Bildgalleri 3

Har lagt upp tre inlägg med bilder, se bildgalleri 1 först, sedan 2 och sedan 3. Kolla uppifrån och ner på vaje inlägg för att få det i kronologisk ordning :)

Min SCORE tröja, Sydafrikas flagga på ena ärmen och Sveriges på den andra.

Tofflorna jag vann.

Line (Norge) är lite förskräckt över frukosten i Pretoria.

Voortrekker monumentet (lite skev fotograf...)

En del av Freedom park.

Bildgalleri 2

Moira (Zimbabwe), Nomsa (Sydafrika) och Shylet (Zimbabwe) har det skönt i solen.

Chennet (Zambia) och Sverre (Norge) på bussen till Cape Town.

Ingången till Ubuntu festivalen i Cape Town på Nelson Mandelas födelsedag.

Menyn skriven på en karaff på Cafe Africia, bakom gömmer sig Leonie (Holland).

Bestigning av Paarl Mountian och utsikt över hela staden, med var Nanna (Danmark), Leonie (Holland) och Gunnhild (Norge).

Bildgalleri 1

Mormor, Lotta, Morfar, Jimmy, Mamma och Ingvar på Landvetter innan avresan.

Ankomst i Cape Town och inpackning i Mini-buss för vidare transport.

Pärlehönsen som bodde bredvid oss i Paarl.

Första måltiden i Paarl, mycket typisk Afrikansk?

Glada norrmänn som tar igen sig i solen på trappan utanför vårt "hem" i Paarl.

Blouberg - mitt nya hem

I dag kvar spänningen hög, många förväntningar och vår framtid som skulle få svar. African time höll på att göra mig galen, alltså det att allting var försenat i förhållande till schemat… Men jag lär mig, det kommer ju att vara min vardag så det är bara att gilla läget.

Vi var alla samlade och de började med Limpopo, de tog varje community för sig och vem som skulle vara där. Den fjärde av de fyra var jag. I Blouberg region/kommun kommer jag att bo. Då kunde jag andas ut, inte för att jag visste något om platsen alls, men jag visste att jag inte behövde sitta kvar på min stol och vänta spänt medan plats efter plats delades ut (27 stycken totalt). Geografiskt sett fanns det ju platser som var mer eller mindre önskvärda, jag hade inga speciella önskemål, fast ville helst inte tillbaka till Western Cape för att jobba där, kommer säkerligen att besöka Cape Town (Tabel Mountian och Robben Island är något jag verkligen vill se). Sedan sägs det ju att Limpop är den vackraste provinsen.

A = Blouberg

Men det var allt vi visste då, senare, efter middagen fick vi mer information om communityt och värdfamiljen. Blouberg är regionen/kommunen medan mitt community heter Buffelshock, utöver mig bor där 625 människor. Jag kommer att bo hos en mamma och hennes dotter, de har en liten butik i huset och ”min mammas” syskon bor där ibland. När man bor i värdfamilj tillhör det att man säger mamma, syster etc. till sina nya familjemedlemmar, det är inte för att jag byter ut min riktiga familj (aldrig i livet), utan det tillhör kulturen här. Mitt rum kommer att vara utanför huset, och ryktet säger att det har en stor säng (!). Vidare har vi ström, vatten i kran i trädgården och toaletten är en ”pit”, alltså inte spolbar. I trädgården finns det gott om frukt och djurvän som jag är kommer vi att ha hundar, kycklingar och getter.

Nu har jag fått en inblick i hur mitt liv kommer att se ut. Gällande mina arbetsuppgifter har vi inte pratat så mycket, utan mer kommer i morgon, samt när jag väl är på plats. Men jag kommer att jobba 1-2 dagar i veckan på en skola för funktionshindrade i Bochum, 21 km från Buffelshock och de andra dagarna på två olika primary school (5-10 år). Vidare finns det 10 etablerade fotbollsklubbar i Blouberg, man spelar även Netbal och börjat med Volleyboll. Netbal har jag bara testat en gång, men ser verkligen fram emot att lära mig denna sport, den uppfattningen jag fått hittills är att det är lite av ”kvinnors nationalsport” här. Sedan sägs det att de är intresserade av att lära sig spela handboll, så får väl ta fram mina skills från Idrottsskolans 4 gånger när jag var 9 år och se vad jag kan bidra med. Nä, men som sagts tidigare handlar det mycket om att facilitera, så det har ingen större betydelse i om jag är något proffs inom sporten i sig, mycket handlar om att utvecklas som personer i laget.

Vad som mer väntar får framtiden utvisa… avresa härifrån på måndag, men vet inte när jag kommer att anlända till mitt nya hem.

Apaorna

Här kommer några bilder till dig Alfred (och ni andra får också förståss kika). Inte jätte bra kvalitet, lite skuggor och så, men du ser iallafall mina grannar denna veckan. Om vi inte stänger fönster och dörrar smiter de in och tar våra saker. Fast dom är roliga att kika på ändå :)

Detta är ju bara början av min tid i Afrika, mer spännande väntar. Ska också lägga upp lite mer bilder i kväll :)

Paarl till YFC training camp

Skrevs i går eftermiddag, 28 juli

Efter att ha haft introduktion till Specific orientation sitter jag ute på en bänk och skriver. Måste bara meddela lite från bussresan vi varit med om. Det hele startade i går morse, 9.15 skulle vi vara klara för avresa från Paarl, det var jag (som alltid i god tid). Så ni kan ju bara tänka er hur otålig jag var de två timmarna vi väntade innan mini-bussarna kom och hämtade oss. Men vi hann fram till Cape Town, och Thandeka, SCORE-personen som skulle resa med oss köpte lunch till oss, BigMac som vi fick äta på bussen. Bussen skulle gå kl. 13, men först 14 lämnade vi Cape Town, och redan då började vi undra över när vi skulle vara framme…

Men timmarna gick, några omgångar Yatzy, film, bok och prat. Vid halv 6 var första stoppet, härligt att komma av och sträcka på sig lite, vi fick info om att det snart skulle bli ett till stopp för middag, men det dröjde till 21, denna gång fixade Thandeka Cheesbugare till oss. Efter det försökte sova, gick över förväntan, dock ett antal gånger som man vaknade under natten, för det var ju inte direkt några komfortabla säten eller stort utrymme vi hade. Och vid 2 tiden tyckte bussvärdinnan att det var dags att vakna, då slog hon på ljuset och pratade länge och väl i högtalarna. Att det tog lång tid hade och göra med att hon pratade så långsamt och repeterade allt minst 2 gånger.

Så fram på morgonkvisten, vid halv 7 vaknar jag till igen och har sovit färdigt. Kan då avnjuta morgontrafiken i Jo’burg. Spännande är att vi den tiden i Paarl var det bäcksvart ute, medan här hade solen gått upp. Så på Jo’burg station fick vi byta buss, vidare genom morgontrafiken, det 4 milen till Pretoria tog 2 timmar. Och väl framme där, x antal timmar senare än vad som var planerat visade det sig att de mini-bussarna som skulle ha hämtat oss hade tröttnat på att vänta. Men för att stilla hungern fixar Thandeka frukost, KFC kyckling, bröd och läsk.

Slutligen kommer en mini-buss, allt och alla fick inte plats, utan en extra bil fick kallas in, det hade jag kunnat ha talat om för länge sedan att skulle behövas. Så var vi på väg, fast ingen visste vart, vi försökte hitta på kartan, men chauffören körde på så vi litade på honom. Och visst fann han fram till YFC training center och resterande SCORE staffsom flugit hit tidigare. För information, detta ställe ligger några mil öster om Jo’burg, alltså har vi åkt tillbaka en bra bit, fattar inte ur logistiken går ihop här.

Väl framme var det lunch, tro det eller ej, men vi blev serverade Fish and chips, ingens mage är vad den borde efter ett dygns fast food… För att citera Ketil, ”det känns som om ”Super size me” (en film där en man ska leva på fast food under en månad för att se vad som händer med kroppen, ingen positiv syn, varken utanpå eller inuti).

Tilläggas ska att gladerligen har vi väntat och väntat utan att vetat vart vi varit på väg under det senaste dygnet, och efter ca 25 timmar på resande fot kommer jag att somna gott i kväll. För i morgon må jag vara utvilad, nu väntar en ytterliggare vecka full av aktiviteter. Nu återstår att se vad det blir till middag…

Viktiga hållpunkter:
– På torsdag kommer vi att få reda på vilket community vi ska bo i det kommande året.
– På måndag åker vi.

General Orientation slut

Skrevs i söndags kväll, 26 juli

Sista kvällen i Paarl, känns skönt. Har nu fått min SCORE t-shirt, vilket innebär att jag är en del av SCORE familjen. Fräckt. Många känslor som delades när vi hade avslutning förut, och kan väl bara konstatera att jag inte är så sentimental av mig (som mamma brukar säga), men har i alla fall haft det mycket bra tillsammans med alla dessa nya människor, och gamla (norrmännen och danskan)! Så visst blir det lite tråkigt att splittras upp, vi har ju levt i en trygg värld och väldigt nära varandra under dessa två veckor av General Orientation. Men jag är ju faktiskt här för något annat…

Vi har i dag haft final dinner, åt grillad fisk, någon sort som inte finns hemma (läs: ätits tidigare mig veterligen), var mycket god! Och eftersom vi bott i ett av Sydafrikas största vindistrikt och åt på en vingård så testades lokalt vin, dock har jag inget sinne för sådant där när det gäller att känna olika smaker och skillnader. Gott var det och hela middagen var en mycket trevlig tillställning. Måste även passa på att tacka Saco Studentråd, tänk vad mycket man lär sig där, nu fick jag verkligen användning av alla bordskicksregler som finns. Fast det är klart, det var många som inte var så noga med dem eller kanske inte haft så bra lärare som jag?

På middagen fick jag även pris, dock satt jag längst bak så hörde inte motiveringen eller att jag skulle gå upp förrän min bordsherre drog ut min stol… Priset blev ett par tofflor, perfekt eftersom jag inte tog med mig några utan hade tänkt köpa här. Anledningen var att jag vann tävlingen som pågått här i två veckor. Vi hade fått tre lappar, en där det stod en person, en med ett namn och en där det stod en plats eller ett tillfälle. Det hela gick ut på att man skulle ge personen saken där/när, och om personen tog emot den så var personen ute och jag fick dennes lappar och således försöka eliminera någon mer. Fem lyckades jag med och tävlingsmänniska som man är så är jag riktigt stolt :)

Ja, nu är de två veckorna med General Orientation slut. Skönt tycker jag. Under hela våren har jag räknat ner till den 10 juli, då skulle jag åka till Afrika för att jobba som volontär, att jag skulle vara på kurs var inte helt med i mina planer, mentalt. Så som Kjell-Kristian sa förut, det blev liksom lite paus i allt… Men nu är det en veckas Specific Orientation som väntar, i Pretoria, efter 18-20 timmar med buss dit, och sedane må jag ju vara så förberedd man bara kan för att komma ut till ”mitt” community, där jag faktiskt ska bo det kommande året. Spännande!

Vad har dessa två veckorna gett mig då? Jo, mycket. Även om jag kanske inte har samma starka känsla av att vara en stor familj som många andra har så är jag nu ändå en del av SCORE och det kommer verkligen att vara en ära att få vara en av dem som under det kommande året kommer att arbeta för SCORE. Jag kommer stolt att ha min tröja, med Sydafrikas flagga på ena ärmen och svenska på den andra. Men till vad jag lärt mig, självklart mycket om den afrikanska kulturen, även om den kommer att vara väldigt olika från ställe till så kan jag redan nu säga att det är stora skillnader från hemma. Dagarna har varit långa och fulla med ”sessions”, och var dag har jag snappat upp något eller några nya saker. Mycket repetition vissa dagar, fast det är alltid bra, och man har ju då fått känslan av att det här kan jag verkligen. Men visst har det även varit lite nya saker och en del praktiska tips så att jag kommer att klara min vardag ännu bättre.

Jag är fortfarande inte bekväm i att prata engelska, men det kommer (räknar jag med). Fast jag har en betligt förbättrad förståelse när folk pratar, men det är ju det där med att hitta orden själv. Inte heller kommer det naturligt att säga saker på engelska, som när jag lagt mig före Majipi, min rumskompis, och när hon kommer in så vaknar jag och börjar prata på svenska med henne. Hon fattar ingenting och bara skrattar åt mig.

En annan sak som hänt här, redan andra kvällen av General orentation som jag har glömt att berätta om. Vi skulle välja ”parlament”. Det var bokstavligen total kaos! Men tillslut fick vi en president och vice president som sedan valde fem ministrar. Och en besviken ”general” som sa att han en dag skulle ta över allt. Sagt och gjort, i dag var det presskonferens och han genomförde sin kup. Under det första valet var det en väldigt stor skillnad i engagemang mellan oss européer och afrikanerna, vi ville mest få det överstökat medan de var väldigt noga med att allt skulle vara demokratiskt till 100 %. En intressant lärdom om hur viktig politiken är för dem, även om det som vi resonerade vara bara en låssas grej för två veckor.

Mellan alla sessions har det blivit kortspelande, jag kan nu Crazy 8 (!), slösnackande, läsande mm… Och i går var det en helt fantastisk eftermiddag, vi var lediga och tillsammans med Gunhild, Nanna och Leonie var jag uppe på fjället här i Paarl Naturreservat. Sådant härligt liv och vacker miljö, sånt måste jag bara se mer av det kommande året.

Så, nu närmar sig klockan halv tolv, Majipi och jag säger nu good night för sista gången i Paarl. Tack och hej, i morgon fortsätter mitt äventyr, ett steg närmare den verklighet jag ska leva i det kommande året.

Training course + Cape Town

Ja, i sondags eftermiddag startade vi Training course, och vill avlsuta i eftemiddag. Det jag kan konstatera ar att mycket har jag redan gatt igenom, men repetion ar alltis bra. Det har ocksa varit intressant att fa feedback pa hur man ar som tranare, hos alla finns det alltid saker som kan forbattras!

I lordags gjrode vi aven ett besok i Cape Town. Eftersom vi inte hade jatte mycket tid sa strosade vi bara runt och var vid festivalen Ubunto, dar man firade Mandelas fodelsedag. Sedan blev det middag pa African Cafe, det var ett helt fantastiskt stalle och vi fick smaka pa alla typer afrikansk mat, sa gott, smakar allt i afrika sa bra kommer jag i alla fall inte ha nagra problem med att ata har. (och ja, maten pa Paarl ar ocksa mycket god). Efter middagen testade vi nattlivet dar, som vanligt ar jag ju ingen partyprinsessa, men hae mycket trevligt anda!

Blir bara ett litet kort inlagg denna gangen, inte sa mycket tid eller nytt att formedla. Livet flyter pa, och vi lever fortfarande i en trygg och skyddad varld tillsammans. Men om 1,5 vecka borjar aventyret pa ritkigt... :)

En annan dator...

Denna gangen fungerade det att lagga in vad jag skrivit, sa det ar bara att lasa :)

Att skriva kommer att vara en viktig del, som ny och ensam i ett samhälle där jag inte känner någon (nu). Lika så händer ju mycket saker som jag vill dela med mig av och berätta för er. Så eftersom jag inte vet tillgången till Internet samlar jag ihop lite och lägger upp vid tillfälle…

10 juli 12.10, Gardemoen
Sitter nu på Gardemoen i Oslo, väntar på avgång, om drygt 4 timmar. Tiden går långsammare än någonsin. Just nu vill jag bara komma i väg. Men tiden går inte fortare för att jag vill det. Klockan 14.30 är det samling för oss, så ett delmål att räkna ner till. Fast innan de kommer nog Lisabet (?).

Känns i alla fall som att när vi är samlade senare så kommer det vara många som är minst lika förväntningsfulla som mig – tänk alla oss så uppspelta tillsammans! Vi kommer att ha mycket att prata om på flygningen ner, är framme kl. 8 i morgon, och ska väl få sovit några timmar i natt. Men tänker på hemresan, tänk vad mycket mer vi har att prata om då… för så är de ju, oavsett hur det kommer att vara under vistelsen, bra och dåliga saker, så om ett år kommer jag hem med så många nya erfarenheter och lärdomar.

Givetvis är det ju inte bara mina resekompisar som jag har mycket att prata om med. Så många som de senaste dagarna sagt hej då till mig och sagt att vi ses om ett år. Glädjer mig till att få dela med mig om mina upplevelser!

En fundering från flygningen i morse, var tvungen att checka in mitt bagage som specialbagage, men väl framme här kom det på bandet med alla andra väskor. Turligt nog så var banden bredvid varandra så jag fick syn på min väska när jag stod och väntade på fel ställe.

11 juli 22.00, mitt rum i Paarl
Första dagen i Sydafrika är nu snart slut, har varit en mycket bra dag. Landade kl. 8.00 i morse, som beräknat. Flygningen gick bra, vi norska idrettsfredskorps satt rätt utspritt, men bakom mig satt Hilde och Björnar, så det blev lite prat med de, men satt bredvid en grinig tant, som tydligen är någon brittisk kändis (?). Vid 11 tiden när kollade hon surt på oss och sa, try to sleep, this isn’t a pub, it’s plan. Så i alla fall några timmars sömn, även om den inte var den bästa, så är rätt trött nu.

Väl framme gick det smidigt genom passkontrollen, hämta väskorna och vår SCORE-mottagare stod och väntade på oss. Vi är ju 18 idrettsfredskorps, också var det hon samt två chaufförer, plus all vår packning – allt detta rymdes i två minibussar. Packning i en och personer i den andra.

Även turen hit till Paarl gick fint och vi har fått rum, två och två eller tre och tre. Men min rumskompis kommer inte förrän i morgon. Vi har bara sängar här på rummet, gemensam toalett och dusch, och ja det finns varmvatten. Utanför finns en stor fotbollsplan, en rugbyplan och en pool, några testade den, vattnet var dock iskallt och kanske inte direkt medelhavsblått.

Första måltiden som serverades här kändes mycket afrikansk, eller inte, det var hamburgare och pommes, om det fortsätter så förstår jag varför tidigare idrettsfredskorps gått upp så mycket i vikt. Till middag blev det dock mer afrikanskt, ris och biffgryta, tydligen samma mat som syd-syd voluntärerna ätit i 2 veckor. Men det var gott, speciellt bananer i mjölk som serverades till.

I dag har det dock också varit lite telefon strul. På Expert i Stenungsund sa man att min telefon inte var låst, alltså skulle fungera med viket sim kort som helst och i vilket land som helst. Men så var de inte, det blev till att inköpa en ny telefon, billigast och enklaste blev det. Så skicka ett sms till mitt svenska nummer om du vill ha de afrikanska som jag ska ha det kommande året.

Annars har dagen mest inneburit att instalisera sig här och bli känd med de andra deltagarna. Har lärt mig lite afrikanska kortspel, Crazy 8 och I declare ware, eller lärt mig är nog inte riktigt rätt, för jag förstår fortfarande inte reglerna, men ingen norsk eller svensk kunde i alla fall vinna för då kom de på någon ny regel… Efter de roade vi oss så här på lördagskvällen med någon att komma på så många ord som möjligt som slutade på –tion eller –sion, typ orientation. Låter som om vi haft en konstig kväll, jo visst, lite annorlunda, men vi är trötta och har skrattat i mängder!

Känns lite konstigt att jag är i Sydafrika och jag ska gå och lägga mig, istället för att använda min nyinköpta pyjamas (shorts och linne) så tar jag på mig understället.

12 juli 11.15, mitt rum i Paarl
Natten var mycket bra, tänka sig att jag sov ända till klockan sju i morse, och dessutom låg och drog mig till kvart i åtta. Frukosten var faktiskt inte så ”konstigt” som jag väntat mig, även om den innehöll saker som vi inte brukar ha så ofta, som korvgryta och äggröra, men det fanns också bröd, flingor och mjölk.

Efter frukosten blev det en promenad till centrum för att köpa en adapter, så nu behöver jag inte tänka på att mitt batteri tar slut, utan kan skriva ännu mer… J Fast nu ska ja lägga mig och läsa lite i väntan på lunchen, alla här är rätt slitna och tar det lugnt fram till i eftermiddag då ”schemat” börjar.

15 juli 07.50, mitt rum i Paarl
Först ut av volontärerna att hålla i Fraction action vad jag och Steven. Fraction action ska pågå mellan 7.00 och 7.30, perfekt för mig, och ska vara lite små aktiviteter, som en kort träning. Detta pågår utomhus, även att det var regnigt, blött i gräset och kolsvart, men alla log ändå och hade trevligt.

Så vädret här ja, det är mycket kallare än vad det var i Sverige när jag åkte. Men framförallt inomhus, det är ingen isolering. Så alla går omkring med mycket kläder, till och med mössa och vantar! Och i natt sov jag i min sovsäck, under täckte och filt, då var jag riktigt varm och go när jag vaknade.

Annars har de två första dagarna flytet på fint, fast som jag lärde mig i Norge (okej, visste de innan också, men fick praktisera det där…) Ting Tar Tid. För exempel, från 9 olika länder med olika historia så skulle vi enas om personer till vårt ”parlament”, det var total kaos. Ingen ledare bestämde över oss, utan vi fick helt själva bestämma, det var spännande att se hur viktig politiken var för de afrikanska deltagarna, men vi från Skandinavien mest vill få de överstökat…

17 juli 8.00, mitt rum Paarl
I går gjorde vi vårt första commmunity besök. Spännande att se, men det var ett dåligt upplägg, enligt oss Européer, vi kände oss väldigt onaturliga genom att bara gå omkring och stirra. Hade det varit någon som kom till oss och gick och glodde in i husen utan att säga ord hade vi tycket det var väldig konstigt och inte accepterat de. Hoppas på bättring nästa gång, då vi faktiskt ska få prata med dem.

Vidare flyter dagarna på, inte så mycket nytt att rapportera egentligen. I förrgår kväll var vi på puben är, Namibiskt öl är inte så illa.

Det som händer näst är att i morgon ska vi till Cape Town, någon form av aktivitet och sedan middag där. Så fortsätter dagarna här i Paarl till måndagen den 27, då ger Team South Africa tig av till Pretoria (de andra åker också till sina respektive Specific orientations), 20 timmar i buss, ska bli spännande, det är en del av den afrikanska kulturen. Där är vi i 4-6 dagar innan vi blir utplacerade…

Forsta inlagget fran Sydafrika

Ar nu sjukt irriterad, hade skrivit en hel roman pa min dator, men kan inte kopiera in det till bloggen, sa far skicka det till mamma sa kan hon skicka en kopia av mina forsta dagar har. Kolla p[ kommentarer for att se hennes adress.

For er som inte vill lasa allt for mycket kan jag saga att jag har det mycket bra. Trots kylan sa ar det fint. Alltsa, det ar inte som den svenska kylan, speciellt inte pa natter och kvallar... Sover med understall, sovsack, tacke och filt. Annars har jag aven fatt manga nya kompisar, vi ar har samlade fran 9 olika lander. Engelskan tar sig, och svenskan ar nastan helt borta, for nar jag inte pratar engelska blir det mer och mer norska... Maten har ar mycket god och min nya favorit ar majsgrot med banan, battre an havregryndgrot vill jag lova!

Har ett nytt telenummer har, sa viss du skickar ett sms till mitt svenska nummer sa ska du far de nya nummret!

Vi ar snart halvvags igenom general orientation, mandagen den 27 vantar 20 timmar i buss till Pretoria och specific orientation. Darefter blir vi utplacerade, vilket jag ser fram emot mycket. Hittills ar man i en trygg varld tillsammans med alla andra volontarer och staff, sa ar mycket forvantansfull om vad som komma ska...

Sista kvällen

Ohh... nu är det många känslor. Jag är väldigt spänd och förväntansfull - jag ska ju åka ut på mitt livs största äventyr, och jag vet inte allt vad det kommer att innebära. Framtiden är så ovis, men fick iallafall schema i dag för de kommande två veckoran, då befinner vi oss på Paarl Manyano Centre, ca 1 timma utanför Kapstaden.

Visst kommer jag att sakna allt och alla här hemma, men kom ihåg att jag reser inte ifrån er, utan jag reser mot en ny utmaning och kommer snart tillbaka.

Svårt att sätta ord på allt nu, så nöjer mig med att bjuda på en bild från sista avskeds-middagen.

Väskan är packad, smyckena avtagna, biljetten utskriven, väckar klockan ställd, pengar växlade, datorn fixad, alla hejdå är sagda, batterier laddad, rummet städat, postsorteringsfack till mamma och Ingvar, sängen väntar - ja allt känns helt enkelt klart nu!

Vet ju inte hur internet-tillgången kommer att vara den kommande tiden, men håll utkik till höger på mina uppdateringar!

Intervju i St-tidningen

Tekniken

Jo, nu har jag lyckats få till det som jag vill. Eftersom jag nu inte vet hur jag kommer bo eller vilken tillgång jag har till Internet så har jag fixat och trixat lite, med hjälp av Ingvar.

Till höger ser man nu Microblogg från Twitter, alltså är det desamma uppdateringarna som jag gör där, och även kommer på Facebook. Kan sköta uppdateringar där från mobilen, så det är ju mer lättillgängligt för mig nu i början, så håll utkik där för att se hur jag har det innan jag installerat mig.

Under kan man även välja att Prenummerera på inlägg, man får helt enkelt ett mail när jag har skrivit på bloggen, eller rättade sagt inte dirket när jag skrivit utan någon gång runt midnatt.

Avskedsmiddag hos familjen Nilsson

Min syster önskar att jag lägger upp mycket bilder med lite text...

Mamma, Lotta och Ingvar på väg. Observera att Lottas hjälp har hon tagit av sig hjälmen och lagt den i mammas cykelkorg.

Familjen Nilsson + hunden Fricco (hur de nu stavas?)

Värdsvana som de är tror de sig veta vad jag kommer behöva; myggolja, myggnät, myggbetspickare, choklad och lakrits! Tackar och tror att det kommer till användning :)

Systrarna i soffan

Vad man gör så här 2 dagar före avresa...

Jo, för att stilla mig lite, eftersom jag är rätt uppspelt inför vad som komma ska, så försöker jag göra så mycket små saker som möjligt, städar på datorn, bakar, handlar, grejar i trädgården, löser korsord, försöker få tekniken att gå ihop, försöker hitta musik att ta med mig.

Har även varit och hjälp morfar på gymmet

Och hjälpt mormor att piska mattor (även att det är hon som piskar just på bilden)

Sedan är det bra att skriva av sig lite på bloggen för att få tiden att gå, känner mig redo att åka nu ju!

Nya läsare?

Med bara 3 dagar kvar till avresa så har jag skickat mail till alla på diverse maillistor jag har, och hoppas att flera hittar hit och följer mig.

För att inte upprepa mig i det jag skriver så tipsar jag några blogg-inlägg;
- Vad jag ska göra
- Om Sydafrika
- Förväntningar

Självklart vill jag gärna veta vad ni gör medan jag är i väg, så skicka gärna mail, skriv på facebook, kommentera eller dela med dig av din blogg.

I dagsläget vet jag inte hur stor min internet-tillgång kommer att vara, men jag vet att den är möjlig och jag ska se till att vara så aktiv jag kan med att dela med mig i form av text och bilder!

Vidare bör man hålla utkik i St-tidningen...

Förväntningar

Det är många och det är svårt att sätta ord på allt, men tycker Stine skrev väldigt bra, My feelings right now are hard to describe and put into words. People ask me if I am excited. Of course I am, but I am so much more than that too. What it is, I dont know. Something like a mix of scared, excited, butterflies in the stomach, confused, happy, and sad.

När vi var på utreise- og uttagningskursen fick vi skriva kort till oss själv att läsa om ett år, när vi kommer tillbaka. Där skrev jag lite om vad jag hoppades på att jag skulle ha upplevt. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt därifrån, men mycket nytt har kommit till och det som var då kan ha ändrats...

Jag vill inte säga att jag är nervös inför avresan, det känns så negativt lite som om att jag är orolig, utan jag vill mer kalla det att jag är förväntansfull (och ganska uppspelt). Frågan är bara vad det är jag förväntar mig i all ovishet som väntar?

Givetvis är jag medveten om att livet som volontär inte kommer att vara en dans på rosor, så är det aldrig i livet. Även om jag tror att de tuffa tiderna med hemlängtan och ensamhet kommer att vara kämpiga för stunden så lär man sig något av det ändå. Och i slutändan så hoppas jag att jag kommer att se tillbaka på tiden som Idrettens fredskorps som något positivt, att jag kommer att ha många minnen och vänner för livet, att jag utvecklas som människa och att jag får mycket ny kunskap.

I dagsläget är det svårt att säga mer konkreta saker som jag vill uppnå och uppleva, utan det är mer helhetsbilden. Men i allmänhet när jag gör saker gillar jag att lämna spår efter mig, på de sättet att jag kan hjälpa andra till att få det bättre och att man minns mig som något positivt. Inte genom att jag säger att det är rätt eller fel, utan mer att man tillsammans kommer fram till bästa lösningen och är en bidragande del i att aktiviteten (eller vad det nu är) är rolig. I mitt ansökningsbrev skrev jag om att jag hoppades få vara med att dela den glädjen och vänskapen som idrottande innebär, det står jag fast vid, delad glädje är dubbel glädje!

Som står till höger, ut ett sjukgymnastiskt perspektiv ser min tid som volontär i Sydafrika som en chans till att jobba med förebyggande hälsoarbete bland gräsrötterna. Vi vet att fysisk aktivitet är en av de viktigaste åtgärderna för att motverka en rad av dagens livsstils sjukdomar, som även finns i Sydafrika. Vi vet också att motivation är en mycket avgörande faktor, så att hitta inidvid anpassade och stimulerade aktiviteter för alla är en stor utmaning som jag hoppas på att få vara en del av.

Av erfarenhet från att ha varit personlig assistent och praktik inom habilitering har mitt intresse för funktionshindrade vuxit fram. Av de få jag hittills mött är en mycket bred och varierande grupp, men jag vill utöka mina kunskaper, och hoppas således att en del av mitt arbete i Sydafrika kommer att vara med barn- och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Sedan tidigare är jag inte speciellt berest, så att möta en ny kultur kommer för mig vara en stor grej. Maten är annorlunda, religionen har en mycket större betydelse, kollektivtrafiken är olik, familjerna är ofta större, HIV/AIDS är mycket vanligt mm - som ni ser så påverkas människorna och deras levnadsstill av andra faktorer än vår. Det kommer att vara mycket spännande att se hur saker och ting fungerar. Länder i Afrika är inte lika utvecklade och industrialiserade som här, men jag är helt övertygad om att det finns saker jag kommer att upptäcka som är användbara och nyttig kunskap för det Svenska samhället.

Slutligen vill jag säga det att jag åker inte för att jag vill ifrån Sverige och Stenungsund, utan detta är en utmaning. Jag gillar att utforska och testa nya saker, självklart ska jag leva i nuet när jag är där (även om jag är dålig på det) men det är också en investering i framtiden, kunnskaper, minnen och spår som kommer att påverka mig.

Kommentarer

Under varje inlägg finns en länk där man kan kommentera det jag skriver, det står ex. 0 kommentarer, eller en annan siffra innan om någon har kommenterat inlägget. Hitils har det inte varit så många kommenterare på det jag skriver, men räknar med att det blir fler när äventyret börjar på ritkigt.

Men till er som aldrig läst en blog och inte vet hur man ska göra så kommer här en liten beskrivning;
1. Tryck på länken
2. Skriv ett medelande / en kommentar i rutan under "Skicka en kommentar"
3. Efter "kommentera som" trycker man på pilen och väljer man förslagsvis namn/webadress, skriver då i sitt namn och sedan trycker på fortsätt
4. Där efter klickar man på skicka kommentar

Så, Morfar - dagens utmaning är att prova först och ringa sedan, lika så gäller om det är fler som inte får till det

Emergency plan

”Det är farligt i Afrika.” ”Tänk om det händer dig något.” ”Ska du verkligen vara helt ensam?” Några påstående som jag många gånger har fått höra, speciellt de senaste dagarna. Men man ska komma ihåg att jag inte är den första som åker som Idrettens fredskorps, och det finns en Emergency plan (= nöd-/beredskaps plan) och de som rest tidigare har klarat sig mycket bra.

Så tar lite Copy&Paste från delar av den, då den är på Engelska och alla kanske inte förstår så kan jag för det första säga att det finns god hjälp att få om något skulle hända och man kollar hela tiden att allt är bra med mig. I tillägg har jag Europeiske reiseforsikring, som i princip täcker allt utom extremsporter. Om man ändå vill få en ordagrant förståelse om vad som står nedan kan man alltid använda google-translate alternativt fråga någon som kan engelska.

During the posting period the volunteer will stay in a host family identified by SCORE. The host family receives financial support form SCORE and will be responsible for board and lodging. There will be a contact person in the community appointed by SCORE to look after the volunteer’s wellbeing on a daily basis both at home and at work. The contact person will be in regular contact with the volunteer. A team leader from SCORE will follow-up the volunteer with weekly phone calls and site visits once or twice each term, and will work closely with the contact person. The team leader reports to the National Programme Coordinator at the SCORE head office.

- Hosting organisations shall organise safe transport for volunteers when making official travels.
- If a volunteer is involved in an accident, the team leader and contact person should be informed as quickly as possible. The team leader then contacts NIF who establish contact with the travel insurance company in case financial, medical or/and logistical assistance is needed. Volunteers should know where to find the local hospital/ clinic in their placements.
- If the political situation changes in the volunteer’s working community/ area/ country and is affecting the safety situation, the volunteer shall be taken out immediately and be given a new community to work in.
- Volunteers must always inform the team leader when a burglary/ theft has happened. The Team leader shall assist the volunteer in reporting the incident to the police and make sure all formal procedures are being followed.
- Sexual violence and assault: If a volunteer is wounded or assaulted in any way SCORE and the team leader shall give the volunteer’s wellbeing the highest priority.
- If a volunteer - for any reason - dies during the posting period, SCORE shall follow-up the situation locally and inform NIF immediately. NIF will be responsible for informing and supporting the family in addition to the embassy, Fredskorpset (in Norway) and the travel insurance company. NIF shall together with the volunteer’s family coordinate the process of repatriation.
- Issues regarding the volunteer’s working situation will be handled by stakeholders in the community/ placement or the hosting organization. If disagreements are not resolved, sending partner shall be consulted.

Sjukvård: Sydafrika är ett av de länder som har den mest välutvecklade sjukvården, i alla städer finns välutrustade sjukhus, några med internationellt rykte, exempelvis så gjordes den första hjärttransplantationen just i Sydafrika.

Kriminalitet: Precis som i de flesta andra storstäder runt om i värden är stölder och rån vanligt. Sydafrikas historia har även satt sina spår och kriminaliteten fortsätter att vara hög. Så med tanke på att jag är vit, och många har uppfattningen att vita är rika och har pengar är man ju mer utsatt, så självklart lämnar jag mitt guldhalsband hemma.

Trafik: Antalet personer som dör och skadas i trafiken är mycket hög, många kör vårdslöst och även efter att ha druckit alkohol. Därav bör man vara försiktig i trafiken, både som fotgängare och förare, men det brukar jag ju vara.

Generellt sätt ska man även vara försiktig efter mörkrets inbrott (vilket man sällan är ute efter) och när man hanterar pengar eller värdesaker. Vet man vad som gäller är chansen större att allt går bra, och det känns som om jag har hyfsad koll!

Avskedsfirande

Nu ska de börjas tas farväl, eller rättade sagt, det har det redan gjorts.

I fredags var det grillning med Vic vid Källsnäs.

Och i går var det släkten på pappas sida. Med undantag för Tina och Alfred, som fick sitt hej då för några veckor sedan när jag var i Skåne, och för kusin-Daniel som var i väg på något "Cross-grejs".

Många erfarenheter från att ha varit personlig assistent

I dag gör jag min sista dag som personlig assistent (för denna gång, sa ju även så i höstas). Nu, efter två somrar och lite helgarbete ska ja sluta hos den lille killen, det har varit många härliga dagar och många minne som kommer att finnas kvar (det är bara ett jobb, men allt sätter sina spår), men även en arg och ilsk 10 åring jag har haft och göra med. Så, med risk för att detta inlägg blir långt så ska ja försöka ta med de viktigaste erfarenheterna jag tar med mig från min tid som personlig assisten.

När jag under termin 4 var ute på neuropraktiken var jag på Barn- och ungdomshabilteringen. Det första barnet jag träffade var en 9-årig kille, jag var med min handledare när hon försökte träna med honom, men han skrek konstant i 1 timma och jag frågade mig själv vad jag gett mig in på och hur jag skulle stå ut i 5 veckor. Men habiliteringen och praktiken var så mycket mer än så, och även den lilla killen. När min praktik var slut blev jag erbjuden att jobba som personlig assistent, just för honom. Eftersom jag inte hade erfarenhet från något annat än Posten (som i övrigt har varit en riktig favorit under mina somnar) blev jag oerhört glad, så var min sommar räddad, för man ska ju komma ihåg att det inte kryllar av roliga och önskvärda jobb.

Att vara personlig assistent åt ett barn är mycket speciellt, som assistent är man brukarens förlängda arm i hans eller hennes vilja, men samtidigt är föräldrarna min arbetsledare och vill ju uppfostra sitt barn precis som alla andra. Så, jag har verkligen lärt mig att barnuppfostran är hot, mutor och lögner, för vad skulle busschauffören säga om man inte har ätit upp sin mat när man ska åka till stan, det går väl inte?

Vidare finns de ju de situationer där han inte får sin vilja igenom, då ska jag som assistent ju vara glad och honom till lags. Han är skrikarg (som Elsa brukar bli i Kråke-böckerna) och själv känner man sig så frustrerad att man helst bara skulle vilja ge upp jobbet, dock är det bara att bita sig i tungan och försöka komma på någon tokig idé, men det behövs ofta många olika och hjärnan går på högvarv för att hitta något som lockar till skratt igen. När jag var i Trondheim i våras frågade min handlare mig hur jag kunde ha sånt tålamod, vad då tålamod? Det har väl aldrig jag haft tänkte jag. Men med lite mer eftertanke så finns det bara en person att tacka för vad jag lärt mig om att vara envis och att ha tålamod, den lilla killen.

Visst att det har varit många skriarga stunder, men det är hans sätt att som vilket annat barn som helst göra sin röst hörd och protestera som vilken annan ungdom som helst. Det är ytterliggaren en annan sak som jag lärt mig, när man inte har något eget verbalt tal så hittar man andra sätta att kommunicera, inte bara skrik, utan bilder och tecken. Det har varit helt fantastiskt spännande att se hur han uppfinner tecken när hans bilder i komminikationskartan inte räcker till, riktigt smart!

Många människor som inte har varit i kontakt med funktionshindrade tycker ofta synd om dem, jo visst, jag har full förståelse, och kan även tycka synd om dem och deras familjer för att de inte kan uppleva allt som jag själv fått göra och ska. Men deras värld är helt annorlunda och det lilla betyder så mycket, samt att de får helt andra upplevelser som jag aldrig kommer att få vara med om. Jag har många gånger berättat om hur kul man kan ha när man ska ta på sig sina skor, när tok-assistenten sätter på sin sko på den lilla killen på första foten och ser hur exalterad han är och håller på att spricka, men gladeligen fortsätter jag med nästa sko likadant, då brister det, och vi kan sitta i 5 minuter tillsammans och skratta åt en i mångas ögon så simpel sak.

Förra sommaren och nu går den lilla killen på KP, inte kontrakturprofylax som jag först trodde, utan träning enligt Konduktiv pedagogik, vilket kommer från Ungern och Petö-instituet, jag ska inte tala om mina åsikter för mycket när det gäller KP, utan nöjer mig med att säga att det är ett bra komplement till sjukgymnastik. Träningen leds av en konduktor, inte en konduktör, men lite luddigt sagt är det en blandning av sjukgymnast, förskolelärare, arbetsterapeut och logoped (min uppfattning). Men under de totalt 8 veckorna har jag lärt mig mycket mer än på sjukgymnastutbildningen när det gäller motorisk utveckling, utvecklat mina handlag med barn, fått en stor övningsbank och ett större kunnande kring hur man kan ha uppgifter som träning.

Till mitt jobb som sjukgymnast har jag även lärt mig hur det är att vara på ”andra sidan av brukaren”, alltså i familjen. Där tror jag många inom habiliteringen kan bli mycket bättre, för det är inte nog med att sjukgymnasten har träningsprogrammet som ska göras, lika så har de andra yrkesgrupperna önskemål om vad som behövs förbättras och hur. Men precis som för alla andra är tiden begränsad och det är ofta ett stort puzzel i hur vardagen ska gå ihop med träning, läkarbesök och att bara få vara den man är.

Eftersom denna blog är tillför min tid som idretts fredskorps så vill jag bara påpeka de att alla de erfarenheter jag fått av att vara personlig assistent är sånt jag kommer att ta med mig. Och då en av mina förhoppningar med tiden i Sydafrika är att se hur det är att leva med funktionshinder där samt att möta barn och ungdomar med funktionshinder, så jag hoppas och tror att det är mycket jag praktiskt kommer att kunna ha användning av.

Slutligen, allt jag lärt mig av att vara personlig assisten är ju även sådan som man alltid kommer att ha nytta av i mötet med nya människor och utmaningar – Sydafrika här kommer jag!