Cup of Heroes

För er som är intresserade av slutresultatet kan jag hänvisa till längst ner av inlägget. Jag har mycket att berätta om vägen dit, och tar det i ordning. Det är ett mycket långt inlägg jag har försökt korta ner, men om du inte orkar läsa allt, så kika bilden.

För några månader sedan, långt innan jag var här registrerade sig Blouberg för Cup of Heroes. Alla community registrerar 30 personer, sju killar samt sju tjejer under 16 år, coacher samt koordinatorer under 26 år samt två föräldrar. Detta är för att man i god tid ska förbereda sig, få deltagarna att ta ansvar och lära sig planera etc. När jag kom hit (nästan 4 veckor sedan, tiden går fort) så hade man inte någon större koll på vilka som var registrerade och definitivt inte börjat göra något. Men efter Workshopen i Polokwane, 8-9 augusti (3 veckor sedan) så började man inse att det var dags att göra något. Plus att jag försökte trycka på lite.

Det bestämdes dagar för de olika sporterna, som man här trodde var fotboll för killar, netball för tjejer och mixad volleyboll, medan jag dagligen försökt visa dem och tala om att var fel. Men de ville inte lyssna på mig. Lika så var det gällande ”Out the field”, man skulle ha vissa projekt att presentera från communityt. Dagarna gick och träningarna lika så, det varierade från tre av spelarna och ingen av coacherna till ett tjugotal.

För att inte lägga allt för mycket tid på förberedelserna så blev jag informerad om att allt var fixat och klart gällande, transport, kläder, mat, presentationer, deltagarna mm. Men i torsdags kväll säger de till mig, DU måste gå till kommunkontoret (i Bochum, är bara där fredagar för att gå till Helen Franz) i morgon och sända fax för transporter och prata med Mr Ledwaba så att de betalar för catering och vem som ska göra det. Vad gör man inte… lite omplanering av min lediga förmiddag (som egentligen skulle ha ägnats åt att tvätta mina kläder), vid fyra fick jag i alla fall bekräftat avgångstiden med chaufförerna. Nu är allt klart för i morgon, härligt tänkte jag, men så fel man kan ha. Runt sextiden, får jag nästa överraskning på telefonen, ”kläderna är på kommunkontorer, vi hinner inte hämta dem till morgonen, vad ska vi göra?” Så vad gör man inte… jag var ju nära, väntade på morbror Elias för att få skjuts hem, så frågar hans fru om vi kan åka dit. Självklart, och som hon säger, ”du är ju en del av vår familj nu, dina problem är våra problem”.

5.40: Vill gå ut, samlingen är 5.45, men Mama hindrar mig och säger att jag inte får stå där ensam. Så står innan för grinden och väntar tills jag ser att någon kommer till idrottsanläggningen.
5.47: Tror att första personen anländer, går ut, men möter någon på väg hem från krogen. Står ändå där och väntar själv, ingen idé att gå tillbaka, jag är ju sen! Ringer Harry och frågar om de ändrat tiden utan att meddela mig, nej nej, bara vänta du vi är på väg.
5.55: Första två barnen kommer. Sakta men säkert kommer fler och fler, men ingen transport.
6.15 :Harry har kommit och alla (?) är här, även en av taxibilarna, så vi hoppar in. Vi får veta att den andra bilen hämtat maten och var vid den andra upplockningsplatsen.
6.23: Men då vi ska åka kommer några på att de glömt sina Birth Certification, så vi åker runt halva stället här och hämtar dem. Under tiden möter vi även två av spelarna som kommer springandes på väg tillsamlingen.
6.43: Möter upp de andra och omplacerar oss i bilarna så att vi kör lagligt. Inga problem, det är flera som skulle ha varit med som droppat av under vägen, och vi hade 30 platser.
6.52: Vi ger oss av, taxin gungar fram, musiken dånar och folket börjar vakna till liv.
9-tiden: Vi kommer till Venda, regionen där vi ska vara, landskapet runt i kring är totalt förändrat, grönt över allt. Det är Sydafrikas mest kända fruktområde, mest ser vi banan- och mangoträd.

Vid tio anländer vi i Tshimbindini, en timma för sent, så programmet för dagen är redan här sprucket. När Harry och coacherna får se spelschemat blir de lite förvånade, det är fotboll för killar och tjejer var för sig, samt mixat, och mixad volleyboll och mixad netball. Jag kunde inte göra annat mer än säga vad var det jag sa, och de skämdes väldigt mycket över att de inte lyssnat på vad jag informerat om. Men vi var här och skulle göra det bästa ändå.

Efter en öppningsceremoni var det dags att presentera sitt tilldelade land, vi hade Italien. Och som tidigare skrivits så hade man inte lyssnat så mycket om vad som förväntades. Fast å andra sidan var det ingen av de andra som heller lagt ner så stor möda på detta moment.

Så är det dags att börja spela, vår första match är killarna som ska spela fotboll, 7-manna, men vi är bara sex spelare på grund av att en droppat av sent på fredagen. Motståndet är Thomo, pojkarna där var stora och alla hade fotbollsskor medan våra såg ut som dvärgar och spelade barfota. Det blev dagens första förlust. Sedan såg jag inte mycket mer av matcherna, jag fick sköta resultattabellen. Man fick 3 poäng för vinst, 0 poäng vid förlust och 1 poäng för oavgjort, som vanligt, men ett av lagen i varje match fick även 1 poäng för Fair Play.

Dagen och matcherna gick, spenderade mest tiden i ”sekretariatet” tillsammans med Leonie, den holländska SCORE volontären i Tshimbindini, Nkosana, vår provins koordinator samt fler i den lokala organisationen. Vid halv två tog vi break för lunch, det flöt på bra, Paulina, en av föräldrarna som var med oss jobbar som kokerska på vår High School och hade lagat kanon mat till oss. Det som också skedde under lunchen var att alla spelarna skulle matchas med dem som var registrerade, Blouberg fick 5 av 30 möjliga poäng, jag var inte förvånad, tyvärr.

Mätta och glada smet jag och Leonie i väg så att hon kunde visa sitt hem och sin familj. Hon hade berättat att det kanske var lite för bra där hon bodde, och det får jag hålla med om. Hon bodde ju i ett palats, bubbelbad, spoltoalett, tvättmaskin, tre bilar… Så hon är lite avundsjuk på hur jag bor, och när jag såg detta kände jag mig extra glad över mitt ställe.

Tillbaka på idrottsanläggningen tar jag mig en kik på de övriga presentationerna, skulle vara typ posters eller hantverk från sin kultur, om Fair Play, om community projekt. Åter igen inte förvånad över hur vi presterar. Fast domarna var inte så nöjda med någons utställning.

Så är alla sport klar, och sista momentet kvar, att presentera sin kultur. Här lever verkligen barnen i Blouberg upp till vad de kan, sång, trummor och dans, så mycket bättre än vad jag sett dem när de övat, och vilka tjusiga dräkter!

Jag som suttit med alla sportsresultaten från dagen kunde utan att veta de andra konstatera att vinnaren skulle bli Mohodi eller Thomo, väldigt överlägset. Och det visade sig att även med ”Out the field” var de två dominerande.
1. Thomo
2. Mohodi
3. Tshimbindini
4. Blouberg
Det som är intressant är att SCORE arbetat i de två communitiesen under mycket lång tid, medan man i Tshimbindini och Blouberg är relativt nya. Så förhoppningsvis om några år kan även vi vara med och tampas. För saken är den att vi inte kan klandra våra spelare, trots förlust i ca 10 av 14 matcher de är duktiga idrottare, men vårt problem är organisationen bakom. Nästa år kommer Cup of Heroes gå av stapeln i maj-juni och finalspel under VM-slutspelet, så jag får uppleva detta igen, vägen dit börjar redan nu…

18.30: Vi lämnar nu Tshimbindini, dock inga sura miner, musiken på och resan hem börjar.
18.31: Ringer syster Olivia och säger att vi är på väg, hon säger att hon ska koka pasta så att det finns när jag kommer hem, men säger att det inte behövs för vi måste äta på vägen, gillar ändå hennes vänlighet.
18.45: Letar efter någonstans att äta, där alla kan ha råd och gillar det. Efter fem varv med taxin runt shoppingcentret blir det KFC, som var det första vi såg…
19.57: Nu ger vi oss av på riktigt och stämningen i taxin stiger.
21.00: Folk börjar bli trötta och ljudnivån sjunker.
22.00: Vi närmar oss hem och plötsligt vaknar alla till, skrattar och sjunger för fullt sista biten.
22.22: Nkosana ringer för att se så att vi kommit hem, inte hemma än, men kändes väldigt bra att ”chefen” kollar så att allt gått bra, en trygghet som gör en glad.
23.03: Hemma, även här blir jag väldigt glad, Mama är uppe och väntar på mig.

Somnar sedan gott, efter 17 timmars arbete var nattens sömn underbar, fram till klockan sex då jag fick sms av Nkosana om att vi skulle vila i dag och gärna i morgon också, hahah :) Mängder av nya erfarenheter att ta med sig efter en lyckad dag, och som jag skrev, arbetet för nästa års Cup of Heroes har börjat, trots Nkosanas ord om ledighet, men i och med allt jag skriver ner reflekterar jag ju över vad som hänt, vad vi lärt oss och hur vi kan förbättra.

Thomo – grattis!
Blouberg – vi kommer igen!

This is Africa

Mamma tycker jag ska skriva varje dag, men jag har inte riktigt tid med det. Dagarna går så fort, och mer och börjar bli vardag. Allt är inte längre nytt och exotiskt för mig, även om jag fortfarande dagligen får nya lärdomar om livet här. Men delar i dag med mig av lite tankar från min nya vardag.

Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…

När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).

Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!

För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.

Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.

Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.

Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.

På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.

Frågor

Har fått lite frågor om livet här, på mail, telefon och sms. Kanske är fler som undrar över samma saker… Det är bara två, så kom gärna med flera!

Hur är maten?
Toppen. Men jag antar att ni vill veta lite mer. Frukosten innebär för mig oftast Wetabix med mjölk (blir som gröt) och frukt samt en kopp te, ungefär som hemma. Lunchen påminner om när jag var i Norge, det blir smörgåspacke, dock är brödet av rostebrödstyp. Middagen är ju den riktiga måltiden, Mamas systrar och bröder har sagt till henne att hon inte får ge mig Pap mer än tre dagar i veckan, därav kokar hon pasta nästan varje dag istället. För er som inte känner till Pap så är det majsmjöl som kokas till en gröt, ser ut som potatismos, men är fast och smakar absolut ingenting. Till serveras oftast kyckling-, kött- eller böngryta, och det smakar riktigt gott. Ibland äter vi något som kallas Samp, vilket är typ som ris fast större.

På söndagar lagar jag och Oliva maten, vet inte vad måltiden kallas, men det är många små sallader och tillbehör. En av sakerna är Chakalaka vilket är min favorit, det är lök, morot, paprika och bönor med en het krydda kallad Ragah (visserligen från Indien?).

Mellan måltiderna äts det frukt, mest apelsiner och äpplen. Men när vintern kommer blir det säsong för massa mer exotiska nyheter för min del som jag i dagsläget bara sett träden till. Hemma äter jag sällen apelsiner för att det inte är värt mödan att skala, men här är det skillnad vill jag lova, mycket godare och 2-3 stycken brukar det bli om dagen!

Om jag blir mätt här då? Jo tack, portionerna är ofta stora, och jag måste alltid ta två gånger. Mama säger att när jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag att vara fet så ingen känner igen mig…

Har du några kompisar?
Ja visst, det tycker jag allt. Först och främst är det ju min syster i familjen. Känns som om hon tycker om att ha någon tjej i sin ålder här i kring. För så är det, det är få personer mellan 20 och 30 här, de vill till större ställen, så som Pretoria och Johannesburg, antingen för att plugga eller för att jobba, huvudsyftet är bort härifrån för att det är en så öde plats. Men i alla fall, jag och Oliva är goda vänner, här om dagen satt vi och läste Cosmopolitan och hade riktigt "girlstalk" om allt från kläder till vältränade killar i tidningen.

Vältränade killar då, jo visst, dem kryllar det av. Men vi lämnar deras utseende där. De flesta vännerna i min ålder jag har är runt i kring är ändå killar. De är mycket mer pratsamma än de tjejer jag mött, öppna och vill gärna dela med sig av sina åsikter om allt mellan himmel och jord, alltså väldigt lätta att lära känna.

Sedan är det ju så, jag är en vit tjej. Jag är den enda vita personen, har knappt sett någon färgad, utan de flesta är svarta. Även om det inte sker här där jag bor, så i stan eller så är det många som kommer fram och frågar efter telefonnummer och vill ses. Visst blir de lite besvikna när jag inte är intresserad, men accepterar ändå situationen och är fortsatt vänliga.
Pinsamt nog är det lite svårt för mig att komma ihåg alla jag mött och träffat, möter så mycket människor. Men de jag känner bäst är ändå de i Sports Committeen, mest killar, men vi är goda vänner :)

Veckan som gått

Senaste dagarna har varit mycket intensiva. Men här kommer en liten rapport från livet i Blouberg.

Som jag uppdaterade via Twitter i onsdags, som SCORE volontär är det viktigt att man är flexibel. Det var något vi pratade om under förberedelserna. Och precis så var det. Jag kommer till skolan, ska starta 10.40, men får veta att 11.00 stänger skolan den dagen för att lärarna ska upp utbildning om HIV/AIDS och Malaria. Jaha, inget som jag kunde göra åt det mer än cykla hem igen. Hela dagen fri, så underbart, men vad gör man här när man redan gjort all planering och rapportering? Jo, ringde en vän som inte jobbade och bad om lite hjälp. Vi vandrade upp i bergen här bakom husen och ritade en karta över stället jag rör mig i. Plus att man kunde sitta där och se på den fantastiska utsikten och prata skit i några timmar. Toppen dag!

Som tur var för mig så på torsdagen var det vanlig skola, men flexibiliteten är fortfarande viktig. Är en lärare frånvarande så saknas det en lärare, att kalla in en vikare är inget man gör, inte ens när läraren ligger på sjukhus i en månad. Men för att inte mina lektioner skulle bli allt för lidande hade jag två klasser åt gången, en dubbelt så stor grupp, Matjeketlane är en liten skola, men det var ändå omkring 80 barn istället för 40. Men det var det värt, det underlättar väldigt mycket när någon (läraren) är närvarande och kan hjälpa till med översättning, för barnen är inte alltid med på engelskan, inte hade väl jag heller förstått språket helt när jag gick i fjärde klass?

På eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal från SCORE kontoret, team managern för Sydafrika Thandeka, bara för att kolla läget. Kändes bra och jag rapporterade om mitt liv här. Hon tyckte det lät bra och tror jag blir kvar här längre än ett år, vilket även Xolani (han som körde när jag blev utplacerad) hade sagt på kontoret där. Det bästa var ändå att jag inte har något att klaga på från livet här, men ändå tråkigt att höra att vissa andra volontärer inte alls har det bra och de letar efter nya familjer för dem.

Fredagen innebar Helen Franz och även då var det mycket gå runt och titta och bekanta mig. Några tjejer visade mig allt vad det brukade göra och hur det bodde, inte bara sportande. Nyttigt att se och det är verkligen härliga vänner. De sa även att de gärna ville ha fler vänner från Sverige, så vill du prata med en Sydafrikansk tjej är det bara att höra av sig! Nästa vecka blir det att arrangera lite lekar med dem, ska bli spännande att se hur det funkar, det är önskvärt, men det är mycket jag måste ha i baktanke när jag planerar, tur jag har hela måndagen för planering!

I går, lördag, 7 på morgonen gick bussen till Indermark. Jag var medbjuden dit för Love Life games. Love Life är en annan NGO (Non-government Organisation) som också arbetar här, deras område är att hindra spridningen av HIV/ADIS. Så de ”games” som ingick i gårdagens tävlingar var fotboll, basket, netball, volleyball, dans, drama och tal. Hela dagen var väldigt lärorik för mig. Som ni vet är jag en väldigt organiserad och planerande människa, i går var det totalt tvärt om. Men alla var glada och nöjda ändå. Jag kunde inte göra någonting mer än bara sitta och vänta och se på medan de andra inte gjorde någonting för att det skulle starta, exempelvis så visste de inte hur stor volleybollplanen skulle vara, visserligen kunde jag ringa Line och fråga, men sen då, det tog några timmar innan den var uppritad ändå. Sedan vart jag visst jury för dans, drama och tal, lätt när de pratade Sepedi, eller inte, men inte var det någon som klagade över det. Inte heller klagade någon över att vi var två av tre i juryn från samma community. Och all väntan mellan aktiviteterna, folk dansade och skrattade hela tiden, så väl deltagare som arrangörer. Det jag skrivit är bara lite av det jag upplevde, så mycket mer det var och när jag vid sjutiden på kvällen som hem var jag full av nya intryck och lärdomar som jag verkligen kommer att ha nytta av, tack Love Life!

Lite tankar kring skolan och barnen

Tänkte dela med mig av lite tankar så här på tisdags kväll…

Det var länge sedan jag var 10-14 år, si så där 10 år sedan! Jag börjar verkligen bli gammal nu, speciellt när jag inte minns hur det var att vara i den åldern. Fast det är klart, kan inte jämföra allt som jag upplever kring barnens beteende till hur jag var. Jag är uppvuxen i en helt annan kultur, men andra normer och lagar i samhället…

I samband med mina lektioner i skolorna får jag verkligen möta barnen i den miljön där de fostras. Och det väcker många tankar. Med risk för att detta inlägg kan bli lite kritiskt så vill jag ändå berätta om några av de saker som verkligen fått mig att tänka till kring skillnaderna mellan deras [den sydafrikanska] och vår [den svenska] vardagen…

Man pratar i Sverige om "dagens ungdom", en grupp som uppför sig sämre och sämre, utan respekt mot lärare, samhälle eller varandra. Här ser jag en annan sida av detta. Gällande respekten mot lärare är jag fascinerad över vilken pli det har på barnen när det gäller fjäsk, barnen springer ärenden åt lärarna hela tiden, hämtar vatten, lämnar papper, till och med köper snacks! Och även om barnen har lärt sig hur man svarar läraren i kör (oftast precis det svar som läraren vill ha utan att ifrågasätta) så tycker jag ändå att bristen på respekt inns där när det gäller att lyssna till en lärares instruktioner.

Och vad det gäller respekten emot varandra, i klassen och mellan kompisar så blir jag inte riktigt klok, men jag tycker barnen är väldigt ohyfsade och taskiga. De slåss och sparkar varandra om någon står fel och skrattar om någon säger fel på en fråga. Kanske är så även i Sverige, jag minns inte eller så ändras det, eller är det bara jag som är fel i deras vardag?

Så en regel på mina lektioner är i alla fall att man inte slåss, sparkas eller puttas. Accepteras utan protester, antingen för att de inte förstår vad det svarar ja på eller för att det lärt sig att svara ja när läraren frågar? Fast förhoppningsvis för att det tycker jag har rätt, och det följer regeln relativt bra. Men i dag var det något som verkligen gjorde att jag kände mig obekväm. Barnen försökte med en samarbetsövning, och ibland är det inte alltid lätt med språket, jag pratar ju engelska, och när några av barnen inte förstod då piskade läraren dem med en pinne. Inte hårt, men principen är där. Även han hade varit med och hört reglerna. Jag blev helt ställd och bara såg mellan fingrarna. Ingen av barnen reagerade heller, det var väl inget konstigt för dem och är så de fostras. I efterhand har jag kunnat konstatera att detta verkligen var en kulturkrock. Det är accepterat här och jag måste bara finna mig in i det som gäller här. Så oavsett hur fel jag tyckte det var som läraren gjorde, så agerade jag nog rätt som inte agerade… Eller några andra tips?

Har även nämnt det lite tidigare i inlägget, men måste också poängtera vad det gäller hur man svarar läraren. Jag har verkligen fått intrycket att man svarar det som läraren vill. Visserligen vet jag att man i Afrika gör så, det tillhör deras kultur att man säger ja även om man menar nej. Komplicerat? Svar ja! Men det som gör mig mest fundersam är i hur stor utsträckning man faktiskt får fråga om man inte förstår? Jag har diskuterat detta lite med mina vänner här i kring, de säger att det är tillåtet att barnen undrar. Så när jag förklarar något, alla säger att det förstår och ingen har några frågor, men ändå står de som fågelholkar utan att göra något.

Mycket nytt och annorlunda för mig, detta var lite jag har att dela med mig av :)

Första besöket på Helen Franz

I går var det en fantastisk dag. Börjar från början. Dock var morgonen inte lika härlig, vaknar som vanligt av tuppen runt 6 tiden och hör hur mycket det blåser ute, vill inte gå upp, så ligger kvar fram till halv 8 tiden… Frukost och taxi till Bochum.

Där blir det ett möte med Mr Ledwaba, han jobbar med sport (samt konst och kultur) på kommunkontoret. Blir lite klokare på hur strukturer är här i kring och de olika föreningar/organisationer som arbetar här. Vidare så finns möjligheten att använda Internet där, de enda stället, det tar ca 15 min att logga in på bloggen, men fick uppdaterat i går i alla fall. Och gör det idag igen, för datanörd som jag är har jag skaffat mig mobilt bredband, väldigt smidigt måste jag säga. Men som skrevs sist är mina dagar rätt fullbokade så det blir inte mycket tid här.

Tillbaka till i går, på eftermiddagen var jag på Helen Franz, en skola med funktionshindrade barn som jag kommer att vara på varje fredags eftermiddag. Det kommer att bli veckans high light. Ska börja med att förtydliga att de som går där i huvudsak bara har kroppsliga funktionshinder, väldigt få med mentala påverkningar (de är på en annan skola). Vissa gånger går diagnoserna ihop, och det finns de med funktionshinder både på synligt och osynligt.

Men det första som händer där är att jag blir erbjuden ett jobb som sjukgymnast. Jag presenterar mig kort med min bakgrund och vem jag är för Sports koordinatorn, Mr Kgomo, och med en gång frågar han om jag inte vill arbeta där på riktigt. Visst visst tänker jag. Vi pratar lite mer om vilken tillgång barnen har till sjukgymnastik, skrämmande nog är det 350 barn och INGEN sjukgymnast där. Phu, men det ligger ju alldeles intill sjukhuset, så visst kommer de ibland, nej nej, inte ens sjukgymnasterna där vill komma dit och jobba. Mr Kgomo presenterar mig även för rektorn som även han blir helt till sig. Men jag förklarar snällt och fint att jag detta år kommer att vara här som SCORE volontär, dock går mycket av sjukgymnastiken och sport hand i hand, så självklart ska de utnyttja mina kunskaper när jag är där. Men man ska aldrig stänga en dörr för framtiden… (mamma, var lugn, det är smickrande, men än så länge är jag inne på att plugga mer).

Så blir det då dags att se sig om i skolan. Barnen har lunch och när jag kommer in i matsalen blir jag först väldigt positivt överraskad, massa rullstolar, men när jag sedan ser att alla har samma, one size fit all känns det lite skrämmande igen. Tänker tillbaka på alla hjälpmedel den lilla killen hade som jag arbetade för och jämför vilka enorma resurser som finns i Sverige i förhållande till här.

Men huvudsaken är att barnen är glad och trivs. Och det tror jag verkligen att de gör där. De bor där på hostel tillsammans. Varje eftermiddag när skolan slutat idrottar det. Fotboll var den största aktiviteten när jag var där, sådan glädje på planen, och vilka duktiga spelare, seriöst tror jag att jag hade haft problem att möta vissa av dem. Speciellt de med kryckor, eftersom de fick använda dem som extra ben, fintade och sköt med dem! I går var det även dans där, deras taktkänsla var imponerande och de som satt i rullstolar var spännande att se hur de svängde runt. Vidare brukar de spela netbal och ha friidrott, men spelarna var i går i väg på uttagning till collage, så det får jag kika på nästa vecka.

På Helen Franz har man en stor fotbollsplan, men som nu är igenväxt, måste bli ändring på, tyvärr inget som prioriterats från kommunen. Man har en inomhushall (!), dock var den nu utlånad i några veckor för skolboksinventering. Det fanns ett pingisbord, men som nu gått sönder. Tidigare hade man även speciella rullstolar för att spela basket, men det är en tuff sport och de har blivit förstörda. Man har en stor bassäng, dock har det inte varit vatten där på 5-6 år på grund av kostnaderna. Trots vissa brister var jag mycket positivt överraskad till hur mycket idrott det faktiskt sysslande med där, i jämförelse med de andra skolorna jag varit på var detta så mycket mer. Men ändå finns det mycket för mig att vara med och jobba kring…

Avslutningsvis, en tjej kom fram till mig, kollade länge och frågade fundersamt om mina ögon, varför är de blå? Jag förklarade att det var mina gener, att de flesta i mitt land hade blå ögon, vit hud och ljust hår. Hon hade svårt att förstå det, och undrade om det verkligen var äkta och inga linser... Det var verkligen något som berörde mig (som mycket annat också), och jag möter hela tiden saker som är så själklara för mig som för andra är så obegripliga.

Veckan som gatt

Söndag 9 augusti, Women’s day
Helgen har spenderats i Polokwane/Pietersburg, provins huvudstaden i Limpopo tillsammans med Sports committee representanter från 10 communities där SCORE arbetar och 5 volontärer. De 5 volontärerna är från SCORE, team Limpopo, det är jag, Kjell-Kristian och Benedikt från Norge, Annety från Zambia och Leonie från Holland. Vi hade en work-shop som i huvudsak fokuserade på att communities bytte erfarenheter och vi pratade om Cup of Heroes, (mer om Cup of Heroes senare), inte så mycket mer att säga om resten heller.

Men i dag är det Women’s day här i Sydafrika, en dag som firats sedan 1956, kort sagt är det till minne av då kvinnorna fick politiska rättigheter. Så kvinnorna ska alltså visa vad det går för denna dag. Eftersom vi var på work-shop kunde vi inte delta i några marscher i staden, men däremot fick vi kvinnor anordna ett framträdande. Vi hade vårt eget tåg, spelade en pjäs och Olga höll ett tal;

What life could have been without women? Image what life could have been without women. Your mother can beat you, but you will go back to her. No matter how angry she is, she carried you from babyhood up to know.

She stands beside you under all circumstances.

Women are the beauty of the world.
Women are the flower of the ground.
Women are the plant that can produce seed.
Women are the beauty queen of the land.

Years ago they fight for us as we are women’s next generation. They fight for their right. They said men are equal to women. Some of them died because of they wanted freedom.

And today we are celebrating women’s day and we saying Wathintha bafazi, Wathintha inbokoto, you beat the women, you beat the rock.

Måste också berätta om hur glad jag blev i går kväll. Värdfamiljen här visste var jag var och hur länge jag skulle vara borta. Men så ringer min telefon, det är Olivia, min syster som bara ville kolla att allt var okej och hälsa från Mama. Det kändes så bra, de verkligen bryr sig om mig och tar så väl hand om mig – snacka om att bli en del av deras familj med en gång!

Torsdag 13 augusti
Okej, denna vecka har jag verkligen börjat göra något på riktigt, men vi börjar med måndag, det var helgdag har på grund av gårdagens firande. Tillsammans med fyra barn från husen bredvid begav jag mig upp i det lilla närmaste berget, owoooow vilken utsikt, så vackert! Ner från berget på andra sidan där vi kom till några hus, bland annat där ”Chiefen” bodde, han är nu död och man väntar på att ny ska annonseras, vilket blir den 19 september, som jag är inbjuden till. I alla fall, helt plötsligt var det 13 kids och jag, begränsade kommunikations möjligheter, men vi har trevligt tillsammans. Och jag längtar verkligen till att ge mig av till de större bergen, det sägs att det bor människor där och kan finnas elefanter!

Onsdag och torsdag har jag varit på skolor och arbetat. Oj oj oj, säger jag. Det var 100 ungar, de var 50 i varje klass och ingen lärare som dök upp. Men med ett leende och mycket kroppsspråk fungerar det mesta, och vi lyckades köra stafetter. Vidare har det varit varierande deltagande från lärarna, trots att det är överenskommet. Alla klasser är inte så stora, och oftast har jag bara en åt gången, tack och lov. Ni kan säkerligen föreställa mig i mitten av en cirkel med barn från 7-14 år iklädda skoluniformer, detta är verkligen en utmaning, och jag gillar det!

Sedan har vi ju Sport committeen här, vi kan ju säga att det inte är så organiserat och en stark person som drar åt ett håll medan några andra går åt andra håll... Hitils har jag inte heller träffat alla eftersom det är lite dålig uppslutning på deras möten. Men förhoppningsvis har jag lite att bidra med här, hade varit spännande att kunna få detta till en stark och samarbetande grupp, det är mitt personliga mål. Men nu måste allt fokus vara på Cup of Heroes.

Cup of Heroes är en turnering som anordnas av SCORE varje år. Communiteis får möjlighet att anmäla ett lag, spelarna är under 16 och ledare under 26. Det sport i from av fotboll, netball och volleyboll, men man kan även få poäng i from av Fair play, presentation av sin kultur, presentation av ett annat land (Blouberg har Italien) samt presentation av ett projekt som pågår i communityt. Lite invecklat, till det kommer då det där med att personer som ska vara med inte kommer till träningar… Den 29 augusti kommer förhoppningsvis att åka till ett community i Venda för gruppspel, när vi då vunnit där (man måste tro på sitt lag, även om hjärnan säger något annat nu) så väntar finalsspel i Pretoria med lag från hela Sydafrika i slutet av september.

Annars flyter livet på här, känns som om jag arbetar 24/7… allt jag gör är ju faktiskt jobb, sitta och prata med folk, lära mig språket, äta maten härifrån. Och mitt rum har allt, det är mitt kontor, mitt sovrum, bollförråd, cykelparkering, badrum mm :)

Nä, men seriöst så min vecka kommer ungefär att se ut så här;
Måndag: pappersarbete (nästan för mycket sånt som ska göras) och tid för möten eller engångsgrejer.
Tisdag: Makgoklo 8-14, har sport och lekar med klass 4-7.
Onsdag: Sesalong 10-14, har sport och lekar med klass 4-7.
Torsdag: Matjeketlane 8-14, har sport och lekar med klass 1-7.
Fredag: Helen Franz, är en skola med funktionshindrade barn som jag kommer att vara på under eftermiddagen
Lördag och söndag: lite blandat, träningar och matcher som ska ses, senare blir det några turneringar som ska anordnas, och även möjlighet till lite utflykter
Tillbringar eftermiddagarna, ca 16-19 på idrottsanläggningen, i dagsläget är det mycket runt Cup of Heroes, träningar varje dag i de olika grenarna. Men vad det blir längre fram återstår att se, minglar och hör mig för vad barnen och ungdomarna är intresserade av för sporter och hur vi kan strukturera lite…
Någon gång fram över kommer även Sport for all att introduceras här, förmodligen på lördags förmiddagarna. Man tar med sig bollar och låter dem spela och ha kul. Egentligen är det som de har det varje dag, men så jag ska få lite mer pappersarbete att göra så ska jag se till att ha lite mer ordning under några timmar och ta med den utrustningen jag har.

Apropå pappersarbetet, det är en hel del formulären som ska fyllas i och vi driver en del med hur mycket sådant vi har och att vi istället borde lägga kraften på annat… Det har lite att göra med hur det presenterades för oss. Exempelvis hade vi under Specific orientation en timmas genomgång på hur man ska redovisa kvitton, inte använda tandkräm… Det kändes som att vi var tillbaka på dagis då. Men mycket av pappersarbetet är viktigt för att visa att vi faktiskt gör något och vad det leder till, det finns ju en del (bla NIF och Jacobs found) som spenderar en hel del pengar på organisationen och ger mig som volontär möjligheten att vara med att Chaning life through sports and building stronger communities.

Bjuder aven pa en bild med mitt hus, insidan kommer en annan gang nar jag har stadat :)

Forsta dagarna i Blouberg

onsdag den 5 augusti 2009

Tredje kvällen som jag går och lägger mig i mitt nya hem. Nu ensam (Leonie har sovit här i två nätter, men nu på väg till sin värdfamilj). Allt här är annorlunda, men jag gillar det verkligen och tror att jag kommer att trivas till toppen det kommande året.

Det finns mycket att berätta, men vad som hittills har varit är att jag har blivit introducerad för idrottslärarna i de skolorna jag ska jobba på, på kommunen etc. Till min hjälp har provins koordinatorn Nkosana varit med och även ordförande för Sports commity här, Harry. ”Chauffören” Xolani (X=klick med tungan) körde oss från specific orientation och har sedan kört överallt de senaste dagarna, men i dag gick det lite för fort, R600 för 31 km för fort, i Sverige hade körkortet rykt. Tilläggas ska att det är en mycket bra väg, men det är med tanke på getterna och åsnorna som går där som det bara är 60km/h och Xolani är inte chaufför på riktigt, utan arbetar för SCORE South Africa.

Harry kommer även vara med mig i morgon och tar väldigt bra hand om mig. Nu har jag några veckor på mig att ”mingla” och lära känna stället och människorna.

Så stället, communityt har inte bara 600 invånare, snarare 6000… Husen ligger utspritt, ungefär som när jag körde lantbrevbäring och tomterna är relativt stora. Jag bor i en familj med ett stort hus som har kök, matsal, vardagsrum och tre sovrum, allt är stort men har inte samma standard som hos oss. Sedan i ett annat hus på gården bor mammas lillebror och där har man även ”disk-/tvättrum”. I ett hus ytterliggare har man en eldstad, ifall det är strömavbrott eller om man har grillfest. Också är det mitt hus, eller rum, ett stort runt rum med en stor säng och ett bord. Toaletten då ja, den är 20m bort från mig i hörnet av trädgården. Trädgården är stor, två hundar går fritt och lite höns, en tupp och kycklingar likaså, dock ska det finnas getter här, men de är väl ute på vift...

För så är det, överallt här om kring går getter, åsnor och kossor, vid sidan av vägarna, på vägarna och i dag sprang getterna in på fotbollsplanen under matchen! Matchen som jag i övrigt inte såg mycket av, jag hade nämligen 10-20 barn i knät och på axlarna. Det var mitt första riktiga möte med dem, på en av skolorna. Till en början var barnen väldigt blyga, men sakta men säkert kom det närmare och närmare… och fler och fler blev de, tänk vad spännande det kan vara att ta på mitt hår eller min vita hud. För många av dem var det första gången det såg en vit människa, det är facinerande. Trots att jag ”missade” matchen så var det en lyckad dag, upplevelsen var kanon, inte för att jag vill ha det så varje dag det kommande året, men det var ett naturligt sätt att börja lära känna barnen, och dem att veta vem jag är. De minsta vad runt 7 år och pratade några få ord engelska, de äldsta runt 14 år och kunde mer men pratade inte gärna engelska. Spännande var det, och en annan iakttagelse var den att när de minsta barnen var som mest ”på” så talade de äldre barnen, 14 åriga killar om för dem att de skulle låta sin mama vara. Fast de var lika intresserade själva av att känna på mig.

Så människorna här kan lite engelska men pratar ogärna, så jag har fullt sjå med att lära mig Sepedi, totalt olikt engelska, men det kommer, ge mig några veckor så ska jag kunna ha en basic konversation om vad jag gjort under dagen och liknande. I övrigt är alla väldigt vänliga säger att det ska bli ett nöje att ha mig här, så känner mig verkligen välkommen. När det gäller engelskan är Mama som alla andra, men hennes favorit ord som jag lärde mig först på sepedi är Hakuna Matata. När jag frågar om jag ska hjälpa till med disken, hämta vatten eller vad så är det alltid samma svar och så pekar hon på stolen åt mig eller tycker jag ska gå och vila…

Vad det gäller idrottsanläggningen här utanför så är den bygg i samarbete med SCORE, det är en cementerad handbollsplan med basket på ena tvären och netball på andra. Bredvid ligger en fotbollsplan, och för er som klagat över ”B-planen” på vallen, den är toppen i förhållande till denna planen. Det är den enda idrottsanläggningen i hela Blouberg, men bara i Buffelshock finns det ett 10 tal fotbollsplaner, plus att skolorna har sina ytor. Men mina eftermiddagar kommer ju då i första hand att spenderas här utanför, fotbollslaget tränar varje veckodag och har matcher på helgerna, det är bara killar och de är typ 15-16-17 år. På idrottsanläggningen är det väldigt blandade åldrar och aktiviteter, i dag spelade vi Netball, jag var med, ingen stjärna direkt, det var min andra gång och jag var med för att lära mig om reglerna. Netball är i alla fall den största kvinno-/tjej sporten i Sydafrika, så att tjejerna vann över killarna var kanske inte så oväntat.

Fortfarande finns det mycket att utforska här, och vad jag skrivit är bara en del av mitt nya liv, fortsättning följer, detta är spännande, vilket äventyr!


torsdag den 6 augusti 2009

Så ja, nu börjar det likna något här. I dag har jag besökt två skolor (igen), men nu blivit introducerad till eleverna och vi har bestämt vilken dag och vilka klasser jag förväntas ha ”sport” med. Väldigt diffust, men i dagsläget har de ingen idrott på schemat alls och att jag kommer är väldigt stort för dem, så mycket handlar om vad jag ska hjälpa dem med, vad jag ska lära osv… Jag försöker så gott det går att prata om vad vi tillsammans ska göra och hur vi kan lära av varandra. Men faktan är den att jag är vit och många här tror att jag kan mycket mer än de och ska komma med saker till dem.

Ett annat lite lustigt exempel i dag när jag presenterade mig i en klass så skulle magistern rita en karta (på svarta-tavlan med vit krita) för att visa vart ifrån jag kommer. Han ritade Afrika och ovanför en stor klump som skulle symbolisera Europa och Asien, problemet blev vara bra det att när han sedan skulle berätta vilket som var vilket så säger han fel. Jag var tvungen att rätta honom, och han skämdes väldigt mycket över sin okunskap…

Att träffa barnen i skolan på en rast var som dagen innan, denna gång hade jag kameran med, så när jag tog fram den och bad Harry fotografera tiodubblades antalet barn på några få sekunder.

Efter skolan och lite vila, eller som Mama säger relax så tog jag en cykeltur. Mitt första konstaterande var det att vägarna här är väldigt svårcyklade och tunga. Mitt andra är att det kommer att vara omöjligt för mig att cykla till Bochum (Helen Franz, skolan med barn och ungdomar med funktionshinder), det skulle ta mig över två timmar en väg, det får helt enkelt bli taxi. Och då ska jag säga det att taxi-systemet här inte är som i Sverige, mer likt buss. Man åker i mini-bussar som går när de är fulla och plockar upp efter vägen om man vinkar, lika så hojtar man till när det är dags att gå av. Tilläggas ska att när man tror att den är full, eller ser att max antalet tillåtna passagerare passerats så finns det alltid plats för några till. Men tillbaka till cyklingen, för det tredje alla (bokstavligen alla) hejade på mig och frågade hur det är, så är det här, inte bara för att jag är vit eller ny, man gör så, speciellt i Limpopo. Det fjärde är att i morgon blir det träningsvärk förmodligen, otränad som jag är och tre veckor på kurs säger ju säg själv efter tre timmars cykling.

På kvällen i dag var jag med på möte med Sports commity, några timmar efter utsatt tid startade vi och de föredrog att prata sepedi så förstod inte så mycket, men jag vet att jag kommer att ha mycket med dem att göra det kommande året. Dels för att de är dem som jobbar med sport i communityt och dels för att jag märkte att det finns en del att jobba på för dem… Ex. en organisation utan mål, to be countinued.

I helgen ska jag i alla fall lära mig mer, tror jag. Det är Work-shop med alla SCORE communities i Limpopo, alltså de fem som har volontärer nu samt de som man varit i tidigare, ryktet säger att det är runt femton som kommer att delta. Från Blouberg blir det jag, Harry och Olga, båda de är från Sports commity och man kommer i första hand att diskutera vad som är aktuellt på de olika platserna.

Redo...

Nu, äntligen, i morgon är den dag har jag väntat på länge, sedan den 16 mars. Det var då jag fick beskedet om att jag var en av de utvalda Idretts fredskorps som skulle till Afrika. Mycket information och saker som fixades innan det var dags för avresa, den 10 juli, dagen jag räknade ner till i nästan fyra månader. Så har jag nu genomgått (genomlidit?) både general- och specific orientation och ska nu vara redo att gå ut och arbeta som SCORE-volontär. För att summera dessa veckor hämtar jag lite från Lines blogg, ”I SCORE likar dei flipchart-paper og sticky-notes”, ”what did you feel, what did you see osv”.

Som jag skrivit tidigare har det varit mycket väntan, delas mellan det olika sessions, som har varit många (och många gånger ineffektiva). Men väntan har också varit inför att få veta vart jag ska bo det kommandet året, och nu är väntan till att komma dit större än någonsin, bara några timmar tills jag är där, beräknar vara framme 16-tiden i morgon, så förmodligen vid middagstid, 18 är vi nog där… men jag kan knappt bärga mig!

Vidare under dessa tre utbildningsveckor har vi bott på två olika ställen, fina och bra standard på. Som jag skrivit innan har innehållet varit lite blandat, de senaste dagarna har det dock varit mycket som varit mindre bra… Så att vi i går kväll bara kunde åka härifrån, Sandile körde oss, och oss vad då de fem norrmännen, holländskan, jag och Nkosana (vår provonckoordinator imponerar mer och mer), det var verkligen toppen, och att vi Europeer som umgåtts mest kunde ha lite avsked tillsammans!

Det som händer denna första vecka är att jag, tillsammans med min Provins koordinator Nkosana kommer att åka till Buffelshock där jag ska bo. Under de två första dagarna kommer han att visa mig runt, presentera mig för ”stakeholders” (= viktiga personer i communityt), besöka skolorna jag ska jobba på etc. Efter det kommer jag till på fredag själv utforska min nya värld, men på fredag är det samling igen, då med Team Limpopo för att under helgen möta representanter från alla communities i Limpopo där SCORE arbetar för att få information om läget i de olika, och för min del då speciellt i Buffelshock och Blouberg.

I lördags fick vi en så kallad Task discription, en beskrivning av uppgifterna vi kommer att ha. Dock spelar det ingen roll om jag skriver något om det här och nu för den gäller hela Limpopo och är väldigt generell. Jag själv har bra koll (?) på vad som väntas av mig, vad jag ska göra etc. och det kommer ni så småning om också att ha, fortsättning följer… Det är inte för att hålla er på sträckbänken, utan för att komma med mer konkret information istället. Men kort handlar det i början om att lära känna stället, finna ut vad som fungerar bra och vad som önskas jobbas mer med. Plus att jag har fått två veckor på mig av Nkosana att lära mig cykla (?), det är trots allt 21km till skolan med funktionshindrade som jag kommer att jobba på.

Den senaste veckan har vi varit lyckligt lottade och haft tillgång till trådlöst Internet, men vad som händer i veckan vet jag inte. Jag kommer förmodligen ha allt för mycket annat att göra… men håll utkik till höger, Microbloggen från Twitter, ska uppdatera vad som händer i kort!