Veckan som gått

Senaste dagarna har varit mycket intensiva. Men här kommer en liten rapport från livet i Blouberg.

Som jag uppdaterade via Twitter i onsdags, som SCORE volontär är det viktigt att man är flexibel. Det var något vi pratade om under förberedelserna. Och precis så var det. Jag kommer till skolan, ska starta 10.40, men får veta att 11.00 stänger skolan den dagen för att lärarna ska upp utbildning om HIV/AIDS och Malaria. Jaha, inget som jag kunde göra åt det mer än cykla hem igen. Hela dagen fri, så underbart, men vad gör man här när man redan gjort all planering och rapportering? Jo, ringde en vän som inte jobbade och bad om lite hjälp. Vi vandrade upp i bergen här bakom husen och ritade en karta över stället jag rör mig i. Plus att man kunde sitta där och se på den fantastiska utsikten och prata skit i några timmar. Toppen dag!

Som tur var för mig så på torsdagen var det vanlig skola, men flexibiliteten är fortfarande viktig. Är en lärare frånvarande så saknas det en lärare, att kalla in en vikare är inget man gör, inte ens när läraren ligger på sjukhus i en månad. Men för att inte mina lektioner skulle bli allt för lidande hade jag två klasser åt gången, en dubbelt så stor grupp, Matjeketlane är en liten skola, men det var ändå omkring 80 barn istället för 40. Men det var det värt, det underlättar väldigt mycket när någon (läraren) är närvarande och kan hjälpa till med översättning, för barnen är inte alltid med på engelskan, inte hade väl jag heller förstått språket helt när jag gick i fjärde klass?

På eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal från SCORE kontoret, team managern för Sydafrika Thandeka, bara för att kolla läget. Kändes bra och jag rapporterade om mitt liv här. Hon tyckte det lät bra och tror jag blir kvar här längre än ett år, vilket även Xolani (han som körde när jag blev utplacerad) hade sagt på kontoret där. Det bästa var ändå att jag inte har något att klaga på från livet här, men ändå tråkigt att höra att vissa andra volontärer inte alls har det bra och de letar efter nya familjer för dem.

Fredagen innebar Helen Franz och även då var det mycket gå runt och titta och bekanta mig. Några tjejer visade mig allt vad det brukade göra och hur det bodde, inte bara sportande. Nyttigt att se och det är verkligen härliga vänner. De sa även att de gärna ville ha fler vänner från Sverige, så vill du prata med en Sydafrikansk tjej är det bara att höra av sig! Nästa vecka blir det att arrangera lite lekar med dem, ska bli spännande att se hur det funkar, det är önskvärt, men det är mycket jag måste ha i baktanke när jag planerar, tur jag har hela måndagen för planering!

I går, lördag, 7 på morgonen gick bussen till Indermark. Jag var medbjuden dit för Love Life games. Love Life är en annan NGO (Non-government Organisation) som också arbetar här, deras område är att hindra spridningen av HIV/ADIS. Så de ”games” som ingick i gårdagens tävlingar var fotboll, basket, netball, volleyball, dans, drama och tal. Hela dagen var väldigt lärorik för mig. Som ni vet är jag en väldigt organiserad och planerande människa, i går var det totalt tvärt om. Men alla var glada och nöjda ändå. Jag kunde inte göra någonting mer än bara sitta och vänta och se på medan de andra inte gjorde någonting för att det skulle starta, exempelvis så visste de inte hur stor volleybollplanen skulle vara, visserligen kunde jag ringa Line och fråga, men sen då, det tog några timmar innan den var uppritad ändå. Sedan vart jag visst jury för dans, drama och tal, lätt när de pratade Sepedi, eller inte, men inte var det någon som klagade över det. Inte heller klagade någon över att vi var två av tre i juryn från samma community. Och all väntan mellan aktiviteterna, folk dansade och skrattade hela tiden, så väl deltagare som arrangörer. Det jag skrivit är bara lite av det jag upplevde, så mycket mer det var och när jag vid sjutiden på kvällen som hem var jag full av nya intryck och lärdomar som jag verkligen kommer att ha nytta av, tack Love Life!