This is Africa

Mamma tycker jag ska skriva varje dag, men jag har inte riktigt tid med det. Dagarna går så fort, och mer och börjar bli vardag. Allt är inte längre nytt och exotiskt för mig, även om jag fortfarande dagligen får nya lärdomar om livet här. Men delar i dag med mig av lite tankar från min nya vardag.

Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…

När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).

Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!

För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.

Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.

Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.

Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.

På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.