Första besöket på Helen Franz

I går var det en fantastisk dag. Börjar från början. Dock var morgonen inte lika härlig, vaknar som vanligt av tuppen runt 6 tiden och hör hur mycket det blåser ute, vill inte gå upp, så ligger kvar fram till halv 8 tiden… Frukost och taxi till Bochum.

Där blir det ett möte med Mr Ledwaba, han jobbar med sport (samt konst och kultur) på kommunkontoret. Blir lite klokare på hur strukturer är här i kring och de olika föreningar/organisationer som arbetar här. Vidare så finns möjligheten att använda Internet där, de enda stället, det tar ca 15 min att logga in på bloggen, men fick uppdaterat i går i alla fall. Och gör det idag igen, för datanörd som jag är har jag skaffat mig mobilt bredband, väldigt smidigt måste jag säga. Men som skrevs sist är mina dagar rätt fullbokade så det blir inte mycket tid här.

Tillbaka till i går, på eftermiddagen var jag på Helen Franz, en skola med funktionshindrade barn som jag kommer att vara på varje fredags eftermiddag. Det kommer att bli veckans high light. Ska börja med att förtydliga att de som går där i huvudsak bara har kroppsliga funktionshinder, väldigt få med mentala påverkningar (de är på en annan skola). Vissa gånger går diagnoserna ihop, och det finns de med funktionshinder både på synligt och osynligt.

Men det första som händer där är att jag blir erbjuden ett jobb som sjukgymnast. Jag presenterar mig kort med min bakgrund och vem jag är för Sports koordinatorn, Mr Kgomo, och med en gång frågar han om jag inte vill arbeta där på riktigt. Visst visst tänker jag. Vi pratar lite mer om vilken tillgång barnen har till sjukgymnastik, skrämmande nog är det 350 barn och INGEN sjukgymnast där. Phu, men det ligger ju alldeles intill sjukhuset, så visst kommer de ibland, nej nej, inte ens sjukgymnasterna där vill komma dit och jobba. Mr Kgomo presenterar mig även för rektorn som även han blir helt till sig. Men jag förklarar snällt och fint att jag detta år kommer att vara här som SCORE volontär, dock går mycket av sjukgymnastiken och sport hand i hand, så självklart ska de utnyttja mina kunskaper när jag är där. Men man ska aldrig stänga en dörr för framtiden… (mamma, var lugn, det är smickrande, men än så länge är jag inne på att plugga mer).

Så blir det då dags att se sig om i skolan. Barnen har lunch och när jag kommer in i matsalen blir jag först väldigt positivt överraskad, massa rullstolar, men när jag sedan ser att alla har samma, one size fit all känns det lite skrämmande igen. Tänker tillbaka på alla hjälpmedel den lilla killen hade som jag arbetade för och jämför vilka enorma resurser som finns i Sverige i förhållande till här.

Men huvudsaken är att barnen är glad och trivs. Och det tror jag verkligen att de gör där. De bor där på hostel tillsammans. Varje eftermiddag när skolan slutat idrottar det. Fotboll var den största aktiviteten när jag var där, sådan glädje på planen, och vilka duktiga spelare, seriöst tror jag att jag hade haft problem att möta vissa av dem. Speciellt de med kryckor, eftersom de fick använda dem som extra ben, fintade och sköt med dem! I går var det även dans där, deras taktkänsla var imponerande och de som satt i rullstolar var spännande att se hur de svängde runt. Vidare brukar de spela netbal och ha friidrott, men spelarna var i går i väg på uttagning till collage, så det får jag kika på nästa vecka.

På Helen Franz har man en stor fotbollsplan, men som nu är igenväxt, måste bli ändring på, tyvärr inget som prioriterats från kommunen. Man har en inomhushall (!), dock var den nu utlånad i några veckor för skolboksinventering. Det fanns ett pingisbord, men som nu gått sönder. Tidigare hade man även speciella rullstolar för att spela basket, men det är en tuff sport och de har blivit förstörda. Man har en stor bassäng, dock har det inte varit vatten där på 5-6 år på grund av kostnaderna. Trots vissa brister var jag mycket positivt överraskad till hur mycket idrott det faktiskt sysslande med där, i jämförelse med de andra skolorna jag varit på var detta så mycket mer. Men ändå finns det mycket för mig att vara med och jobba kring…

Avslutningsvis, en tjej kom fram till mig, kollade länge och frågade fundersamt om mina ögon, varför är de blå? Jag förklarade att det var mina gener, att de flesta i mitt land hade blå ögon, vit hud och ljust hår. Hon hade svårt att förstå det, och undrade om det verkligen var äkta och inga linser... Det var verkligen något som berörde mig (som mycket annat också), och jag möter hela tiden saker som är så själklara för mig som för andra är så obegripliga.