Mountain camp

Detta inlägg blir i huvudsak om den fantastiska helg jag hade, trots mitt bett och allt vad det har inneburit, men i nästa stycke så ska jag berätta om hur det har gått, och för känsliga läsare rekommenderar jag att ni hoppar till tredje stycket (fast jag vet ju att ni är för nyfikna och ändå vill läsa om hur det är med mig).

I fredags morse hände då det som önskades, mitt bett öppnade sig. Jag har inte tagit något foto, jag var inte direkt i ett tillstånd så jag tänkte på det, men tänk er bamse finne, ungefär 3cm som sprängs och ut kommer en blod- och var blandad mask som nästan är 1 cm tjock. Jag då som är lite känslig för såna här saker, alltså att se blod och så vart väldigt yr, illamående och svimfärdig, dåsade ihop i öppningen till mitt rum och fick syster Oliva till att hämta vatten och toa papper. Använde en halv rulle toa papper innan ”finnen” tömt sig klart och jag var redo för att plåstra om.

Så nu tänker säkerligen de flesta att Jeanette var tvungen att avstå Mountain campen, men nej, för er som känner mig så fanns inte det med i mina tankar och på fredag eftermiddag gav vi oss av. Och jag förstår verkligen varför man inte ska göra fysiska aktiviteter när man äter antibiotika, den 2-3 timmars långa bergsbestigningen var nog något av de tuffaste jag gjort. Men upp kom jag, tillsammans med den 12 man starka truppen från communityt, och det fanns även de som hade det kämpigt bland dem också fastän de var friska.

Vi har bott i royal family’s hus, alltså chiefen bodde där uppe förut och har fortfarande ett stort område med små hus. Det var lerhyddor med stampade jordgolv, och vi sov på golven. Några boende i bergen lagade mat till oss över lägerelden och vattnet hämtades direkt från hål i berget. Alltså, som en av deltagarna sa, detta är ju mer rural än hur vi lever… Toabesök har gjorts i bushen, och i fredags var det några små tjejer som skulle visa mig vägen, de var ju så lyckiga, men hur lätt att det att kissa när 5 tjejer står bredvid och fnissar för att de aldrig sett en vit rumpa förut…?

Lördagen innebar en rundvandring, även om den inte var lika perfekt som sist gång då vår ”galne tourguide” inte var tillgänglig nu så var det ändå bra spännande och väldigt uppskattat av deltagarna. Vi såg så mycket saker som är så nära dem men som de inte hade en aning om, så när jag kommer tillbaka till Sverige får jag nog också utforska närområdet lite mer… Det var fantastiska utsikter, underbar natur, såg bergsmålningar från långt tillbaka i tiden, drogodlingar, vattenhålor, och sist men inte minst, vi besökte platsen där alla tidigare chiefar hade begravits…

Vi hade med oss ett volleybollnät och en volleyboll (som självklart bars av mig upp). Vi fixade en plan, hade träning och lärde barnen och ungdomarna som bodde där hur man skulle spela. En sådan fantastisk känsla. Detta är ju precis vad jag jobbar med, alltså få folk att idrotta. Så mina communitvänner visade och berättade hur man gjorde, vi spelade tillsammans för att sedan låta dem fortsätta utan oss. Och det gjorde dem, med en sån glöd och glädje att jag hade ståpäls när vi lämnade bollen och nätet till dem…

Helgen har även varit en del i en teambuildings process, även om vi saknade deltagare från Buffelshoek Sports Committee. Men vi har haft mycket tid att lära känna varandra bättre och se nya sidor (kvalitéer och brister) hos varandra. Vi hade en mycket rolig brev-lek ledd av Thabo, och jag kan ju säga er att det är så kul att få post, (tipsar Jeanette Lindberg, c/o Paulina Seomane, PO box 1084, Bochum, Limpopo province, South africa eller jeanette.lindberg@hotmail.com).

Det har varit en helt underbar helg, men det har varit tufft. Dels på grund av att jag inte varit helt bra, bettet igen. Men också de faktum att jag är den som fått ta allt ansvar, ibland skulle jag bara vilja lyfta upp och skaka om dem – gör något på eget initiativ någon gång!

Så, jag är glad att jag gick, även om som mamma sa ingen normal människa hade förmodligen gått i mitt tillstånd, men jobbar på återhämtningen nu, och som Masinga sa, campen hade aldrig kunnat bli så här bra utan dig… Det är en härlig känsla när man verkligen vet att man är uppskattad, även om jag nu vill att de ska jobba och förbereda sig för att jag en dag kommer att lämna och då fortsätta göra kul saker…

Bilder har det tagits, ca 700, men delar med mig av 10, dock kommer de i väldig oordning för jag har inte all tid i världen nu att få till det utan ska ju ha workshop i dag, men tänkte det var bäst att berätta om mina upplevelser så ni också kan ta del av det underbara livet här!