Cup of Heroes

För er som är intresserade av slutresultatet kan jag hänvisa till längst ner av inlägget. Jag har mycket att berätta om vägen dit, och tar det i ordning. Det är ett mycket långt inlägg jag har försökt korta ner, men om du inte orkar läsa allt, så kika bilden.

För några månader sedan, långt innan jag var här registrerade sig Blouberg för Cup of Heroes. Alla community registrerar 30 personer, sju killar samt sju tjejer under 16 år, coacher samt koordinatorer under 26 år samt två föräldrar. Detta är för att man i god tid ska förbereda sig, få deltagarna att ta ansvar och lära sig planera etc. När jag kom hit (nästan 4 veckor sedan, tiden går fort) så hade man inte någon större koll på vilka som var registrerade och definitivt inte börjat göra något. Men efter Workshopen i Polokwane, 8-9 augusti (3 veckor sedan) så började man inse att det var dags att göra något. Plus att jag försökte trycka på lite.

Det bestämdes dagar för de olika sporterna, som man här trodde var fotboll för killar, netball för tjejer och mixad volleyboll, medan jag dagligen försökt visa dem och tala om att var fel. Men de ville inte lyssna på mig. Lika så var det gällande ”Out the field”, man skulle ha vissa projekt att presentera från communityt. Dagarna gick och träningarna lika så, det varierade från tre av spelarna och ingen av coacherna till ett tjugotal.

För att inte lägga allt för mycket tid på förberedelserna så blev jag informerad om att allt var fixat och klart gällande, transport, kläder, mat, presentationer, deltagarna mm. Men i torsdags kväll säger de till mig, DU måste gå till kommunkontoret (i Bochum, är bara där fredagar för att gå till Helen Franz) i morgon och sända fax för transporter och prata med Mr Ledwaba så att de betalar för catering och vem som ska göra det. Vad gör man inte… lite omplanering av min lediga förmiddag (som egentligen skulle ha ägnats åt att tvätta mina kläder), vid fyra fick jag i alla fall bekräftat avgångstiden med chaufförerna. Nu är allt klart för i morgon, härligt tänkte jag, men så fel man kan ha. Runt sextiden, får jag nästa överraskning på telefonen, ”kläderna är på kommunkontorer, vi hinner inte hämta dem till morgonen, vad ska vi göra?” Så vad gör man inte… jag var ju nära, väntade på morbror Elias för att få skjuts hem, så frågar hans fru om vi kan åka dit. Självklart, och som hon säger, ”du är ju en del av vår familj nu, dina problem är våra problem”.

5.40: Vill gå ut, samlingen är 5.45, men Mama hindrar mig och säger att jag inte får stå där ensam. Så står innan för grinden och väntar tills jag ser att någon kommer till idrottsanläggningen.
5.47: Tror att första personen anländer, går ut, men möter någon på väg hem från krogen. Står ändå där och väntar själv, ingen idé att gå tillbaka, jag är ju sen! Ringer Harry och frågar om de ändrat tiden utan att meddela mig, nej nej, bara vänta du vi är på väg.
5.55: Första två barnen kommer. Sakta men säkert kommer fler och fler, men ingen transport.
6.15 :Harry har kommit och alla (?) är här, även en av taxibilarna, så vi hoppar in. Vi får veta att den andra bilen hämtat maten och var vid den andra upplockningsplatsen.
6.23: Men då vi ska åka kommer några på att de glömt sina Birth Certification, så vi åker runt halva stället här och hämtar dem. Under tiden möter vi även två av spelarna som kommer springandes på väg tillsamlingen.
6.43: Möter upp de andra och omplacerar oss i bilarna så att vi kör lagligt. Inga problem, det är flera som skulle ha varit med som droppat av under vägen, och vi hade 30 platser.
6.52: Vi ger oss av, taxin gungar fram, musiken dånar och folket börjar vakna till liv.
9-tiden: Vi kommer till Venda, regionen där vi ska vara, landskapet runt i kring är totalt förändrat, grönt över allt. Det är Sydafrikas mest kända fruktområde, mest ser vi banan- och mangoträd.

Vid tio anländer vi i Tshimbindini, en timma för sent, så programmet för dagen är redan här sprucket. När Harry och coacherna får se spelschemat blir de lite förvånade, det är fotboll för killar och tjejer var för sig, samt mixat, och mixad volleyboll och mixad netball. Jag kunde inte göra annat mer än säga vad var det jag sa, och de skämdes väldigt mycket över att de inte lyssnat på vad jag informerat om. Men vi var här och skulle göra det bästa ändå.

Efter en öppningsceremoni var det dags att presentera sitt tilldelade land, vi hade Italien. Och som tidigare skrivits så hade man inte lyssnat så mycket om vad som förväntades. Fast å andra sidan var det ingen av de andra som heller lagt ner så stor möda på detta moment.

Så är det dags att börja spela, vår första match är killarna som ska spela fotboll, 7-manna, men vi är bara sex spelare på grund av att en droppat av sent på fredagen. Motståndet är Thomo, pojkarna där var stora och alla hade fotbollsskor medan våra såg ut som dvärgar och spelade barfota. Det blev dagens första förlust. Sedan såg jag inte mycket mer av matcherna, jag fick sköta resultattabellen. Man fick 3 poäng för vinst, 0 poäng vid förlust och 1 poäng för oavgjort, som vanligt, men ett av lagen i varje match fick även 1 poäng för Fair Play.

Dagen och matcherna gick, spenderade mest tiden i ”sekretariatet” tillsammans med Leonie, den holländska SCORE volontären i Tshimbindini, Nkosana, vår provins koordinator samt fler i den lokala organisationen. Vid halv två tog vi break för lunch, det flöt på bra, Paulina, en av föräldrarna som var med oss jobbar som kokerska på vår High School och hade lagat kanon mat till oss. Det som också skedde under lunchen var att alla spelarna skulle matchas med dem som var registrerade, Blouberg fick 5 av 30 möjliga poäng, jag var inte förvånad, tyvärr.

Mätta och glada smet jag och Leonie i väg så att hon kunde visa sitt hem och sin familj. Hon hade berättat att det kanske var lite för bra där hon bodde, och det får jag hålla med om. Hon bodde ju i ett palats, bubbelbad, spoltoalett, tvättmaskin, tre bilar… Så hon är lite avundsjuk på hur jag bor, och när jag såg detta kände jag mig extra glad över mitt ställe.

Tillbaka på idrottsanläggningen tar jag mig en kik på de övriga presentationerna, skulle vara typ posters eller hantverk från sin kultur, om Fair Play, om community projekt. Åter igen inte förvånad över hur vi presterar. Fast domarna var inte så nöjda med någons utställning.

Så är alla sport klar, och sista momentet kvar, att presentera sin kultur. Här lever verkligen barnen i Blouberg upp till vad de kan, sång, trummor och dans, så mycket bättre än vad jag sett dem när de övat, och vilka tjusiga dräkter!

Jag som suttit med alla sportsresultaten från dagen kunde utan att veta de andra konstatera att vinnaren skulle bli Mohodi eller Thomo, väldigt överlägset. Och det visade sig att även med ”Out the field” var de två dominerande.
1. Thomo
2. Mohodi
3. Tshimbindini
4. Blouberg
Det som är intressant är att SCORE arbetat i de två communitiesen under mycket lång tid, medan man i Tshimbindini och Blouberg är relativt nya. Så förhoppningsvis om några år kan även vi vara med och tampas. För saken är den att vi inte kan klandra våra spelare, trots förlust i ca 10 av 14 matcher de är duktiga idrottare, men vårt problem är organisationen bakom. Nästa år kommer Cup of Heroes gå av stapeln i maj-juni och finalspel under VM-slutspelet, så jag får uppleva detta igen, vägen dit börjar redan nu…

18.30: Vi lämnar nu Tshimbindini, dock inga sura miner, musiken på och resan hem börjar.
18.31: Ringer syster Olivia och säger att vi är på väg, hon säger att hon ska koka pasta så att det finns när jag kommer hem, men säger att det inte behövs för vi måste äta på vägen, gillar ändå hennes vänlighet.
18.45: Letar efter någonstans att äta, där alla kan ha råd och gillar det. Efter fem varv med taxin runt shoppingcentret blir det KFC, som var det första vi såg…
19.57: Nu ger vi oss av på riktigt och stämningen i taxin stiger.
21.00: Folk börjar bli trötta och ljudnivån sjunker.
22.00: Vi närmar oss hem och plötsligt vaknar alla till, skrattar och sjunger för fullt sista biten.
22.22: Nkosana ringer för att se så att vi kommit hem, inte hemma än, men kändes väldigt bra att ”chefen” kollar så att allt gått bra, en trygghet som gör en glad.
23.03: Hemma, även här blir jag väldigt glad, Mama är uppe och väntar på mig.

Somnar sedan gott, efter 17 timmars arbete var nattens sömn underbar, fram till klockan sex då jag fick sms av Nkosana om att vi skulle vila i dag och gärna i morgon också, hahah :) Mängder av nya erfarenheter att ta med sig efter en lyckad dag, och som jag skrev, arbetet för nästa års Cup of Heroes har börjat, trots Nkosanas ord om ledighet, men i och med allt jag skriver ner reflekterar jag ju över vad som hänt, vad vi lärt oss och hur vi kan förbättra.

Thomo – grattis!
Blouberg – vi kommer igen!