Övar språket här, kasnke om ni läser kanske ni förstår att det är lite trixigt att lära sig...? Någom som vågar sig på en gissning om vad det betyder?
Nako ya selemo
Ke kwa moo o diragalo
Nako ya selemo
Nako ya selemo
Etla mee re dule ka ntle bosego bjo botelele
Nako ya selemo
Rara o dikologo k agare a toropo ye e kganyago
yeo e senago lesata: kopana le nna bosego bjo…
Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Mphe tlala ya gago, mphe letsogo le gago
Mphe ka mika tseo o di nyakago le tse o kgonago
Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Molomo le molomo woo i nkisago lebopong
yeo e fao nako ya selemo mmogo
Nako ya selemo
Selemo selemo se thapilego le borutho
Nako ya selemo
Nako ya selemo
Etla mme re raloke papadi ya selemo
Nako ya selemo
Phela bophelo bja gago k agare ha nako ye e fisago
yeo e kgahlisago: dula bosego bjo…
Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Mphe tlala ya gago, mphe letsogo le gago
Mphe ka mika tseo i di nyakago le tse i kgonago
Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Molomo le molomo, peol tse pedi godimo ga mollo
yeo e fao nako ya selemo mmogo
O tsere nna, o tsere naa, o tsere naa,
o tsere nna we nkisa lefaseng le legnwe
Visar inlägg med etikett Ny i communityt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ny i communityt. Visa alla inlägg
Mycket publicitet
Den senaste veckan har det varit mycket skrivit om och av mig lite här och var…
Först och främst finns ett resebrev att läsa på NIF:s hemsida, dock är det på engelska. För att normännen har svårt med svenska fick det bli så, eller för att jag inte orkade med att få till något på norska…?
Sedan har Håkon bloggat om besöket här, lagt upp bilder och skrivit ett pressmeddelande på Fredskorpsets hemsida.
Slutligen har vi månadsrapporten i St-tidningen: (+ extra materieal som vart bortklippt)
Tre månader har nu gått av mitt liv här i Buffelshoek, omgiven av folk som pratar ett för mig totalt obegripligt språk, Sepedi. Okej, jag förstår lite, kan hälsa och säga några fraser.
Sepedi (eller Northen-Sotho) är ett av 11 officiella språk i Sydafrika och pratas av folkgruppen pedi framför allt i Limpopo. Jag får således många gånger frågan om hur många officiella språk vi har i Sverige mer än engelska. Så för det första, trots att min engelska är långt ifrån perfekt så tror folk här att det är mitt modersmål och för det andra så är det en självklarighet för dem att vi har flera officiella språk. Att jag då bara lärt mig engelska genom skolan och att i stort sett alla i mitt land pratar svenska är för dem ofattbart.
Alla läroböcker på engelska i skolorna och nu i examenstider så skrivs nationella prov i alla ämnen på engelska. Min första tanke var att alla här måste ha en god förståelse och ett stort ordförråd. Tyvärr är det inte så, många gånger kuggar eleverna på grund av att de inte förstår frågorna.
Nivån på människornas engelska här är varierande. Barnen i Primary schools säger ”Good morning” oavsett när det är på dagen eller veta vad det betyder. Många av eleverna i High schools är ofta blyga för att prata engelska, speciellt tjejerna. Men det finns också en mängd killar som verkligen försöker att prata engelska, jag är imponerad över hur mycket en del verkligen kämpar för att få sagt vad de vill när de inte hittar orden och att en del runt i kring här faktiskt blivit mycket bättre på att prata sedan jag kom här. Vad det gäller äldre människor så tror de flesta att eftersom jag är vit så pratar jag afrikaans. Sedan finns det ju de som har samma nivå på engelskan som mig och man kan ha ett ”normalt” samtal. Dock är det ändå det faktum att jag inte pratar sitt eget språk och kan aldrig uttrycka sig som jag skulle ha gjort om man var i Sverige.
För att illustrera hur det kan vara när man inte förstår varandra så ska jag berätta från den första dagen i en av skolorna, Sesalong Primary school. Jag står ute på planen och väntar på barnen, och de kommer, så klart sent, två klasser i 10-års ålder på en gång och läraren dyker inte upp. Fråga mig inte hur jag fick till det, men de blev indelade i lag och redo för stafetter. Jag startade dem, ”Ready, steady, go!” och alla 100 springer mot mig. När lektionen sedan är över, hur förklarar man då att det är dags att gå tillbaka till klassrummet istället för att vara kvar på planen? Hur som helst, att använda kroppsspråket har verkligen fått leva upp till bevis här. Man kommer långt med att demonstrera och visa hur saker och ting ska gå till.
Det som dock gör mig mest frustrerad när det gäller kommunikationen är att afrikaner alltid svarar ja på frågor, det ligger i deras kultur eftersom de tror att man vill ha ett positivt svar. Så om jag frågar om de förstår svarar de ja även om de inte har en aning om vad jag har sagt. Under sjukgymnastutbildningen har vi pratat mycket om att ställa öppna frågor, alltså utan ja eller nej alternativ för att få personen att berätta så mycket som möjligt, det är dock något som ställer till det mycket för folket här. Och en fråga som varför eller hur är totalt omöjlig att få ett vettigt svar på.
De senaste veckorna börjar mer och mer ord i Sepedi komma från mig, få fraser och ord som används flitigt. Självklart blir jag frågad många gånger om dagen om hur jag mår, om jag är trött, om jag är törstig, om jag är hungrigt eller vart jag ska eftersom jag vet hur jag ska svara då. Att jag kan komma hem efter en dags arbete och säga något nytt gör Mama väldigt stolt, så den dagen jag kom hem och sjöng ”huvud, axlar, knä och tå” var hon väldigt lycklig och jag fick sjunga för alla grannarna och förbigående.
Att formulera sig i denna rapport har dock varit lite krångligt, hittar inte de svenska orden så lätt och mer och mer vad jag gör och tänker är numera på engelska. Det känns bra, för mig har denna tid verkligen fått mig att inse hur betydelsefullt det är att kunna prata engelska.
Allt mellan himmel och jord, alltså vädret
Har inte varit bra på att skriva på det senaste… Men nu ska jag ta mig lite tid och rapportera lite från livet här, mycket vädersnack, men lite annat också...
För er som läste förra inlägget eller sett Twitter-bloggen så har det varit regnigt här, pula e a na. Då tänker ni säkert, lite regn vad klagar hon för vi har också piss väder i Sverige. Men livet här blir total förändrat för att det kommer lite regn, eller ja, de senaste dagarna har det regnat ganska mycket, konstant i mer än 48 timmar… Vad som händer här är att man inte kan gå ut, eller man kan, men man gör det ogärna. Så för mig i torsdags var det ingen idé att gå till skolan även att det för mig bara var att ta på mig regnkläderna, men eftersom barnen inte skulle ”kunna” vara ute eller kanske inte ens vara i skolan. Klockan 9 på morgonen var jag redan uttråkad över att vara inne och inte kunna göra någonting. Trotsade vädret och gick till en kompis, fick mig en lektion i sepedi framför läger elden, inte så tokigt! Samtidigt som jag lärde mig massa ord på sepedi lärde jag honom motsvarande på svenska, så nu är han bättre på svenska än vad jag är på sepedi… Dock är sepedi ett svårt språk (håll utkik i St-tidningen) och när min kompis till och med var tvungen att använda lexikon för att kolla upp vissa vardags ord så kan ni ju förstå hur omöjlig det är för min del. Men jag gör framsteg och för tillfället är rummet fullt av lappar med sepedi ord, ex på dörren sitter en lapp som säger labati.
Hur folk här beter sig när det gäller väder är för mig näst intill obegripligt. Är det varmt, så klagar man över att det är för varmt, sover på dagarna för att de inte orkar göra något annat och önskar att det kommer regn. När regnet väl kommer kan de inte gå ut, och det man kan göra inomhus är att sova. Så nu är det intressant att se hur folk gör när det slutat regna och det är dags att komma ut ur husen och ”städa upp”. Ja, regnat tar ju med sig all sanden över allt och vägarna är förstörda. En annan sak som man också måste göra när det har regnat är att gå ut och hämta kossorna, så i dag gav jag mig av med Nico och Gott för att se efter korna. Vi gick cirka 2 timmar ut i ingenting, ”ängar”, buskar och snår. I ett träd klättrade de upp och kollade med kikare ifall de kunde se dem. Sedan kom vi till ett område med lite mer ”vattenpölar” och massa kossor, dock fel kossor… För min del tyckte jag att alla såg likadana ut, svårare att se skillnad på dem än på ungarna när de har skoluniformer. Det hela slutade med att vi fick gå hem utan kossorna. Bortkastad tid kanske ni tycker? Men för mig var det en härlig upplevelse, att ta del i något så naturligt för dem, också var det väldigt avkopplande att vara gå omkring och titta, inget folk eller bilar, bara lyssna till fåglar och grodor omgiven av en vacker miljö!
Mer när det vädret, det är väldigt stora skillnader i temperatur när det är bra eller dåligt väder här. När det är varmt går man ju i shorts och linne, eller i alla fall jag, men när det var regnigt och blåsigt, då var de ju bara för kallt. Fick sova med skidsockarna, dubbla byxor, linne och två tröjor samt lakan och filt, och i vanliga fall är det knappt att jag står ut under lakanet... Så till skillnad från Sverige när där ni har det varmt inomhus fast det är kallt ute är för folk här obegripligt!
Annars har det även den senaste tiden varit väldigt mycket giftemålsprat här, om mig. För min del är det inget jag har haft i tankarna och att skaffa barn är ju inget man gör bara så där. Jag tyckte jag var ung när jag kom här, men de tycker man inte här… Ständigt är frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en svart, och alltid får de samma svar från mig, så länge det är den rätta så ja. Men det är ganska svårt att träffa någon här med liknande värderingar som en själv och jag har en helt annan verklighetsuppfattning än människorna här, fast man ska ju aldrig säga aldrig…
Nu börjar skolåret närma sig sitt slut, vi ska ha en friidrottstävling mellan skolorna jag jobbar i, vilket ska bli väldigt spännande, speciellt att se hur detta ska gå att planera, andra mötet i morgon. Har även fått utvärdering från skolorna och ska ta mig en funderar på hur det blir till våren, ibland så känns det så fel på vissa ställen där lärarna inte alls är samarbetsvilliga och aldrig kommer med ut… och för min del hoppas jag på att nästa år kunna gå till någon av High schools här, speciellt eftersom de frågar efter mig så mycket, både rektorer, lärare och elever, men också för att känna att man får lite mer tillbaka när man väl är där. Okej, jag säger inte att det inte ger mig något i Primary schools, det är underbart och ungarna avgudar (?) mig och älskar den timman de får komma ut, det är en härlig känsla när man är där. Men byta ut en av dem mot lite äldre är något som jag får se om det kan gå att få till.
Skrev lite kort om Svenskpartyt i går, men måste igen ta upp det och skriva lite mer. Det var en helt fantastisk dag för min del. Började med att jag fick vara i köket i 4 timmar och laga mat! Något jag inte gjort på väldigt länge, jag brukar hjälpa till här så mycket jag får, men det är inte samma sak när någon alltid säger att jag skär gurkan fel eller ska visa hur allt ska göras. Nu var jag bossen, ensam för det mesta, men de kom och kollade mig. Eftersom jag hade 7kg potatis att skala hade jag även införskaffat i en potatisskalare, ni skulle ha sett hur till sig Mama blev, vilken uppfinning! Lite hjälp som ni såg i förra inlägget blev det med köttbullsrullning och stekning an Nico, och tur var det, för det blir ganska långtråkigt i längden. Middagen smakade, dock tyckte folket att det var för lite salt. Min konklusion är man vill ha salt när man äter något man inte är van vid, så att man har någon krydda man känner till, detta eftersom jag alltid måste salta extra här… Vissa av besökarna hade sett bilder från Sverige, dock inte alla av dem, så vi satt 17st i vardagsrummet och kollade på tv:n. Lite kommentarer om att det var väldigt grönt där, hur kunde vi spela fotboll i den geggan (en bild från grusträning), de undrade om Nancy var min mormor och Fredrik Christensen var min pappa, de tyckte det var konstigt att min syster pojkvän var i vårt hus, och snön var ju väldigt spännande fast svårt att förstå vad det egentligen är… Dock ville alla komma till Sverige, men vi får väl se hur mycket besökare det kan bli i framtiden.
Så där, nu ar jag bjudit på en lite längre uppdatering i ord, ser fram emot att läsa era ord, alltså använd kommentarsfunktionen!
För er som läste förra inlägget eller sett Twitter-bloggen så har det varit regnigt här, pula e a na. Då tänker ni säkert, lite regn vad klagar hon för vi har också piss väder i Sverige. Men livet här blir total förändrat för att det kommer lite regn, eller ja, de senaste dagarna har det regnat ganska mycket, konstant i mer än 48 timmar… Vad som händer här är att man inte kan gå ut, eller man kan, men man gör det ogärna. Så för mig i torsdags var det ingen idé att gå till skolan även att det för mig bara var att ta på mig regnkläderna, men eftersom barnen inte skulle ”kunna” vara ute eller kanske inte ens vara i skolan. Klockan 9 på morgonen var jag redan uttråkad över att vara inne och inte kunna göra någonting. Trotsade vädret och gick till en kompis, fick mig en lektion i sepedi framför läger elden, inte så tokigt! Samtidigt som jag lärde mig massa ord på sepedi lärde jag honom motsvarande på svenska, så nu är han bättre på svenska än vad jag är på sepedi… Dock är sepedi ett svårt språk (håll utkik i St-tidningen) och när min kompis till och med var tvungen att använda lexikon för att kolla upp vissa vardags ord så kan ni ju förstå hur omöjlig det är för min del. Men jag gör framsteg och för tillfället är rummet fullt av lappar med sepedi ord, ex på dörren sitter en lapp som säger labati.
Hur folk här beter sig när det gäller väder är för mig näst intill obegripligt. Är det varmt, så klagar man över att det är för varmt, sover på dagarna för att de inte orkar göra något annat och önskar att det kommer regn. När regnet väl kommer kan de inte gå ut, och det man kan göra inomhus är att sova. Så nu är det intressant att se hur folk gör när det slutat regna och det är dags att komma ut ur husen och ”städa upp”. Ja, regnat tar ju med sig all sanden över allt och vägarna är förstörda. En annan sak som man också måste göra när det har regnat är att gå ut och hämta kossorna, så i dag gav jag mig av med Nico och Gott för att se efter korna. Vi gick cirka 2 timmar ut i ingenting, ”ängar”, buskar och snår. I ett träd klättrade de upp och kollade med kikare ifall de kunde se dem. Sedan kom vi till ett område med lite mer ”vattenpölar” och massa kossor, dock fel kossor… För min del tyckte jag att alla såg likadana ut, svårare att se skillnad på dem än på ungarna när de har skoluniformer. Det hela slutade med att vi fick gå hem utan kossorna. Bortkastad tid kanske ni tycker? Men för mig var det en härlig upplevelse, att ta del i något så naturligt för dem, också var det väldigt avkopplande att vara gå omkring och titta, inget folk eller bilar, bara lyssna till fåglar och grodor omgiven av en vacker miljö!
Mer när det vädret, det är väldigt stora skillnader i temperatur när det är bra eller dåligt väder här. När det är varmt går man ju i shorts och linne, eller i alla fall jag, men när det var regnigt och blåsigt, då var de ju bara för kallt. Fick sova med skidsockarna, dubbla byxor, linne och två tröjor samt lakan och filt, och i vanliga fall är det knappt att jag står ut under lakanet... Så till skillnad från Sverige när där ni har det varmt inomhus fast det är kallt ute är för folk här obegripligt!
Annars har det även den senaste tiden varit väldigt mycket giftemålsprat här, om mig. För min del är det inget jag har haft i tankarna och att skaffa barn är ju inget man gör bara så där. Jag tyckte jag var ung när jag kom här, men de tycker man inte här… Ständigt är frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en svart, och alltid får de samma svar från mig, så länge det är den rätta så ja. Men det är ganska svårt att träffa någon här med liknande värderingar som en själv och jag har en helt annan verklighetsuppfattning än människorna här, fast man ska ju aldrig säga aldrig…
Nu börjar skolåret närma sig sitt slut, vi ska ha en friidrottstävling mellan skolorna jag jobbar i, vilket ska bli väldigt spännande, speciellt att se hur detta ska gå att planera, andra mötet i morgon. Har även fått utvärdering från skolorna och ska ta mig en funderar på hur det blir till våren, ibland så känns det så fel på vissa ställen där lärarna inte alls är samarbetsvilliga och aldrig kommer med ut… och för min del hoppas jag på att nästa år kunna gå till någon av High schools här, speciellt eftersom de frågar efter mig så mycket, både rektorer, lärare och elever, men också för att känna att man får lite mer tillbaka när man väl är där. Okej, jag säger inte att det inte ger mig något i Primary schools, det är underbart och ungarna avgudar (?) mig och älskar den timman de får komma ut, det är en härlig känsla när man är där. Men byta ut en av dem mot lite äldre är något som jag får se om det kan gå att få till.
Skrev lite kort om Svenskpartyt i går, men måste igen ta upp det och skriva lite mer. Det var en helt fantastisk dag för min del. Började med att jag fick vara i köket i 4 timmar och laga mat! Något jag inte gjort på väldigt länge, jag brukar hjälpa till här så mycket jag får, men det är inte samma sak när någon alltid säger att jag skär gurkan fel eller ska visa hur allt ska göras. Nu var jag bossen, ensam för det mesta, men de kom och kollade mig. Eftersom jag hade 7kg potatis att skala hade jag även införskaffat i en potatisskalare, ni skulle ha sett hur till sig Mama blev, vilken uppfinning! Lite hjälp som ni såg i förra inlägget blev det med köttbullsrullning och stekning an Nico, och tur var det, för det blir ganska långtråkigt i längden. Middagen smakade, dock tyckte folket att det var för lite salt. Min konklusion är man vill ha salt när man äter något man inte är van vid, så att man har någon krydda man känner till, detta eftersom jag alltid måste salta extra här… Vissa av besökarna hade sett bilder från Sverige, dock inte alla av dem, så vi satt 17st i vardagsrummet och kollade på tv:n. Lite kommentarer om att det var väldigt grönt där, hur kunde vi spela fotboll i den geggan (en bild från grusträning), de undrade om Nancy var min mormor och Fredrik Christensen var min pappa, de tyckte det var konstigt att min syster pojkvän var i vårt hus, och snön var ju väldigt spännande fast svårt att förstå vad det egentligen är… Dock ville alla komma till Sverige, men vi får väl se hur mycket besökare det kan bli i framtiden.
Så där, nu ar jag bjudit på en lite längre uppdatering i ord, ser fram emot att läsa era ord, alltså använd kommentarsfunktionen!
Jag är fortsatt kvar...
..och kommer så att bli. Men i måndags var första gången jag kände ”isch, jag vill inte vara här, ta mig tillbaka till Sverige”. För att reda ut varför så var det för många motgångar. Vi ska på ”Mountain camp” och ha ett event på ”World AIDS day”, i sports committee har vi olika ansvars områden, så att inte en person ska behöva göra allt… Men när alla inte gör vad dem ska blir det jag i slutändan som får försöka reda ut det, så i måndags fick jag bege mig till ”kommunhuset”. Problem löste sig, men han snackar ju så mycket skit (eller sanning?) om folket i Buffelskoek och massa information som jag skulle ha haft för länge sedan kom fram. För att hinna ta mig dit och lösa detta hade jag redan stressat runt innan för att göra mina åtaganden och lämnat min tvätthög till en annan dag som jag fortfarande inte vet när den kommer…
Så utöver detta så skulle vi i går få besök från en man från FK Norway, den informationen fick jag i torsdags och vad som gällde ändrades dagligen om vad som förväntades av mig och vad jag behövde förbereda. Han var britt och president för NIF, ja ni ser, allt möjligt. Och för SCORE var det i alla fall viktigt att allt skulle vara ordnat och perfekt. Så jag fixade och donade så gott det gick med den nya informationen som kom på måndag, när jag var i Bochum och skulle vara där hela dagen. När jag sa till SCORE att vissa saker som de skrev i mess att de förväntade sig av mig var omöjligt, var det mitt fel som jobbade med fel människor här, fast jag försöker ju jobba med de få som är villiga att hjälpa till. Och fick då höra att "expect" är inte det samma som "have to", alltså bara för att de säger att de förväntar sig något är det inte det samma som att man måste göra det. Något som inte går ihop för mig, om någon förväntar sig något av mig känner i alla fall jag pressen på mig att det är något som jag måste göra…
Så sedan har vi tisdags mogen, 5.45 knackar ordförande i sports committee på min dörr, då hade Nksosana från SCORE ringt honom och sagt att vi behövde informera Tribal Office så att besökaren skulle kunna möta dem också, men att ordförande som är lärare i andra änden av communityt hade inte tid. Så efter att har skrivit brev till dem samtidigt som jag planerade dagens lektioner som inte hunnits med dagen innan fick jag tag på en underbar vän här som gick med brevet till dem (loveley!). Själv var ja ju då ute i sista minuten på vägen till skolan och att få punka på cykeln i pissvädret gjorde ju inte livet lättare.
Men de sista ordnandena blev gjorda med skolan och hade klasserna som vanligt. Två timmar senare än vad de sagt till mig så kommer besöket i alla fall, Haakon som är kommunikationschef på FK Norway, Nkosana provinskoordinator och Eric provinstränare. Den här Haakon var ju helt underbart att få besök från, för det första så läser han min blogg (!) och visste att jag var nyklippt, och för det andra var det ett väldigt informellt besök från hans sida då han ville se vilka olika saker jag gjorde och hur livet var här. Kunde även prata sitt eget språk och han sa många tänkvärda saker som är lätt att glömma av när man är ute i fältet och försöker få till något kring sustanibility. Exempelvis från FK:s sida är man mycket intresserad av vad som händer med mig som person under min tid som volontär och hur jag kan utvecklas och lära mig samt ta med mig nya erfarenheter tillbaka. Ett till stort plus, jag fick knäckebröd, kanelgifflar och läckrol! Så Haakon, tack för ditt besök, och när du har lagt upp bilder ska jag länka dit så ni andra kan se från besöket!
Jag sa till familjen här att jag var lite down i måndags och i går hade syster Oliva lagat min favorit pasta sås! Och tillsammans med Mama planerade de min framtid i Sydafrika, bröllop och 10 barn…
Så utöver detta så skulle vi i går få besök från en man från FK Norway, den informationen fick jag i torsdags och vad som gällde ändrades dagligen om vad som förväntades av mig och vad jag behövde förbereda. Han var britt och president för NIF, ja ni ser, allt möjligt. Och för SCORE var det i alla fall viktigt att allt skulle vara ordnat och perfekt. Så jag fixade och donade så gott det gick med den nya informationen som kom på måndag, när jag var i Bochum och skulle vara där hela dagen. När jag sa till SCORE att vissa saker som de skrev i mess att de förväntade sig av mig var omöjligt, var det mitt fel som jobbade med fel människor här, fast jag försöker ju jobba med de få som är villiga att hjälpa till. Och fick då höra att "expect" är inte det samma som "have to", alltså bara för att de säger att de förväntar sig något är det inte det samma som att man måste göra det. Något som inte går ihop för mig, om någon förväntar sig något av mig känner i alla fall jag pressen på mig att det är något som jag måste göra…
Så sedan har vi tisdags mogen, 5.45 knackar ordförande i sports committee på min dörr, då hade Nksosana från SCORE ringt honom och sagt att vi behövde informera Tribal Office så att besökaren skulle kunna möta dem också, men att ordförande som är lärare i andra änden av communityt hade inte tid. Så efter att har skrivit brev till dem samtidigt som jag planerade dagens lektioner som inte hunnits med dagen innan fick jag tag på en underbar vän här som gick med brevet till dem (loveley!). Själv var ja ju då ute i sista minuten på vägen till skolan och att få punka på cykeln i pissvädret gjorde ju inte livet lättare.
Men de sista ordnandena blev gjorda med skolan och hade klasserna som vanligt. Två timmar senare än vad de sagt till mig så kommer besöket i alla fall, Haakon som är kommunikationschef på FK Norway, Nkosana provinskoordinator och Eric provinstränare. Den här Haakon var ju helt underbart att få besök från, för det första så läser han min blogg (!) och visste att jag var nyklippt, och för det andra var det ett väldigt informellt besök från hans sida då han ville se vilka olika saker jag gjorde och hur livet var här. Kunde även prata sitt eget språk och han sa många tänkvärda saker som är lätt att glömma av när man är ute i fältet och försöker få till något kring sustanibility. Exempelvis från FK:s sida är man mycket intresserad av vad som händer med mig som person under min tid som volontär och hur jag kan utvecklas och lära mig samt ta med mig nya erfarenheter tillbaka. Ett till stort plus, jag fick knäckebröd, kanelgifflar och läckrol! Så Haakon, tack för ditt besök, och när du har lagt upp bilder ska jag länka dit så ni andra kan se från besöket!
Jag sa till familjen här att jag var lite down i måndags och i går hade syster Oliva lagat min favorit pasta sås! Och tillsammans med Mama planerade de min framtid i Sydafrika, bröllop och 10 barn…
Fotbollsturnering
Som jag skrev på Twitter/facebook i går, känslan för mig var som en vit prinsessa med bodyguards på fotboll i två dagar. Vi besökte en annan del av communityt 1 timmas promenad bort för turnering, så i princip ingen där hade sett mig förut och självklart var jag en spännande person att titta på (?) Mina bodyguards var då killarna i KBC, de var väldigt måna om att stå runt i kring mig. När torsdag en närmade sitt slut var jag så trött på alla små barn som bara stod och glodde och skrattade varje gång jag vinkade att jag försökte gömma mig bakom killarna, men då kröp barnen under staketet så de satt vid mina fötter…
Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.
Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)
Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.
Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.
Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)
För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.
Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.
Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)
Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.
Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.
Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.
Mera frågor och svar
Har samlat på mig lite frågor från er, och här kommer då svaren... Men vill först efterlysa mer kommentarer tack! :)
Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…
Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.
Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.
Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.
Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.
Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?
Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.
Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.
För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.
Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.
Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.
För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…
Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…
Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.
Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.
Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.
Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.
Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?
Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.
Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.
För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.
Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.
Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.
För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…
Toppen tisdag
Får börja med att ursäkta mig för stavningen av vän på rubriken på förre inlägget, men ibland går det lite för fort när jag skriver… Och jag vet att det är onsdag i dag, men ska berätta om gårdagen, det var en toppen tisdag.
I Makgoklo var det då dags för Mid-term tournament, var spänd inför det och se hur det skulle bli. Resultatet var mycket bra. Inga lektioner alls för eleverna på hela dagen vilket innebar att de var där bara för att sporta med mig, iklädda idrottskläder istället för skoluniformer. Allt flöt på enligt planerna (!), barnen hade rolig, även lärarna uppskattade det och rektorn var ute på planen med oss. Tilläggas ska också att turneringen var för årskurs 4-7, men de yngre barnen var ute och hejade på hela dagen ändå. Kanon kul att se!
Men dagen innehöll mer, det var nämligen syster Olivas födelsedag, hon blev 25 år. Jag visste inte riktigt hur de brukade fira födelsedagar här, men jag hade frågat om jag fick göra en tårta och köpa en liten present, det var okej. Så i går kväll hade jag även bjudit hit några granpojkar som brukar vara här en del, Thabang, Thommy och Charles. Försökte lära dem den svenska Ja må hon leva, men lyckades bara med den raden. Det hela var i alla fall mycket lyckat, tårtan aningen kvaddad (kunde inte heller få tag på grädde här) men mycket god och stämningen var på topp. Det bästa av allt var ändå när Oliva tårögd säger att det var hennes bästa födelsedag någonsin, första gången någon gjort tårta och haft kalas för henne. Det lilla för mig gjorde henne så glad, så i natt har jag sovit mycket gott!
I Makgoklo var det då dags för Mid-term tournament, var spänd inför det och se hur det skulle bli. Resultatet var mycket bra. Inga lektioner alls för eleverna på hela dagen vilket innebar att de var där bara för att sporta med mig, iklädda idrottskläder istället för skoluniformer. Allt flöt på enligt planerna (!), barnen hade rolig, även lärarna uppskattade det och rektorn var ute på planen med oss. Tilläggas ska också att turneringen var för årskurs 4-7, men de yngre barnen var ute och hejade på hela dagen ändå. Kanon kul att se!
Men dagen innehöll mer, det var nämligen syster Olivas födelsedag, hon blev 25 år. Jag visste inte riktigt hur de brukade fira födelsedagar här, men jag hade frågat om jag fick göra en tårta och köpa en liten present, det var okej. Så i går kväll hade jag även bjudit hit några granpojkar som brukar vara här en del, Thabang, Thommy och Charles. Försökte lära dem den svenska Ja må hon leva, men lyckades bara med den raden. Det hela var i alla fall mycket lyckat, tårtan aningen kvaddad (kunde inte heller få tag på grädde här) men mycket god och stämningen var på topp. Det bästa av allt var ändå när Oliva tårögd säger att det var hennes bästa födelsedag någonsin, första gången någon gjort tårta och haft kalas för henne. Det lilla för mig gjorde henne så glad, så i natt har jag sovit mycket gott!
Kalaset innehöll en hel del skratt, detta till stor del på grund av pojkarna. Har ju tidigare rapporterat om tonårsgraviditeter och lite från deras kärleksliv. Men i går var det verkligen mer som kom fram. Thabangs flickvänn (som i övrigt inte är gravid längre) ringer till Thommy, orsaken är då att hon är kär i honom. Jaha, och en av Thommys flickvänner är tydligen kär i Thabang. Så för att försöka få lite klarhet i det hela måste jag ju fråga pojkarna vem av tjejerna de vill ha. Thabang är då kär i sin flickvänn, medan Thommy vill ha båda, och de andra han träffar… Vad ska man säga? Gav pojkarna varsin kondom för jag vet inte om jag klarar fler historier.
Slutligen fick jag telefonsamtal från Sverige, Mormor och Morfar, alltid lika uppskattat! Också berättade de att jag varit i tidningen och att många följer mig hemma :)
Chifen
I dag har det firats här, det har varit offentliggörande av nya chifen, alltså kungen i trakten. Till mig sa man att det började klockan 10, men som ni vet är det ju inte alltid det blir så. Men jag hade klätt mig propert och flätat håret dagen i ära och var redo. Det hela skulle gå av stapeln utanför oss, på fotbollsplanen. När jag kikar ut börjar det komma lite lastbilar, och tält sätts upp. Jag har lagt till med lite afrikanska vanor, att eftersom ingen annan är i tid, så varför ska jag vara det? Så jag la mig på sängen några timmar och funderade över livet i största allmänhet.
Vid 1-tiden gick jag i alla fall ut, och strax efter det började det, i alla fall halv 2. Alla bara väntade och väntade, utan egentligen veta varför. För det var många som var där som visste att det skulle bli festligt, men inte varför, precis som jag. Men det var allt från kostymklädda män till kvinnor i de traditionella dräkterna. Så inleddes firandet och varje gång speakern sa något som folket gillade började det dansa med stolarna och ”jollra”.
Å ena sidan var det ett långt och segt evenemang för min del, bara tal den första timman utan att fatta ett ord av vad som sades. Men det är nyttigt att se och lära hur saker och ting går till ändå. Jag hade i alla fall hjälp av några vänner som berättade i korta drag vad det handlade om, fast de var rätt uttråkade de också tror jag (?) Också fick jag smakat på en annan ”afrikans specialitet”, sockerrör. De kom och sålde långa pinnar som folk åt på. Sött som bara den och svårt ätit, så vännerna hade väldigt roligt åt mig när jag försökte äta, vad gör man inte för lite extra skratt?
Vid 1-tiden gick jag i alla fall ut, och strax efter det började det, i alla fall halv 2. Alla bara väntade och väntade, utan egentligen veta varför. För det var många som var där som visste att det skulle bli festligt, men inte varför, precis som jag. Men det var allt från kostymklädda män till kvinnor i de traditionella dräkterna. Så inleddes firandet och varje gång speakern sa något som folket gillade började det dansa med stolarna och ”jollra”.
Å ena sidan var det ett långt och segt evenemang för min del, bara tal den första timman utan att fatta ett ord av vad som sades. Men det är nyttigt att se och lära hur saker och ting går till ändå. Jag hade i alla fall hjälp av några vänner som berättade i korta drag vad det handlade om, fast de var rätt uttråkade de också tror jag (?) Också fick jag smakat på en annan ”afrikans specialitet”, sockerrör. De kom och sålde långa pinnar som folk åt på. Sött som bara den och svårt ätit, så vännerna hade väldigt roligt åt mig när jag försökte äta, vad gör man inte för lite extra skratt?
Cheifen fick sin päls, och talaren efter honom berättade att det var faktikst en utbildad cheif vi hade fått nu, så istället för att skriva brev när man ska ha möten med honom så förväntar har att vi skickar sms eller mail, oj oj oj. Problemet är bara hur folket här ska lyckas med det...?
Torsdags tankar
I dag skulle jag egentligen ha varit på Matjeketlane och haft Mit-term tournament, enligt planen så att säga. Det var bestämt sedan några veckor tillbaka. Men jag har lärt mig att det är skillnad på att säga att planeringen ser bra ut och att det kommer att fungera i schemat. Förra veckan gjorde vi spelschema och så långt var allt bra, men i tisdags fick jag sms om att eleverna skulle skriva test så att det inte kunde bli av. Suck. Men ringde tillbaka och frågade om jag skulle komma överhuvudtaget eller om det var hela dagen. Svaret var att vi ringer dig i morgon om du kan komma. Ingen ringde i går, däremot i morse när jag i godan ro satt och åt frukost med mama och hade börjat förbereda för tvättning så sa de att jag kunde komma och göra vad jag brukar. Blev lite irriterad för att de ser det som jag gör som att bara hitta på något när jag står där, planerar faktiskt mycket mer än så, och att de inte riktigt respekterar min tid, då de vet att mina dagar är fullplanerade. Därav har det varit en dag full av hushållssysslor i lagom tempo (läs: väldigt lugnt).
Mid-term tournament är något som vi bestämde oss för att ha på respektive skola som jag arbetar på innan eleverna går på lov. Och i går blev det i alla fall av på Sesalong. Självklart inte som man hoppats, då lärarsupporten i stort sett var obefintlig och det var ungar över allt. Så viss besvikelse, men samtidigt är det svårt att inte se till hur mycket ungarna uppskattade det som det var, de hade inga problem, spelade och var glada hela dagen! Återstår att se vad som händer på tisdag när det är dags för Mid-term tournament på Makgoklo…
Dagen har då som sagt var inneburit hushållssysslor, närmare bestämt tvättning. Och för er som varit observanta på twitter-bloggen/facebook funderar nog på hur mycket jag smutsar ner mig. Men saken är den att i måndags när jag planerat tvätt så var det inget vatten i tappen, utan vi fick hämta. Så mitt stora tvättberg blev bara lite mindre, tog det viktigaste, underkläderna. Och resten blev då rent i dag, lika så mina skor. Nästan lika vita som sist, men har en känsla av att Oliva blir lite besviken på mig, men efter en halv timma gav jag upp…
I går var det även dags för träning nummer 2 med KBC. Nämnde lite om den första träningen, mycket passningsövningar, vilket inte var uppskattat. Så i går hade jag fått order om att lämna bollarna hemma och ha fys med dem. Sagt och gjort, jag har ju några övningar att välja på från alla försäsongsträningar. Konstaterar att det blev trötta, men skrattade mycket. Tänk er själva 15 pojkar som gör utfallssteg för första gången eller försöker brottas med mig och misslyckas! Uppskattat var det, fast nästa vecka önskas bollarna tillbaka… Till dess har coach frågat efter hörnvariant.
Har ju även också nämnt tidigare om framstegen med Sports Committeen, men kan ju bara säga att det var ett jättekliv framåt men att vi snabbt var tillbaka på ruta ett. Så vad som händer här näst får framtiden utvisa…
Om ni tycker att jag varit lite gnällig hittills så ska jag berätta om något spännande i måndags, då var det pensionsdag. De gamla människorna (och även unga mammorna) fick då gå och hämta ut de utanför affären här i Kwarung (området i Buffelshoek som jag bor i). Det var en lång lång kö i värmen för dem, men det var också marknad. Jag tror nog alla människor här runt om var där och de sålde allt (och billigt)! Jag var dit skickad av Mama för att handla lite bananer, direkt när jag kom träffade jag några kompisar som visade mig runt och jag fick smaka på grillade maskar, vilket tydligen ska vara en delikatess… Kan ju också säga att marknaden inte var på en öppen plats, utan längs med vägen, vilket innebar att när jag senare skulle ta taxi till Bochum för att besöka Helen Franz (vi har bytt dag) så tog det lång tid att ta sig förbi, men alla vinkade på mig, taxichauffören stannade och pratade, också körde vi lite till innan någon skulle gå av eller på! Men när marknaden kommer här då blir det en festlig stämning.
En annan sak ja, apropå taxichaufförerna, skrev ju förra veckan på twitter-bloggen/facebook om deras match lite kort. Men ska ta de lite riktigare nu. Det var nämligen så att taxichaufförerna spelar i en liga, med ex poliserna, lärarna etc. Och i torsdags var det då matchdags, det var första gången de spelade här i närheten, så självklart var jag på plats. Bredvid planen stod alla bilarna (minibussarna) parkerade och på planen var det full kamp. Matchen i sig var inte speciellt högklassig, men stämningen var hög. Fast det som fascinerade mig mest var ändå själva grejen, att alla taxiförarna var där, istället för att köra folk. Tänk om alla spårvagnarna skulle parkeras för att de hade match, vilket kaos det skulle bli!
Planerna framöver är väldigt ovisa. Inte ens jag har brytt mig om att bestämma så mycket nu. Nästa onsdag stänger skolorna för Mid-term lov till den 5 oktober. Så förmodligen ger jag mig av till Jo’burg för Cup of Heroes finalen, utan mitt community men för att delta i festligheterna ändå. Sedan tillbringar jag några dagar med de övriga volontärerna innan det är dags för In-service 1-3 oktober, vilket jag inte riktigt vet vad det är eller vart vi kommer att vara, men lite uppföljning om hur det går för oss från SCORE.
Mid-term tournament är något som vi bestämde oss för att ha på respektive skola som jag arbetar på innan eleverna går på lov. Och i går blev det i alla fall av på Sesalong. Självklart inte som man hoppats, då lärarsupporten i stort sett var obefintlig och det var ungar över allt. Så viss besvikelse, men samtidigt är det svårt att inte se till hur mycket ungarna uppskattade det som det var, de hade inga problem, spelade och var glada hela dagen! Återstår att se vad som händer på tisdag när det är dags för Mid-term tournament på Makgoklo…
Dagen har då som sagt var inneburit hushållssysslor, närmare bestämt tvättning. Och för er som varit observanta på twitter-bloggen/facebook funderar nog på hur mycket jag smutsar ner mig. Men saken är den att i måndags när jag planerat tvätt så var det inget vatten i tappen, utan vi fick hämta. Så mitt stora tvättberg blev bara lite mindre, tog det viktigaste, underkläderna. Och resten blev då rent i dag, lika så mina skor. Nästan lika vita som sist, men har en känsla av att Oliva blir lite besviken på mig, men efter en halv timma gav jag upp…
I går var det även dags för träning nummer 2 med KBC. Nämnde lite om den första träningen, mycket passningsövningar, vilket inte var uppskattat. Så i går hade jag fått order om att lämna bollarna hemma och ha fys med dem. Sagt och gjort, jag har ju några övningar att välja på från alla försäsongsträningar. Konstaterar att det blev trötta, men skrattade mycket. Tänk er själva 15 pojkar som gör utfallssteg för första gången eller försöker brottas med mig och misslyckas! Uppskattat var det, fast nästa vecka önskas bollarna tillbaka… Till dess har coach frågat efter hörnvariant.
Har ju även också nämnt tidigare om framstegen med Sports Committeen, men kan ju bara säga att det var ett jättekliv framåt men att vi snabbt var tillbaka på ruta ett. Så vad som händer här näst får framtiden utvisa…
Om ni tycker att jag varit lite gnällig hittills så ska jag berätta om något spännande i måndags, då var det pensionsdag. De gamla människorna (och även unga mammorna) fick då gå och hämta ut de utanför affären här i Kwarung (området i Buffelshoek som jag bor i). Det var en lång lång kö i värmen för dem, men det var också marknad. Jag tror nog alla människor här runt om var där och de sålde allt (och billigt)! Jag var dit skickad av Mama för att handla lite bananer, direkt när jag kom träffade jag några kompisar som visade mig runt och jag fick smaka på grillade maskar, vilket tydligen ska vara en delikatess… Kan ju också säga att marknaden inte var på en öppen plats, utan längs med vägen, vilket innebar att när jag senare skulle ta taxi till Bochum för att besöka Helen Franz (vi har bytt dag) så tog det lång tid att ta sig förbi, men alla vinkade på mig, taxichauffören stannade och pratade, också körde vi lite till innan någon skulle gå av eller på! Men när marknaden kommer här då blir det en festlig stämning.
En annan sak ja, apropå taxichaufförerna, skrev ju förra veckan på twitter-bloggen/facebook om deras match lite kort. Men ska ta de lite riktigare nu. Det var nämligen så att taxichaufförerna spelar i en liga, med ex poliserna, lärarna etc. Och i torsdags var det då matchdags, det var första gången de spelade här i närheten, så självklart var jag på plats. Bredvid planen stod alla bilarna (minibussarna) parkerade och på planen var det full kamp. Matchen i sig var inte speciellt högklassig, men stämningen var hög. Fast det som fascinerade mig mest var ändå själva grejen, att alla taxiförarna var där, istället för att köra folk. Tänk om alla spårvagnarna skulle parkeras för att de hade match, vilket kaos det skulle bli!
Planerna framöver är väldigt ovisa. Inte ens jag har brytt mig om att bestämma så mycket nu. Nästa onsdag stänger skolorna för Mid-term lov till den 5 oktober. Så förmodligen ger jag mig av till Jo’burg för Cup of Heroes finalen, utan mitt community men för att delta i festligheterna ändå. Sedan tillbringar jag några dagar med de övriga volontärerna innan det är dags för In-service 1-3 oktober, vilket jag inte riktigt vet vad det är eller vart vi kommer att vara, men lite uppföljning om hur det går för oss från SCORE.
Tankar från en sjukgymnast
Detta skrevs i torsdags, men då strömmen gick hann jag inte uppdatera på bloggen…
Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.
I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.
Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?
Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.
I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!
Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.
Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?
Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.
I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.
Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?
Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.
I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!
Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.
Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?
Scandal och tonårsgraviditeter
Scandal är såpan som jag börjat följa, men det är bara en av alla de som Mama och Oliva ser. Det är nämligen så som kvällarna spenderas här. Jag brukar komma hem runt kvart i 7, från idrottsanläggningen, mitt i Rythem City. Samtidigt som det blir middag för min del brukar vi se nyheterna (!) Men halv 8 börjar då Scandal, nu har jag ju lyckats bli fast i denna såpa och ser fram emot nästa avsnitt varje dag, det är ju sådana cliffhangers, fast egentligen handlar det ju bara om skit… Efter det börjar Generation, då försöker jag smita ut till mig eller skriva rapporter, läsa eller något sånt.
Men i går då så fick mig en riktig tankeställare, livet här är nästan värre än Scandal! Eller egentligen är det inte så konstigt här. Jag har vetat sedan jag kom att tonårsgraviditeter är mycket vanligt, så att jag träffar ungdomar som har barn ska ju inte vara så konstigt. Och lärarna på de skolor jag jobbar, alltså Primary schools säger att den tjejen är gravid, vilket jag också kan se. Så att när en 18 årig vän här säger att han ska bli pappa i november borde det ju inte vara så konstigt med tanke på livet här. Men ändå, av någon konstig anledning blev jag förvånad.
Fast det som förvånar mig mest är kanske mer inställningen till att skaffa barn här. Okej, i vissa fall är det misstag. Men många gånger är det för att få barnbidrag, dock inte för att använda det till barnet, utan mamman själv, för det är hon som får pengarna. Ansvarfördelningen mellan en mamma och pappa väldigt ojämn, det är mamman som tar hand om barnet själv. Om pappan fortfarande går i skolan kanske han hoppar av för att få ett jobb och tjäna pengar till familjen. En annan kille jag träffade här hade en son på 9 månader, han och mamman hade varit tillsammans i fyra år, men han träffade inte sin son varje dag eller visste när hans födelsedag var.
Sånt är livet här. Så det kanske inte är så konstigt att folk tycker jag är konstig som inte har man och barn?
Men i går då så fick mig en riktig tankeställare, livet här är nästan värre än Scandal! Eller egentligen är det inte så konstigt här. Jag har vetat sedan jag kom att tonårsgraviditeter är mycket vanligt, så att jag träffar ungdomar som har barn ska ju inte vara så konstigt. Och lärarna på de skolor jag jobbar, alltså Primary schools säger att den tjejen är gravid, vilket jag också kan se. Så att när en 18 årig vän här säger att han ska bli pappa i november borde det ju inte vara så konstigt med tanke på livet här. Men ändå, av någon konstig anledning blev jag förvånad.
Fast det som förvånar mig mest är kanske mer inställningen till att skaffa barn här. Okej, i vissa fall är det misstag. Men många gånger är det för att få barnbidrag, dock inte för att använda det till barnet, utan mamman själv, för det är hon som får pengarna. Ansvarfördelningen mellan en mamma och pappa väldigt ojämn, det är mamman som tar hand om barnet själv. Om pappan fortfarande går i skolan kanske han hoppar av för att få ett jobb och tjäna pengar till familjen. En annan kille jag träffade här hade en son på 9 månader, han och mamman hade varit tillsammans i fyra år, men han träffade inte sin son varje dag eller visste när hans födelsedag var.
Sånt är livet här. Så det kanske inte är så konstigt att folk tycker jag är konstig som inte har man och barn?
Bilder från Blouberg 2
Här hämtas det vatten, från vänster har vi en åsna, sedan Junius (min bror), en liten tjej som bor i närheten, Olivia och två kvinnor som också bor runt i kring, var av hon i vitt är höggravid.
Så här ser jag då ut när jag vandrar hem, sjal först om huvudet för att inte bli smutsig i hårdet, sedan håller jag ett stadit grepp om hinken och locket!
Fast så här ska det väl se ut då, Olivia har istället för 10L hinken 25L, utan lock och håller inte i den, men det kommer det kommer (?)
Så här ser det ut när vi diskar, Mama plockar ut allt som staplats under några dagar. Hon diskar i de två baljorna, vattnet blir brunt dirket. För att göra rent är det svinto som gäller, glas, kastruller, ja allt. Själv sitter jag på pallen och torkar, springer fram och tillbaka med det rena till köket och försöker ställa det på rätt plats i skåpen.
Efter en hård arbetsvecka har vi här söndagsmiddagen. I stort sett samma meny varje söndag, men det är gott. Det är ris under en tomatsoppa, några potatis skivor, sallad, vitkål, chakalaka, coleslaw samt kyckling. Om ni ser att jag har en mycket fin vit kycklingbit beror det inte på att jag är gäst här och får det finnaste, då hade jag fått något med mer ben, jag väljer själv den vita, och det är ingen annan som vill ha den för de tycker det vita köttet är som tuggumi och brukar slänga det till hundarna...
Bilder från Blouberg 1
Här har vi gården, själv står jag ute i majslandet och fotar. Till höger ser ni mitt hus och till vänster är huset som familjen bor i. I mitten skymtas även ett till runt hus, det används för matlagning när det inte finns ström eller vid högtider när det ska lagas mycket mat, man har en lite eld stad där inne. Bakom mitt hus finns även ett till hus där uncle Joses bor samt ett rum för tvätt, disk etc.
Här har vi min säng, den är stor och mjuk. Men det märks att den har varit med i några år.
Också har vi cykeln min som står inne i rummet och hjälper mig att ta in sand.
Så är det resten av rummet, det är ett stort bord där jag får ha mina kläder, pärmar, dator, lite bananer, vattenflaskor mm. Under bordet har vi mitt "badrum", dvs baljan jag tvättar mig i samt en hink i fall jag behöver gå på toa under natten.
Sist, men inte minst, min städhjälp, OliviaMer från veckan som gått
Det varit full fart mesta dels under veckan, har redan skrivit lite, men inte haft tid att dela med mig av allt vad som snurrat runt i huvudet, så här kommer mer…
All sand här gör att skorna blir väldigt smutsiga, och även strumporna. Jag var tvungen att fråga hur de gjorde med tvättning av skor. Och inte helt oväntat fick jag en lektion av syster Olivia. När jag köpte skorna var de ljusgrå men när vi var färdiga var de vita! Likaså visade hon mig hur jag skulle få mina strumpor vita igen, nog för att mitt tålamod har förbättrats efter att ha jobbat som personlig assistent, men efter detta år så kan jag garantera att jag kommer att vara mer tålmodig än någonsin! Så att säga, det tar tid att få strumporna vita, men med tålamod så går det fin fint.
Jag har även nu fått lära mig hur man ska städa rummet. Det blir väldigt snabbt smutsigt, går ju med skorna inomhus, plus att i mitt hus har jag ju cykeln och bollar som hjälper till att dra in sand. Men det är sopning som gäller varje dag. Sedan på helgen kan man ta fram skurborsten. Även med detta hjälpte Olivia mig, hon visade cirka 9/10 av mitt rum, alltså städade hon mitt rum…
Tyvärr (?) är det lite så här, att jag försöker få hjälpa till med vad som behövs. De blir väldigt glada över att jag frågar, men vill väldigt gärna göra det själva och passa upp mig. Tackar och tar emot, men blir lite bortskämd. Jag har i alla fall lyckats att få vara med och hjälpa till med att bära in vatten. För tillfället är det så att kranen på gården inte fungerar, så vi får gå typ 200 m för att hämta vatten. Medan jag har en 10L hink på huvudet så tar Oliva 25L. Men jag gör framsteg, nu kan jag lyfta upp och ner hinken själv, och jag blir inte alls lika blöt som första gången, fast jag använder fortfarande locket och håller med händerna, till skillnad från de riktiga afrikanska invånarna.
Skolorna denna vecka har varit som väntat, det vill säga inte som planerat. Enligt vad som är bestämt ska ja ha lektion under ett visst tema, nu har vi balans och koordination, och veckan därpå ska läraren göra sak samma fast på sitt sätt. Denna vecka var det då lärarens tur att ha lektionen, men INGEN hade det, de hade inte förberett eller var inte där. Plan B var välanvänd, får väl förbereda en plan C för nästa vecka.
Vad det gäller Sport committeen så hade vi ett mycket bra möte i går. Klart det kunde ha varit bättre om vi börjat i tid, alla var där och alla var aktiva. Men ändå, vad resultatet blev var positivt och bättre än vad jag hade väntat mig. Ger visserligen mig en del jobb under veckan för att förbereda ett viktigt möte med alla stakeholders, kommunen och idrottsorganisationer här i kring för att bestämma deras stadgar. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig, eftersom de inte har några som helst regler nu. Så går de och slår på stort, men känns fel att bromsa när det blev sådan fart på dem? Men kunde gå från mötet med ett leende, för som facilitator var jag mycket nöjd efter vad gruppen hade åstadkommit. Tilläggas kan också att jag hade bara förberedd lite ämnen för brainstorming, sedan var ordet deras. Fortsättning följer, det ska kommas ihåg att detta var bara det första steget, det är långt kvar innan mitt mål är uppnått.
I onsdags kollade jag på fotbollslaget här utanför när de hade träning, KBC. Tro inte att KBC står för Kwarung Ball Club, det är Kwarung Ball Chickens. Kan konstatera att vi klagat över b-plan på Vallen, i jämförelse med den här utanför så är den i toppskick. KBCs plan är en av de finare här om kring, den har faktiskt mestadels gräs. Dock har den nästan en sluttning som parkeringen på vallen, några stigar som korsar och ett antal högar av åsnebajs. Inte heller har målen några nät eller att det finns något staket runt, kanske därför jag såg väldigt få avslut under helplansspel och istället spelare som höll bollen inom laget?
En annan sak som verkligen fick en att vakna upp var i veckan när syster Oliva talade om för mig att hon skulle ha prov i skolan nästa dag. Provet var på att skriva e-mail. Snacka om att vi vuxit upp i två olika världar. Men hon säger också att hon är en av de bättre i klassen, för det är en del som inte ens fattar hur man sätter på eller stänger av datorn. Var jag kanske 7-8 år när jag lärde mig detsamma som de nu lär sig på collage?
Redan nu är schemat för nästa vecka fullspäckat;
Måndag: inbjuden att hålla i lektion med Grade 11 på en av skolorna här, efter det blir det att tvätta och planera för lektionerna i veckan, eventuellt blir det att suppota uppstart av rugbyträning, på kvällen blir det möte med sports committeen.
Tisdag: Makgoklo på dagen sedan under eftermiddagen kan ja ju gissa på att det blir lite uppföljning för planing av de ”event och torunament” som ska hållas i september på grund av att vi inte blev färdig på måndagen.
Onsdag: Sesalong på dagen och på kvällen blir det träna KBC.
Torsdag: Matjeketlane på dagen och på eftermiddagen är det möte med sports committen (ja de har möte två gånger i veckan).
Fredag: åker med Helen Franz till Polokwane för danstävling, efter det bär det av till Makhado för att möta Leonie och Kjell-Kristian.
Lördag och söndag: ska spenderas i Soutpansbergen, ska bli spännande att få lite tid att utforska den sydafrikanska naturen!
Måste även tillägga att nu närmar sig sommaren här, bara den senaste veckan har det varit stor skillnad. De varma dagarna gör att nätterna också blir varmare, så från att förra veckan sovit med underställ och två filtar och ett lakan sover jag nu i trosorna med bara lakanet!
All sand här gör att skorna blir väldigt smutsiga, och även strumporna. Jag var tvungen att fråga hur de gjorde med tvättning av skor. Och inte helt oväntat fick jag en lektion av syster Olivia. När jag köpte skorna var de ljusgrå men när vi var färdiga var de vita! Likaså visade hon mig hur jag skulle få mina strumpor vita igen, nog för att mitt tålamod har förbättrats efter att ha jobbat som personlig assistent, men efter detta år så kan jag garantera att jag kommer att vara mer tålmodig än någonsin! Så att säga, det tar tid att få strumporna vita, men med tålamod så går det fin fint.
Jag har även nu fått lära mig hur man ska städa rummet. Det blir väldigt snabbt smutsigt, går ju med skorna inomhus, plus att i mitt hus har jag ju cykeln och bollar som hjälper till att dra in sand. Men det är sopning som gäller varje dag. Sedan på helgen kan man ta fram skurborsten. Även med detta hjälpte Olivia mig, hon visade cirka 9/10 av mitt rum, alltså städade hon mitt rum…
Tyvärr (?) är det lite så här, att jag försöker få hjälpa till med vad som behövs. De blir väldigt glada över att jag frågar, men vill väldigt gärna göra det själva och passa upp mig. Tackar och tar emot, men blir lite bortskämd. Jag har i alla fall lyckats att få vara med och hjälpa till med att bära in vatten. För tillfället är det så att kranen på gården inte fungerar, så vi får gå typ 200 m för att hämta vatten. Medan jag har en 10L hink på huvudet så tar Oliva 25L. Men jag gör framsteg, nu kan jag lyfta upp och ner hinken själv, och jag blir inte alls lika blöt som första gången, fast jag använder fortfarande locket och håller med händerna, till skillnad från de riktiga afrikanska invånarna.
Skolorna denna vecka har varit som väntat, det vill säga inte som planerat. Enligt vad som är bestämt ska ja ha lektion under ett visst tema, nu har vi balans och koordination, och veckan därpå ska läraren göra sak samma fast på sitt sätt. Denna vecka var det då lärarens tur att ha lektionen, men INGEN hade det, de hade inte förberett eller var inte där. Plan B var välanvänd, får väl förbereda en plan C för nästa vecka.
Vad det gäller Sport committeen så hade vi ett mycket bra möte i går. Klart det kunde ha varit bättre om vi börjat i tid, alla var där och alla var aktiva. Men ändå, vad resultatet blev var positivt och bättre än vad jag hade väntat mig. Ger visserligen mig en del jobb under veckan för att förbereda ett viktigt möte med alla stakeholders, kommunen och idrottsorganisationer här i kring för att bestämma deras stadgar. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig, eftersom de inte har några som helst regler nu. Så går de och slår på stort, men känns fel att bromsa när det blev sådan fart på dem? Men kunde gå från mötet med ett leende, för som facilitator var jag mycket nöjd efter vad gruppen hade åstadkommit. Tilläggas kan också att jag hade bara förberedd lite ämnen för brainstorming, sedan var ordet deras. Fortsättning följer, det ska kommas ihåg att detta var bara det första steget, det är långt kvar innan mitt mål är uppnått.
I onsdags kollade jag på fotbollslaget här utanför när de hade träning, KBC. Tro inte att KBC står för Kwarung Ball Club, det är Kwarung Ball Chickens. Kan konstatera att vi klagat över b-plan på Vallen, i jämförelse med den här utanför så är den i toppskick. KBCs plan är en av de finare här om kring, den har faktiskt mestadels gräs. Dock har den nästan en sluttning som parkeringen på vallen, några stigar som korsar och ett antal högar av åsnebajs. Inte heller har målen några nät eller att det finns något staket runt, kanske därför jag såg väldigt få avslut under helplansspel och istället spelare som höll bollen inom laget?
En annan sak som verkligen fick en att vakna upp var i veckan när syster Oliva talade om för mig att hon skulle ha prov i skolan nästa dag. Provet var på att skriva e-mail. Snacka om att vi vuxit upp i två olika världar. Men hon säger också att hon är en av de bättre i klassen, för det är en del som inte ens fattar hur man sätter på eller stänger av datorn. Var jag kanske 7-8 år när jag lärde mig detsamma som de nu lär sig på collage?
Redan nu är schemat för nästa vecka fullspäckat;
Måndag: inbjuden att hålla i lektion med Grade 11 på en av skolorna här, efter det blir det att tvätta och planera för lektionerna i veckan, eventuellt blir det att suppota uppstart av rugbyträning, på kvällen blir det möte med sports committeen.
Tisdag: Makgoklo på dagen sedan under eftermiddagen kan ja ju gissa på att det blir lite uppföljning för planing av de ”event och torunament” som ska hållas i september på grund av att vi inte blev färdig på måndagen.
Onsdag: Sesalong på dagen och på kvällen blir det träna KBC.
Torsdag: Matjeketlane på dagen och på eftermiddagen är det möte med sports committen (ja de har möte två gånger i veckan).
Fredag: åker med Helen Franz till Polokwane för danstävling, efter det bär det av till Makhado för att möta Leonie och Kjell-Kristian.
Lördag och söndag: ska spenderas i Soutpansbergen, ska bli spännande att få lite tid att utforska den sydafrikanska naturen!
Måste även tillägga att nu närmar sig sommaren här, bara den senaste veckan har det varit stor skillnad. De varma dagarna gör att nätterna också blir varmare, så från att förra veckan sovit med underställ och två filtar och ett lakan sover jag nu i trosorna med bara lakanet!
This is Africa
Mamma tycker jag ska skriva varje dag, men jag har inte riktigt tid med det. Dagarna går så fort, och mer och börjar bli vardag. Allt är inte längre nytt och exotiskt för mig, även om jag fortfarande dagligen får nya lärdomar om livet här. Men delar i dag med mig av lite tankar från min nya vardag.
Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…
När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).
Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!
För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.
Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.
Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.
Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.
På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.
Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…
När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).
Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!
För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.
Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.
Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.
Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.
På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.
Veckan som gått
Senaste dagarna har varit mycket intensiva. Men här kommer en liten rapport från livet i Blouberg.
Som jag uppdaterade via Twitter i onsdags, som SCORE volontär är det viktigt att man är flexibel. Det var något vi pratade om under förberedelserna. Och precis så var det. Jag kommer till skolan, ska starta 10.40, men får veta att 11.00 stänger skolan den dagen för att lärarna ska upp utbildning om HIV/AIDS och Malaria. Jaha, inget som jag kunde göra åt det mer än cykla hem igen. Hela dagen fri, så underbart, men vad gör man här när man redan gjort all planering och rapportering? Jo, ringde en vän som inte jobbade och bad om lite hjälp. Vi vandrade upp i bergen här bakom husen och ritade en karta över stället jag rör mig i. Plus att man kunde sitta där och se på den fantastiska utsikten och prata skit i några timmar. Toppen dag!
Som tur var för mig så på torsdagen var det vanlig skola, men flexibiliteten är fortfarande viktig. Är en lärare frånvarande så saknas det en lärare, att kalla in en vikare är inget man gör, inte ens när läraren ligger på sjukhus i en månad. Men för att inte mina lektioner skulle bli allt för lidande hade jag två klasser åt gången, en dubbelt så stor grupp, Matjeketlane är en liten skola, men det var ändå omkring 80 barn istället för 40. Men det var det värt, det underlättar väldigt mycket när någon (läraren) är närvarande och kan hjälpa till med översättning, för barnen är inte alltid med på engelskan, inte hade väl jag heller förstått språket helt när jag gick i fjärde klass?
På eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal från SCORE kontoret, team managern för Sydafrika Thandeka, bara för att kolla läget. Kändes bra och jag rapporterade om mitt liv här. Hon tyckte det lät bra och tror jag blir kvar här längre än ett år, vilket även Xolani (han som körde när jag blev utplacerad) hade sagt på kontoret där. Det bästa var ändå att jag inte har något att klaga på från livet här, men ändå tråkigt att höra att vissa andra volontärer inte alls har det bra och de letar efter nya familjer för dem.
Fredagen innebar Helen Franz och även då var det mycket gå runt och titta och bekanta mig. Några tjejer visade mig allt vad det brukade göra och hur det bodde, inte bara sportande. Nyttigt att se och det är verkligen härliga vänner. De sa även att de gärna ville ha fler vänner från Sverige, så vill du prata med en Sydafrikansk tjej är det bara att höra av sig! Nästa vecka blir det att arrangera lite lekar med dem, ska bli spännande att se hur det funkar, det är önskvärt, men det är mycket jag måste ha i baktanke när jag planerar, tur jag har hela måndagen för planering!
I går, lördag, 7 på morgonen gick bussen till Indermark. Jag var medbjuden dit för Love Life games. Love Life är en annan NGO (Non-government Organisation) som också arbetar här, deras område är att hindra spridningen av HIV/ADIS. Så de ”games” som ingick i gårdagens tävlingar var fotboll, basket, netball, volleyball, dans, drama och tal. Hela dagen var väldigt lärorik för mig. Som ni vet är jag en väldigt organiserad och planerande människa, i går var det totalt tvärt om. Men alla var glada och nöjda ändå. Jag kunde inte göra någonting mer än bara sitta och vänta och se på medan de andra inte gjorde någonting för att det skulle starta, exempelvis så visste de inte hur stor volleybollplanen skulle vara, visserligen kunde jag ringa Line och fråga, men sen då, det tog några timmar innan den var uppritad ändå. Sedan vart jag visst jury för dans, drama och tal, lätt när de pratade Sepedi, eller inte, men inte var det någon som klagade över det. Inte heller klagade någon över att vi var två av tre i juryn från samma community. Och all väntan mellan aktiviteterna, folk dansade och skrattade hela tiden, så väl deltagare som arrangörer. Det jag skrivit är bara lite av det jag upplevde, så mycket mer det var och när jag vid sjutiden på kvällen som hem var jag full av nya intryck och lärdomar som jag verkligen kommer att ha nytta av, tack Love Life!
Som jag uppdaterade via Twitter i onsdags, som SCORE volontär är det viktigt att man är flexibel. Det var något vi pratade om under förberedelserna. Och precis så var det. Jag kommer till skolan, ska starta 10.40, men får veta att 11.00 stänger skolan den dagen för att lärarna ska upp utbildning om HIV/AIDS och Malaria. Jaha, inget som jag kunde göra åt det mer än cykla hem igen. Hela dagen fri, så underbart, men vad gör man här när man redan gjort all planering och rapportering? Jo, ringde en vän som inte jobbade och bad om lite hjälp. Vi vandrade upp i bergen här bakom husen och ritade en karta över stället jag rör mig i. Plus att man kunde sitta där och se på den fantastiska utsikten och prata skit i några timmar. Toppen dag!
Som tur var för mig så på torsdagen var det vanlig skola, men flexibiliteten är fortfarande viktig. Är en lärare frånvarande så saknas det en lärare, att kalla in en vikare är inget man gör, inte ens när läraren ligger på sjukhus i en månad. Men för att inte mina lektioner skulle bli allt för lidande hade jag två klasser åt gången, en dubbelt så stor grupp, Matjeketlane är en liten skola, men det var ändå omkring 80 barn istället för 40. Men det var det värt, det underlättar väldigt mycket när någon (läraren) är närvarande och kan hjälpa till med översättning, för barnen är inte alltid med på engelskan, inte hade väl jag heller förstått språket helt när jag gick i fjärde klass?
På eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal från SCORE kontoret, team managern för Sydafrika Thandeka, bara för att kolla läget. Kändes bra och jag rapporterade om mitt liv här. Hon tyckte det lät bra och tror jag blir kvar här längre än ett år, vilket även Xolani (han som körde när jag blev utplacerad) hade sagt på kontoret där. Det bästa var ändå att jag inte har något att klaga på från livet här, men ändå tråkigt att höra att vissa andra volontärer inte alls har det bra och de letar efter nya familjer för dem.
Fredagen innebar Helen Franz och även då var det mycket gå runt och titta och bekanta mig. Några tjejer visade mig allt vad det brukade göra och hur det bodde, inte bara sportande. Nyttigt att se och det är verkligen härliga vänner. De sa även att de gärna ville ha fler vänner från Sverige, så vill du prata med en Sydafrikansk tjej är det bara att höra av sig! Nästa vecka blir det att arrangera lite lekar med dem, ska bli spännande att se hur det funkar, det är önskvärt, men det är mycket jag måste ha i baktanke när jag planerar, tur jag har hela måndagen för planering!
I går, lördag, 7 på morgonen gick bussen till Indermark. Jag var medbjuden dit för Love Life games. Love Life är en annan NGO (Non-government Organisation) som också arbetar här, deras område är att hindra spridningen av HIV/ADIS. Så de ”games” som ingick i gårdagens tävlingar var fotboll, basket, netball, volleyball, dans, drama och tal. Hela dagen var väldigt lärorik för mig. Som ni vet är jag en väldigt organiserad och planerande människa, i går var det totalt tvärt om. Men alla var glada och nöjda ändå. Jag kunde inte göra någonting mer än bara sitta och vänta och se på medan de andra inte gjorde någonting för att det skulle starta, exempelvis så visste de inte hur stor volleybollplanen skulle vara, visserligen kunde jag ringa Line och fråga, men sen då, det tog några timmar innan den var uppritad ändå. Sedan vart jag visst jury för dans, drama och tal, lätt när de pratade Sepedi, eller inte, men inte var det någon som klagade över det. Inte heller klagade någon över att vi var två av tre i juryn från samma community. Och all väntan mellan aktiviteterna, folk dansade och skrattade hela tiden, så väl deltagare som arrangörer. Det jag skrivit är bara lite av det jag upplevde, så mycket mer det var och när jag vid sjutiden på kvällen som hem var jag full av nya intryck och lärdomar som jag verkligen kommer att ha nytta av, tack Love Life!
Veckan som gatt
Söndag 9 augusti, Women’s day
Helgen har spenderats i Polokwane/Pietersburg, provins huvudstaden i Limpopo tillsammans med Sports committee representanter från 10 communities där SCORE arbetar och 5 volontärer. De 5 volontärerna är från SCORE, team Limpopo, det är jag, Kjell-Kristian och Benedikt från Norge, Annety från Zambia och Leonie från Holland. Vi hade en work-shop som i huvudsak fokuserade på att communities bytte erfarenheter och vi pratade om Cup of Heroes, (mer om Cup of Heroes senare), inte så mycket mer att säga om resten heller.
Men i dag är det Women’s day här i Sydafrika, en dag som firats sedan 1956, kort sagt är det till minne av då kvinnorna fick politiska rättigheter. Så kvinnorna ska alltså visa vad det går för denna dag. Eftersom vi var på work-shop kunde vi inte delta i några marscher i staden, men däremot fick vi kvinnor anordna ett framträdande. Vi hade vårt eget tåg, spelade en pjäs och Olga höll ett tal;
What life could have been without women? Image what life could have been without women. Your mother can beat you, but you will go back to her. No matter how angry she is, she carried you from babyhood up to know.
She stands beside you under all circumstances.
Women are the beauty of the world.
Women are the flower of the ground.
Women are the plant that can produce seed.
Women are the beauty queen of the land.
Years ago they fight for us as we are women’s next generation. They fight for their right. They said men are equal to women. Some of them died because of they wanted freedom.
And today we are celebrating women’s day and we saying Wathintha bafazi, Wathintha inbokoto, you beat the women, you beat the rock.
Måste också berätta om hur glad jag blev i går kväll. Värdfamiljen här visste var jag var och hur länge jag skulle vara borta. Men så ringer min telefon, det är Olivia, min syster som bara ville kolla att allt var okej och hälsa från Mama. Det kändes så bra, de verkligen bryr sig om mig och tar så väl hand om mig – snacka om att bli en del av deras familj med en gång!
Helgen har spenderats i Polokwane/Pietersburg, provins huvudstaden i Limpopo tillsammans med Sports committee representanter från 10 communities där SCORE arbetar och 5 volontärer. De 5 volontärerna är från SCORE, team Limpopo, det är jag, Kjell-Kristian och Benedikt från Norge, Annety från Zambia och Leonie från Holland. Vi hade en work-shop som i huvudsak fokuserade på att communities bytte erfarenheter och vi pratade om Cup of Heroes, (mer om Cup of Heroes senare), inte så mycket mer att säga om resten heller.
Men i dag är det Women’s day här i Sydafrika, en dag som firats sedan 1956, kort sagt är det till minne av då kvinnorna fick politiska rättigheter. Så kvinnorna ska alltså visa vad det går för denna dag. Eftersom vi var på work-shop kunde vi inte delta i några marscher i staden, men däremot fick vi kvinnor anordna ett framträdande. Vi hade vårt eget tåg, spelade en pjäs och Olga höll ett tal;
What life could have been without women? Image what life could have been without women. Your mother can beat you, but you will go back to her. No matter how angry she is, she carried you from babyhood up to know.
She stands beside you under all circumstances.
Women are the beauty of the world.
Women are the flower of the ground.
Women are the plant that can produce seed.
Women are the beauty queen of the land.
Years ago they fight for us as we are women’s next generation. They fight for their right. They said men are equal to women. Some of them died because of they wanted freedom.
And today we are celebrating women’s day and we saying Wathintha bafazi, Wathintha inbokoto, you beat the women, you beat the rock.
Måste också berätta om hur glad jag blev i går kväll. Värdfamiljen här visste var jag var och hur länge jag skulle vara borta. Men så ringer min telefon, det är Olivia, min syster som bara ville kolla att allt var okej och hälsa från Mama. Det kändes så bra, de verkligen bryr sig om mig och tar så väl hand om mig – snacka om att bli en del av deras familj med en gång!
Torsdag 13 augusti
Okej, denna vecka har jag verkligen börjat göra något på riktigt, men vi börjar med måndag, det var helgdag har på grund av gårdagens firande. Tillsammans med fyra barn från husen bredvid begav jag mig upp i det lilla närmaste berget, owoooow vilken utsikt, så vackert! Ner från berget på andra sidan där vi kom till några hus, bland annat där ”Chiefen” bodde, han är nu död och man väntar på att ny ska annonseras, vilket blir den 19 september, som jag är inbjuden till. I alla fall, helt plötsligt var det 13 kids och jag, begränsade kommunikations möjligheter, men vi har trevligt tillsammans. Och jag längtar verkligen till att ge mig av till de större bergen, det sägs att det bor människor där och kan finnas elefanter!
Onsdag och torsdag har jag varit på skolor och arbetat. Oj oj oj, säger jag. Det var 100 ungar, de var 50 i varje klass och ingen lärare som dök upp. Men med ett leende och mycket kroppsspråk fungerar det mesta, och vi lyckades köra stafetter. Vidare har det varit varierande deltagande från lärarna, trots att det är överenskommet. Alla klasser är inte så stora, och oftast har jag bara en åt gången, tack och lov. Ni kan säkerligen föreställa mig i mitten av en cirkel med barn från 7-14 år iklädda skoluniformer, detta är verkligen en utmaning, och jag gillar det!
Sedan har vi ju Sport committeen här, vi kan ju säga att det inte är så organiserat och en stark person som drar åt ett håll medan några andra går åt andra håll... Hitils har jag inte heller träffat alla eftersom det är lite dålig uppslutning på deras möten. Men förhoppningsvis har jag lite att bidra med här, hade varit spännande att kunna få detta till en stark och samarbetande grupp, det är mitt personliga mål. Men nu måste allt fokus vara på Cup of Heroes.
Cup of Heroes är en turnering som anordnas av SCORE varje år. Communiteis får möjlighet att anmäla ett lag, spelarna är under 16 och ledare under 26. Det sport i from av fotboll, netball och volleyboll, men man kan även få poäng i from av Fair play, presentation av sin kultur, presentation av ett annat land (Blouberg har Italien) samt presentation av ett projekt som pågår i communityt. Lite invecklat, till det kommer då det där med att personer som ska vara med inte kommer till träningar… Den 29 augusti kommer förhoppningsvis att åka till ett community i Venda för gruppspel, när vi då vunnit där (man måste tro på sitt lag, även om hjärnan säger något annat nu) så väntar finalsspel i Pretoria med lag från hela Sydafrika i slutet av september.
Annars flyter livet på här, känns som om jag arbetar 24/7… allt jag gör är ju faktiskt jobb, sitta och prata med folk, lära mig språket, äta maten härifrån. Och mitt rum har allt, det är mitt kontor, mitt sovrum, bollförråd, cykelparkering, badrum mm :)
Nä, men seriöst så min vecka kommer ungefär att se ut så här;
Måndag: pappersarbete (nästan för mycket sånt som ska göras) och tid för möten eller engångsgrejer.
Tisdag: Makgoklo 8-14, har sport och lekar med klass 4-7.
Onsdag: Sesalong 10-14, har sport och lekar med klass 4-7.
Torsdag: Matjeketlane 8-14, har sport och lekar med klass 1-7.
Fredag: Helen Franz, är en skola med funktionshindrade barn som jag kommer att vara på under eftermiddagen
Lördag och söndag: lite blandat, träningar och matcher som ska ses, senare blir det några turneringar som ska anordnas, och även möjlighet till lite utflykter
Tillbringar eftermiddagarna, ca 16-19 på idrottsanläggningen, i dagsläget är det mycket runt Cup of Heroes, träningar varje dag i de olika grenarna. Men vad det blir längre fram återstår att se, minglar och hör mig för vad barnen och ungdomarna är intresserade av för sporter och hur vi kan strukturera lite…
Någon gång fram över kommer även Sport for all att introduceras här, förmodligen på lördags förmiddagarna. Man tar med sig bollar och låter dem spela och ha kul. Egentligen är det som de har det varje dag, men så jag ska få lite mer pappersarbete att göra så ska jag se till att ha lite mer ordning under några timmar och ta med den utrustningen jag har.
Apropå pappersarbetet, det är en hel del formulären som ska fyllas i och vi driver en del med hur mycket sådant vi har och att vi istället borde lägga kraften på annat… Det har lite att göra med hur det presenterades för oss. Exempelvis hade vi under Specific orientation en timmas genomgång på hur man ska redovisa kvitton, inte använda tandkräm… Det kändes som att vi var tillbaka på dagis då. Men mycket av pappersarbetet är viktigt för att visa att vi faktiskt gör något och vad det leder till, det finns ju en del (bla NIF och Jacobs found) som spenderar en hel del pengar på organisationen och ger mig som volontär möjligheten att vara med att Chaning life through sports and building stronger communities.
Bjuder aven pa en bild med mitt hus, insidan kommer en annan gang nar jag har stadat :)
Forsta dagarna i Blouberg
onsdag den 5 augusti 2009
Tredje kvällen som jag går och lägger mig i mitt nya hem. Nu ensam (Leonie har sovit här i två nätter, men nu på väg till sin värdfamilj). Allt här är annorlunda, men jag gillar det verkligen och tror att jag kommer att trivas till toppen det kommande året.
Det finns mycket att berätta, men vad som hittills har varit är att jag har blivit introducerad för idrottslärarna i de skolorna jag ska jobba på, på kommunen etc. Till min hjälp har provins koordinatorn Nkosana varit med och även ordförande för Sports commity här, Harry. ”Chauffören” Xolani (X=klick med tungan) körde oss från specific orientation och har sedan kört överallt de senaste dagarna, men i dag gick det lite för fort, R600 för 31 km för fort, i Sverige hade körkortet rykt. Tilläggas ska att det är en mycket bra väg, men det är med tanke på getterna och åsnorna som går där som det bara är 60km/h och Xolani är inte chaufför på riktigt, utan arbetar för SCORE South Africa.
Harry kommer även vara med mig i morgon och tar väldigt bra hand om mig. Nu har jag några veckor på mig att ”mingla” och lära känna stället och människorna.
Så stället, communityt har inte bara 600 invånare, snarare 6000… Husen ligger utspritt, ungefär som när jag körde lantbrevbäring och tomterna är relativt stora. Jag bor i en familj med ett stort hus som har kök, matsal, vardagsrum och tre sovrum, allt är stort men har inte samma standard som hos oss. Sedan i ett annat hus på gården bor mammas lillebror och där har man även ”disk-/tvättrum”. I ett hus ytterliggare har man en eldstad, ifall det är strömavbrott eller om man har grillfest. Också är det mitt hus, eller rum, ett stort runt rum med en stor säng och ett bord. Toaletten då ja, den är 20m bort från mig i hörnet av trädgården. Trädgården är stor, två hundar går fritt och lite höns, en tupp och kycklingar likaså, dock ska det finnas getter här, men de är väl ute på vift...
För så är det, överallt här om kring går getter, åsnor och kossor, vid sidan av vägarna, på vägarna och i dag sprang getterna in på fotbollsplanen under matchen! Matchen som jag i övrigt inte såg mycket av, jag hade nämligen 10-20 barn i knät och på axlarna. Det var mitt första riktiga möte med dem, på en av skolorna. Till en början var barnen väldigt blyga, men sakta men säkert kom det närmare och närmare… och fler och fler blev de, tänk vad spännande det kan vara att ta på mitt hår eller min vita hud. För många av dem var det första gången det såg en vit människa, det är facinerande. Trots att jag ”missade” matchen så var det en lyckad dag, upplevelsen var kanon, inte för att jag vill ha det så varje dag det kommande året, men det var ett naturligt sätt att börja lära känna barnen, och dem att veta vem jag är. De minsta vad runt 7 år och pratade några få ord engelska, de äldsta runt 14 år och kunde mer men pratade inte gärna engelska. Spännande var det, och en annan iakttagelse var den att när de minsta barnen var som mest ”på” så talade de äldre barnen, 14 åriga killar om för dem att de skulle låta sin mama vara. Fast de var lika intresserade själva av att känna på mig.
Så människorna här kan lite engelska men pratar ogärna, så jag har fullt sjå med att lära mig Sepedi, totalt olikt engelska, men det kommer, ge mig några veckor så ska jag kunna ha en basic konversation om vad jag gjort under dagen och liknande. I övrigt är alla väldigt vänliga säger att det ska bli ett nöje att ha mig här, så känner mig verkligen välkommen. När det gäller engelskan är Mama som alla andra, men hennes favorit ord som jag lärde mig först på sepedi är Hakuna Matata. När jag frågar om jag ska hjälpa till med disken, hämta vatten eller vad så är det alltid samma svar och så pekar hon på stolen åt mig eller tycker jag ska gå och vila…
Vad det gäller idrottsanläggningen här utanför så är den bygg i samarbete med SCORE, det är en cementerad handbollsplan med basket på ena tvären och netball på andra. Bredvid ligger en fotbollsplan, och för er som klagat över ”B-planen” på vallen, den är toppen i förhållande till denna planen. Det är den enda idrottsanläggningen i hela Blouberg, men bara i Buffelshock finns det ett 10 tal fotbollsplaner, plus att skolorna har sina ytor. Men mina eftermiddagar kommer ju då i första hand att spenderas här utanför, fotbollslaget tränar varje veckodag och har matcher på helgerna, det är bara killar och de är typ 15-16-17 år. På idrottsanläggningen är det väldigt blandade åldrar och aktiviteter, i dag spelade vi Netball, jag var med, ingen stjärna direkt, det var min andra gång och jag var med för att lära mig om reglerna. Netball är i alla fall den största kvinno-/tjej sporten i Sydafrika, så att tjejerna vann över killarna var kanske inte så oväntat.
Fortfarande finns det mycket att utforska här, och vad jag skrivit är bara en del av mitt nya liv, fortsättning följer, detta är spännande, vilket äventyr!
torsdag den 6 augusti 2009
Så ja, nu börjar det likna något här. I dag har jag besökt två skolor (igen), men nu blivit introducerad till eleverna och vi har bestämt vilken dag och vilka klasser jag förväntas ha ”sport” med. Väldigt diffust, men i dagsläget har de ingen idrott på schemat alls och att jag kommer är väldigt stort för dem, så mycket handlar om vad jag ska hjälpa dem med, vad jag ska lära osv… Jag försöker så gott det går att prata om vad vi tillsammans ska göra och hur vi kan lära av varandra. Men faktan är den att jag är vit och många här tror att jag kan mycket mer än de och ska komma med saker till dem.
Ett annat lite lustigt exempel i dag när jag presenterade mig i en klass så skulle magistern rita en karta (på svarta-tavlan med vit krita) för att visa vart ifrån jag kommer. Han ritade Afrika och ovanför en stor klump som skulle symbolisera Europa och Asien, problemet blev vara bra det att när han sedan skulle berätta vilket som var vilket så säger han fel. Jag var tvungen att rätta honom, och han skämdes väldigt mycket över sin okunskap…
Att träffa barnen i skolan på en rast var som dagen innan, denna gång hade jag kameran med, så när jag tog fram den och bad Harry fotografera tiodubblades antalet barn på några få sekunder.
Efter skolan och lite vila, eller som Mama säger relax så tog jag en cykeltur. Mitt första konstaterande var det att vägarna här är väldigt svårcyklade och tunga. Mitt andra är att det kommer att vara omöjligt för mig att cykla till Bochum (Helen Franz, skolan med barn och ungdomar med funktionshinder), det skulle ta mig över två timmar en väg, det får helt enkelt bli taxi. Och då ska jag säga det att taxi-systemet här inte är som i Sverige, mer likt buss. Man åker i mini-bussar som går när de är fulla och plockar upp efter vägen om man vinkar, lika så hojtar man till när det är dags att gå av. Tilläggas ska att när man tror att den är full, eller ser att max antalet tillåtna passagerare passerats så finns det alltid plats för några till. Men tillbaka till cyklingen, för det tredje alla (bokstavligen alla) hejade på mig och frågade hur det är, så är det här, inte bara för att jag är vit eller ny, man gör så, speciellt i Limpopo. Det fjärde är att i morgon blir det träningsvärk förmodligen, otränad som jag är och tre veckor på kurs säger ju säg själv efter tre timmars cykling.
På kvällen i dag var jag med på möte med Sports commity, några timmar efter utsatt tid startade vi och de föredrog att prata sepedi så förstod inte så mycket, men jag vet att jag kommer att ha mycket med dem att göra det kommande året. Dels för att de är dem som jobbar med sport i communityt och dels för att jag märkte att det finns en del att jobba på för dem… Ex. en organisation utan mål, to be countinued.
I helgen ska jag i alla fall lära mig mer, tror jag. Det är Work-shop med alla SCORE communities i Limpopo, alltså de fem som har volontärer nu samt de som man varit i tidigare, ryktet säger att det är runt femton som kommer att delta. Från Blouberg blir det jag, Harry och Olga, båda de är från Sports commity och man kommer i första hand att diskutera vad som är aktuellt på de olika platserna.
Tredje kvällen som jag går och lägger mig i mitt nya hem. Nu ensam (Leonie har sovit här i två nätter, men nu på väg till sin värdfamilj). Allt här är annorlunda, men jag gillar det verkligen och tror att jag kommer att trivas till toppen det kommande året.
Det finns mycket att berätta, men vad som hittills har varit är att jag har blivit introducerad för idrottslärarna i de skolorna jag ska jobba på, på kommunen etc. Till min hjälp har provins koordinatorn Nkosana varit med och även ordförande för Sports commity här, Harry. ”Chauffören” Xolani (X=klick med tungan) körde oss från specific orientation och har sedan kört överallt de senaste dagarna, men i dag gick det lite för fort, R600 för 31 km för fort, i Sverige hade körkortet rykt. Tilläggas ska att det är en mycket bra väg, men det är med tanke på getterna och åsnorna som går där som det bara är 60km/h och Xolani är inte chaufför på riktigt, utan arbetar för SCORE South Africa.
Harry kommer även vara med mig i morgon och tar väldigt bra hand om mig. Nu har jag några veckor på mig att ”mingla” och lära känna stället och människorna.
Så stället, communityt har inte bara 600 invånare, snarare 6000… Husen ligger utspritt, ungefär som när jag körde lantbrevbäring och tomterna är relativt stora. Jag bor i en familj med ett stort hus som har kök, matsal, vardagsrum och tre sovrum, allt är stort men har inte samma standard som hos oss. Sedan i ett annat hus på gården bor mammas lillebror och där har man även ”disk-/tvättrum”. I ett hus ytterliggare har man en eldstad, ifall det är strömavbrott eller om man har grillfest. Också är det mitt hus, eller rum, ett stort runt rum med en stor säng och ett bord. Toaletten då ja, den är 20m bort från mig i hörnet av trädgården. Trädgården är stor, två hundar går fritt och lite höns, en tupp och kycklingar likaså, dock ska det finnas getter här, men de är väl ute på vift...
För så är det, överallt här om kring går getter, åsnor och kossor, vid sidan av vägarna, på vägarna och i dag sprang getterna in på fotbollsplanen under matchen! Matchen som jag i övrigt inte såg mycket av, jag hade nämligen 10-20 barn i knät och på axlarna. Det var mitt första riktiga möte med dem, på en av skolorna. Till en början var barnen väldigt blyga, men sakta men säkert kom det närmare och närmare… och fler och fler blev de, tänk vad spännande det kan vara att ta på mitt hår eller min vita hud. För många av dem var det första gången det såg en vit människa, det är facinerande. Trots att jag ”missade” matchen så var det en lyckad dag, upplevelsen var kanon, inte för att jag vill ha det så varje dag det kommande året, men det var ett naturligt sätt att börja lära känna barnen, och dem att veta vem jag är. De minsta vad runt 7 år och pratade några få ord engelska, de äldsta runt 14 år och kunde mer men pratade inte gärna engelska. Spännande var det, och en annan iakttagelse var den att när de minsta barnen var som mest ”på” så talade de äldre barnen, 14 åriga killar om för dem att de skulle låta sin mama vara. Fast de var lika intresserade själva av att känna på mig.
Så människorna här kan lite engelska men pratar ogärna, så jag har fullt sjå med att lära mig Sepedi, totalt olikt engelska, men det kommer, ge mig några veckor så ska jag kunna ha en basic konversation om vad jag gjort under dagen och liknande. I övrigt är alla väldigt vänliga säger att det ska bli ett nöje att ha mig här, så känner mig verkligen välkommen. När det gäller engelskan är Mama som alla andra, men hennes favorit ord som jag lärde mig först på sepedi är Hakuna Matata. När jag frågar om jag ska hjälpa till med disken, hämta vatten eller vad så är det alltid samma svar och så pekar hon på stolen åt mig eller tycker jag ska gå och vila…
Vad det gäller idrottsanläggningen här utanför så är den bygg i samarbete med SCORE, det är en cementerad handbollsplan med basket på ena tvären och netball på andra. Bredvid ligger en fotbollsplan, och för er som klagat över ”B-planen” på vallen, den är toppen i förhållande till denna planen. Det är den enda idrottsanläggningen i hela Blouberg, men bara i Buffelshock finns det ett 10 tal fotbollsplaner, plus att skolorna har sina ytor. Men mina eftermiddagar kommer ju då i första hand att spenderas här utanför, fotbollslaget tränar varje veckodag och har matcher på helgerna, det är bara killar och de är typ 15-16-17 år. På idrottsanläggningen är det väldigt blandade åldrar och aktiviteter, i dag spelade vi Netball, jag var med, ingen stjärna direkt, det var min andra gång och jag var med för att lära mig om reglerna. Netball är i alla fall den största kvinno-/tjej sporten i Sydafrika, så att tjejerna vann över killarna var kanske inte så oväntat.
Fortfarande finns det mycket att utforska här, och vad jag skrivit är bara en del av mitt nya liv, fortsättning följer, detta är spännande, vilket äventyr!
torsdag den 6 augusti 2009
Så ja, nu börjar det likna något här. I dag har jag besökt två skolor (igen), men nu blivit introducerad till eleverna och vi har bestämt vilken dag och vilka klasser jag förväntas ha ”sport” med. Väldigt diffust, men i dagsläget har de ingen idrott på schemat alls och att jag kommer är väldigt stort för dem, så mycket handlar om vad jag ska hjälpa dem med, vad jag ska lära osv… Jag försöker så gott det går att prata om vad vi tillsammans ska göra och hur vi kan lära av varandra. Men faktan är den att jag är vit och många här tror att jag kan mycket mer än de och ska komma med saker till dem.
Ett annat lite lustigt exempel i dag när jag presenterade mig i en klass så skulle magistern rita en karta (på svarta-tavlan med vit krita) för att visa vart ifrån jag kommer. Han ritade Afrika och ovanför en stor klump som skulle symbolisera Europa och Asien, problemet blev vara bra det att när han sedan skulle berätta vilket som var vilket så säger han fel. Jag var tvungen att rätta honom, och han skämdes väldigt mycket över sin okunskap…
Att träffa barnen i skolan på en rast var som dagen innan, denna gång hade jag kameran med, så när jag tog fram den och bad Harry fotografera tiodubblades antalet barn på några få sekunder.
Efter skolan och lite vila, eller som Mama säger relax så tog jag en cykeltur. Mitt första konstaterande var det att vägarna här är väldigt svårcyklade och tunga. Mitt andra är att det kommer att vara omöjligt för mig att cykla till Bochum (Helen Franz, skolan med barn och ungdomar med funktionshinder), det skulle ta mig över två timmar en väg, det får helt enkelt bli taxi. Och då ska jag säga det att taxi-systemet här inte är som i Sverige, mer likt buss. Man åker i mini-bussar som går när de är fulla och plockar upp efter vägen om man vinkar, lika så hojtar man till när det är dags att gå av. Tilläggas ska att när man tror att den är full, eller ser att max antalet tillåtna passagerare passerats så finns det alltid plats för några till. Men tillbaka till cyklingen, för det tredje alla (bokstavligen alla) hejade på mig och frågade hur det är, så är det här, inte bara för att jag är vit eller ny, man gör så, speciellt i Limpopo. Det fjärde är att i morgon blir det träningsvärk förmodligen, otränad som jag är och tre veckor på kurs säger ju säg själv efter tre timmars cykling.
På kvällen i dag var jag med på möte med Sports commity, några timmar efter utsatt tid startade vi och de föredrog att prata sepedi så förstod inte så mycket, men jag vet att jag kommer att ha mycket med dem att göra det kommande året. Dels för att de är dem som jobbar med sport i communityt och dels för att jag märkte att det finns en del att jobba på för dem… Ex. en organisation utan mål, to be countinued.
I helgen ska jag i alla fall lära mig mer, tror jag. Det är Work-shop med alla SCORE communities i Limpopo, alltså de fem som har volontärer nu samt de som man varit i tidigare, ryktet säger att det är runt femton som kommer att delta. Från Blouberg blir det jag, Harry och Olga, båda de är från Sports commity och man kommer i första hand att diskutera vad som är aktuellt på de olika platserna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
