Tiden går fort ibland, för fort när man har roligt, och jag har varit lite dålig på att prioritera att uppdatera bloggen. Men här kommer lite om vad som skett de senaste veckorna.
Torsdag 4 Mars: Nått så när vanlig skoldag, fotboll med klasserna och assisterades av två killar från communityt, det funkade bra och de fick mycket frihet även om jag hade bestämt programmet. Det är också spännande att se skillnaden på hur de agerade inför första klassen till sista då de i princip skötte allt själva. Sedan vart det ett möte inför vårt VM projekt (mer kommer om detta snart, än så länge lite hemligt).
Fredag 5 Mars: Var på Kgopudi, en av de high schools jag inte jobbar på, men på grund av projeket ”Dreams, Future and Career”, riktigt lyckat, och det är väldigt bra för mig att möta eleverna i en annan miljö också än bara på sportsplanen, alla är inte intresserade av sport och kommer inte dit av sig själva, men fick nu chans att bekanta sig lite med mig. På kvällen vad jag på kalas, mitt första födelsedagskalas sedan jag kom hit. Det är ju så att födelsedagar firas inte som hemma, man är inte så noga. Men en grannfamilj här hade i alla fall bestämt sig för att ha kalas för minstingen som fyllde 2 år. Kom inte och tro att det var som hemma i Sverige. Ett bord var uppdukat för Miss birthday och några vänner. Sedan var det en programdirector som skötte introduktion av en agenda med +/- 15 olika nummer, det var grattis tal, dans, bön och så klart skära tårtan. En trevlig fredagskväll, och de har redan börjat planera för mitt födelsedagskalas, och pappa du är ju här då, så du ska få se på grejor!
Lördag 6 Mars: Som känt blev det ju ingen ladies soccer turnering, istället blev det bullbak och tillagning av lasagne. Efter en shoppingtur i Buchum då, spenderade mer än 2 timmar i mataffären, och inte för att det är stort där, utan för att de är så fruktansvärt långsamma i kassrona, 1 timma i kö och sedan 30 minuter för dem för att reda ut hur man gör när någon vill betala med kort, Africa is wounderful.
Söndag 7 Mars: Lite pappersarbete, kunde och borde gjort mer. Men var och mötte Dash och sedan vart det kvällen. Dash är som jag skrivit tidigare en sydafrikansk kille som åkt till Norge under 6 månader som idrotts volontär.
Måndag 8 Mars: Började med att träffa alla klasserna (det är bara 5) på Raseakala med Dash, vi pratade om våra erfarenheter att vara volontärer i ett annat land och lät eleverna komma med frågor. Sedan vart det i väg till nästa high school, usch usch vilket dåligt bemötande av rektorn, har varit väldigt tålmodig med honom de senaste veckorna, men när han säger att ”hade jag kommit till ditt land hade de då inte ens låtit mig komma in i skolan för jag är svart”, då kokade jag inombords. Hur som helst, trots våra överenskommelser så fick vi bara se tre klasser, och jag tycker verkligen synd om eleverna att han inte prioriterar bättre eftersom alla kommer och frågar om vi inte kan komma till dem också. Jaja, sämsta bemötandet av någon sedan jag kom till Sydafrika, men inget att göra mer än att snällt skriva ett brev och tacka för allt han gjort för mig och den tiden vi fick, alltså, säg inte vad du tycker utan slicka rumpan. På kvällen coachade Dash KBC och jag spelade. Efteråt frågade Dash mig om jag alltid jobbar så här mycket. Och ja, svaret är så är mitt liv. Han tyckte det var lite för mycket…
Tisdag 9 Mars: Sista skolan med Dash. Dagen börjar med att rektorn, som i övrigt är en riktig pärla, tar med oss ut för morning assemble, och helt plötsligt så ska vi säga något, ja ja tänker jag och pratar på. Efteråt kommer Dash till mig och säger att han vart nervös, och ju mer jag tänker på det i efterhand, bara prata engelska inför 900-1000 elever utan att tänka var allt lite speciellt… Hur som helst flöt det på bra i skolan och jag fick vinkat av Dash vid 11 tiden för att bege mig till nästa aktivitet. Det var möte för att stämma av att allt var redo för torsdagens skolturnering, och hör och häpna, hälften var fixat, och den andra hälften fixades under eftermiddagen. På kvällen var det möte med sports committee, som vanligt var de få som gjort sina åtaganden, men för första gången dök Mr Ledwaba upp. Mr Ledwaba är kontaktpersonen för SCORE och communityt, han har inte skött sitt jobb så jätte bra, och allt är alldeles för invecklat för att förklara, men hur som helst, kanske han blir lite supportande nu? Ringde också och sa grattis till mormor!
Onsdag 10 Mars: Helen Franz hela dagen. För andra veckan i rad följdes i princip programmet. Och nu kunde vi även vara inne i deras idrottshall. De har alltså en hall där, men den används inte så mycket för idrott eftersom den ofta hyrs ut, så hittills i år har den varit full av nya glödlampor för Escom, hur det gynnar sport och fysisk aktivitet kan man ju fråga sig?
Torsdag 11 Mars: Interklass aktiviteter på Matjektetlane, alltså klasserna spelade netball och fotboll mot varandra. Flöt på i stort sett utan problem och vi var färdiga endast 30 minuter efter planen. Så då kastade jag mig i taxin, eller ja, jag fick ju vänta 45 minuter (!) för att åka till CPFM (Contact Person Forum Meeting) i Polokwane. Alltså, alla communites som SCORE jobbar med i Limpopo sänder två personer, kontakt personen och en till för att dela utmaningar och framgångar. Inget möte på torsdags kvällen, utan bara grillning. Blev också lite tjöt med Kjell-Kristinan och Bennedikt ut och sedan med rumskompisen Annetty, det är skönt att få träffa de andra volontärerna igen och dela med sig lite av våra erfarenheter.
Fredag 12 Mars: Workshop hela dagen. Diskussioner om Cup of Heroes, vad som är problematiskt i communityna och vad som faktiskt fungerar bra. Sedan vart det en netball och en fotbollsmatch mot två lokala lag. Själv spelade jag 5 minuter netball innan jag blev utbytt, hade gjort för många regelbrott tror jag, de kommer nya hela tiden och det är ingen logik alls. Inte mig emot att bli utbytt i alla fall, bättre de som kan spelar. Så efteråt var det fotboll, och då vart jag med på planen hela matchen, ensam tjej med killarna.
Lördag 13 Mars: Avslutning på Workshopen och sedan hemfärd. Det var riktigt varmt igen här, kvavt så vart väldigt trött och slappade resten av dagen… Fast det var inte så mycket kvar av dagen ju, var hemma vid 4, men lite lördags mys med en bok och choklad var lagom ansträngande.
Så där ja, nu är vi i kapp. I dag har det inte varit mycket mer än morgonträning med KBC, allt för att se att spelarna inte är för bakfulla för att kunna spela i dag. Nu blir det lite pappersjobb innan jag ska bege mig till fotbollsturnering med dem!
I veckan som kommer blir det mycket möten, uppföljning av förra veckans interklass aktiviteter, om VM och Cup of Hereos, hinner jag ska jag även vara med när de diskuterar sin konstitution i Buffelshoek Sports Committee. Till helgen ska vi hålla Workshop här, Sports and Gender och på söndagen är det 5 á side tournament. Sedan kommer måndagen eftersom är en röd dag eftersom söndagen är Human Rights Day och då ska vi gå upp i bergen och följa upp. Sedan är det nästan den 24 Mars och då åker jag förmodligen till Port Elisabeth med Helen Franz för Nedbank National Championship. Så om jag inte skriver på ett tag igen vet ni i alla fall vad jag gör…
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
Blåsigt i Buffelshoek
Ja, vädermässigt. Nu blåser det i massor här, det är mer än vad det burkar göra på Vallen. Fast skillnaden är den att här är det soligt samtidigt. Men jag trotsar vädret här och börjar vänja mig vid värmen. Om det nu går, för folk här klagar hela tiden över att det är för varmt, och är det inte för varmt är det för kallt, dvs man är aldrig nöjd med vädret här.
Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.
Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.
Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!
Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!
Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!
I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.
Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.
Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.
Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!
Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!
Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!
I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.
Varma veckan
Phu… värmen är verkligen här nu. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit på ett så här varmt ställe, det är varmare än de chartersemestrar vi varit på, och nu jobbar jag i denna värme! Okej, jag ska inte klaga, det är självvalt att vara här, och jag trivs med vad jag gör. Men så att ni vet, det är varmt här. Folk som bor här stannar inne och sover hela dagarna, exempelvis Mama och Olivia för att det är för varmt ute.
Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.
Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.
I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.
I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!
Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.
Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.
I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.
I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!
Fotbollsturnering
Som jag skrev på Twitter/facebook i går, känslan för mig var som en vit prinsessa med bodyguards på fotboll i två dagar. Vi besökte en annan del av communityt 1 timmas promenad bort för turnering, så i princip ingen där hade sett mig förut och självklart var jag en spännande person att titta på (?) Mina bodyguards var då killarna i KBC, de var väldigt måna om att stå runt i kring mig. När torsdag en närmade sitt slut var jag så trött på alla små barn som bara stod och glodde och skrattade varje gång jag vinkade att jag försökte gömma mig bakom killarna, men då kröp barnen under staketet så de satt vid mina fötter…
Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.
Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)
Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.
Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.
Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)
För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.
Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.
Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)
Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.
Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.
Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.
Mera frågor och svar
Har samlat på mig lite frågor från er, och här kommer då svaren... Men vill först efterlysa mer kommentarer tack! :)
Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…
Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.
Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.
Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.
Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.
Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?
Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.
Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.
För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.
Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.
Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.
För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…
Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…
Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.
Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.
Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.
Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.
Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?
Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.
Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.
För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.
Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.
Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.
För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…
Torsdags tankar
I dag skulle jag egentligen ha varit på Matjeketlane och haft Mit-term tournament, enligt planen så att säga. Det var bestämt sedan några veckor tillbaka. Men jag har lärt mig att det är skillnad på att säga att planeringen ser bra ut och att det kommer att fungera i schemat. Förra veckan gjorde vi spelschema och så långt var allt bra, men i tisdags fick jag sms om att eleverna skulle skriva test så att det inte kunde bli av. Suck. Men ringde tillbaka och frågade om jag skulle komma överhuvudtaget eller om det var hela dagen. Svaret var att vi ringer dig i morgon om du kan komma. Ingen ringde i går, däremot i morse när jag i godan ro satt och åt frukost med mama och hade börjat förbereda för tvättning så sa de att jag kunde komma och göra vad jag brukar. Blev lite irriterad för att de ser det som jag gör som att bara hitta på något när jag står där, planerar faktiskt mycket mer än så, och att de inte riktigt respekterar min tid, då de vet att mina dagar är fullplanerade. Därav har det varit en dag full av hushållssysslor i lagom tempo (läs: väldigt lugnt).
Mid-term tournament är något som vi bestämde oss för att ha på respektive skola som jag arbetar på innan eleverna går på lov. Och i går blev det i alla fall av på Sesalong. Självklart inte som man hoppats, då lärarsupporten i stort sett var obefintlig och det var ungar över allt. Så viss besvikelse, men samtidigt är det svårt att inte se till hur mycket ungarna uppskattade det som det var, de hade inga problem, spelade och var glada hela dagen! Återstår att se vad som händer på tisdag när det är dags för Mid-term tournament på Makgoklo…
Dagen har då som sagt var inneburit hushållssysslor, närmare bestämt tvättning. Och för er som varit observanta på twitter-bloggen/facebook funderar nog på hur mycket jag smutsar ner mig. Men saken är den att i måndags när jag planerat tvätt så var det inget vatten i tappen, utan vi fick hämta. Så mitt stora tvättberg blev bara lite mindre, tog det viktigaste, underkläderna. Och resten blev då rent i dag, lika så mina skor. Nästan lika vita som sist, men har en känsla av att Oliva blir lite besviken på mig, men efter en halv timma gav jag upp…
I går var det även dags för träning nummer 2 med KBC. Nämnde lite om den första träningen, mycket passningsövningar, vilket inte var uppskattat. Så i går hade jag fått order om att lämna bollarna hemma och ha fys med dem. Sagt och gjort, jag har ju några övningar att välja på från alla försäsongsträningar. Konstaterar att det blev trötta, men skrattade mycket. Tänk er själva 15 pojkar som gör utfallssteg för första gången eller försöker brottas med mig och misslyckas! Uppskattat var det, fast nästa vecka önskas bollarna tillbaka… Till dess har coach frågat efter hörnvariant.
Har ju även också nämnt tidigare om framstegen med Sports Committeen, men kan ju bara säga att det var ett jättekliv framåt men att vi snabbt var tillbaka på ruta ett. Så vad som händer här näst får framtiden utvisa…
Om ni tycker att jag varit lite gnällig hittills så ska jag berätta om något spännande i måndags, då var det pensionsdag. De gamla människorna (och även unga mammorna) fick då gå och hämta ut de utanför affären här i Kwarung (området i Buffelshoek som jag bor i). Det var en lång lång kö i värmen för dem, men det var också marknad. Jag tror nog alla människor här runt om var där och de sålde allt (och billigt)! Jag var dit skickad av Mama för att handla lite bananer, direkt när jag kom träffade jag några kompisar som visade mig runt och jag fick smaka på grillade maskar, vilket tydligen ska vara en delikatess… Kan ju också säga att marknaden inte var på en öppen plats, utan längs med vägen, vilket innebar att när jag senare skulle ta taxi till Bochum för att besöka Helen Franz (vi har bytt dag) så tog det lång tid att ta sig förbi, men alla vinkade på mig, taxichauffören stannade och pratade, också körde vi lite till innan någon skulle gå av eller på! Men när marknaden kommer här då blir det en festlig stämning.
En annan sak ja, apropå taxichaufförerna, skrev ju förra veckan på twitter-bloggen/facebook om deras match lite kort. Men ska ta de lite riktigare nu. Det var nämligen så att taxichaufförerna spelar i en liga, med ex poliserna, lärarna etc. Och i torsdags var det då matchdags, det var första gången de spelade här i närheten, så självklart var jag på plats. Bredvid planen stod alla bilarna (minibussarna) parkerade och på planen var det full kamp. Matchen i sig var inte speciellt högklassig, men stämningen var hög. Fast det som fascinerade mig mest var ändå själva grejen, att alla taxiförarna var där, istället för att köra folk. Tänk om alla spårvagnarna skulle parkeras för att de hade match, vilket kaos det skulle bli!
Planerna framöver är väldigt ovisa. Inte ens jag har brytt mig om att bestämma så mycket nu. Nästa onsdag stänger skolorna för Mid-term lov till den 5 oktober. Så förmodligen ger jag mig av till Jo’burg för Cup of Heroes finalen, utan mitt community men för att delta i festligheterna ändå. Sedan tillbringar jag några dagar med de övriga volontärerna innan det är dags för In-service 1-3 oktober, vilket jag inte riktigt vet vad det är eller vart vi kommer att vara, men lite uppföljning om hur det går för oss från SCORE.
Mid-term tournament är något som vi bestämde oss för att ha på respektive skola som jag arbetar på innan eleverna går på lov. Och i går blev det i alla fall av på Sesalong. Självklart inte som man hoppats, då lärarsupporten i stort sett var obefintlig och det var ungar över allt. Så viss besvikelse, men samtidigt är det svårt att inte se till hur mycket ungarna uppskattade det som det var, de hade inga problem, spelade och var glada hela dagen! Återstår att se vad som händer på tisdag när det är dags för Mid-term tournament på Makgoklo…
Dagen har då som sagt var inneburit hushållssysslor, närmare bestämt tvättning. Och för er som varit observanta på twitter-bloggen/facebook funderar nog på hur mycket jag smutsar ner mig. Men saken är den att i måndags när jag planerat tvätt så var det inget vatten i tappen, utan vi fick hämta. Så mitt stora tvättberg blev bara lite mindre, tog det viktigaste, underkläderna. Och resten blev då rent i dag, lika så mina skor. Nästan lika vita som sist, men har en känsla av att Oliva blir lite besviken på mig, men efter en halv timma gav jag upp…
I går var det även dags för träning nummer 2 med KBC. Nämnde lite om den första träningen, mycket passningsövningar, vilket inte var uppskattat. Så i går hade jag fått order om att lämna bollarna hemma och ha fys med dem. Sagt och gjort, jag har ju några övningar att välja på från alla försäsongsträningar. Konstaterar att det blev trötta, men skrattade mycket. Tänk er själva 15 pojkar som gör utfallssteg för första gången eller försöker brottas med mig och misslyckas! Uppskattat var det, fast nästa vecka önskas bollarna tillbaka… Till dess har coach frågat efter hörnvariant.
Har ju även också nämnt tidigare om framstegen med Sports Committeen, men kan ju bara säga att det var ett jättekliv framåt men att vi snabbt var tillbaka på ruta ett. Så vad som händer här näst får framtiden utvisa…
Om ni tycker att jag varit lite gnällig hittills så ska jag berätta om något spännande i måndags, då var det pensionsdag. De gamla människorna (och även unga mammorna) fick då gå och hämta ut de utanför affären här i Kwarung (området i Buffelshoek som jag bor i). Det var en lång lång kö i värmen för dem, men det var också marknad. Jag tror nog alla människor här runt om var där och de sålde allt (och billigt)! Jag var dit skickad av Mama för att handla lite bananer, direkt när jag kom träffade jag några kompisar som visade mig runt och jag fick smaka på grillade maskar, vilket tydligen ska vara en delikatess… Kan ju också säga att marknaden inte var på en öppen plats, utan längs med vägen, vilket innebar att när jag senare skulle ta taxi till Bochum för att besöka Helen Franz (vi har bytt dag) så tog det lång tid att ta sig förbi, men alla vinkade på mig, taxichauffören stannade och pratade, också körde vi lite till innan någon skulle gå av eller på! Men när marknaden kommer här då blir det en festlig stämning.
En annan sak ja, apropå taxichaufförerna, skrev ju förra veckan på twitter-bloggen/facebook om deras match lite kort. Men ska ta de lite riktigare nu. Det var nämligen så att taxichaufförerna spelar i en liga, med ex poliserna, lärarna etc. Och i torsdags var det då matchdags, det var första gången de spelade här i närheten, så självklart var jag på plats. Bredvid planen stod alla bilarna (minibussarna) parkerade och på planen var det full kamp. Matchen i sig var inte speciellt högklassig, men stämningen var hög. Fast det som fascinerade mig mest var ändå själva grejen, att alla taxiförarna var där, istället för att köra folk. Tänk om alla spårvagnarna skulle parkeras för att de hade match, vilket kaos det skulle bli!
Planerna framöver är väldigt ovisa. Inte ens jag har brytt mig om att bestämma så mycket nu. Nästa onsdag stänger skolorna för Mid-term lov till den 5 oktober. Så förmodligen ger jag mig av till Jo’burg för Cup of Heroes finalen, utan mitt community men för att delta i festligheterna ändå. Sedan tillbringar jag några dagar med de övriga volontärerna innan det är dags för In-service 1-3 oktober, vilket jag inte riktigt vet vad det är eller vart vi kommer att vara, men lite uppföljning om hur det går för oss från SCORE.
Tankar från en sjukgymnast
Detta skrevs i torsdags, men då strömmen gick hann jag inte uppdatera på bloggen…
Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.
I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.
Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?
Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.
I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!
Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.
Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?
Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.
I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.
Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?
Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.
I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!
Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.
Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?
This is Africa
Mamma tycker jag ska skriva varje dag, men jag har inte riktigt tid med det. Dagarna går så fort, och mer och börjar bli vardag. Allt är inte längre nytt och exotiskt för mig, även om jag fortfarande dagligen får nya lärdomar om livet här. Men delar i dag med mig av lite tankar från min nya vardag.
Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…
När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).
Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!
För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.
Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.
Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.
Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.
På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.
Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…
När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).
Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!
För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.
Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.
Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.
Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.
På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
