och väntar på barnen, och de kommer, så klart sent, två klasser i 10-års ålder på en gång och läraren dyker inte upp. Fråga mig inte hur jag fick till det, men de blev indelade i lag och redo för stafetter. Jag startade dem, ”Ready, steady, go!” och alla 100 springer mot mig. När lektionen sedan är över, hur förklarar man då att det är dags att gå tillbaka till klassrummet istället för att vara kvar på planen? Hur som helst, att använda kroppsspråket har verkligen fått leva upp till bevis här. Man kommer långt med att demonstrera och visa hur saker och ting ska gå till.

Det som dock gör mig mest frustrerad när det gäller kommunikationen är att afrikaner alltid svarar ja på frågor, det ligger i deras kultur eftersom de tror att man vill ha ett positivt svar. Så om jag frågar om de förstår svarar de ja även om de inte har en aning om vad jag har sagt. Under sjukgymnastutbildningen har vi pratat mycket om att ställa öppna frågor, alltså utan ja eller nej alternativ för att få personen att berätta så mycket som möjligt, det är dock något som ställer till det mycket för folket här. Och en fråga som varför eller hur är totalt omöjlig att få ett vettigt svar på.

De senaste veckorna börjar mer och mer ord i Sepedi komma från mig, få fraser och ord som används flitigt. Självklart blir jag frågad många gånger om dagen om hur jag mår, om jag är trött, om jag är törstig, om jag är hungrigt eller vart jag ska eftersom jag vet hur jag ska svara då. Att jag kan komma hem efter en dags arbete och säga något nytt gör Mama väldigt stolt, så den dagen jag kom hem och sjöng ”huvud, axlar, knä och tå” var hon väldigt lycklig och jag fick sjunga för alla grannarna och förbigående.

Att formulera sig i denna rapport har dock varit lite krångligt, hittar inte de svenska orden så lätt och mer och mer vad jag gör och tänker är numera på engelska. Det känns bra, för mig har denna tid verkligen fått mig att inse hur betydelsefullt det är att kunna prata engelska.