Många erfarenheter från att ha varit personlig assistent

I dag gör jag min sista dag som personlig assistent (för denna gång, sa ju även så i höstas). Nu, efter två somrar och lite helgarbete ska ja sluta hos den lille killen, det har varit många härliga dagar och många minne som kommer att finnas kvar (det är bara ett jobb, men allt sätter sina spår), men även en arg och ilsk 10 åring jag har haft och göra med. Så, med risk för att detta inlägg blir långt så ska ja försöka ta med de viktigaste erfarenheterna jag tar med mig från min tid som personlig assisten.

När jag under termin 4 var ute på neuropraktiken var jag på Barn- och ungdomshabilteringen. Det första barnet jag träffade var en 9-årig kille, jag var med min handledare när hon försökte träna med honom, men han skrek konstant i 1 timma och jag frågade mig själv vad jag gett mig in på och hur jag skulle stå ut i 5 veckor. Men habiliteringen och praktiken var så mycket mer än så, och även den lilla killen. När min praktik var slut blev jag erbjuden att jobba som personlig assistent, just för honom. Eftersom jag inte hade erfarenhet från något annat än Posten (som i övrigt har varit en riktig favorit under mina somnar) blev jag oerhört glad, så var min sommar räddad, för man ska ju komma ihåg att det inte kryllar av roliga och önskvärda jobb.

Att vara personlig assistent åt ett barn är mycket speciellt, som assistent är man brukarens förlängda arm i hans eller hennes vilja, men samtidigt är föräldrarna min arbetsledare och vill ju uppfostra sitt barn precis som alla andra. Så, jag har verkligen lärt mig att barnuppfostran är hot, mutor och lögner, för vad skulle busschauffören säga om man inte har ätit upp sin mat när man ska åka till stan, det går väl inte?

Vidare finns de ju de situationer där han inte får sin vilja igenom, då ska jag som assistent ju vara glad och honom till lags. Han är skrikarg (som Elsa brukar bli i Kråke-böckerna) och själv känner man sig så frustrerad att man helst bara skulle vilja ge upp jobbet, dock är det bara att bita sig i tungan och försöka komma på någon tokig idé, men det behövs ofta många olika och hjärnan går på högvarv för att hitta något som lockar till skratt igen. När jag var i Trondheim i våras frågade min handlare mig hur jag kunde ha sånt tålamod, vad då tålamod? Det har väl aldrig jag haft tänkte jag. Men med lite mer eftertanke så finns det bara en person att tacka för vad jag lärt mig om att vara envis och att ha tålamod, den lilla killen.

Visst att det har varit många skriarga stunder, men det är hans sätt att som vilket annat barn som helst göra sin röst hörd och protestera som vilken annan ungdom som helst. Det är ytterliggaren en annan sak som jag lärt mig, när man inte har något eget verbalt tal så hittar man andra sätta att kommunicera, inte bara skrik, utan bilder och tecken. Det har varit helt fantastiskt spännande att se hur han uppfinner tecken när hans bilder i komminikationskartan inte räcker till, riktigt smart!

Många människor som inte har varit i kontakt med funktionshindrade tycker ofta synd om dem, jo visst, jag har full förståelse, och kan även tycka synd om dem och deras familjer för att de inte kan uppleva allt som jag själv fått göra och ska. Men deras värld är helt annorlunda och det lilla betyder så mycket, samt att de får helt andra upplevelser som jag aldrig kommer att få vara med om. Jag har många gånger berättat om hur kul man kan ha när man ska ta på sig sina skor, när tok-assistenten sätter på sin sko på den lilla killen på första foten och ser hur exalterad han är och håller på att spricka, men gladeligen fortsätter jag med nästa sko likadant, då brister det, och vi kan sitta i 5 minuter tillsammans och skratta åt en i mångas ögon så simpel sak.

Förra sommaren och nu går den lilla killen på KP, inte kontrakturprofylax som jag först trodde, utan träning enligt Konduktiv pedagogik, vilket kommer från Ungern och Petö-instituet, jag ska inte tala om mina åsikter för mycket när det gäller KP, utan nöjer mig med att säga att det är ett bra komplement till sjukgymnastik. Träningen leds av en konduktor, inte en konduktör, men lite luddigt sagt är det en blandning av sjukgymnast, förskolelärare, arbetsterapeut och logoped (min uppfattning). Men under de totalt 8 veckorna har jag lärt mig mycket mer än på sjukgymnastutbildningen när det gäller motorisk utveckling, utvecklat mina handlag med barn, fått en stor övningsbank och ett större kunnande kring hur man kan ha uppgifter som träning.

Till mitt jobb som sjukgymnast har jag även lärt mig hur det är att vara på ”andra sidan av brukaren”, alltså i familjen. Där tror jag många inom habiliteringen kan bli mycket bättre, för det är inte nog med att sjukgymnasten har träningsprogrammet som ska göras, lika så har de andra yrkesgrupperna önskemål om vad som behövs förbättras och hur. Men precis som för alla andra är tiden begränsad och det är ofta ett stort puzzel i hur vardagen ska gå ihop med träning, läkarbesök och att bara få vara den man är.

Eftersom denna blog är tillför min tid som idretts fredskorps så vill jag bara påpeka de att alla de erfarenheter jag fått av att vara personlig assistent är sånt jag kommer att ta med mig. Och då en av mina förhoppningar med tiden i Sydafrika är att se hur det är att leva med funktionshinder där samt att möta barn och ungdomar med funktionshinder, så jag hoppas och tror att det är mycket jag praktiskt kommer att kunna ha användning av.

Slutligen, allt jag lärt mig av att vara personlig assisten är ju även sådan som man alltid kommer att ha nytta av i mötet med nya människor och utmaningar – Sydafrika här kommer jag!