Årskrönika

Eller kasnke inte ritkigt, men det blir en sammanfattning av mina reflektioner på hur det har varit och vad som har hänt under året som gått. Det blir inte så mycket speciella händelser och situationer eftersom jag rapporterat sånt under hela tiden där nerifrån, försöker nu mer att få till lite om hur det känns för mig nu när jag ser tillbaka på livet i Buffelshoek...

Frustration i kombination med gläde, saknad i kombination med omtanke, lek med barn i kombination med pappersarbete, utedass i kombination med parabol tv - ja allt på en och samma gång.

Utvecklings- och utväxlingsarbete handlar om vad det blir för lunch mellan arbetspassen, för mig i vardagen eller för deltagarna i workshops etc. Det handlar om kunskaperna och erfarenheterna, så väl för mig som för människorna i Buffelshoek. Och att de faktikst är ett fåtal av dem som har förstått att de som vi har lärt oss tillsammans är något som de alltid kommer att bära med sig och att ingen kan ta det ifrån dem har de kommit långt i sin personliga utveckling och för commuityts framtid.

Så då, om jag är den som många gånger fått ta ledarrollen och lära ut hur man ska (borde eller kan) göra i olika sammanhang/aktiviteter/evenemang etc har jag då lärt mig att arbeta utifrån min situation medan en annan deltagare med en annan position fått kunskaper utifrån sin situation. För mig har det inte alltid varit lätt, facilitering (SCOREs favorit ord) handlar ju om att jag ska få dem att komma på hur de ska göra och sedan utföra det. Som sagt var inte alltid så lätt, och många olika tekniker har provats. Fortfrande kan jag inte säga att ett eller annat sätt är bättre eller sämre, men lite aktiviteter har det ju blivit och under året har engagemanget ökat.

För min del har det ju varit så många nya erfarenheter och lärdomar, jag är ett år äldre sedan jag lämnade, men det känns som om allt jag har varit med om gjort mig mycket äldre än så. Jag kan inte få med allt här, utan delar med mig av några huvuddrag:
  • Nya perspektiv: ja, efter att ha bott i en värdfamilj och levt i ett community med människor från en annan kultur, med annan bakgrund och andra värderingar tänker man mycket. Jag kan inte säga att jag delar alla deras åsikter, men däremot har jag en helt annan förståelse.
  • Kommunikation: visst har min Engelska förbättrats, jag har ju tvingats att prata ett språk som jag inte alls var så bekväm med. Och jag har lärt mig en och annan fras på Sepedi. Men kommunikation är så mycket mer än så. Det är två vägar om hur jag gör mig förstådd, om hur jag förstår dem, om hur jag förstår att de har förstått samma som jag förstår, förstår ni?
  • Uppskatta det lilla: med SCOREs stora vision Changing life and build stronger communities through sports (Ändra liv och bygg starkare communitys genom sport) är det lätt att tänka efter de stora resultaten, men de är omöjliga att se i Buffelshoek och för de flesta av oss voluntärer. Men vad som faktikst gjort min dag och givit mig energi är de små sakerna och framstegen, att någon har förstått ett gruppspelssystem på en turnering och sedan kan sammankoppla det till VM eller att Mama faktiskt lärt sig använda potatisskalaren.
  • Allt behöver inte vara perfekt: okej, det är frustrerande när jag lagt så mycket id på förberedelser etc, och sedan kan allt arrangeras i sista minuten, och visst, inte bli av svensk kvalitet, men ändå så finns deltagarna där och de uppskattar aktiviteten. Det är ju så, att lite är bättre än ingenting alls, och något som jag nu kan vara nöjd med även om det var tufft i början.

Tidsperspektivet och deras värderingar, det är värt att nämna något om. För det första så ska vi komma i håg att jag har jobbat fullt med sporten i deras community, alltså inte gått i skolan eller lagat mat som alla normala människor där bevöver. Men i vilket fall som helst, oavsett vilka andra uppdrag man har så handlar det ju om att ta det seriöst och prioritera. Det är tuff när vi har så olika värderingar kring hur det ska göras, bara att acceptera. Fast å andra sidan har jag ju alltid fått föregå med gott exempel, så i ett års tid har jag alltid varit i tid (jaja, i hela mitt liv), och ja kanske inte bara i tid, många gånger före tiden. Och ja, några få har också insett att det är inte så dumt, även om mesta delen av personerna fortfarande menar att African time är tiden som gäller.

Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag kan vara lite envis, men att tålamod inte alltid har varit min starkaste sida. Så hur har jag då klarat av allting. Jo, skam den som ger sig, ge upp har inte funnits i min värld och är nu både envisare och tålmodigare - så våga inte möta mig i en duell!

Det var tufft i tisdags, och dagarna för det med alla avsked. Det har varit som om jag har levt i en dröm/lådsass värld under de senaste året. Så att säga hej då till värdfamiljen, vännerna och platsern var jobbigt, och jag saknar dem redan, men som jag skrev där uppe, minnena och erfarenheterna kommer jag alltid ha med mig!

Vad som händer här näst i mitt liv återstår att se, men detta kapitel är nu över och det är dags att leta efter nya utmaningar. Ja utmanande har det varit, och utmanignar gillar ja, mer utmaningar ska det bli!!

Hemma

Så, nu är jag tillbaka. Blir en snabb uppdatering i dag. Vill bara medela att det ar gott att vara hemma, allt ar sig likt...


Bild från flygplatsen, iklädd min traditionella dress från Mama, tillsammans med Mormor och Morfar. Och som hon har sagt daglien sedan jag kom, att jag skulle ha den på mig när jag kom ut från flyget och ingen skulle känna igen mig. De kände igen mig, men visst var de lite förvånade...