Forsta dagarna i Blouberg

onsdag den 5 augusti 2009

Tredje kvällen som jag går och lägger mig i mitt nya hem. Nu ensam (Leonie har sovit här i två nätter, men nu på väg till sin värdfamilj). Allt här är annorlunda, men jag gillar det verkligen och tror att jag kommer att trivas till toppen det kommande året.

Det finns mycket att berätta, men vad som hittills har varit är att jag har blivit introducerad för idrottslärarna i de skolorna jag ska jobba på, på kommunen etc. Till min hjälp har provins koordinatorn Nkosana varit med och även ordförande för Sports commity här, Harry. ”Chauffören” Xolani (X=klick med tungan) körde oss från specific orientation och har sedan kört överallt de senaste dagarna, men i dag gick det lite för fort, R600 för 31 km för fort, i Sverige hade körkortet rykt. Tilläggas ska att det är en mycket bra väg, men det är med tanke på getterna och åsnorna som går där som det bara är 60km/h och Xolani är inte chaufför på riktigt, utan arbetar för SCORE South Africa.

Harry kommer även vara med mig i morgon och tar väldigt bra hand om mig. Nu har jag några veckor på mig att ”mingla” och lära känna stället och människorna.

Så stället, communityt har inte bara 600 invånare, snarare 6000… Husen ligger utspritt, ungefär som när jag körde lantbrevbäring och tomterna är relativt stora. Jag bor i en familj med ett stort hus som har kök, matsal, vardagsrum och tre sovrum, allt är stort men har inte samma standard som hos oss. Sedan i ett annat hus på gården bor mammas lillebror och där har man även ”disk-/tvättrum”. I ett hus ytterliggare har man en eldstad, ifall det är strömavbrott eller om man har grillfest. Också är det mitt hus, eller rum, ett stort runt rum med en stor säng och ett bord. Toaletten då ja, den är 20m bort från mig i hörnet av trädgården. Trädgården är stor, två hundar går fritt och lite höns, en tupp och kycklingar likaså, dock ska det finnas getter här, men de är väl ute på vift...

För så är det, överallt här om kring går getter, åsnor och kossor, vid sidan av vägarna, på vägarna och i dag sprang getterna in på fotbollsplanen under matchen! Matchen som jag i övrigt inte såg mycket av, jag hade nämligen 10-20 barn i knät och på axlarna. Det var mitt första riktiga möte med dem, på en av skolorna. Till en början var barnen väldigt blyga, men sakta men säkert kom det närmare och närmare… och fler och fler blev de, tänk vad spännande det kan vara att ta på mitt hår eller min vita hud. För många av dem var det första gången det såg en vit människa, det är facinerande. Trots att jag ”missade” matchen så var det en lyckad dag, upplevelsen var kanon, inte för att jag vill ha det så varje dag det kommande året, men det var ett naturligt sätt att börja lära känna barnen, och dem att veta vem jag är. De minsta vad runt 7 år och pratade några få ord engelska, de äldsta runt 14 år och kunde mer men pratade inte gärna engelska. Spännande var det, och en annan iakttagelse var den att när de minsta barnen var som mest ”på” så talade de äldre barnen, 14 åriga killar om för dem att de skulle låta sin mama vara. Fast de var lika intresserade själva av att känna på mig.

Så människorna här kan lite engelska men pratar ogärna, så jag har fullt sjå med att lära mig Sepedi, totalt olikt engelska, men det kommer, ge mig några veckor så ska jag kunna ha en basic konversation om vad jag gjort under dagen och liknande. I övrigt är alla väldigt vänliga säger att det ska bli ett nöje att ha mig här, så känner mig verkligen välkommen. När det gäller engelskan är Mama som alla andra, men hennes favorit ord som jag lärde mig först på sepedi är Hakuna Matata. När jag frågar om jag ska hjälpa till med disken, hämta vatten eller vad så är det alltid samma svar och så pekar hon på stolen åt mig eller tycker jag ska gå och vila…

Vad det gäller idrottsanläggningen här utanför så är den bygg i samarbete med SCORE, det är en cementerad handbollsplan med basket på ena tvären och netball på andra. Bredvid ligger en fotbollsplan, och för er som klagat över ”B-planen” på vallen, den är toppen i förhållande till denna planen. Det är den enda idrottsanläggningen i hela Blouberg, men bara i Buffelshock finns det ett 10 tal fotbollsplaner, plus att skolorna har sina ytor. Men mina eftermiddagar kommer ju då i första hand att spenderas här utanför, fotbollslaget tränar varje veckodag och har matcher på helgerna, det är bara killar och de är typ 15-16-17 år. På idrottsanläggningen är det väldigt blandade åldrar och aktiviteter, i dag spelade vi Netball, jag var med, ingen stjärna direkt, det var min andra gång och jag var med för att lära mig om reglerna. Netball är i alla fall den största kvinno-/tjej sporten i Sydafrika, så att tjejerna vann över killarna var kanske inte så oväntat.

Fortfarande finns det mycket att utforska här, och vad jag skrivit är bara en del av mitt nya liv, fortsättning följer, detta är spännande, vilket äventyr!


torsdag den 6 augusti 2009

Så ja, nu börjar det likna något här. I dag har jag besökt två skolor (igen), men nu blivit introducerad till eleverna och vi har bestämt vilken dag och vilka klasser jag förväntas ha ”sport” med. Väldigt diffust, men i dagsläget har de ingen idrott på schemat alls och att jag kommer är väldigt stort för dem, så mycket handlar om vad jag ska hjälpa dem med, vad jag ska lära osv… Jag försöker så gott det går att prata om vad vi tillsammans ska göra och hur vi kan lära av varandra. Men faktan är den att jag är vit och många här tror att jag kan mycket mer än de och ska komma med saker till dem.

Ett annat lite lustigt exempel i dag när jag presenterade mig i en klass så skulle magistern rita en karta (på svarta-tavlan med vit krita) för att visa vart ifrån jag kommer. Han ritade Afrika och ovanför en stor klump som skulle symbolisera Europa och Asien, problemet blev vara bra det att när han sedan skulle berätta vilket som var vilket så säger han fel. Jag var tvungen att rätta honom, och han skämdes väldigt mycket över sin okunskap…

Att träffa barnen i skolan på en rast var som dagen innan, denna gång hade jag kameran med, så när jag tog fram den och bad Harry fotografera tiodubblades antalet barn på några få sekunder.

Efter skolan och lite vila, eller som Mama säger relax så tog jag en cykeltur. Mitt första konstaterande var det att vägarna här är väldigt svårcyklade och tunga. Mitt andra är att det kommer att vara omöjligt för mig att cykla till Bochum (Helen Franz, skolan med barn och ungdomar med funktionshinder), det skulle ta mig över två timmar en väg, det får helt enkelt bli taxi. Och då ska jag säga det att taxi-systemet här inte är som i Sverige, mer likt buss. Man åker i mini-bussar som går när de är fulla och plockar upp efter vägen om man vinkar, lika så hojtar man till när det är dags att gå av. Tilläggas ska att när man tror att den är full, eller ser att max antalet tillåtna passagerare passerats så finns det alltid plats för några till. Men tillbaka till cyklingen, för det tredje alla (bokstavligen alla) hejade på mig och frågade hur det är, så är det här, inte bara för att jag är vit eller ny, man gör så, speciellt i Limpopo. Det fjärde är att i morgon blir det träningsvärk förmodligen, otränad som jag är och tre veckor på kurs säger ju säg själv efter tre timmars cykling.

På kvällen i dag var jag med på möte med Sports commity, några timmar efter utsatt tid startade vi och de föredrog att prata sepedi så förstod inte så mycket, men jag vet att jag kommer att ha mycket med dem att göra det kommande året. Dels för att de är dem som jobbar med sport i communityt och dels för att jag märkte att det finns en del att jobba på för dem… Ex. en organisation utan mål, to be countinued.

I helgen ska jag i alla fall lära mig mer, tror jag. Det är Work-shop med alla SCORE communities i Limpopo, alltså de fem som har volontärer nu samt de som man varit i tidigare, ryktet säger att det är runt femton som kommer att delta. Från Blouberg blir det jag, Harry och Olga, båda de är från Sports commity och man kommer i första hand att diskutera vad som är aktuellt på de olika platserna.