Posering på fotbollsträningen
Så här förvaras matchkläderna
Maleboho High School
Trumspelning
Glda barn på Makgothlo efter Mid-term tournamentBuffelshoek i bilder 2
Posering på fotbollsträningenSå här förvaras matchkläderna Maleboho High School TrumspelningGlda barn på Makgothlo efter Mid-term tournamentBuffelshoek i bilder 1
Middag vid elden en kall dag
Volleyboll på facilityn
Sett från huset, kossorna, fotbollsplanen och facilityn
Träning 
Fotbollsmatch Sydafrika i bilder
Besök hos Line 
Hartsbeeport damm i bakgrunden
Line, jag och Leonie i Sterkfonteins caves
Bilkörning över Nelson Mandela bridge i Jo'burg
Livet i Kliptown (Soweto)En välfungerande kollektivtrafik?
Var i ST-tidningen i dag, så även här kommer mina tankar om kollektivtrafiken...
Här i Blouberg åker man taxi när man ska någon stans, om man inte har bil eller åsnor, fast det är inte den sortens taxi som vi är vana vid. Det är minibussar och kan jämföras med de bussar som vi tar när vi ska åka kollektivt.
Men det finns många skillnader till den kollektivtrafik vi är vana vid. För det första så går taxin när den är full från Bochum, centrum här. Att den är full innebär inte att den ser ut att vara det, utan antalet människor. Så när jag tycker att det är dags att åka går det alltid in några till. De flesta taxibilarna tar 15 stycken, hur mycket man har handlat eller om man har tre resväskor med sig spelar ingen roll. Det är även så att barn under 3 år åker gratis och räknas således inte in i antalet. Så att man får en liten knodd eller ett nät apelsiner i knät är inget konstigt. Tilläggas ska också att en del människor är stora här och taxibilarna är inte så stora, så att man sitter trångt är ett faktum. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!
När jag då åker till Bochum så är det lite annorlunda, jag bor nästan i början av en tur. Det finns ingen tidtabell utan de kör ungefär var 10-20 minut beroende på tidpunkten på dagen. Så när jag ska åka går jag ut till vägen och väntar, alltså inte till någon hållplats. När taxin kommer så vinkar jag och han stannar. Det är även så att eftersom man inte vet när den kommer så kan man ibland springa när man ser en taxibil och även då stannar han så snällt. Vad som sedan händer på vägen till Bochum är att man stannar si så där var 100m för att släppa av eller plocka upp folk, så att ta sig de 20km tar en timma om man har tur, ibland längre tid. Ni ska komma ihåg att jag bor ute på landet, i ett så kallat rural område. Man håller på att bygga asfaltväg, men än så länge är det grusväg som gäller fram till sista 5 minuterarna.
Hur betalningen fungerar är också en spännande historia. Ibland tar de betalt innan avgång, ibland betalar man när man går av och ibland under resan. Betalar man under resan så innebär det att pengar skickas fram och tillbaka, kors och tvärs i taxibilen. Så samtidigt som chauffören kör letar han rätt på växeln till alla. Konstigt nog så burkar det aldrig bli några problem.
Men det som fascinerat mig mest är ändå när taxichaufförerna har match. De spelar i en fotbollsliga med poliserna, lärarna osv. När det är matchdags parkerar de bilarna, inte bara de 11 som ska spela utan även resten, för de andra vill ju vara där och heja på. Så vill man åka någonstans då får man hitta ett annat färdmedel, hela kollektivtrafiken stannar alltså för fotbollen.
Mer observationer när det gäller taxibilarna här är att det inte är alltid dörren fungerar, så då måste chauffören gå ut och runt för att öppna. Trafikreglerna följs inte så noga och man kör på vilken sida av vägen man vill trots att det är vänstertrafik här. Ljudnivån i taxin är mycket hög då chauffören gärna lyssnar på musik som i sin tur försöks överröstas av resenärerna för att prata.
Det här är då som det fungerar här jag bor, i Blouberg. För det fungerar faktiskt, det är ju inte någon som klagar i alla fall. Men det är skillnader från plats till plats i Sydafrika. Exempelvis så kunde vi tre vita tjejer inte ta den typen av taxi i Pretoria, det är bara för de svarta och kan ju vara mycket farligt för oss. Så på vissa ställen i landet finns det fortfarande apartheid, och snällt och fint fick vi ringa en ”vanlig taxi” på samma sätt som vi gör i Sverige.
Tänk er själva att tättingen inte skulle köra förrän den är full från torget eller att alla spårvagnarna i Göteborg parkerar på avenyn för att chaufförerna ska ha match på Heden!
Här i Blouberg åker man taxi när man ska någon stans, om man inte har bil eller åsnor, fast det är inte den sortens taxi som vi är vana vid. Det är minibussar och kan jämföras med de bussar som vi tar när vi ska åka kollektivt.
Men det finns många skillnader till den kollektivtrafik vi är vana vid. För det första så går taxin när den är full från Bochum, centrum här. Att den är full innebär inte att den ser ut att vara det, utan antalet människor. Så när jag tycker att det är dags att åka går det alltid in några till. De flesta taxibilarna tar 15 stycken, hur mycket man har handlat eller om man har tre resväskor med sig spelar ingen roll. Det är även så att barn under 3 år åker gratis och räknas således inte in i antalet. Så att man får en liten knodd eller ett nät apelsiner i knät är inget konstigt. Tilläggas ska också att en del människor är stora här och taxibilarna är inte så stora, så att man sitter trångt är ett faktum. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!
När jag då åker till Bochum så är det lite annorlunda, jag bor nästan i början av en tur. Det finns ingen tidtabell utan de kör ungefär var 10-20 minut beroende på tidpunkten på dagen. Så när jag ska åka går jag ut till vägen och väntar, alltså inte till någon hållplats. När taxin kommer så vinkar jag och han stannar. Det är även så att eftersom man inte vet när den kommer så kan man ibland springa när man ser en taxibil och även då stannar han så snällt. Vad som sedan händer på vägen till Bochum är att man stannar si så där var 100m för att släppa av eller plocka upp folk, så att ta sig de 20km tar en timma om man har tur, ibland längre tid. Ni ska komma ihåg att jag bor ute på landet, i ett så kallat rural område. Man håller på att bygga asfaltväg, men än så länge är det grusväg som gäller fram till sista 5 minuterarna.
Hur betalningen fungerar är också en spännande historia. Ibland tar de betalt innan avgång, ibland betalar man när man går av och ibland under resan. Betalar man under resan så innebär det att pengar skickas fram och tillbaka, kors och tvärs i taxibilen. Så samtidigt som chauffören kör letar han rätt på växeln till alla. Konstigt nog så burkar det aldrig bli några problem.
Men det som fascinerat mig mest är ändå när taxichaufförerna har match. De spelar i en fotbollsliga med poliserna, lärarna osv. När det är matchdags parkerar de bilarna, inte bara de 11 som ska spela utan även resten, för de andra vill ju vara där och heja på. Så vill man åka någonstans då får man hitta ett annat färdmedel, hela kollektivtrafiken stannar alltså för fotbollen.
Mer observationer när det gäller taxibilarna här är att det inte är alltid dörren fungerar, så då måste chauffören gå ut och runt för att öppna. Trafikreglerna följs inte så noga och man kör på vilken sida av vägen man vill trots att det är vänstertrafik här. Ljudnivån i taxin är mycket hög då chauffören gärna lyssnar på musik som i sin tur försöks överröstas av resenärerna för att prata.
Det här är då som det fungerar här jag bor, i Blouberg. För det fungerar faktiskt, det är ju inte någon som klagar i alla fall. Men det är skillnader från plats till plats i Sydafrika. Exempelvis så kunde vi tre vita tjejer inte ta den typen av taxi i Pretoria, det är bara för de svarta och kan ju vara mycket farligt för oss. Så på vissa ställen i landet finns det fortfarande apartheid, och snällt och fint fick vi ringa en ”vanlig taxi” på samma sätt som vi gör i Sverige.
Tänk er själva att tättingen inte skulle köra förrän den är full från torget eller att alla spårvagnarna i Göteborg parkerar på avenyn för att chaufförerna ska ha match på Heden!
5 nätter och 4 olika sovplatser...
...och vart jag ska sova i natt vet jag fortfarande inte. Men oroa er inte, det ordnar sig. Förhoppningsvis får jag besked på frukosten om jag flyger hemåt i dag eller i morgon.
Workshopen i helgen som gick handlande om Fair Play, Culture and Diversity. Det var mycket intressant, nu fick man så mycket ord på alla ”konstigheter” som föregår i communityt. Och när jag sa något, även om vi pratat om Sverige och hur vi lever så var det flera gånger som de kollade på mig som om jag var från Mars. Så förmodligen fick de en tankeställare om hur det är för mig att vara totalt annorlunda från dem (?)
På kvällen bar det av till Bochum för mig, sov hos Uncle Elias och på söndag morgon gav vi oss, hela deras familj och jag. De skulle till Polokwane och handla julkläder till pojkarna, och jag blev då avsläppt lagom i tid för min buss. Tilläggas ska att när radio slås på i bilen så är det Joyride med Roxett som spelas. Bussturen gick smidigt till Johannesburg och där blev det byte för nästa buss, som skulle bli min nästa sovplats.
Måndag morgon och efter en mycket vacker tur genom bergen når vi Outdshoorn och en väntande Line. Vi åkte till hennes community, Dysseldorp, ett färgat township, i jämförelse med mitt svarta rural område. När vi åker på stora vägen utanför kan vi mitt i den gröna naturen se tydliga gränser vart de lilla communityt Dysseldorp ligger, till skillnad från hos mig då ingen vet vart Buffelshoek börjar eller slutar. Att det är ett litet ställe till ytan är dock inte det samma som att de är få människor, husen ligger tätt och har en befolkning på mellan 15000 och 20000. Vidare så är det ett ställe som är långt före buffelshoek i utvecklingen, exempelvis så är nästan alla gator asfalterade och man har gatlampor. Skolorna är stora färgglada tvåvånningshus med så mycket utrustning, undervisningsmaterial och pynt att det är nästan i Sverige. De hade stor dator sal för eleverna och de administrerade personalen, som i övrigt inte finns i Buffelshoek använde datorer flitigt i arbetet. Dock ska det sägas att även om barnen hade skoluniformer så var de då inte klädda i dem utan de använda mestadels sina vardagskläder…
Gällande sporten i communityt så var det även där en stor skillnad, även om Line sliter med att få till arbetet och strukturerna i Dazys Active Sports Club (tror jag namnet var) så funkar det på ett helt annat sätt. Det finns flera olika sporter att utöva, alltså inte bara fotboll och netball, även rugby, cricket etc. Man är mer välorganiserad, vilket resulterade i att de faktiskt var i finalspelet av Cup of Heroes. Fast att kopiera deras sätt att göra är helt omöjligt, de är så olika förutsättningar. Som nämndes ovan är det en liten area som människorna bor på, och de har inte samma problem som i Buffelshoek att allt folk flyttar därifrån efter High School, utan folket stannar i sitt community så det var fler äldre folk med erfarenhet som är viktiga att ha med i arbetet.
Vidare så spelade kyrkan en mycket stor roll i communityt, man hade hela 10 stycken! Och alla går i krykan där, inte den samma som hos mig utan det var mest Lutherska och någon Romers-katolsk. Men som jag skrev på Twitter/Facebook så på måndagskvällen var vi på modelltävling, i kyrkan! Det var 6-7 tjejer och killar som klädde upp sig och gick modell, i vardagskläder och i aftonklänning inför en jury som ett sätt att dra in pengar. Skulle då allt sett ut om vi gjorde i Buffelhoek… Enligt Line så var det något som hörde till den färgade kulturen, mycket ska tas efter från USA.
Natten mellan tisdag och onsdag sovs hos Line, och på tisdags kvällen tog vi flyget till Cape Town för att få nästa natt på ett fin fint hotell granne med Table Mountian, och även i natt sov jag här.
Vad som händer här är en historia som kommer mer rapport om senare, nu är det då dags att se om man kan få någon info om sin hemresa och nästa natt..
Workshopen i helgen som gick handlande om Fair Play, Culture and Diversity. Det var mycket intressant, nu fick man så mycket ord på alla ”konstigheter” som föregår i communityt. Och när jag sa något, även om vi pratat om Sverige och hur vi lever så var det flera gånger som de kollade på mig som om jag var från Mars. Så förmodligen fick de en tankeställare om hur det är för mig att vara totalt annorlunda från dem (?)
På kvällen bar det av till Bochum för mig, sov hos Uncle Elias och på söndag morgon gav vi oss, hela deras familj och jag. De skulle till Polokwane och handla julkläder till pojkarna, och jag blev då avsläppt lagom i tid för min buss. Tilläggas ska att när radio slås på i bilen så är det Joyride med Roxett som spelas. Bussturen gick smidigt till Johannesburg och där blev det byte för nästa buss, som skulle bli min nästa sovplats.
Måndag morgon och efter en mycket vacker tur genom bergen når vi Outdshoorn och en väntande Line. Vi åkte till hennes community, Dysseldorp, ett färgat township, i jämförelse med mitt svarta rural område. När vi åker på stora vägen utanför kan vi mitt i den gröna naturen se tydliga gränser vart de lilla communityt Dysseldorp ligger, till skillnad från hos mig då ingen vet vart Buffelshoek börjar eller slutar. Att det är ett litet ställe till ytan är dock inte det samma som att de är få människor, husen ligger tätt och har en befolkning på mellan 15000 och 20000. Vidare så är det ett ställe som är långt före buffelshoek i utvecklingen, exempelvis så är nästan alla gator asfalterade och man har gatlampor. Skolorna är stora färgglada tvåvånningshus med så mycket utrustning, undervisningsmaterial och pynt att det är nästan i Sverige. De hade stor dator sal för eleverna och de administrerade personalen, som i övrigt inte finns i Buffelshoek använde datorer flitigt i arbetet. Dock ska det sägas att även om barnen hade skoluniformer så var de då inte klädda i dem utan de använda mestadels sina vardagskläder…
Gällande sporten i communityt så var det även där en stor skillnad, även om Line sliter med att få till arbetet och strukturerna i Dazys Active Sports Club (tror jag namnet var) så funkar det på ett helt annat sätt. Det finns flera olika sporter att utöva, alltså inte bara fotboll och netball, även rugby, cricket etc. Man är mer välorganiserad, vilket resulterade i att de faktiskt var i finalspelet av Cup of Heroes. Fast att kopiera deras sätt att göra är helt omöjligt, de är så olika förutsättningar. Som nämndes ovan är det en liten area som människorna bor på, och de har inte samma problem som i Buffelshoek att allt folk flyttar därifrån efter High School, utan folket stannar i sitt community så det var fler äldre folk med erfarenhet som är viktiga att ha med i arbetet.
Vidare så spelade kyrkan en mycket stor roll i communityt, man hade hela 10 stycken! Och alla går i krykan där, inte den samma som hos mig utan det var mest Lutherska och någon Romers-katolsk. Men som jag skrev på Twitter/Facebook så på måndagskvällen var vi på modelltävling, i kyrkan! Det var 6-7 tjejer och killar som klädde upp sig och gick modell, i vardagskläder och i aftonklänning inför en jury som ett sätt att dra in pengar. Skulle då allt sett ut om vi gjorde i Buffelhoek… Enligt Line så var det något som hörde till den färgade kulturen, mycket ska tas efter från USA.
Natten mellan tisdag och onsdag sovs hos Line, och på tisdags kvällen tog vi flyget till Cape Town för att få nästa natt på ett fin fint hotell granne med Table Mountian, och även i natt sov jag här.
Vad som händer här är en historia som kommer mer rapport om senare, nu är det då dags att se om man kan få någon info om sin hemresa och nästa natt..
12 år i skolan?
Skolan, en del av min arbetsplats. Ett system som är väldigt annorlunda från det jag vuxit upp med. Har i dag varit på ”Farewell party” för grade 12. Nu, i November tänker kanske ni? Jo, där har vi en av skillnaderna, skolåret följer almanackan. Fast det är klart, det är ändå 1,5 månad till skolorna stänger för sommarlov. Men man har ändå firandet nu, nästa vecka ska de börja skriva tentamens, nationella prov i alla 9 ämnen i alla årskurser. Vad jag förstått så kommer folk vara väldigt upptagna den kommande tiden, det är nämligen det enda man pratar om, så ska bli spännande att se hur mina dagar kommer att gå.
Vad som händer efter alla tentamens är att i början av nästa år har man räknat ut om man klarat godkänt i minst 7 av 9 ämnet så att man kan börja nästa årskurs. Om inte blir man kvar ett år till. En vän till mig sa att 8 år i grade 8 har inträffat, och en annan vän är 25 år och fortfarande i grade 12. Själv möter jag alltså klasser med väldigt blandade åldrar dagligen, i en av mina skolor har jag flera elever i grade 7 som är 16-17 och en tjej som är gravid. Jag vet inte om jag är så positiv till detta system, dessa stora ”gangsters” är ju förebilder för de små i grade 1… Det finns dock två olika grupper av elever som blir kvar i en och samma klass längre tid, de som inte bryr sig och ”skiter i skolan”, men även de som har svårt att lära sig, extra resurser och stöd finns då inte att få.
Mer om tentamenskrivandet, i dag på festligheterna var det en gästtalare som arbetar på utbildningsdepartementet. Han uppmanar eleverna till att vara på skolan 6-23 dagligen för att plugga den kommande månaden, att de inte äter eller dricker något så att de blir dåliga i magen/sjuka, att de till minst 97 % ska tänka på att klara examinationerna. För mig var hans tal, som i övrigt pågick i 45 minuter, bull-shit. Och jag är definitivt inte positiv till att hela ens öde ska avgöras i slutet av året. Visst har jag pluggat ibland bara för att klara provet, men det är ju mer än så, man ska ju lära för livet och inte för tentamens som uppmanas och fokuseras på här?
Att fokus och det viktiga ligger i att klara sig är något som jag skrivit om tidigare, när jag skulle hjälpa grannen med engelska läxan. Jag försökte ju få honom att förstå, medan han var intresserad av att lämna in pappret med så många rätt som möjligt. Och igen, visst har även jag känt så ibland, att man vill lämna in något bra och få det gjort. Men här är det alltid samma sak, och det uppmanas från lärarna! Ibland får jag känslan av att barnen ska säga ja, att de förstår och är många gånger rädda för att fråga varför, men det är bara en känsla, som dock förnekas från lärarnas sida, jag hoppas de har rätt.
Något som imponerar mig mycket, fast ändå tveksam till resultatet av det är att i stort sett all undervisning sker på engelska. Inte för de minsta barnen, men läroböckerna är på engelska från grade 4-5 och i high school är det bara sepedi, deras språk som inte är på engelska. Skit bra, de kommer ju att bli grymma på engelska var min första tanke, men tyvärr är inte verkligheten den. Det är väldigt varierande engelska kunskaper, många pratar ogärna och har svårt att förstå. Så man kan fråga sig hur mycket de får ut av en fysiklektion på engelska?
Har även en gång tidigare nämnt om en lärare som slog barnen, var chockad första gången. Men nu är det min vardag, med andra ord, om eleven inte uppför sig kommer stickan fram och de får sig en snärt. En lärare sa till mig att det är de enda sättet för dem att kunna kontrollera barnen. Vad säger man då, ungarna kan vara riktigt ouppfostrade och ibland är det upp till 50 elever i varje klass. Det är inte tillåtet enligt lag i Sydafrika, men det ligger i deras kultur. Själv tror jag att anledningen till att lärarna behöver ta till dessa ”hjälpmedel” mycket beror på deras inställning, men även hur barnen är fostrade från hemmen…
Tillbaka till firandet i dag då, tyvärr är bilderna av på tok för dålig kvalitet för att visas här. De är mest svarta och suddiga, har nämligen spenderat dagen i ”aulan”, ett mörkt rum med öppna fönster inbjuder inte för fina foton, speciellt inte när man ska fotografera svarta människor… Det var 4 timmar, svettigt och varmt, men intressant. Hur man firade var totalt olikt från vår student, men en sak var gemensamt, man firade och var glada. Ett flertal av eleverna höll tal och det var framträdande i from av sång, dans och drama, fast på ett annat sätt än hur vi skulle ha gjort. För mig kändes hela utsmyckningen och arrangemanget väldigt omodernt, men det är så här det funkar här, och det var en högklassig tillställning.
Så nu får de nästkommande månaderna visa vilka som är redo för universitet eller collage, medan andra blir kanske kvar i skola något år till…
Vad som händer efter alla tentamens är att i början av nästa år har man räknat ut om man klarat godkänt i minst 7 av 9 ämnet så att man kan börja nästa årskurs. Om inte blir man kvar ett år till. En vän till mig sa att 8 år i grade 8 har inträffat, och en annan vän är 25 år och fortfarande i grade 12. Själv möter jag alltså klasser med väldigt blandade åldrar dagligen, i en av mina skolor har jag flera elever i grade 7 som är 16-17 och en tjej som är gravid. Jag vet inte om jag är så positiv till detta system, dessa stora ”gangsters” är ju förebilder för de små i grade 1… Det finns dock två olika grupper av elever som blir kvar i en och samma klass längre tid, de som inte bryr sig och ”skiter i skolan”, men även de som har svårt att lära sig, extra resurser och stöd finns då inte att få.
Mer om tentamenskrivandet, i dag på festligheterna var det en gästtalare som arbetar på utbildningsdepartementet. Han uppmanar eleverna till att vara på skolan 6-23 dagligen för att plugga den kommande månaden, att de inte äter eller dricker något så att de blir dåliga i magen/sjuka, att de till minst 97 % ska tänka på att klara examinationerna. För mig var hans tal, som i övrigt pågick i 45 minuter, bull-shit. Och jag är definitivt inte positiv till att hela ens öde ska avgöras i slutet av året. Visst har jag pluggat ibland bara för att klara provet, men det är ju mer än så, man ska ju lära för livet och inte för tentamens som uppmanas och fokuseras på här?
Att fokus och det viktiga ligger i att klara sig är något som jag skrivit om tidigare, när jag skulle hjälpa grannen med engelska läxan. Jag försökte ju få honom att förstå, medan han var intresserad av att lämna in pappret med så många rätt som möjligt. Och igen, visst har även jag känt så ibland, att man vill lämna in något bra och få det gjort. Men här är det alltid samma sak, och det uppmanas från lärarna! Ibland får jag känslan av att barnen ska säga ja, att de förstår och är många gånger rädda för att fråga varför, men det är bara en känsla, som dock förnekas från lärarnas sida, jag hoppas de har rätt.
Något som imponerar mig mycket, fast ändå tveksam till resultatet av det är att i stort sett all undervisning sker på engelska. Inte för de minsta barnen, men läroböckerna är på engelska från grade 4-5 och i high school är det bara sepedi, deras språk som inte är på engelska. Skit bra, de kommer ju att bli grymma på engelska var min första tanke, men tyvärr är inte verkligheten den. Det är väldigt varierande engelska kunskaper, många pratar ogärna och har svårt att förstå. Så man kan fråga sig hur mycket de får ut av en fysiklektion på engelska?
Har även en gång tidigare nämnt om en lärare som slog barnen, var chockad första gången. Men nu är det min vardag, med andra ord, om eleven inte uppför sig kommer stickan fram och de får sig en snärt. En lärare sa till mig att det är de enda sättet för dem att kunna kontrollera barnen. Vad säger man då, ungarna kan vara riktigt ouppfostrade och ibland är det upp till 50 elever i varje klass. Det är inte tillåtet enligt lag i Sydafrika, men det ligger i deras kultur. Själv tror jag att anledningen till att lärarna behöver ta till dessa ”hjälpmedel” mycket beror på deras inställning, men även hur barnen är fostrade från hemmen…
Tillbaka till firandet i dag då, tyvärr är bilderna av på tok för dålig kvalitet för att visas här. De är mest svarta och suddiga, har nämligen spenderat dagen i ”aulan”, ett mörkt rum med öppna fönster inbjuder inte för fina foton, speciellt inte när man ska fotografera svarta människor… Det var 4 timmar, svettigt och varmt, men intressant. Hur man firade var totalt olikt från vår student, men en sak var gemensamt, man firade och var glada. Ett flertal av eleverna höll tal och det var framträdande i from av sång, dans och drama, fast på ett annat sätt än hur vi skulle ha gjort. För mig kändes hela utsmyckningen och arrangemanget väldigt omodernt, men det är så här det funkar här, och det var en högklassig tillställning.
Så nu får de nästkommande månaderna visa vilka som är redo för universitet eller collage, medan andra blir kanske kvar i skola något år till…
Safari
Helgen blev som vanligt inte som planerat, men som så många gånger förr, så mycket bättre än väntat. Det var då besök från NIF som var på agendan. På grund av sena flyg ändrades planerna från att besöka Kjell-Kristians community till en tur till Kruger parken.
Vi bodde i en lodge i Phalaborwa och genom dem blev det morgonsafari på lördagen. Så klockan sex gav vi oss av, det första djur vi ser är några impalas, vilket är vanligt och vi såg många fler av. Och många andra djur blev det också, vi fick se 4 av the big five, och det hade vi gjort innan klockan var åtta! Det började med afrikanska bufflar, fortsatte med elefant, lejon och leopard! Sedan letade vi efter noshörningar i 5 timmar utan resultat, men vi fick se giraffer, krokodiler, flodhästar mm. Och vi ska ju vara mycket nöjda som hade så bra utdelning, ibland kanske man inte alls får se någon av the big five, speciellt inte leoparden. Jag var mycket fascinerad över hur nära djuren var oss, 10-20m och hur stora de var. Bjuder på lite bilder så ni kan se…
Detta var då mina high-lights från helgen :)
Vi bodde i en lodge i Phalaborwa och genom dem blev det morgonsafari på lördagen. Så klockan sex gav vi oss av, det första djur vi ser är några impalas, vilket är vanligt och vi såg många fler av. Och många andra djur blev det också, vi fick se 4 av the big five, och det hade vi gjort innan klockan var åtta! Det började med afrikanska bufflar, fortsatte med elefant, lejon och leopard! Sedan letade vi efter noshörningar i 5 timmar utan resultat, men vi fick se giraffer, krokodiler, flodhästar mm. Och vi ska ju vara mycket nöjda som hade så bra utdelning, ibland kanske man inte alls får se någon av the big five, speciellt inte leoparden. Jag var mycket fascinerad över hur nära djuren var oss, 10-20m och hur stora de var. Bjuder på lite bilder så ni kan se…
Detta var då mina high-lights från helgen :)
Blåsigt i Buffelshoek
Ja, vädermässigt. Nu blåser det i massor här, det är mer än vad det burkar göra på Vallen. Fast skillnaden är den att här är det soligt samtidigt. Men jag trotsar vädret här och börjar vänja mig vid värmen. Om det nu går, för folk här klagar hela tiden över att det är för varmt, och är det inte för varmt är det för kallt, dvs man är aldrig nöjd med vädret här.
Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.
Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.
Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!
Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!
Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!
I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.
Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.
Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.
Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!
Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!
Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!
I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.
3 månader i Sydafrika
Jopp, tiden går så fort när man har roligt. Det är nu 3 månader sedan jag kom till Capetown och Sydafrika. Livet är fin fint och rullar på, hittills utan några större problem och har mått bra. Men nu är jag sjuk… Inget allvarligt, liten influensa, dålig i magen, huvudvärk och lite feber. Så har spenderat i stort sett hela dagen i sängen, med undantag för ett antal toalettbesök.
"I have a flu" har varit ett vanligt uttryck land folk här i vintertid. Om man översätter ordet flu till svenska är det influensa, men vad folk här egentligen har haft är en liten förkylning, kanske lite snorig. Så det är lite svårt att säga vad det är med mig, alltså mitt ”sjukdomstillstånd” för familjen. Och jag har även ljugit för dem att jag tagit någon hokus-pokus tablett som de rekommenderade, men i själva verket nöjde jag mig med en Alvedon. Hoppas att jag ska bli bättre i morgon, av många anledningar. Självklart inte kul att vara sjuk och på måndagar ska ja ju till Helen Franz. Men annars är risken den att jag måste gå till doktorn också, enligt Mama så är det de bästa. Sedan måste jag ju kolla upp vad som står i arbetskontraktet med SCORE lite noggrannare, men det är många papper och för tillfället är de 3m ifrån mig, vilket är på tok för långt bort.
I torsdags var det ju som sagt var dags för Ladies soccer, tro det eller ej, men det kom 18 tjejer!!! Blev bara spel, för det är så man gör här och kvaliteten kan ju diskuteras. Men det var en bra start, det bådar gott för fortsättningen.
Fredag och lördag så hade vi workshop i administration här. Nkosana är lite rakare än mig när det gäller bristerna som finns här, ibland lite väl hård. Fast nu har de fått sig en rejäl kick och i morgon ska de välja ny sports committee, ser verkligen fram emot resultatet. Det är inte det att det inte finns de intresserade och driftiga personerna här, det handlar mest om att de ska ha rätt uppgifter och ta lite ansvar! Workshopen i sig var bra, men en del har spenderat två dagar där utan att fatta ett skvatt av utvärderingarna att döma. Visst att det är problem när vi pratar engelska, men för katten fråga om du inte förstår! Fast det är något jag är van vid nu, att folk inte vågar fråga och svarar alltid ja…
Men ja, 3 månader i Sydafrika känns helt konstigt. Det var inte alls länge sedan jag lämnade Sverige, vinkade av Mamma, Ingvar, Lotta, Jimmy, Mormor och Morfar på Landvetter, avskedsmiddag hos Farmor och Farfar med Pappa, kusin Andrea och faster Maria eller hej-då-träffar med Vic, Sofia, familjen Nilsson etc. Innan jag lämnade var jag orolig för hemlängtan, men än så länge så har det inte varit något problem. Förmodligen beror det på att jag alltid pratar med familjen, skriver mail och får fina kommentarer här, samt att min värdfamilj och vännerna här tar väldigt bra hand om mig. 3 månader nu, innebär att det är 9 månader till, alltså är jag ju än så länge bara i början av mitt äventyr!!
"I have a flu" har varit ett vanligt uttryck land folk här i vintertid. Om man översätter ordet flu till svenska är det influensa, men vad folk här egentligen har haft är en liten förkylning, kanske lite snorig. Så det är lite svårt att säga vad det är med mig, alltså mitt ”sjukdomstillstånd” för familjen. Och jag har även ljugit för dem att jag tagit någon hokus-pokus tablett som de rekommenderade, men i själva verket nöjde jag mig med en Alvedon. Hoppas att jag ska bli bättre i morgon, av många anledningar. Självklart inte kul att vara sjuk och på måndagar ska ja ju till Helen Franz. Men annars är risken den att jag måste gå till doktorn också, enligt Mama så är det de bästa. Sedan måste jag ju kolla upp vad som står i arbetskontraktet med SCORE lite noggrannare, men det är många papper och för tillfället är de 3m ifrån mig, vilket är på tok för långt bort.
I torsdags var det ju som sagt var dags för Ladies soccer, tro det eller ej, men det kom 18 tjejer!!! Blev bara spel, för det är så man gör här och kvaliteten kan ju diskuteras. Men det var en bra start, det bådar gott för fortsättningen.
Fredag och lördag så hade vi workshop i administration här. Nkosana är lite rakare än mig när det gäller bristerna som finns här, ibland lite väl hård. Fast nu har de fått sig en rejäl kick och i morgon ska de välja ny sports committee, ser verkligen fram emot resultatet. Det är inte det att det inte finns de intresserade och driftiga personerna här, det handlar mest om att de ska ha rätt uppgifter och ta lite ansvar! Workshopen i sig var bra, men en del har spenderat två dagar där utan att fatta ett skvatt av utvärderingarna att döma. Visst att det är problem när vi pratar engelska, men för katten fråga om du inte förstår! Fast det är något jag är van vid nu, att folk inte vågar fråga och svarar alltid ja…
Men ja, 3 månader i Sydafrika känns helt konstigt. Det var inte alls länge sedan jag lämnade Sverige, vinkade av Mamma, Ingvar, Lotta, Jimmy, Mormor och Morfar på Landvetter, avskedsmiddag hos Farmor och Farfar med Pappa, kusin Andrea och faster Maria eller hej-då-träffar med Vic, Sofia, familjen Nilsson etc. Innan jag lämnade var jag orolig för hemlängtan, men än så länge så har det inte varit något problem. Förmodligen beror det på att jag alltid pratar med familjen, skriver mail och får fina kommentarer här, samt att min värdfamilj och vännerna här tar väldigt bra hand om mig. 3 månader nu, innebär att det är 9 månader till, alltså är jag ju än så länge bara i början av mitt äventyr!!
Varma veckan
Phu… värmen är verkligen här nu. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit på ett så här varmt ställe, det är varmare än de chartersemestrar vi varit på, och nu jobbar jag i denna värme! Okej, jag ska inte klaga, det är självvalt att vara här, och jag trivs med vad jag gör. Men så att ni vet, det är varmt här. Folk som bor här stannar inne och sover hela dagarna, exempelvis Mama och Olivia för att det är för varmt ute.
Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.
Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.
I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.
I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!
Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.
Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.
I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.
I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!
Jo'burg, Soweto, Sterkfontein, Hartsbeeport, Pretoria, Inservice - allt på en och samma gång!
Har spenderat den senaste veckan lite här och var i Sydafrika. Härligt att vara tillbaka här i Buffelshoek. Men ska dela med mig av mina upplevelser. Då Line har varit fotograf under veckan blir det ett långt inlägg helt utan bilder…
Förra söndagen tog jag mig till Jo’burg med taxi för att möta Leonie och Line. Kvällen spenderade vi tillsammans med SCORE staff som hade avslutningsfest efter Cup of Heroes. När vi vid frukosten på måndag sitter och planerar vad vi ska göra och pratar om Soweto får vi numret till en kompis till B. För att ta oss dit hyrde vi en bil och mötte då Romeo som visade oss runt. Soweto är en förort/stadsdel (?) med mer än 2 miljoner invånare i Jo’burg, det är bara svarta som bor där, det varierar från plåtskjul (kåkstad) till enorma shoppingcentrum. Det var i Soweto som Mandela bodde, och vi besökte flera historiska platser. Att besöka ställen som dessa är så långt ifrån hur vi lever i Sverige och man får många känslor och tankar när man möter människorna. Vi stannande över i Soweto över natten på ett Guesthouse och på tisdags morgonen besökte vi Apartheid museum. Det hela börjar med att man får en lapp, svart eller vit, så de delar på sällskapet och man får gå i olika ingångar, väldigt frustrerande, men det var för att visa hur verkligheten har varit i Sydafrika. Vidare var museumet enormt stort, vi spenderade mer än tre timmar där, och jag tyckte vi gick lite väl snabbt, men det var i alla fall ett mycket intressant besök.
Sedan begav vi oss till Melville, en ”mysig” stadsdel i centrala Jo’burg. Fann ett B&B, promenerade och åt italienskt. På onsdagsmorgonen gick vi upp tidigt, rättade sagt vid 5, detta för att slippa morgonrushen i trafiken. Vi hittade fram till Sterkfonteins gruvorna, här har man gjort många av de viktigaste arkeologiska fynden vad det gäller människans utveckling, väldigt intressant, funderade ett tag på att byta karriär. Men det fräckaste var ändå när vi var inne i gruvorna, det är spännande och fräckt att se, långt under jorden i stora rum och trånga gångar. På vägen därifrån till Hartsbeeport damm såg vi vita lejon. Det var en av de vackraste platserna jag besökt här, en helt annan natur än vad jag sett tidigare här, en stor damm en och små vägar uppe i bergen, och förstås enormt stora och lyxiga hus. Här var det även en ”riktig” afrikansk marknad, sålde alla de typiska souvenirerna och prutade med sig själva för att få oss att handla.
Dagen slutade i Pretoria, fann ett nytt Guesthouse. Benedikt mötte upp oss och vi såg CL på en sportbar i Hatfield, partyområdet i Pretoria. Så var det torsdag, dags att lämna tillbaka bilen och möta upp SCORE. Det var inget schema lagt för dagen utan det var mest att umgås med alla igen. Blev lite shopping och satt annars mest på ett fik med de andra européerna, alltså norrmännen och Leonie. Även bror Charles var och besökte mig eftersom jag var i Pretoria där han bor.
Så var det dags för In-service, vi hade ingen aning av vad som väntade. För min del är det helt obegripligt att gå till ett möte/workshop utan en agenda eller kunna förbereda sig på något. Det var ändå okej, vi fick mycket tid att dela med oss av våra nya upplevelser i communityt samt att prata om vilka problem och utmaningar vi möter. På kvällen hade vi även någon konstig session där vi hade skapat ett monster, Zozobra, och tillsammans med honom bränna alla svårigheter vi mött i en stor eld. Lite väl hokus-pokus för min del. Efter en lång dag blev det återigen ett besök till Hatfield, en trevlig utekväll.
Lördagen var "bara tull" som normännen säger, mestadels var det kass. (Blir ett litet negativt stycke). Det var så mycket repetition, om vem folk ska kommunicera med, om hur formulärerna ska fyllas i etc. Vissa behövde informationen, men inte alla… Och det finns många luckor i SCORE, jag är lyckligt lottad som är i Limpopo, vi är den enda provinsen som har en koordinator, och vi har även trainer och community supporter. Detta är vad man från SCORE vill att det ska vara i samtliga fem provinser som vi arbetar. Så en del av volontärerna har det svårt, inte alltid lätt när man inte får stöttning eller vet hur man ska gå till väga. Tilläggas ska ju då att Sydafrika är de landet som är bäst organiserat, har hört från norrmännen i Nambia och Zambia att det är mycket som fattas… Under General och Specifik orientation fick jag intrycket av det var en välfungerande organisation, men nu börjar jag tvivla, man har en vision, men organisationen är definitivt inte vad den borde. Kvällen slutade ändå trevligt, pubbesök och tjöt.
Fortsätter och gnälla lite, söndag morgon och vi ska åka hem. Bussen ska gå 10.30, vi vet att vi är i Afrika och man får vänta, så 12.00 ger vi oss av från Pretoria. 16.30 är vi i Polokwane, istället för 14.00. Och hade vi tagit taxi hade jag varit hemma vid den tiden (om jag åkt tidigare på morgonen som jag hade föredragit). Från Polokwane fick jag i alla fall skjuts med Elias som hade lämnat Kokeso på internatskolan efter lovet, på gott och ont, han har som vanligt 1000 saker att göra innan vi kommer oss hem. Vid 18-tiden öppnar sig himlen, regnet vräker ner och när det blixtrar blir det helt ljust, värdet gjorde ju att vi kunde köra typ 40 istället för 100. Men vid 19.30 är jag äntligen hemma…
Tillsammans med Line och Leonie under veckan har det varit många diskussioner om våra nya liv. Det är stora skillnader från livet i Sverige, Norge och Holland. Men det är även stora skillnader mellan Blouberg, Dysseldorp och Tshimbindini. Line som är i Dysseldorp, en statsdel till Oudtshorn i Western Cape bor i ett färgat community i ett helt annat klimat än mig och Leonie i Limpopo och har nära till havet. Fast jag som besökt Tshimbindini vet ju att bara för att båda platserna är så kallade landet är det inte det samma, mitt community är ett stort torrt område medan i Leonies community bor man betydligt närmare varandra och vägarna är betydligt mer ordnade.
Under veckan har vi mött många nya människor. Alla här är väldigt öppna och vänliga, vill prata och visa för oss. Det är tacksamt att vara turist här. Men att apartheid är över och det är en demokrati är inte det samma som att det är så det fungerar i verkligheten. Jag har inte upplevt det på samma sätt här i Blouberg som Line runt sitt community, men i Pretoria kunde vi ju inte ta en taxi, det var ju med de svarta och kunde vara farligt. Även Benedikt berättade att när han skulle spela golf var det skyltar om att det bara var tillåtet för vita där. Lördags kvällen när vi var på en pub var det i ett område med bara svarta, inga vita från Pretoria går dit och man vart väldigt uttittad, och även då våra svarta vänner som tagit med oss vitingar dit…
Borta bra men hemma bäst! Som jag skrev i förra inlägget, jag saknade Buffelshoek när jag var i väg. Jag är definitivt ingen människa för storstaden, detta livet här är så härligt! Och nu väntar en ny vecka med massa jobb :)
Förra söndagen tog jag mig till Jo’burg med taxi för att möta Leonie och Line. Kvällen spenderade vi tillsammans med SCORE staff som hade avslutningsfest efter Cup of Heroes. När vi vid frukosten på måndag sitter och planerar vad vi ska göra och pratar om Soweto får vi numret till en kompis till B. För att ta oss dit hyrde vi en bil och mötte då Romeo som visade oss runt. Soweto är en förort/stadsdel (?) med mer än 2 miljoner invånare i Jo’burg, det är bara svarta som bor där, det varierar från plåtskjul (kåkstad) till enorma shoppingcentrum. Det var i Soweto som Mandela bodde, och vi besökte flera historiska platser. Att besöka ställen som dessa är så långt ifrån hur vi lever i Sverige och man får många känslor och tankar när man möter människorna. Vi stannande över i Soweto över natten på ett Guesthouse och på tisdags morgonen besökte vi Apartheid museum. Det hela börjar med att man får en lapp, svart eller vit, så de delar på sällskapet och man får gå i olika ingångar, väldigt frustrerande, men det var för att visa hur verkligheten har varit i Sydafrika. Vidare var museumet enormt stort, vi spenderade mer än tre timmar där, och jag tyckte vi gick lite väl snabbt, men det var i alla fall ett mycket intressant besök.
Sedan begav vi oss till Melville, en ”mysig” stadsdel i centrala Jo’burg. Fann ett B&B, promenerade och åt italienskt. På onsdagsmorgonen gick vi upp tidigt, rättade sagt vid 5, detta för att slippa morgonrushen i trafiken. Vi hittade fram till Sterkfonteins gruvorna, här har man gjort många av de viktigaste arkeologiska fynden vad det gäller människans utveckling, väldigt intressant, funderade ett tag på att byta karriär. Men det fräckaste var ändå när vi var inne i gruvorna, det är spännande och fräckt att se, långt under jorden i stora rum och trånga gångar. På vägen därifrån till Hartsbeeport damm såg vi vita lejon. Det var en av de vackraste platserna jag besökt här, en helt annan natur än vad jag sett tidigare här, en stor damm en och små vägar uppe i bergen, och förstås enormt stora och lyxiga hus. Här var det även en ”riktig” afrikansk marknad, sålde alla de typiska souvenirerna och prutade med sig själva för att få oss att handla.
Dagen slutade i Pretoria, fann ett nytt Guesthouse. Benedikt mötte upp oss och vi såg CL på en sportbar i Hatfield, partyområdet i Pretoria. Så var det torsdag, dags att lämna tillbaka bilen och möta upp SCORE. Det var inget schema lagt för dagen utan det var mest att umgås med alla igen. Blev lite shopping och satt annars mest på ett fik med de andra européerna, alltså norrmännen och Leonie. Även bror Charles var och besökte mig eftersom jag var i Pretoria där han bor.
Så var det dags för In-service, vi hade ingen aning av vad som väntade. För min del är det helt obegripligt att gå till ett möte/workshop utan en agenda eller kunna förbereda sig på något. Det var ändå okej, vi fick mycket tid att dela med oss av våra nya upplevelser i communityt samt att prata om vilka problem och utmaningar vi möter. På kvällen hade vi även någon konstig session där vi hade skapat ett monster, Zozobra, och tillsammans med honom bränna alla svårigheter vi mött i en stor eld. Lite väl hokus-pokus för min del. Efter en lång dag blev det återigen ett besök till Hatfield, en trevlig utekväll.
Lördagen var "bara tull" som normännen säger, mestadels var det kass. (Blir ett litet negativt stycke). Det var så mycket repetition, om vem folk ska kommunicera med, om hur formulärerna ska fyllas i etc. Vissa behövde informationen, men inte alla… Och det finns många luckor i SCORE, jag är lyckligt lottad som är i Limpopo, vi är den enda provinsen som har en koordinator, och vi har även trainer och community supporter. Detta är vad man från SCORE vill att det ska vara i samtliga fem provinser som vi arbetar. Så en del av volontärerna har det svårt, inte alltid lätt när man inte får stöttning eller vet hur man ska gå till väga. Tilläggas ska ju då att Sydafrika är de landet som är bäst organiserat, har hört från norrmännen i Nambia och Zambia att det är mycket som fattas… Under General och Specifik orientation fick jag intrycket av det var en välfungerande organisation, men nu börjar jag tvivla, man har en vision, men organisationen är definitivt inte vad den borde. Kvällen slutade ändå trevligt, pubbesök och tjöt.
Fortsätter och gnälla lite, söndag morgon och vi ska åka hem. Bussen ska gå 10.30, vi vet att vi är i Afrika och man får vänta, så 12.00 ger vi oss av från Pretoria. 16.30 är vi i Polokwane, istället för 14.00. Och hade vi tagit taxi hade jag varit hemma vid den tiden (om jag åkt tidigare på morgonen som jag hade föredragit). Från Polokwane fick jag i alla fall skjuts med Elias som hade lämnat Kokeso på internatskolan efter lovet, på gott och ont, han har som vanligt 1000 saker att göra innan vi kommer oss hem. Vid 18-tiden öppnar sig himlen, regnet vräker ner och när det blixtrar blir det helt ljust, värdet gjorde ju att vi kunde köra typ 40 istället för 100. Men vid 19.30 är jag äntligen hemma…
Tillsammans med Line och Leonie under veckan har det varit många diskussioner om våra nya liv. Det är stora skillnader från livet i Sverige, Norge och Holland. Men det är även stora skillnader mellan Blouberg, Dysseldorp och Tshimbindini. Line som är i Dysseldorp, en statsdel till Oudtshorn i Western Cape bor i ett färgat community i ett helt annat klimat än mig och Leonie i Limpopo och har nära till havet. Fast jag som besökt Tshimbindini vet ju att bara för att båda platserna är så kallade landet är det inte det samma, mitt community är ett stort torrt område medan i Leonies community bor man betydligt närmare varandra och vägarna är betydligt mer ordnade.
Under veckan har vi mött många nya människor. Alla här är väldigt öppna och vänliga, vill prata och visa för oss. Det är tacksamt att vara turist här. Men att apartheid är över och det är en demokrati är inte det samma som att det är så det fungerar i verkligheten. Jag har inte upplevt det på samma sätt här i Blouberg som Line runt sitt community, men i Pretoria kunde vi ju inte ta en taxi, det var ju med de svarta och kunde vara farligt. Även Benedikt berättade att när han skulle spela golf var det skyltar om att det bara var tillåtet för vita där. Lördags kvällen när vi var på en pub var det i ett område med bara svarta, inga vita från Pretoria går dit och man vart väldigt uttittad, och även då våra svarta vänner som tagit med oss vitingar dit…
Borta bra men hemma bäst! Som jag skrev i förra inlägget, jag saknade Buffelshoek när jag var i väg. Jag är definitivt ingen människa för storstaden, detta livet här är så härligt! Och nu väntar en ny vecka med massa jobb :)
Snabb uppdatering fran Pretoria
Sitter nu pa ett Internetcafe i Pretoria, darav saknas nagra bokstaver pa de engelska tagentbordet. Blir en liten kort rapport fran de senaste dagarna, mer nar jag kommer hem. Hem till Buffelshoek alltsa, och ja, jag har hemlangtan, storstaden ar inget for mig. Kan inte forsta varfor folk i mitt community vill flytta till Gauteng (proveinsen med Pretoria och Jo'burg), fast det ar klart, det ar pga av jobb-mojligheterna...
Men i sondags mottes jag, Line och Leonie i Jo'burg. Spenderade kvallen och natten med SCORE staf som hade avslutning pa Cup of Heroes. Pa mandagen bar hyrde vi en bil och akte till Soweto, dar blev vi runtvisade och val omhandertagna av Romeo, en van till B (en i SCORE staf), aven tisdags formiddagen var han med oss pa Apartheid museum innan vi letade oss fram till Melville, ett mysigt omrade i centrala Jo'burg. I gar morse, alltsa onsdags var vi uppe klockan 5 for att slippa morgontrafiken, och det gjorde vi, hittade oss fram till Sterkfonteins caves, fracka gruvor och intressanta fynd, fundrade en stund pa om jag kanske skulle byta karriar? Efter det bar det av till Hartsbeeport damm med en fantastisk natur och utsikt samt en riktig afrikansk marknad! Dagen slutade i Pretoria da vi aven fick sallksap av Benedikt och sag CL-fotboll pa en sportsbar i Hatfield.
Det som precis hande var att Ketil kom in pa Internet cafet utan att vi viste de, snacka om att man bli skraj nar nagon plotsligt klappar en pa huvedet....
Mormor, var har for att se Jakarta traden i Pretoria for dig, skulle blomma Oktober och November, men tyvarr ar det inte sa mycket annu... Nagra fa trad med lila blommor, men kan ju forestalla mig hur det ser ut med alla dessa lila alleer runt hela staden!
I eftermiddag borjar In-service, sa aterstar att se vad vi har att vanta!
Men i sondags mottes jag, Line och Leonie i Jo'burg. Spenderade kvallen och natten med SCORE staf som hade avslutning pa Cup of Heroes. Pa mandagen bar hyrde vi en bil och akte till Soweto, dar blev vi runtvisade och val omhandertagna av Romeo, en van till B (en i SCORE staf), aven tisdags formiddagen var han med oss pa Apartheid museum innan vi letade oss fram till Melville, ett mysigt omrade i centrala Jo'burg. I gar morse, alltsa onsdags var vi uppe klockan 5 for att slippa morgontrafiken, och det gjorde vi, hittade oss fram till Sterkfonteins caves, fracka gruvor och intressanta fynd, fundrade en stund pa om jag kanske skulle byta karriar? Efter det bar det av till Hartsbeeport damm med en fantastisk natur och utsikt samt en riktig afrikansk marknad! Dagen slutade i Pretoria da vi aven fick sallksap av Benedikt och sag CL-fotboll pa en sportsbar i Hatfield.
Det som precis hande var att Ketil kom in pa Internet cafet utan att vi viste de, snacka om att man bli skraj nar nagon plotsligt klappar en pa huvedet....
Mormor, var har for att se Jakarta traden i Pretoria for dig, skulle blomma Oktober och November, men tyvarr ar det inte sa mycket annu... Nagra fa trad med lila blommor, men kan ju forestalla mig hur det ser ut med alla dessa lila alleer runt hela staden!
I eftermiddag borjar In-service, sa aterstar att se vad vi har att vanta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
