Förväntningar

Det är många och det är svårt att sätta ord på allt, men tycker Stine skrev väldigt bra, My feelings right now are hard to describe and put into words. People ask me if I am excited. Of course I am, but I am so much more than that too. What it is, I dont know. Something like a mix of scared, excited, butterflies in the stomach, confused, happy, and sad.

När vi var på utreise- og uttagningskursen fick vi skriva kort till oss själv att läsa om ett år, när vi kommer tillbaka. Där skrev jag lite om vad jag hoppades på att jag skulle ha upplevt. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt därifrån, men mycket nytt har kommit till och det som var då kan ha ändrats...

Jag vill inte säga att jag är nervös inför avresan, det känns så negativt lite som om att jag är orolig, utan jag vill mer kalla det att jag är förväntansfull (och ganska uppspelt). Frågan är bara vad det är jag förväntar mig i all ovishet som väntar?

Givetvis är jag medveten om att livet som volontär inte kommer att vara en dans på rosor, så är det aldrig i livet. Även om jag tror att de tuffa tiderna med hemlängtan och ensamhet kommer att vara kämpiga för stunden så lär man sig något av det ändå. Och i slutändan så hoppas jag att jag kommer att se tillbaka på tiden som Idrettens fredskorps som något positivt, att jag kommer att ha många minnen och vänner för livet, att jag utvecklas som människa och att jag får mycket ny kunskap.

I dagsläget är det svårt att säga mer konkreta saker som jag vill uppnå och uppleva, utan det är mer helhetsbilden. Men i allmänhet när jag gör saker gillar jag att lämna spår efter mig, på de sättet att jag kan hjälpa andra till att få det bättre och att man minns mig som något positivt. Inte genom att jag säger att det är rätt eller fel, utan mer att man tillsammans kommer fram till bästa lösningen och är en bidragande del i att aktiviteten (eller vad det nu är) är rolig. I mitt ansökningsbrev skrev jag om att jag hoppades få vara med att dela den glädjen och vänskapen som idrottande innebär, det står jag fast vid, delad glädje är dubbel glädje!

Som står till höger, ut ett sjukgymnastiskt perspektiv ser min tid som volontär i Sydafrika som en chans till att jobba med förebyggande hälsoarbete bland gräsrötterna. Vi vet att fysisk aktivitet är en av de viktigaste åtgärderna för att motverka en rad av dagens livsstils sjukdomar, som även finns i Sydafrika. Vi vet också att motivation är en mycket avgörande faktor, så att hitta inidvid anpassade och stimulerade aktiviteter för alla är en stor utmaning som jag hoppas på att få vara en del av.

Av erfarenhet från att ha varit personlig assistent och praktik inom habilitering har mitt intresse för funktionshindrade vuxit fram. Av de få jag hittills mött är en mycket bred och varierande grupp, men jag vill utöka mina kunskaper, och hoppas således att en del av mitt arbete i Sydafrika kommer att vara med barn- och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Sedan tidigare är jag inte speciellt berest, så att möta en ny kultur kommer för mig vara en stor grej. Maten är annorlunda, religionen har en mycket större betydelse, kollektivtrafiken är olik, familjerna är ofta större, HIV/AIDS är mycket vanligt mm - som ni ser så påverkas människorna och deras levnadsstill av andra faktorer än vår. Det kommer att vara mycket spännande att se hur saker och ting fungerar. Länder i Afrika är inte lika utvecklade och industrialiserade som här, men jag är helt övertygad om att det finns saker jag kommer att upptäcka som är användbara och nyttig kunskap för det Svenska samhället.

Slutligen vill jag säga det att jag åker inte för att jag vill ifrån Sverige och Stenungsund, utan detta är en utmaning. Jag gillar att utforska och testa nya saker, självklart ska jag leva i nuet när jag är där (även om jag är dålig på det) men det är också en investering i framtiden, kunnskaper, minnen och spår som kommer att påverka mig.