Fotbollsturnering

Som jag skrev på Twitter/facebook i går, känslan för mig var som en vit prinsessa med bodyguards på fotboll i två dagar. Vi besökte en annan del av communityt 1 timmas promenad bort för turnering, så i princip ingen där hade sett mig förut och självklart var jag en spännande person att titta på (?) Mina bodyguards var då killarna i KBC, de var väldigt måna om att stå runt i kring mig. När torsdag en närmade sitt slut var jag så trött på alla små barn som bara stod och glodde och skrattade varje gång jag vinkade att jag försökte gömma mig bakom killarna, men då kröp barnen under staketet så de satt vid mina fötter…

Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.

Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)

Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.

Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.

Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)

För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.

Mera frågor och svar

Har samlat på mig lite frågor från er, och här kommer då svaren... Men vill först efterlysa mer kommentarer tack! :)

Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…

Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.

Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.

Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.

Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.

Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?

Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.

Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.

För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.

Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.

Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.

För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…

Toppen tisdag

Får börja med att ursäkta mig för stavningen av vän på rubriken på förre inlägget, men ibland går det lite för fort när jag skriver… Och jag vet att det är onsdag i dag, men ska berätta om gårdagen, det var en toppen tisdag.

I Makgoklo var det då dags för Mid-term tournament, var spänd inför det och se hur det skulle bli. Resultatet var mycket bra. Inga lektioner alls för eleverna på hela dagen vilket innebar att de var där bara för att sporta med mig, iklädda idrottskläder istället för skoluniformer. Allt flöt på enligt planerna (!), barnen hade rolig, även lärarna uppskattade det och rektorn var ute på planen med oss. Tilläggas ska också att turneringen var för årskurs 4-7, men de yngre barnen var ute och hejade på hela dagen ändå. Kanon kul att se!

Men dagen innehöll mer, det var nämligen syster Olivas födelsedag, hon blev 25 år. Jag visste inte riktigt hur de brukade fira födelsedagar här, men jag hade frågat om jag fick göra en tårta och köpa en liten present, det var okej. Så i går kväll hade jag även bjudit hit några granpojkar som brukar vara här en del, Thabang, Thommy och Charles. Försökte lära dem den svenska Ja må hon leva, men lyckades bara med den raden. Det hela var i alla fall mycket lyckat, tårtan aningen kvaddad (kunde inte heller få tag på grädde här) men mycket god och stämningen var på topp. Det bästa av allt var ändå när Oliva tårögd säger att det var hennes bästa födelsedag någonsin, första gången någon gjort tårta och haft kalas för henne. Det lilla för mig gjorde henne så glad, så i natt har jag sovit mycket gott!

Kalaset innehöll en hel del skratt, detta till stor del på grund av pojkarna. Har ju tidigare rapporterat om tonårsgraviditeter och lite från deras kärleksliv. Men i går var det verkligen mer som kom fram. Thabangs flickvänn (som i övrigt inte är gravid längre) ringer till Thommy, orsaken är då att hon är kär i honom. Jaha, och en av Thommys flickvänner är tydligen kär i Thabang. Så för att försöka få lite klarhet i det hela måste jag ju fråga pojkarna vem av tjejerna de vill ha. Thabang är då kär i sin flickvänn, medan Thommy vill ha båda, och de andra han träffar… Vad ska man säga? Gav pojkarna varsin kondom för jag vet inte om jag klarar fler historier.

Slutligen fick jag telefonsamtal från Sverige, Mormor och Morfar, alltid lika uppskattat! Också berättade de att jag varit i tidningen och att många följer mig hemma :)

Mitt liv som djurvänn

För er som då känner mig så kommer ni nog nu bli väldigt förvånade. Jag har hållit en hund! Okej, det var bara en liten hundvalp, men ändå. Oj oj oj vad söta de är. Jag och Mama fick rädda honom/henne för hon hade fastnat. Valparna är så fina så jag tyckte de skulle bo i mitt rum. Men nej nej, här bor hundarna ute i sin hundkoja (läs:rishög och se bild nr 2).

Det finns ju lite mer djur här i kring då. När jag sitter ute på planen vid skolorna och väntar på barnen brukar jag roa mig med att se när getterna äter apelsinskal eller när grisarna springer om kring.

Och i dag, vid firandet av cheifen var även åsnorna där…

Chifen

I dag har det firats här, det har varit offentliggörande av nya chifen, alltså kungen i trakten. Till mig sa man att det började klockan 10, men som ni vet är det ju inte alltid det blir så. Men jag hade klätt mig propert och flätat håret dagen i ära och var redo. Det hela skulle gå av stapeln utanför oss, på fotbollsplanen. När jag kikar ut börjar det komma lite lastbilar, och tält sätts upp. Jag har lagt till med lite afrikanska vanor, att eftersom ingen annan är i tid, så varför ska jag vara det? Så jag la mig på sängen några timmar och funderade över livet i största allmänhet.

Vid 1-tiden gick jag i alla fall ut, och strax efter det började det, i alla fall halv 2. Alla bara väntade och väntade, utan egentligen veta varför. För det var många som var där som visste att det skulle bli festligt, men inte varför, precis som jag. Men det var allt från kostymklädda män till kvinnor i de traditionella dräkterna. Så inleddes firandet och varje gång speakern sa något som folket gillade började det dansa med stolarna och ”jollra”.

Å ena sidan var det ett långt och segt evenemang för min del, bara tal den första timman utan att fatta ett ord av vad som sades. Men det är nyttigt att se och lära hur saker och ting går till ändå. Jag hade i alla fall hjälp av några vänner som berättade i korta drag vad det handlade om, fast de var rätt uttråkade de också tror jag (?) Också fick jag smakat på en annan ”afrikans specialitet”, sockerrör. De kom och sålde långa pinnar som folk åt på. Sött som bara den och svårt ätit, så vännerna hade väldigt roligt åt mig när jag försökte äta, vad gör man inte för lite extra skratt?

Cheifen fick sin päls, och talaren efter honom berättade att det var faktikst en utbildad cheif vi hade fått nu, så istället för att skriva brev när man ska ha möten med honom så förväntar har att vi skickar sms eller mail, oj oj oj. Problemet är bara hur folket här ska lyckas med det...?

Torsdags tankar

I dag skulle jag egentligen ha varit på Matjeketlane och haft Mit-term tournament, enligt planen så att säga. Det var bestämt sedan några veckor tillbaka. Men jag har lärt mig att det är skillnad på att säga att planeringen ser bra ut och att det kommer att fungera i schemat. Förra veckan gjorde vi spelschema och så långt var allt bra, men i tisdags fick jag sms om att eleverna skulle skriva test så att det inte kunde bli av. Suck. Men ringde tillbaka och frågade om jag skulle komma överhuvudtaget eller om det var hela dagen. Svaret var att vi ringer dig i morgon om du kan komma. Ingen ringde i går, däremot i morse när jag i godan ro satt och åt frukost med mama och hade börjat förbereda för tvättning så sa de att jag kunde komma och göra vad jag brukar. Blev lite irriterad för att de ser det som jag gör som att bara hitta på något när jag står där, planerar faktiskt mycket mer än så, och att de inte riktigt respekterar min tid, då de vet att mina dagar är fullplanerade. Därav har det varit en dag full av hushållssysslor i lagom tempo (läs: väldigt lugnt).

Mid-term tournament är något som vi bestämde oss för att ha på respektive skola som jag arbetar på innan eleverna går på lov. Och i går blev det i alla fall av på Sesalong. Självklart inte som man hoppats, då lärarsupporten i stort sett var obefintlig och det var ungar över allt. Så viss besvikelse, men samtidigt är det svårt att inte se till hur mycket ungarna uppskattade det som det var, de hade inga problem, spelade och var glada hela dagen! Återstår att se vad som händer på tisdag när det är dags för Mid-term tournament på Makgoklo…

Dagen har då som sagt var inneburit hushållssysslor, närmare bestämt tvättning. Och för er som varit observanta på twitter-bloggen/facebook funderar nog på hur mycket jag smutsar ner mig. Men saken är den att i måndags när jag planerat tvätt så var det inget vatten i tappen, utan vi fick hämta. Så mitt stora tvättberg blev bara lite mindre, tog det viktigaste, underkläderna. Och resten blev då rent i dag, lika så mina skor. Nästan lika vita som sist, men har en känsla av att Oliva blir lite besviken på mig, men efter en halv timma gav jag upp…

I går var det även dags för träning nummer 2 med KBC. Nämnde lite om den första träningen, mycket passningsövningar, vilket inte var uppskattat. Så i går hade jag fått order om att lämna bollarna hemma och ha fys med dem. Sagt och gjort, jag har ju några övningar att välja på från alla försäsongsträningar. Konstaterar att det blev trötta, men skrattade mycket. Tänk er själva 15 pojkar som gör utfallssteg för första gången eller försöker brottas med mig och misslyckas! Uppskattat var det, fast nästa vecka önskas bollarna tillbaka… Till dess har coach frågat efter hörnvariant.

Har ju även också nämnt tidigare om framstegen med Sports Committeen, men kan ju bara säga att det var ett jättekliv framåt men att vi snabbt var tillbaka på ruta ett. Så vad som händer här näst får framtiden utvisa…

Om ni tycker att jag varit lite gnällig hittills så ska jag berätta om något spännande i måndags, då var det pensionsdag. De gamla människorna (och även unga mammorna) fick då gå och hämta ut de utanför affären här i Kwarung (området i Buffelshoek som jag bor i). Det var en lång lång kö i värmen för dem, men det var också marknad. Jag tror nog alla människor här runt om var där och de sålde allt (och billigt)! Jag var dit skickad av Mama för att handla lite bananer, direkt när jag kom träffade jag några kompisar som visade mig runt och jag fick smaka på grillade maskar, vilket tydligen ska vara en delikatess… Kan ju också säga att marknaden inte var på en öppen plats, utan längs med vägen, vilket innebar att när jag senare skulle ta taxi till Bochum för att besöka Helen Franz (vi har bytt dag) så tog det lång tid att ta sig förbi, men alla vinkade på mig, taxichauffören stannade och pratade, också körde vi lite till innan någon skulle gå av eller på! Men när marknaden kommer här då blir det en festlig stämning.

En annan sak ja, apropå taxichaufförerna, skrev ju förra veckan på twitter-bloggen/facebook om deras match lite kort. Men ska ta de lite riktigare nu. Det var nämligen så att taxichaufförerna spelar i en liga, med ex poliserna, lärarna etc. Och i torsdags var det då matchdags, det var första gången de spelade här i närheten, så självklart var jag på plats. Bredvid planen stod alla bilarna (minibussarna) parkerade och på planen var det full kamp. Matchen i sig var inte speciellt högklassig, men stämningen var hög. Fast det som fascinerade mig mest var ändå själva grejen, att alla taxiförarna var där, istället för att köra folk. Tänk om alla spårvagnarna skulle parkeras för att de hade match, vilket kaos det skulle bli!

Planerna framöver är väldigt ovisa. Inte ens jag har brytt mig om att bestämma så mycket nu. Nästa onsdag stänger skolorna för Mid-term lov till den 5 oktober. Så förmodligen ger jag mig av till Jo’burg för Cup of Heroes finalen, utan mitt community men för att delta i festligheterna ändå. Sedan tillbringar jag några dagar med de övriga volontärerna innan det är dags för In-service 1-3 oktober, vilket jag inte riktigt vet vad det är eller vart vi kommer att vara, men lite uppföljning om hur det går för oss från SCORE.

Härliga helgen

Oh, vilken helg det har varit! Allt har varit perfekt, för bra för att vara sant. Tar allt i sin ordning som vanligt. Och lägger lite bilder på slutet!

I fredags morse gav jag mig av, tidigt, kvart över 6 för att möta upp i tid på Helen Franz. Var med dem på en aerobictävling i Polokwane, resultatet för dansarna var inte jätte bra, men som vanligt så lärde jag mig om hur saker fungerar i Sydafrika, detta var faktiskt riktigt välorganiserat om man jämför med andra tävlingar/event jag varit på, så det finns hop även här :)

Efter en halv timmas runt irrande i Polokwane fann jag rätt taxi till Makhado. Egentligen var det väl bara 5 minuters gångväg, men det var många som ville stanna och prata, plus att taxina mot Venda (regionen där Makhado ligger) går från ett annat ställe än alla andra där jag började leta. Men framme i Makhado möttes jag av Leonie och Kristian, och det blev en härlig tre-rätters middag på nya stammisstället, Mike’s, innan vi somnade gott i en ”lodge”.

Klockan sex på lördags morgonen var det uppstigning och vi fick skjuts av ägaren till boendet till där vandringen skulle börja. Dock var de ingen där så det blev en liten väntan, men kvart i 8 bar det av upp i bergen. Det hade regnat under natten (!), första gången sedan jag kom till Limpopo, och det var fortfarande lite grått, så vi missade lite av utsiktspunkterna. Men gladde oss åt de olika skogarna vi passerade, för det var verkligen olika, vegetationen (Lotta: alltså typen av växter) varierade kraftigt, allt från nästan regnskog till tallar, torra snår till öppna platser. Också blev det lite mystiskt med dimman.

Vid halv 12, vi kände att det var dags för lunch och ser något som liknar en rastplats längre fram, tänker det blir bra. Det visade sig att vi då nått toppen, Hanglip! 1790m över havet. Där hade vi räknat med att vara vid 4-tiden efter vad man sagt till oss. Lunch blev det i alla fall, sedan lite slappande innan vi gjorde en liten tur till en damm under eftermiddagen. Tillbaka igen Hanglip och stugan vi skulle övernatta i blev det grill. Kött, advokado, börd, korv, vin, solnedgång och två härliga vänner att samtala med. Kunde kvällen ha spenderats på ett bättre sätt?

Så var det morgon, och efter frukost så bar det av neråt. Även detta gick fortare än vad man sagt, och vid 11 tiden var vi tillbaka vid startpunkten. Vi hade då passerat några riktigt vackra utsiktspunkter där vi kunde se över hela Makhado. Dock spenderades stor del i snår, typ som ett stort fågelbo. Men även över klippor, det påminde väldigt mycket om den vägen som vi gick till sjön när vi gick över berget när vi var små!

Vad det gällde sällskapet av djur under helgen så var det mängder av fåglar vi hörde, många vackra fjärilar, väldigt många gräshoppor och ödlor. Två små bockar vilka var på för långt avstånd för oss för att utskilja arten. Sedan var det ett antal baboner, dock var de snabbare än vad det tar för mig att ta upp kameran och fotografera. (Alfred: hur fort springer de?)

Detta var då min första vildmarks tur, men definitivt inte den sista, vi har redan börjat planera vad och vart vi ska utforska nästa gång. Dock kommer jag inte att ta med mamma dit när hon kommer på besök, (det var betydligt mer stigningar än i Trondheim).

Vi var tillbaka i Makhado tidigare än trott, så vi spenderade lite tid där, inköpte en korsordsbok och ett Oxford lexikon för att jobba på med engelskan. Och självklart blev det lunch på Mike’s. Hemresan gick långsamt. Det blev först taxi till Polokwane, därifrån ny taxi till Bochum och slutligen en till taxi hem. Väl hemma var de glada att se mig och berättade att vi fått ytterliggare tillökning i familjen, nämligen fyra små hundvalpar!

Här har vi Tarzan!

Leoni på väg uppåt!

Middags dags!

Utsikt från Hanglip över damen.

Utsikt på vägen ner över Makhado.

Så att säga, helgen kunde inte ha varit bättre. Faktiskt väldigt skönt att reflektera och prata med folk som är i samma situation som mig.

Så tackar Leonie och Kristian för att vi hade det så bra!

Tankar från en sjukgymnast

Detta skrevs i torsdags, men då strömmen gick hann jag inte uppdatera på bloggen…

Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.

I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.

Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?

Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.

I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!

Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.

Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?

Scandal och tonårsgraviditeter

Scandal är såpan som jag börjat följa, men det är bara en av alla de som Mama och Oliva ser. Det är nämligen så som kvällarna spenderas här. Jag brukar komma hem runt kvart i 7, från idrottsanläggningen, mitt i Rythem City. Samtidigt som det blir middag för min del brukar vi se nyheterna (!) Men halv 8 börjar då Scandal, nu har jag ju lyckats bli fast i denna såpa och ser fram emot nästa avsnitt varje dag, det är ju sådana cliffhangers, fast egentligen handlar det ju bara om skit… Efter det börjar Generation, då försöker jag smita ut till mig eller skriva rapporter, läsa eller något sånt.

Men i går då så fick mig en riktig tankeställare, livet här är nästan värre än Scandal! Eller egentligen är det inte så konstigt här. Jag har vetat sedan jag kom att tonårsgraviditeter är mycket vanligt, så att jag träffar ungdomar som har barn ska ju inte vara så konstigt. Och lärarna på de skolor jag jobbar, alltså Primary schools säger att den tjejen är gravid, vilket jag också kan se. Så att när en 18 årig vän här säger att han ska bli pappa i november borde det ju inte vara så konstigt med tanke på livet här. Men ändå, av någon konstig anledning blev jag förvånad.

Fast det som förvånar mig mest är kanske mer inställningen till att skaffa barn här. Okej, i vissa fall är det misstag. Men många gånger är det för att få barnbidrag, dock inte för att använda det till barnet, utan mamman själv, för det är hon som får pengarna. Ansvarfördelningen mellan en mamma och pappa väldigt ojämn, det är mamman som tar hand om barnet själv. Om pappan fortfarande går i skolan kanske han hoppar av för att få ett jobb och tjäna pengar till familjen. En annan kille jag träffade här hade en son på 9 månader, han och mamman hade varit tillsammans i fyra år, men han träffade inte sin son varje dag eller visste när hans födelsedag var.

Sånt är livet här. Så det kanske inte är så konstigt att folk tycker jag är konstig som inte har man och barn?

Bilder från Blouberg 2

Här hämtas det vatten, från vänster har vi en åsna, sedan Junius (min bror), en liten tjej som bor i närheten, Olivia och två kvinnor som också bor runt i kring, var av hon i vitt är höggravid.

Så här ser jag då ut när jag vandrar hem, sjal först om huvudet för att inte bli smutsig i hårdet, sedan håller jag ett stadit grepp om hinken och locket!

Fast så här ska det väl se ut då, Olivia har istället för 10L hinken 25L, utan lock och håller inte i den, men det kommer det kommer (?)

Så här ser det ut när vi diskar, Mama plockar ut allt som staplats under några dagar. Hon diskar i de två baljorna, vattnet blir brunt dirket. För att göra rent är det svinto som gäller, glas, kastruller, ja allt. Själv sitter jag på pallen och torkar, springer fram och tillbaka med det rena till köket och försöker ställa det på rätt plats i skåpen.

Efter en hård arbetsvecka har vi här söndagsmiddagen. I stort sett samma meny varje söndag, men det är gott. Det är ris under en tomatsoppa, några potatis skivor, sallad, vitkål, chakalaka, coleslaw samt kyckling. Om ni ser att jag har en mycket fin vit kycklingbit beror det inte på att jag är gäst här och får det finnaste, då hade jag fått något med mer ben, jag väljer själv den vita, och det är ingen annan som vill ha den för de tycker det vita köttet är som tuggumi och brukar slänga det till hundarna...

Bilder från Blouberg 1

Här har vi gården, själv står jag ute i majslandet och fotar. Till höger ser ni mitt hus och till vänster är huset som familjen bor i. I mitten skymtas även ett till runt hus, det används för matlagning när det inte finns ström eller vid högtider när det ska lagas mycket mat, man har en lite eld stad där inne. Bakom mitt hus finns även ett till hus där uncle Joses bor samt ett rum för tvätt, disk etc.

Här har vi min säng, den är stor och mjuk. Men det märks att den har varit med i några år.

Också har vi cykeln min som står inne i rummet och hjälper mig att ta in sand.

Så är det resten av rummet, det är ett stort bord där jag får ha mina kläder, pärmar, dator, lite bananer, vattenflaskor mm. Under bordet har vi mitt "badrum", dvs baljan jag tvättar mig i samt en hink i fall jag behöver gå på toa under natten.

Sist, men inte minst, min städhjälp, Olivia

Mer från veckan som gått

Det varit full fart mesta dels under veckan, har redan skrivit lite, men inte haft tid att dela med mig av allt vad som snurrat runt i huvudet, så här kommer mer…

All sand här gör att skorna blir väldigt smutsiga, och även strumporna. Jag var tvungen att fråga hur de gjorde med tvättning av skor. Och inte helt oväntat fick jag en lektion av syster Olivia. När jag köpte skorna var de ljusgrå men när vi var färdiga var de vita! Likaså visade hon mig hur jag skulle få mina strumpor vita igen, nog för att mitt tålamod har förbättrats efter att ha jobbat som personlig assistent, men efter detta år så kan jag garantera att jag kommer att vara mer tålmodig än någonsin! Så att säga, det tar tid att få strumporna vita, men med tålamod så går det fin fint.

Jag har även nu fått lära mig hur man ska städa rummet. Det blir väldigt snabbt smutsigt, går ju med skorna inomhus, plus att i mitt hus har jag ju cykeln och bollar som hjälper till att dra in sand. Men det är sopning som gäller varje dag. Sedan på helgen kan man ta fram skurborsten. Även med detta hjälpte Olivia mig, hon visade cirka 9/10 av mitt rum, alltså städade hon mitt rum…

Tyvärr (?) är det lite så här, att jag försöker få hjälpa till med vad som behövs. De blir väldigt glada över att jag frågar, men vill väldigt gärna göra det själva och passa upp mig. Tackar och tar emot, men blir lite bortskämd. Jag har i alla fall lyckats att få vara med och hjälpa till med att bära in vatten. För tillfället är det så att kranen på gården inte fungerar, så vi får gå typ 200 m för att hämta vatten. Medan jag har en 10L hink på huvudet så tar Oliva 25L. Men jag gör framsteg, nu kan jag lyfta upp och ner hinken själv, och jag blir inte alls lika blöt som första gången, fast jag använder fortfarande locket och håller med händerna, till skillnad från de riktiga afrikanska invånarna.

Skolorna denna vecka har varit som väntat, det vill säga inte som planerat. Enligt vad som är bestämt ska ja ha lektion under ett visst tema, nu har vi balans och koordination, och veckan därpå ska läraren göra sak samma fast på sitt sätt. Denna vecka var det då lärarens tur att ha lektionen, men INGEN hade det, de hade inte förberett eller var inte där. Plan B var välanvänd, får väl förbereda en plan C för nästa vecka.

Vad det gäller Sport committeen så hade vi ett mycket bra möte i går. Klart det kunde ha varit bättre om vi börjat i tid, alla var där och alla var aktiva. Men ändå, vad resultatet blev var positivt och bättre än vad jag hade väntat mig. Ger visserligen mig en del jobb under veckan för att förbereda ett viktigt möte med alla stakeholders, kommunen och idrottsorganisationer här i kring för att bestämma deras stadgar. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig, eftersom de inte har några som helst regler nu. Så går de och slår på stort, men känns fel att bromsa när det blev sådan fart på dem? Men kunde gå från mötet med ett leende, för som facilitator var jag mycket nöjd efter vad gruppen hade åstadkommit. Tilläggas kan också att jag hade bara förberedd lite ämnen för brainstorming, sedan var ordet deras. Fortsättning följer, det ska kommas ihåg att detta var bara det första steget, det är långt kvar innan mitt mål är uppnått.

I onsdags kollade jag på fotbollslaget här utanför när de hade träning, KBC. Tro inte att KBC står för Kwarung Ball Club, det är Kwarung Ball Chickens. Kan konstatera att vi klagat över b-plan på Vallen, i jämförelse med den här utanför så är den i toppskick. KBCs plan är en av de finare här om kring, den har faktiskt mestadels gräs. Dock har den nästan en sluttning som parkeringen på vallen, några stigar som korsar och ett antal högar av åsnebajs. Inte heller har målen några nät eller att det finns något staket runt, kanske därför jag såg väldigt få avslut under helplansspel och istället spelare som höll bollen inom laget?

En annan sak som verkligen fick en att vakna upp var i veckan när syster Oliva talade om för mig att hon skulle ha prov i skolan nästa dag. Provet var på att skriva e-mail. Snacka om att vi vuxit upp i två olika världar. Men hon säger också att hon är en av de bättre i klassen, för det är en del som inte ens fattar hur man sätter på eller stänger av datorn. Var jag kanske 7-8 år när jag lärde mig detsamma som de nu lär sig på collage?

Redan nu är schemat för nästa vecka fullspäckat;
Måndag: inbjuden att hålla i lektion med Grade 11 på en av skolorna här, efter det blir det att tvätta och planera för lektionerna i veckan, eventuellt blir det att suppota uppstart av rugbyträning, på kvällen blir det möte med sports committeen.
Tisdag: Makgoklo på dagen sedan under eftermiddagen kan ja ju gissa på att det blir lite uppföljning för planing av de ”event och torunament” som ska hållas i september på grund av att vi inte blev färdig på måndagen.
Onsdag: Sesalong på dagen och på kvällen blir det träna KBC.
Torsdag: Matjeketlane på dagen och på eftermiddagen är det möte med sports committen (ja de har möte två gånger i veckan).
Fredag: åker med Helen Franz till Polokwane för danstävling, efter det bär det av till Makhado för att möta Leonie och Kjell-Kristian.
Lördag och söndag: ska spenderas i Soutpansbergen, ska bli spännande att få lite tid att utforska den sydafrikanska naturen!

Måste även tillägga att nu närmar sig sommaren här, bara den senaste veckan har det varit stor skillnad. De varma dagarna gör att nätterna också blir varmare, så från att förra veckan sovit med underställ och två filtar och ett lakan sover jag nu i trosorna med bara lakanet!

Två festliga firanden

Veckan som gått har det varit fullt upp för min del, och de senaste två dagarna har två festligheter hunnits med, men väldigt olika i sig…

Casual day
I går, 4 september var det Casual day, en nationell dag för firande och sponsing av personer med funktionshinder. Jag firade den på bästa tänkbara sätt, tillsammans med eleverna på Helen Franz och inbjudna skolor med funktionshindrade från närområdet. Det var dans, sång och underhållning i deras matsal. Tyvärr för min del var allt prat (och det var mycket) på Sepedi, så jag förstod inte så mycket. Men de skrattade och jag skrattade, de applåderade och jag applåderade. Det som roade mig mest var då ändå alla dans, jag tror det var olika grupper i två timmar som höll på! Det var aerobics, pardans, rullstolsdans, annan grupp dans och självklart, de traditionella danserna.

Hela firandet höll på i ungefär fyra timmar, sedan blev det paus för lunch. Efter det var jag tvungen att gå för att hinna med andra ärenden för dagen. Men då kom en sångartist till dem, alla sjön och dansade. Och om jag känner dem rätt nu så firade de hela kvällen. Det är verkligen deras dag - det märktes! Fast det är inte bara de personer med funktionshinder som firade, i Bochum var det fullt av folk som bar klistermärket, t-shirt eller keps för att visa sitt stöd.

Mig veterligen har vi inte någon motsvarande dag i Sverige?

Begravning
I dag har jag varit på begravning, ja, klockan är 10 och jag har redan hunnit med det. Det var en granne här som gick bort förra helgen, jag har aldrig träffat honom, men känner hans barnbarn. Så i morse klockan sju var jag redo för att gå dit med Mama, Mama som i övrigt varit och hjälpt den familjen med matlagning hela natten! Ceremonin började hemma hos dem med välkomnande (tror jag, vi var sena och det var på Sepedi), och sedan transporterades kistan i en bil till gravplatsen och alla gick bakom. Vid gravplatsen var kvinnorna och männen delade i två sidor om graven, det var prat, tror det var från bibeln, och sånger. Sedan sänktes kistan ner och de som ville (?) kunde gå fram och kasta jord. Efter det började igen skyfflandet, alla männen turandes om att använda de tre spadarna för att fylla upp samtidigt som kvinnorna sjöng. Helt plötsligt kom massa fler kvinnor, som tydligen smugit i väg, bärandes på stenar, självklart på huvudet. Stenarna placerades för att markera vart personen var begravd och man satte även dit en gravsten med hans namn. Efter det och några fler ord var det dags att gå tillbaka till familjens hem. Mama hade sedan tidigare bestämt att jag skulle gå hem då, så det gjorde jag, men hon berättade att nu äts det en festmåltid, allt man kan tänka sig, och man har slaktat en ko och dricker traditionellt öl till minne av mannen som gått bort. Observerat att detta är något som görs bara när en man går bort, inte om det hade varit en kvinna, fråga mig inte varför.

Det är lite svårt att beskriva allt, men hoppas ni fått en uppfattning om hur det går till i alla fall. För min del var detta en mycket obekväm situation, dels för att jag aldrig träffat personen som gått bort och har en väldigt liten relation till folket som var där, men jag antar att jag får vänja mig, för tyvärr är det så att det är 2-3 begravningar i närområdet varje lördagsmorgon… Jag kan också konstatera att jag är lyckligtlottad som har så väl mormor och morfar som farmor och farfar fortfarande i livet!

Tillökning i familjen

Titta vilka små sötningar vi fått i dag :)

Sedan ska jag också försöka reda ut familje situationen här. Kanske är lite förvirrande ibland (?), jag tror i alla fall att jag har koll på hur det hänger ihop nu. Stället som jag bor på är lixom familjehemmet, så det är lite delar från familjen kvar, men det är hit de kommer när det är högtider och så.

Mama: hon har en son, Charles, han bor i Pretoria tillsammans med Mamas syster/Olivias mamma (som jag inte minns namnet på), Olivias syster och hennes två barn.

Olivia: är Mamas systers dotter som bor här. Och är även den person som jag kalla för syster här och när jag jag skriver.

Uncle Joses: är Mamas bror som bor här.

Grandpa: Mamas pappa Wilson bor också här.

Junius: på helgerna kommer Olivias bror och bor här, på veckan bor han i Bochum hos uncle Elias för han jobbar där. I övrigt måste jag berätta om att han nog är mycket nöjd över att fått en till syster, var i Bottle store (puben här som ägs av uncle Elias) när Junius jobbade extra i helgen, han lärde mig allt. Alla kom och frågade om jag var hans fru, men nej nej, jag är faktikst hans yngsta syster.

Uncle Elias: han bor i Bochum, men äger Bottle store här och jobbar som något fint på utbildningsdepartementet för Limpopo. Helen är hans fru som jobbar som lärare på en av skolorna jag också är på. De har 3 barn, var av den älsta går på internatskola. Det är då Elias jag får sjuts av hem när jag varit på Helen Franz istället för att ta taxin.

Syster Monica: Mamas syster, bor en i by 5-6km här ifrån, har inte varit där. Men de har varit här och hälsat på. Älsta sonen bor i Jo'burg, men var här i söndags med sina kompisar för att se den svenska exotiska nya familje medlemmen. 2 av döttrarna går på internat och en är arbetslös. Mannen (som jag inte minns namnet på) är ägaren av Tuck Shopen på gården här.

Olivias mamma: bor i Pretoria med sin dotter och hennes två barn samt Mamas son Charles.

Sedan finns det en till bror som bor med sin familj i Pretoria, men de har jag inte träffat ännu.

Blev det lite klarare? Hmm... inte lätt för mig heller, för helt plötsligt är det någon ny person är som ens farbror, fast ibland säger man bara så till en äldre man som är en god vänn till familjen.

Mera svar på frågor

Vic skrev lite frågor som kommentar, här kommer svar :) Och fortsätt kommentera och/eller fråga på!

Hur kallt/varmt är det nu när det är vinter? Och hur varmt blir det till sommaren?
Termometer är ju inget vi har här, men om man ser på väderleksrapporten så är det runt 30 grader här nu, det börjar bli varmt. Och bara de senaste dagarna har det märkts stor skillnad på morgon, kvällar och nätter. Skulle vilja säga att vädret nu är som en riktigt varm svensk sommar dag. Medan de kallare dagarna som varit mer är som svensk höst, blåsigt och grått, men inget regn. Det kommer i regnperioden, under sommaren.

Är också lite intressant att nu när vädret är som den svenska sommaren här är det vinter, och alla lyckas vara förkylda och beklaga sig över detta. Jag menar, vi blir ju inte förkylda på sommaren, det blir man på vintern när det är kallt.

Hur fungerar posten? Har man en brevlåda utanför huset eller hämtar man posten ngn-stans?
Ingen brevlåda nej, det är postboxar. Folk härikring har sina boxar utanför stamhövdingens (Chifen) kontor och är cirka 30 minuters promenad från oss. Men vår post skickas till Mamas bror, Uncle Joses, han bor i Bochum, dit jag åker varje fredag. Inte heller där har de brevlådor, utan postboxar, men han kollar den varje dag på vägen från jobbet. Och i veckan väntas post till mig från Sverige :)

Men huruvida posten fungerar mer än så är något jag ska utforska i framtiden. Vet fortfarande inte hur ”säkert” det är om jag postar ett brev att det kommer fram?

Inte alls förvånad över att en sånn här fråga kommer från Vic, det var även något som jag hade många funderingar kring, som gammal brevbärare...

Mama är hon alltid hemma eller har hon något jobb som hon går till varje dag?
Hon är alltid hemma. Hon är sömmerska och om någon behöver något speciellt sytt kommer de till henne, fast det har inte hänt så länge jag varit här… Hon är också den som tagit hand om barnen till sina syskon medan deras mammor och pappor varit på jobb. Och som hon sa här om dagen, "Mama går ingen stans, hon finns alltid här för de som behöver hjälp".

Vad gör mannen i huset? Jobbar han med ngt?
Mannen, tja… nu är det inte så att man lever ett mamma-pappa-barn liv i min familj, och inte i så många andra hushåll här heller. Ska försöka förklara, de som bor här är Mama, hennes systers dotter Olivia (min syster), hennes bror Joses (Uncle Joses) och hennes pappa (Grandpa Wilson). Sedan på helgerna kommer Olivias bror Junius (även min bror).

Så om Joses är mannen i huset vet jag inte riktigt, för det är Mama som styr och ställer. Men han jobbar i alla fall som lärare, vilket här är ett mycket fint yrke och även Uncle Elias fru och Mamas syster Monica jobbar som.

Är det jobbigt med all flexibilitet? Blir man inte lite stressad när det inte blir som man tänkt och man hamnar efter i planeringen? Man följer ju inte klocka så slaviskt som vi gör här hemma, eller?
Det beror på hur man ser det. Klart är det är jobbigt att aldrig veta hur dagen kommer att bli. Att gå till jobbet här är ju väldigt annorlunda på många sätt och vis, men jag börjar bli van vid att ta dagen som den kommer. Självklart har jag alltid gjort min plan för vad jag ska göra på mina lektioner i skolan, men jag har lärt mig att det inte är tillräckligt med en plan b, måste även vara redo med c och d…

Stressad? Jag börjar bli van och kan njuta av att sitta och titta på getterna när de vandrar över fotbollsplanen i väntan på att barnen ska komma ut, och jag uppskattar det.

Och på helgerna eller eftermiddagarna, mellan skolan och idrottsanläggningen så kan man sitta och fördriva tiden genom att äta en apelsin och se ut över folket som passerar framför huset.

Gällande klockan så finns det et uttryck, vi har klockan medan de har tiden. Det säger väl allt?