Bildbevis Buffelshoek

Så här ser det ut när Oliva tvättar håret. Hoppas ni i bakgrunden kan se en flaska med diskmedel och en påse med tvättmedel, det är nämligen vad hon använder. Kanske inte så konstigt att deras hår är annrolunda från mitt?

Jag tillsammans med Thabang, efter att ha varit och inhandlat kycklingen är vi nu redo för slakt.

Och slakt vart det, kan ju inte säga att kniven var den skarpaste, sågade mig igenom halsen, men hänsyn till er har jag besparat er bilderna på resen av processen, dvs styckningen.

2 timmars arbete

Jag tillsammans med KBC på fotbollsturneringen på hemmaplan, och nya matchtröjor har de införskaffat, lite löst folk i bakgrunden så klart som alltid när kameran är framme

Bildbevis Port Elizabeth

Jag tillsammans med eleverna från Helen Franz. Fem av killarna i bakre raden deltog i CP-soccer (7 manna fotboll), den sista, han med svart vit randig tröja är friidrottare tillsammans med de två tjejerna i mitten, på kanterna har vi tennisspelarna.

Tennisspelarna Sello och Mathaba från Helen Franz som tog brons

Cynthia - stjärnan från Helen Franz med 2 guld och 1 silver i kula, spjut och diskuss.




Löpning för de blinda, riktigt spännande att se, och de springer fort. Killarna i orange väst bredvid är guider, dock är det strikta regler, de ska ju bara se till att den blide håller sig på rätt bana, så det krävs en hel del sammarbete...

Om vad jag gjort den senaste tiden...

Tiden går fort ibland, för fort när man har roligt, och jag har varit lite dålig på att prioritera att uppdatera bloggen. Men här kommer lite om vad som skett de senaste veckorna.

Torsdag 4 Mars: Nått så när vanlig skoldag, fotboll med klasserna och assisterades av två killar från communityt, det funkade bra och de fick mycket frihet även om jag hade bestämt programmet. Det är också spännande att se skillnaden på hur de agerade inför första klassen till sista då de i princip skötte allt själva. Sedan vart det ett möte inför vårt VM projekt (mer kommer om detta snart, än så länge lite hemligt).

Fredag 5 Mars: Var på Kgopudi, en av de high schools jag inte jobbar på, men på grund av projeket ”Dreams, Future and Career”, riktigt lyckat, och det är väldigt bra för mig att möta eleverna i en annan miljö också än bara på sportsplanen, alla är inte intresserade av sport och kommer inte dit av sig själva, men fick nu chans att bekanta sig lite med mig. På kvällen vad jag på kalas, mitt första födelsedagskalas sedan jag kom hit. Det är ju så att födelsedagar firas inte som hemma, man är inte så noga. Men en grannfamilj här hade i alla fall bestämt sig för att ha kalas för minstingen som fyllde 2 år. Kom inte och tro att det var som hemma i Sverige. Ett bord var uppdukat för Miss birthday och några vänner. Sedan var det en programdirector som skötte introduktion av en agenda med +/- 15 olika nummer, det var grattis tal, dans, bön och så klart skära tårtan. En trevlig fredagskväll, och de har redan börjat planera för mitt födelsedagskalas, och pappa du är ju här då, så du ska få se på grejor!

Lördag 6 Mars: Som känt blev det ju ingen ladies soccer turnering, istället blev det bullbak och tillagning av lasagne. Efter en shoppingtur i Buchum då, spenderade mer än 2 timmar i mataffären, och inte för att det är stort där, utan för att de är så fruktansvärt långsamma i kassrona, 1 timma i kö och sedan 30 minuter för dem för att reda ut hur man gör när någon vill betala med kort, Africa is wounderful.

Söndag 7 Mars: Lite pappersarbete, kunde och borde gjort mer. Men var och mötte Dash och sedan vart det kvällen. Dash är som jag skrivit tidigare en sydafrikansk kille som åkt till Norge under 6 månader som idrotts volontär.

Måndag 8 Mars: Började med att träffa alla klasserna (det är bara 5) på Raseakala med Dash, vi pratade om våra erfarenheter att vara volontärer i ett annat land och lät eleverna komma med frågor. Sedan vart det i väg till nästa high school, usch usch vilket dåligt bemötande av rektorn, har varit väldigt tålmodig med honom de senaste veckorna, men när han säger att ”hade jag kommit till ditt land hade de då inte ens låtit mig komma in i skolan för jag är svart”, då kokade jag inombords. Hur som helst, trots våra överenskommelser så fick vi bara se tre klasser, och jag tycker verkligen synd om eleverna att han inte prioriterar bättre eftersom alla kommer och frågar om vi inte kan komma till dem också. Jaja, sämsta bemötandet av någon sedan jag kom till Sydafrika, men inget att göra mer än att snällt skriva ett brev och tacka för allt han gjort för mig och den tiden vi fick, alltså, säg inte vad du tycker utan slicka rumpan. På kvällen coachade Dash KBC och jag spelade. Efteråt frågade Dash mig om jag alltid jobbar så här mycket. Och ja, svaret är så är mitt liv. Han tyckte det var lite för mycket…

Tisdag 9 Mars: Sista skolan med Dash. Dagen börjar med att rektorn, som i övrigt är en riktig pärla, tar med oss ut för morning assemble, och helt plötsligt så ska vi säga något, ja ja tänker jag och pratar på. Efteråt kommer Dash till mig och säger att han vart nervös, och ju mer jag tänker på det i efterhand, bara prata engelska inför 900-1000 elever utan att tänka var allt lite speciellt… Hur som helst flöt det på bra i skolan och jag fick vinkat av Dash vid 11 tiden för att bege mig till nästa aktivitet. Det var möte för att stämma av att allt var redo för torsdagens skolturnering, och hör och häpna, hälften var fixat, och den andra hälften fixades under eftermiddagen. På kvällen var det möte med sports committee, som vanligt var de få som gjort sina åtaganden, men för första gången dök Mr Ledwaba upp. Mr Ledwaba är kontaktpersonen för SCORE och communityt, han har inte skött sitt jobb så jätte bra, och allt är alldeles för invecklat för att förklara, men hur som helst, kanske han blir lite supportande nu? Ringde också och sa grattis till mormor!

Onsdag 10 Mars: Helen Franz hela dagen. För andra veckan i rad följdes i princip programmet. Och nu kunde vi även vara inne i deras idrottshall. De har alltså en hall där, men den används inte så mycket för idrott eftersom den ofta hyrs ut, så hittills i år har den varit full av nya glödlampor för Escom, hur det gynnar sport och fysisk aktivitet kan man ju fråga sig?

Torsdag 11 Mars: Interklass aktiviteter på Matjektetlane, alltså klasserna spelade netball och fotboll mot varandra. Flöt på i stort sett utan problem och vi var färdiga endast 30 minuter efter planen. Så då kastade jag mig i taxin, eller ja, jag fick ju vänta 45 minuter (!) för att åka till CPFM (Contact Person Forum Meeting) i Polokwane. Alltså, alla communites som SCORE jobbar med i Limpopo sänder två personer, kontakt personen och en till för att dela utmaningar och framgångar. Inget möte på torsdags kvällen, utan bara grillning. Blev också lite tjöt med Kjell-Kristinan och Bennedikt ut och sedan med rumskompisen Annetty, det är skönt att få träffa de andra volontärerna igen och dela med sig lite av våra erfarenheter.

Fredag 12 Mars: Workshop hela dagen. Diskussioner om Cup of Heroes, vad som är problematiskt i communityna och vad som faktiskt fungerar bra. Sedan vart det en netball och en fotbollsmatch mot två lokala lag. Själv spelade jag 5 minuter netball innan jag blev utbytt, hade gjort för många regelbrott tror jag, de kommer nya hela tiden och det är ingen logik alls. Inte mig emot att bli utbytt i alla fall, bättre de som kan spelar. Så efteråt var det fotboll, och då vart jag med på planen hela matchen, ensam tjej med killarna.

Lördag 13 Mars: Avslutning på Workshopen och sedan hemfärd. Det var riktigt varmt igen här, kvavt så vart väldigt trött och slappade resten av dagen… Fast det var inte så mycket kvar av dagen ju, var hemma vid 4, men lite lördags mys med en bok och choklad var lagom ansträngande.

Så där ja, nu är vi i kapp. I dag har det inte varit mycket mer än morgonträning med KBC, allt för att se att spelarna inte är för bakfulla för att kunna spela i dag. Nu blir det lite pappersjobb innan jag ska bege mig till fotbollsturnering med dem!

I veckan som kommer blir det mycket möten, uppföljning av förra veckans interklass aktiviteter, om VM och Cup of Hereos, hinner jag ska jag även vara med när de diskuterar sin konstitution i Buffelshoek Sports Committee. Till helgen ska vi hålla Workshop här, Sports and Gender och på söndagen är det 5 á side tournament. Sedan kommer måndagen eftersom är en röd dag eftersom söndagen är Human Rights Day och då ska vi gå upp i bergen och följa upp. Sedan är det nästan den 24 Mars och då åker jag förmodligen till Port Elisabeth med Helen Franz för Nedbank National Championship. Så om jag inte skriver på ett tag igen vet ni i alla fall vad jag gör…

Besviken

Isch. Dagligen blir man lite besviken när folk inte tar sitt ansvar eller dyker upp. Men dessa små saker har jag lärt mig att leva med. Fast i går kändes det bara som om det vart för mycket. Det blir ingen Ladies soccer tournament. I alla fall inte denna helgen. Varför? Jo, många anledningar...

- Community laget, eller powerful girls som de valt att kalla sig tränar inte. För 3 veckor sedan kom en person, nästa veckan en (en annan då...) och i går kom ingen.

- Skolorna har fått för sig att det är lördagslektioner denna veckan, vilket innebär att det blir väldigt svårt att få ihop 11 spelare.

- Vi har skickat ut inbjudningar, inte mailat då alltså, utan personligen lämnat över handskrivna brev där vi bjudit in och då bett om att lagen skulle svara om de kom eller inte. Två av tio lag har hört av sig, ett för att komma och ett för att tacka nej. När vi i går ringde runt resten var det så mycket frågetecken och ett lag va inte villiga att betala R50 i deltagar avgift...

- Sedan hade vi en organisations kommitté, allt gick så bra på första mötet, alla fick uppgifter som de följde, var så imponerad av att se dem. Men i går när vi skulle ha de andra mötet för att kolla så att allt var redo kom bara en tjej, trots att alla fått påminnelse sms och jag mött dem underdagen.

Ja vad gör man inte, jag är van, men tänkte dela med mig lite mer av min underbara vardag. Förhoppningsvis kan vi ha tuneringen senare, men det får bli på tjejernas initivativ. Det finns så mycket annat jag kan lägga min energi på även om jag måste fortsätta pusha dem...

Snart julledighet

Ytterliggare en vecka har gått här, och nu är det bara ett par dagar kvar innan julledigheten. Sån tur är så har det inte varit lika mycket att göra, dock har jag ju inte varit sysslolös, men har även hunnit med att slappa av lite med vännerna här i helgen.

I söndags hände det något spännande här, en man som hade dött för 30 år sedan var plötsligt tillbaka. ALLA (utom jag) gick för att se zombin, men konstigt nog så var det bara ett rykte...

Vad som mest har tagit min tid det senaste är rapportskrivning, tänk er en halv års rapport, allt som gjorts och hänt här, den tog mig nästan ett halv år. Rapporter från World AIDS day, kom inte och tro att SCORE är så strukturerade att det bara är ett formulär som ska fyllas i.

Att det är jul nu är lite märkligt, inga minusgrader, ingen snö, inget julpynt, inget mörker, det är varmt och solen har redan varit uppe någon timma! Blir väldigt avundsjuk när jag hör om alla julförberedelserna hemma i Sverige och all julmat mm... Men jag ska nog stå ut här också, självaste julafton kommer att spenderas på stranden.

Men innan julafton kommer händer något mycket speciellt, får besök här! I dag lämnar mamma och Ingvar Sverige för att i morgon eftermiddag anlända i Buffelshoek. Detta är något som jag ser fram emot väldigt mycket, att jag saknar dem är en sak, men det ska bli så spännande att få visa dem livet här, låta dem möta mina vänner och familj här och se hur jag lever nu.

Det var en liten kort uppdatering, men nu är det dags att gå ut och gräva längdhoppsgrop inför årsavslutnings tävling med skolorna i morgon, sedan blir det besök på en High school också tvätten och städning här så att allt är fint inför i morgon innan dgen avslutas med ladies soccer.

World AIDS day

I lördags var det då äntligen dags för den första stora prövningen för mig gällande att arrangera ett event här i communityt. Och det har varit tufft. Hela förberedelseprocessen har varit ett stort kaos. Folk som är ansvarig för något gör inte det, och det slutade många gånger med att jag var den som fick reda ut deras lathet, för det handlar bara om lathet hos dem… Själva genomförandet då, även om jag var förberedd på att det inte skulle hålla någon svensk klass, men hade hoppats på mer. Men, det finns alltid men, folk hade roligt, dansade och det var lyckat i deras ögon! Något som gjorde mig glad i alla fall var en tidigare SCORE volontär från inte så långt härifrån dök upp och sa att detta verkligen var en succé. Fast ändå, för mig var det så många som gjorde mig besviken och när man jobbat så hårt för allt som de sagt att måste vara i programmet eller ordnas och sedan så struntar folk med ansvar i det!!

Hur som helst, har nu skrivit rapport till SCORE om allt och orkar inte skriva mer, och definitivt inte formulera allt på svenska så bjuder på lite bilder.

Actionbild från ladies soccer, att tjejerna har mer än två olika färger på matchtröjorna har att göra med att de lånades ihop av killagen som hade spelat... För det det är ju inte helt fel att få ha en matchtröja på sig.

Trötta men glada "gamlingar" efter Walking +40, som slutade med att sprang! Vinnarna på var sin kant, Mama som nummer 2 från vänster hade laddat hela veckan, kvinnan i mitten var inte med vid starten men helt plötsligt var hon i loppet och den sista mannen är anmärkningsvärt 77år och förlorade på mållinjen. Jag själv var med som vägvisare och påhejare (inte för att folk tror att jag hade åldern)

Till vänster delar av Staff members (de som dök upp), i mitten jag och till höger en man från Invesco (?) och längst ut har vi chifen. Överallt man är ska dessa fina gruppfoton tas...

Glada barn, som ni ser är det mörkt, det blir ju så när man börjar sent. Men är det en kamra i närheten så ska det poseras, "Shot me, shot me, Jani" och sedan kastar sig alla över mig för att se bilden! (Jani har blivit ett nytt namn här för de som inte minns Jeanette, det börjar ju på rätt bokstav...)

Allt mellan himmel och jord, alltså vädret

Har inte varit bra på att skriva på det senaste… Men nu ska jag ta mig lite tid och rapportera lite från livet här, mycket vädersnack, men lite annat också...

För er som läste förra inlägget eller sett Twitter-bloggen så har det varit regnigt här, pula e a na. Då tänker ni säkert, lite regn vad klagar hon för vi har också piss väder i Sverige. Men livet här blir total förändrat för att det kommer lite regn, eller ja, de senaste dagarna har det regnat ganska mycket, konstant i mer än 48 timmar… Vad som händer här är att man inte kan gå ut, eller man kan, men man gör det ogärna. Så för mig i torsdags var det ingen idé att gå till skolan även att det för mig bara var att ta på mig regnkläderna, men eftersom barnen inte skulle ”kunna” vara ute eller kanske inte ens vara i skolan. Klockan 9 på morgonen var jag redan uttråkad över att vara inne och inte kunna göra någonting. Trotsade vädret och gick till en kompis, fick mig en lektion i sepedi framför läger elden, inte så tokigt! Samtidigt som jag lärde mig massa ord på sepedi lärde jag honom motsvarande på svenska, så nu är han bättre på svenska än vad jag är på sepedi… Dock är sepedi ett svårt språk (håll utkik i St-tidningen) och när min kompis till och med var tvungen att använda lexikon för att kolla upp vissa vardags ord så kan ni ju förstå hur omöjlig det är för min del. Men jag gör framsteg och för tillfället är rummet fullt av lappar med sepedi ord, ex på dörren sitter en lapp som säger labati.

Hur folk här beter sig när det gäller väder är för mig näst intill obegripligt. Är det varmt, så klagar man över att det är för varmt, sover på dagarna för att de inte orkar göra något annat och önskar att det kommer regn. När regnet väl kommer kan de inte gå ut, och det man kan göra inomhus är att sova. Så nu är det intressant att se hur folk gör när det slutat regna och det är dags att komma ut ur husen och ”städa upp”. Ja, regnat tar ju med sig all sanden över allt och vägarna är förstörda. En annan sak som man också måste göra när det har regnat är att gå ut och hämta kossorna, så i dag gav jag mig av med Nico och Gott för att se efter korna. Vi gick cirka 2 timmar ut i ingenting, ”ängar”, buskar och snår. I ett träd klättrade de upp och kollade med kikare ifall de kunde se dem. Sedan kom vi till ett område med lite mer ”vattenpölar” och massa kossor, dock fel kossor… För min del tyckte jag att alla såg likadana ut, svårare att se skillnad på dem än på ungarna när de har skoluniformer. Det hela slutade med att vi fick gå hem utan kossorna. Bortkastad tid kanske ni tycker? Men för mig var det en härlig upplevelse, att ta del i något så naturligt för dem, också var det väldigt avkopplande att vara gå omkring och titta, inget folk eller bilar, bara lyssna till fåglar och grodor omgiven av en vacker miljö!

Mer när det vädret, det är väldigt stora skillnader i temperatur när det är bra eller dåligt väder här. När det är varmt går man ju i shorts och linne, eller i alla fall jag, men när det var regnigt och blåsigt, då var de ju bara för kallt. Fick sova med skidsockarna, dubbla byxor, linne och två tröjor samt lakan och filt, och i vanliga fall är det knappt att jag står ut under lakanet... Så till skillnad från Sverige när där ni har det varmt inomhus fast det är kallt ute är för folk här obegripligt!

Annars har det även den senaste tiden varit väldigt mycket giftemålsprat här, om mig. För min del är det inget jag har haft i tankarna och att skaffa barn är ju inget man gör bara så där. Jag tyckte jag var ung när jag kom här, men de tycker man inte här… Ständigt är frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en svart, och alltid får de samma svar från mig, så länge det är den rätta så ja. Men det är ganska svårt att träffa någon här med liknande värderingar som en själv och jag har en helt annan verklighetsuppfattning än människorna här, fast man ska ju aldrig säga aldrig…

Nu börjar skolåret närma sig sitt slut, vi ska ha en friidrottstävling mellan skolorna jag jobbar i, vilket ska bli väldigt spännande, speciellt att se hur detta ska gå att planera, andra mötet i morgon. Har även fått utvärdering från skolorna och ska ta mig en funderar på hur det blir till våren, ibland så känns det så fel på vissa ställen där lärarna inte alls är samarbetsvilliga och aldrig kommer med ut… och för min del hoppas jag på att nästa år kunna gå till någon av High schools här, speciellt eftersom de frågar efter mig så mycket, både rektorer, lärare och elever, men också för att känna att man får lite mer tillbaka när man väl är där. Okej, jag säger inte att det inte ger mig något i Primary schools, det är underbart och ungarna avgudar (?) mig och älskar den timman de får komma ut, det är en härlig känsla när man är där. Men byta ut en av dem mot lite äldre är något som jag får se om det kan gå att få till.

Skrev lite kort om Svenskpartyt i går, men måste igen ta upp det och skriva lite mer. Det var en helt fantastisk dag för min del. Började med att jag fick vara i köket i 4 timmar och laga mat! Något jag inte gjort på väldigt länge, jag brukar hjälpa till här så mycket jag får, men det är inte samma sak när någon alltid säger att jag skär gurkan fel eller ska visa hur allt ska göras. Nu var jag bossen, ensam för det mesta, men de kom och kollade mig. Eftersom jag hade 7kg potatis att skala hade jag även införskaffat i en potatisskalare, ni skulle ha sett hur till sig Mama blev, vilken uppfinning! Lite hjälp som ni såg i förra inlägget blev det med köttbullsrullning och stekning an Nico, och tur var det, för det blir ganska långtråkigt i längden. Middagen smakade, dock tyckte folket att det var för lite salt. Min konklusion är man vill ha salt när man äter något man inte är van vid, så att man har någon krydda man känner till, detta eftersom jag alltid måste salta extra här… Vissa av besökarna hade sett bilder från Sverige, dock inte alla av dem, så vi satt 17st i vardagsrummet och kollade på tv:n. Lite kommentarer om att det var väldigt grönt där, hur kunde vi spela fotboll i den geggan (en bild från grusträning), de undrade om Nancy var min mormor och Fredrik Christensen var min pappa, de tyckte det var konstigt att min syster pojkvän var i vårt hus, och snön var ju väldigt spännande fast svårt att förstå vad det egentligen är… Dock ville alla komma till Sverige, men vi får väl se hur mycket besökare det kan bli i framtiden.

Så där, nu ar jag bjudit på en lite längre uppdatering i ord, ser fram emot att läsa era ord, alltså använd kommentarsfunktionen!

Jag är fortsatt kvar...

..och kommer så att bli. Men i måndags var första gången jag kände ”isch, jag vill inte vara här, ta mig tillbaka till Sverige”. För att reda ut varför så var det för många motgångar. Vi ska på ”Mountain camp” och ha ett event på ”World AIDS day”, i sports committee har vi olika ansvars områden, så att inte en person ska behöva göra allt… Men när alla inte gör vad dem ska blir det jag i slutändan som får försöka reda ut det, så i måndags fick jag bege mig till ”kommunhuset”. Problem löste sig, men han snackar ju så mycket skit (eller sanning?) om folket i Buffelskoek och massa information som jag skulle ha haft för länge sedan kom fram. För att hinna ta mig dit och lösa detta hade jag redan stressat runt innan för att göra mina åtaganden och lämnat min tvätthög till en annan dag som jag fortfarande inte vet när den kommer…

Så utöver detta så skulle vi i går få besök från en man från FK Norway, den informationen fick jag i torsdags och vad som gällde ändrades dagligen om vad som förväntades av mig och vad jag behövde förbereda. Han var britt och president för NIF, ja ni ser, allt möjligt. Och för SCORE var det i alla fall viktigt att allt skulle vara ordnat och perfekt. Så jag fixade och donade så gott det gick med den nya informationen som kom på måndag, när jag var i Bochum och skulle vara där hela dagen. När jag sa till SCORE att vissa saker som de skrev i mess att de förväntade sig av mig var omöjligt, var det mitt fel som jobbade med fel människor här, fast jag försöker ju jobba med de få som är villiga att hjälpa till. Och fick då höra att "expect" är inte det samma som "have to", alltså bara för att de säger att de förväntar sig något är det inte det samma som att man måste göra det. Något som inte går ihop för mig, om någon förväntar sig något av mig känner i alla fall jag pressen på mig att det är något som jag måste göra…

Så sedan har vi tisdags mogen, 5.45 knackar ordförande i sports committee på min dörr, då hade Nksosana från SCORE ringt honom och sagt att vi behövde informera Tribal Office så att besökaren skulle kunna möta dem också, men att ordförande som är lärare i andra änden av communityt hade inte tid. Så efter att har skrivit brev till dem samtidigt som jag planerade dagens lektioner som inte hunnits med dagen innan fick jag tag på en underbar vän här som gick med brevet till dem (loveley!). Själv var ja ju då ute i sista minuten på vägen till skolan och att få punka på cykeln i pissvädret gjorde ju inte livet lättare.

Men de sista ordnandena blev gjorda med skolan och hade klasserna som vanligt. Två timmar senare än vad de sagt till mig så kommer besöket i alla fall, Haakon som är kommunikationschef på FK Norway, Nkosana provinskoordinator och Eric provinstränare. Den här Haakon var ju helt underbart att få besök från, för det första så läser han min blogg (!) och visste att jag var nyklippt, och för det andra var det ett väldigt informellt besök från hans sida då han ville se vilka olika saker jag gjorde och hur livet var här. Kunde även prata sitt eget språk och han sa många tänkvärda saker som är lätt att glömma av när man är ute i fältet och försöker få till något kring sustanibility. Exempelvis från FK:s sida är man mycket intresserad av vad som händer med mig som person under min tid som volontär och hur jag kan utvecklas och lära mig samt ta med mig nya erfarenheter tillbaka. Ett till stort plus, jag fick knäckebröd, kanelgifflar och läckrol! Så Haakon, tack för ditt besök, och när du har lagt upp bilder ska jag länka dit så ni andra kan se från besöket!

Jag sa till familjen här att jag var lite down i måndags och i går hade syster Oliva lagat min favorit pasta sås! Och tillsammans med Mama planerade de min framtid i Sydafrika, bröllop och 10 barn…

Ytterliggare en vecka

Har varit lite skrivande på mig den senaste tiden nu. Men jag har inte glömt av er där hemma, ni kan vara lugna. Det är bara det att det har varit för mycket saker att försöka göra något vettigt av här nu… Frågan är hur mycket vettigt det har blivit? Återstår att se. Till helgen är det dags för ”Mountain camp and cultural weekend”, ska sova i bergen och när vi kommer tillbaka blir det svensk middag! Helgen efter det ska det vara en stor turnering för att fira World AIDS day. Sedan är det dags för en friidrottstävling innan skolorna stänger. Så hur det har gått återkommer jag med, men kan än så länge säga som så att förberedelserna går mer eller mindre som planerat. Jag beslutade i alla fall att ändra taktik, istället för att försöka få alla med, så tillsammans med dem som verkligen är på och vill ser vi till att göra något och hoppas på att de andra blir intresserade.

Var onsdag och torsdag i Mapuve, ett annat community i Limpopo för att tillsammans med Eric, provinstränaren hålla i en workshop om ”Sport and gender”. Snacka om att jag blir förvånad när det sitter 25 stycken och väntar på oss, 10 minuter innan starttid en veckodag, det skulle aldrig ha hänt här. Och att det sedan dök upp ett 10 tal till var ju bara för bra för att vara sant. Dock var det som det har varit när vi haft workshops här att det är få som aktivt deltar diskussioner. Men hur som helst så var det väldigt intressant att prata könsroller, man har väldigt olika syn på saker och ting. En kille hade en lång utläggning om kvinnor och män och slutet var att, ”Kvinnor ska ägna sig åt smink och sånt medan män kan ju till och med köra bil och borta tänderna samtidigt”. Som facilitator var jag nära på att kasta min vattenflaska i huvudet på honom, men jag måste ju behärska mig och provocerade dem med att säga att i Sverige är både mammor och pappor hemma med sina barn. Så det var många heta diskussioner, det var lite svårt för min del som inte kände människorna men jag ser definitivt fram emot att hålla den workshop här i Buffelshoek, kanske det kan få tjejerna att tända till lite?

På väg hem från Mapuve stannade jag en natt i Polokwane, för det första så var det väldigt gott att faktiskt vara själv, inte behöva tala om för någon att jag går på toaletten nu. Sedan var det mycket jobb att uträtta, fick fixat med shopping inför de kommande events, ordrar för pokaler, fix för julsemester och klippt mig. Jag har tidigare varit på hårsalongerna och kollat om de kan klippa mitt hår, men nä de vågar de inte, de är konstigt. Så nu frågade jag en vit kvinna vart hon går, vänlig som alla sydafrikaner så arrangerade hon med taxi till hennes frisör. Riktigt härligt och fräsch jag kände mig efter, även om frisören gjorde zick-zack bena (!) och när jag kom hem så sa alla att jag var så vacker!

Blev ett kort inlägg igen, och inga bilder. Men håll ut, det kommer kanske efter nästa helg?!

Blåsigt i Buffelshoek

Ja, vädermässigt. Nu blåser det i massor här, det är mer än vad det burkar göra på Vallen. Fast skillnaden är den att här är det soligt samtidigt. Men jag trotsar vädret här och börjar vänja mig vid värmen. Om det nu går, för folk här klagar hela tiden över att det är för varmt, och är det inte för varmt är det för kallt, dvs man är aldrig nöjd med vädret här.

Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.

Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.

Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!

Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!

Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!

I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.

Varma veckan

Phu… värmen är verkligen här nu. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit på ett så här varmt ställe, det är varmare än de chartersemestrar vi varit på, och nu jobbar jag i denna värme! Okej, jag ska inte klaga, det är självvalt att vara här, och jag trivs med vad jag gör. Men så att ni vet, det är varmt här. Folk som bor här stannar inne och sover hela dagarna, exempelvis Mama och Olivia för att det är för varmt ute.

Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.

Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.

I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.

I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!

Fotbollsturnering

Som jag skrev på Twitter/facebook i går, känslan för mig var som en vit prinsessa med bodyguards på fotboll i två dagar. Vi besökte en annan del av communityt 1 timmas promenad bort för turnering, så i princip ingen där hade sett mig förut och självklart var jag en spännande person att titta på (?) Mina bodyguards var då killarna i KBC, de var väldigt måna om att stå runt i kring mig. När torsdag en närmade sitt slut var jag så trött på alla små barn som bara stod och glodde och skrattade varje gång jag vinkade att jag försökte gömma mig bakom killarna, men då kröp barnen under staketet så de satt vid mina fötter…

Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.

Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)

Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.

Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.

Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)

För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.

Tankar från en sjukgymnast

Detta skrevs i torsdags, men då strömmen gick hann jag inte uppdatera på bloggen…

Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.

I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.

Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?

Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.

I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!

Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.

Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?

Mer från veckan som gått

Det varit full fart mesta dels under veckan, har redan skrivit lite, men inte haft tid att dela med mig av allt vad som snurrat runt i huvudet, så här kommer mer…

All sand här gör att skorna blir väldigt smutsiga, och även strumporna. Jag var tvungen att fråga hur de gjorde med tvättning av skor. Och inte helt oväntat fick jag en lektion av syster Olivia. När jag köpte skorna var de ljusgrå men när vi var färdiga var de vita! Likaså visade hon mig hur jag skulle få mina strumpor vita igen, nog för att mitt tålamod har förbättrats efter att ha jobbat som personlig assistent, men efter detta år så kan jag garantera att jag kommer att vara mer tålmodig än någonsin! Så att säga, det tar tid att få strumporna vita, men med tålamod så går det fin fint.

Jag har även nu fått lära mig hur man ska städa rummet. Det blir väldigt snabbt smutsigt, går ju med skorna inomhus, plus att i mitt hus har jag ju cykeln och bollar som hjälper till att dra in sand. Men det är sopning som gäller varje dag. Sedan på helgen kan man ta fram skurborsten. Även med detta hjälpte Olivia mig, hon visade cirka 9/10 av mitt rum, alltså städade hon mitt rum…

Tyvärr (?) är det lite så här, att jag försöker få hjälpa till med vad som behövs. De blir väldigt glada över att jag frågar, men vill väldigt gärna göra det själva och passa upp mig. Tackar och tar emot, men blir lite bortskämd. Jag har i alla fall lyckats att få vara med och hjälpa till med att bära in vatten. För tillfället är det så att kranen på gården inte fungerar, så vi får gå typ 200 m för att hämta vatten. Medan jag har en 10L hink på huvudet så tar Oliva 25L. Men jag gör framsteg, nu kan jag lyfta upp och ner hinken själv, och jag blir inte alls lika blöt som första gången, fast jag använder fortfarande locket och håller med händerna, till skillnad från de riktiga afrikanska invånarna.

Skolorna denna vecka har varit som väntat, det vill säga inte som planerat. Enligt vad som är bestämt ska ja ha lektion under ett visst tema, nu har vi balans och koordination, och veckan därpå ska läraren göra sak samma fast på sitt sätt. Denna vecka var det då lärarens tur att ha lektionen, men INGEN hade det, de hade inte förberett eller var inte där. Plan B var välanvänd, får väl förbereda en plan C för nästa vecka.

Vad det gäller Sport committeen så hade vi ett mycket bra möte i går. Klart det kunde ha varit bättre om vi börjat i tid, alla var där och alla var aktiva. Men ändå, vad resultatet blev var positivt och bättre än vad jag hade väntat mig. Ger visserligen mig en del jobb under veckan för att förbereda ett viktigt möte med alla stakeholders, kommunen och idrottsorganisationer här i kring för att bestämma deras stadgar. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig, eftersom de inte har några som helst regler nu. Så går de och slår på stort, men känns fel att bromsa när det blev sådan fart på dem? Men kunde gå från mötet med ett leende, för som facilitator var jag mycket nöjd efter vad gruppen hade åstadkommit. Tilläggas kan också att jag hade bara förberedd lite ämnen för brainstorming, sedan var ordet deras. Fortsättning följer, det ska kommas ihåg att detta var bara det första steget, det är långt kvar innan mitt mål är uppnått.

I onsdags kollade jag på fotbollslaget här utanför när de hade träning, KBC. Tro inte att KBC står för Kwarung Ball Club, det är Kwarung Ball Chickens. Kan konstatera att vi klagat över b-plan på Vallen, i jämförelse med den här utanför så är den i toppskick. KBCs plan är en av de finare här om kring, den har faktiskt mestadels gräs. Dock har den nästan en sluttning som parkeringen på vallen, några stigar som korsar och ett antal högar av åsnebajs. Inte heller har målen några nät eller att det finns något staket runt, kanske därför jag såg väldigt få avslut under helplansspel och istället spelare som höll bollen inom laget?

En annan sak som verkligen fick en att vakna upp var i veckan när syster Oliva talade om för mig att hon skulle ha prov i skolan nästa dag. Provet var på att skriva e-mail. Snacka om att vi vuxit upp i två olika världar. Men hon säger också att hon är en av de bättre i klassen, för det är en del som inte ens fattar hur man sätter på eller stänger av datorn. Var jag kanske 7-8 år när jag lärde mig detsamma som de nu lär sig på collage?

Redan nu är schemat för nästa vecka fullspäckat;
Måndag: inbjuden att hålla i lektion med Grade 11 på en av skolorna här, efter det blir det att tvätta och planera för lektionerna i veckan, eventuellt blir det att suppota uppstart av rugbyträning, på kvällen blir det möte med sports committeen.
Tisdag: Makgoklo på dagen sedan under eftermiddagen kan ja ju gissa på att det blir lite uppföljning för planing av de ”event och torunament” som ska hållas i september på grund av att vi inte blev färdig på måndagen.
Onsdag: Sesalong på dagen och på kvällen blir det träna KBC.
Torsdag: Matjeketlane på dagen och på eftermiddagen är det möte med sports committen (ja de har möte två gånger i veckan).
Fredag: åker med Helen Franz till Polokwane för danstävling, efter det bär det av till Makhado för att möta Leonie och Kjell-Kristian.
Lördag och söndag: ska spenderas i Soutpansbergen, ska bli spännande att få lite tid att utforska den sydafrikanska naturen!

Måste även tillägga att nu närmar sig sommaren här, bara den senaste veckan har det varit stor skillnad. De varma dagarna gör att nätterna också blir varmare, så från att förra veckan sovit med underställ och två filtar och ett lakan sover jag nu i trosorna med bara lakanet!

Cup of Heroes

För er som är intresserade av slutresultatet kan jag hänvisa till längst ner av inlägget. Jag har mycket att berätta om vägen dit, och tar det i ordning. Det är ett mycket långt inlägg jag har försökt korta ner, men om du inte orkar läsa allt, så kika bilden.

För några månader sedan, långt innan jag var här registrerade sig Blouberg för Cup of Heroes. Alla community registrerar 30 personer, sju killar samt sju tjejer under 16 år, coacher samt koordinatorer under 26 år samt två föräldrar. Detta är för att man i god tid ska förbereda sig, få deltagarna att ta ansvar och lära sig planera etc. När jag kom hit (nästan 4 veckor sedan, tiden går fort) så hade man inte någon större koll på vilka som var registrerade och definitivt inte börjat göra något. Men efter Workshopen i Polokwane, 8-9 augusti (3 veckor sedan) så började man inse att det var dags att göra något. Plus att jag försökte trycka på lite.

Det bestämdes dagar för de olika sporterna, som man här trodde var fotboll för killar, netball för tjejer och mixad volleyboll, medan jag dagligen försökt visa dem och tala om att var fel. Men de ville inte lyssna på mig. Lika så var det gällande ”Out the field”, man skulle ha vissa projekt att presentera från communityt. Dagarna gick och träningarna lika så, det varierade från tre av spelarna och ingen av coacherna till ett tjugotal.

För att inte lägga allt för mycket tid på förberedelserna så blev jag informerad om att allt var fixat och klart gällande, transport, kläder, mat, presentationer, deltagarna mm. Men i torsdags kväll säger de till mig, DU måste gå till kommunkontoret (i Bochum, är bara där fredagar för att gå till Helen Franz) i morgon och sända fax för transporter och prata med Mr Ledwaba så att de betalar för catering och vem som ska göra det. Vad gör man inte… lite omplanering av min lediga förmiddag (som egentligen skulle ha ägnats åt att tvätta mina kläder), vid fyra fick jag i alla fall bekräftat avgångstiden med chaufförerna. Nu är allt klart för i morgon, härligt tänkte jag, men så fel man kan ha. Runt sextiden, får jag nästa överraskning på telefonen, ”kläderna är på kommunkontorer, vi hinner inte hämta dem till morgonen, vad ska vi göra?” Så vad gör man inte… jag var ju nära, väntade på morbror Elias för att få skjuts hem, så frågar hans fru om vi kan åka dit. Självklart, och som hon säger, ”du är ju en del av vår familj nu, dina problem är våra problem”.

5.40: Vill gå ut, samlingen är 5.45, men Mama hindrar mig och säger att jag inte får stå där ensam. Så står innan för grinden och väntar tills jag ser att någon kommer till idrottsanläggningen.
5.47: Tror att första personen anländer, går ut, men möter någon på väg hem från krogen. Står ändå där och väntar själv, ingen idé att gå tillbaka, jag är ju sen! Ringer Harry och frågar om de ändrat tiden utan att meddela mig, nej nej, bara vänta du vi är på väg.
5.55: Första två barnen kommer. Sakta men säkert kommer fler och fler, men ingen transport.
6.15 :Harry har kommit och alla (?) är här, även en av taxibilarna, så vi hoppar in. Vi får veta att den andra bilen hämtat maten och var vid den andra upplockningsplatsen.
6.23: Men då vi ska åka kommer några på att de glömt sina Birth Certification, så vi åker runt halva stället här och hämtar dem. Under tiden möter vi även två av spelarna som kommer springandes på väg tillsamlingen.
6.43: Möter upp de andra och omplacerar oss i bilarna så att vi kör lagligt. Inga problem, det är flera som skulle ha varit med som droppat av under vägen, och vi hade 30 platser.
6.52: Vi ger oss av, taxin gungar fram, musiken dånar och folket börjar vakna till liv.
9-tiden: Vi kommer till Venda, regionen där vi ska vara, landskapet runt i kring är totalt förändrat, grönt över allt. Det är Sydafrikas mest kända fruktområde, mest ser vi banan- och mangoträd.

Vid tio anländer vi i Tshimbindini, en timma för sent, så programmet för dagen är redan här sprucket. När Harry och coacherna får se spelschemat blir de lite förvånade, det är fotboll för killar och tjejer var för sig, samt mixat, och mixad volleyboll och mixad netball. Jag kunde inte göra annat mer än säga vad var det jag sa, och de skämdes väldigt mycket över att de inte lyssnat på vad jag informerat om. Men vi var här och skulle göra det bästa ändå.

Efter en öppningsceremoni var det dags att presentera sitt tilldelade land, vi hade Italien. Och som tidigare skrivits så hade man inte lyssnat så mycket om vad som förväntades. Fast å andra sidan var det ingen av de andra som heller lagt ner så stor möda på detta moment.

Så är det dags att börja spela, vår första match är killarna som ska spela fotboll, 7-manna, men vi är bara sex spelare på grund av att en droppat av sent på fredagen. Motståndet är Thomo, pojkarna där var stora och alla hade fotbollsskor medan våra såg ut som dvärgar och spelade barfota. Det blev dagens första förlust. Sedan såg jag inte mycket mer av matcherna, jag fick sköta resultattabellen. Man fick 3 poäng för vinst, 0 poäng vid förlust och 1 poäng för oavgjort, som vanligt, men ett av lagen i varje match fick även 1 poäng för Fair Play.

Dagen och matcherna gick, spenderade mest tiden i ”sekretariatet” tillsammans med Leonie, den holländska SCORE volontären i Tshimbindini, Nkosana, vår provins koordinator samt fler i den lokala organisationen. Vid halv två tog vi break för lunch, det flöt på bra, Paulina, en av föräldrarna som var med oss jobbar som kokerska på vår High School och hade lagat kanon mat till oss. Det som också skedde under lunchen var att alla spelarna skulle matchas med dem som var registrerade, Blouberg fick 5 av 30 möjliga poäng, jag var inte förvånad, tyvärr.

Mätta och glada smet jag och Leonie i väg så att hon kunde visa sitt hem och sin familj. Hon hade berättat att det kanske var lite för bra där hon bodde, och det får jag hålla med om. Hon bodde ju i ett palats, bubbelbad, spoltoalett, tvättmaskin, tre bilar… Så hon är lite avundsjuk på hur jag bor, och när jag såg detta kände jag mig extra glad över mitt ställe.

Tillbaka på idrottsanläggningen tar jag mig en kik på de övriga presentationerna, skulle vara typ posters eller hantverk från sin kultur, om Fair Play, om community projekt. Åter igen inte förvånad över hur vi presterar. Fast domarna var inte så nöjda med någons utställning.

Så är alla sport klar, och sista momentet kvar, att presentera sin kultur. Här lever verkligen barnen i Blouberg upp till vad de kan, sång, trummor och dans, så mycket bättre än vad jag sett dem när de övat, och vilka tjusiga dräkter!

Jag som suttit med alla sportsresultaten från dagen kunde utan att veta de andra konstatera att vinnaren skulle bli Mohodi eller Thomo, väldigt överlägset. Och det visade sig att även med ”Out the field” var de två dominerande.
1. Thomo
2. Mohodi
3. Tshimbindini
4. Blouberg
Det som är intressant är att SCORE arbetat i de två communitiesen under mycket lång tid, medan man i Tshimbindini och Blouberg är relativt nya. Så förhoppningsvis om några år kan även vi vara med och tampas. För saken är den att vi inte kan klandra våra spelare, trots förlust i ca 10 av 14 matcher de är duktiga idrottare, men vårt problem är organisationen bakom. Nästa år kommer Cup of Heroes gå av stapeln i maj-juni och finalspel under VM-slutspelet, så jag får uppleva detta igen, vägen dit börjar redan nu…

18.30: Vi lämnar nu Tshimbindini, dock inga sura miner, musiken på och resan hem börjar.
18.31: Ringer syster Olivia och säger att vi är på väg, hon säger att hon ska koka pasta så att det finns när jag kommer hem, men säger att det inte behövs för vi måste äta på vägen, gillar ändå hennes vänlighet.
18.45: Letar efter någonstans att äta, där alla kan ha råd och gillar det. Efter fem varv med taxin runt shoppingcentret blir det KFC, som var det första vi såg…
19.57: Nu ger vi oss av på riktigt och stämningen i taxin stiger.
21.00: Folk börjar bli trötta och ljudnivån sjunker.
22.00: Vi närmar oss hem och plötsligt vaknar alla till, skrattar och sjunger för fullt sista biten.
22.22: Nkosana ringer för att se så att vi kommit hem, inte hemma än, men kändes väldigt bra att ”chefen” kollar så att allt gått bra, en trygghet som gör en glad.
23.03: Hemma, även här blir jag väldigt glad, Mama är uppe och väntar på mig.

Somnar sedan gott, efter 17 timmars arbete var nattens sömn underbar, fram till klockan sex då jag fick sms av Nkosana om att vi skulle vila i dag och gärna i morgon också, hahah :) Mängder av nya erfarenheter att ta med sig efter en lyckad dag, och som jag skrev, arbetet för nästa års Cup of Heroes har börjat, trots Nkosanas ord om ledighet, men i och med allt jag skriver ner reflekterar jag ju över vad som hänt, vad vi lärt oss och hur vi kan förbättra.

Thomo – grattis!
Blouberg – vi kommer igen!

This is Africa

Mamma tycker jag ska skriva varje dag, men jag har inte riktigt tid med det. Dagarna går så fort, och mer och börjar bli vardag. Allt är inte längre nytt och exotiskt för mig, även om jag fortfarande dagligen får nya lärdomar om livet här. Men delar i dag med mig av lite tankar från min nya vardag.

Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…

När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).

Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!

För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.

Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.

Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.

Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.

På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.