Sjuk dator

och sjuk Jeanette. Men en av oss ar frisk i alla fall. Och det ar jag. Tur det, for i dag kommer pappa. Ar nu pa vag for att mota honom i Johannesburg, sedan blir det en tur till Swazland, Mosambicq, Kruger parken och Blyde canyon. Ska se och gora massa spannandet, en va behovlig ledighet (igen), men bast av allt - traffa pappa :)


Som ni ser sa ar bokstaverna inte som de ska, och sa kommer det att bli. Min dator startar nu inte alls och jag har forsokt med alla mojlga saker. Sa som att skruva i sar den for att ta tu all damma, men det som fanns var en skalbagge... och i ag har jag letat efter servic, men de sager att det ar ett hopplost fall. Sa de sista tva manaderna far bli sa har. Och ni tankar ju, jaja, bara hon skriver sa ska vi inte klaga. Ska gora mitt basta. Mitt storsta problem ar dock alla viktia dokument jag hade pa datorn, alla rapporter som ska goras nu mot slutet.... men men sant ar livet.


Vad som mer har hant sedan sist da... det var ju pask och in-service med SCORE. Vi misslyckades med deadline for Cup of Heroes registreringen nar jag var i Port Elizabeth, men SCORE gav oss en andra chans och pa fyra timmarfixade jag de som de inte fixade pa en vecka. Sa konstaterar alltsa, att om inte jag gor nagat sa hander INGET. Nu far vi val se vad som blir gjort den kommande veckan, men i vilket fall som helst sa ska jag inte oroa mig allt for mycket utan njuta av tiden med pappa!!


Sedan har jag ju ocksa varit pa FIFA training. Alltsa utbildning for oss volontarer. Kan ju borja med lite siffror. Omkring 68000 sokande i Sydafrika, varav 5005 i Polokwane, av dem var 3000 pa intervju och 1395 ar nu utvalda varav 66 ar fran utlandet. Dock far de andra internationella volontarer sin traning genom internet, men eftersom jag befann mig i landet var jag dar. Och jag var den enda vita... jag var valdigt uttittat, isch, inte alls bra, jag ar ju en vanlig manniska jag ocksa, och sa manga som kom och ville bli van bara for att jag ar fran utlandet och fragar efter telefon nummret efter 1 minut fastan de inte har nagot vettigt att saga over huvud taget... sjukt besviken. de var ju vuxna som ska ta hand om turister, skarpning! Vidare sa har jag blivit flyttad fran hospitality till Welcoming and information service at airport. Jag ar nojd med det, som jag sagt fron borjan sa kvittar det vilket, bara att fa ta del ar grejen. Men ser fram emot det :)

Far ju ocka forklara vad jag skrev pa twitter/facebook, att jag laste volontars eden. Vi var 5 som laste varsina loften, som sedan alla andra repeterade. Det var grymt stort att sta dar infor mer an 1500, och darbland SAFA (South Africa Football Association) presidenten...!

Tack och hej - leverpastej (det saknar jag verkligen, har gjort en saknad lista nar jag var sjuk, men den far vanta med att publiceras...)

Bildbevis Buffelshoek

Så här ser det ut när Oliva tvättar håret. Hoppas ni i bakgrunden kan se en flaska med diskmedel och en påse med tvättmedel, det är nämligen vad hon använder. Kanske inte så konstigt att deras hår är annrolunda från mitt?

Jag tillsammans med Thabang, efter att ha varit och inhandlat kycklingen är vi nu redo för slakt.

Och slakt vart det, kan ju inte säga att kniven var den skarpaste, sågade mig igenom halsen, men hänsyn till er har jag besparat er bilderna på resen av processen, dvs styckningen.

2 timmars arbete

Jag tillsammans med KBC på fotbollsturneringen på hemmaplan, och nya matchtröjor har de införskaffat, lite löst folk i bakgrunden så klart som alltid när kameran är framme

Bildbevis Port Elizabeth

Jag tillsammans med eleverna från Helen Franz. Fem av killarna i bakre raden deltog i CP-soccer (7 manna fotboll), den sista, han med svart vit randig tröja är friidrottare tillsammans med de två tjejerna i mitten, på kanterna har vi tennisspelarna.

Tennisspelarna Sello och Mathaba från Helen Franz som tog brons

Cynthia - stjärnan från Helen Franz med 2 guld och 1 silver i kula, spjut och diskuss.




Löpning för de blinda, riktigt spännande att se, och de springer fort. Killarna i orange väst bredvid är guider, dock är det strikta regler, de ska ju bara se till att den blide håller sig på rätt bana, så det krävs en hel del sammarbete...

Nedbank National Champinship

Team Limpopo 2010

Vilken härlig vecka, om vi bortser från armhålan och allt för mycket pap och fast-food. Men annars har det mesta varit perfekt. Nedbank National Champinship är sydafrikanska mästerskapen för funktionshindrade och synskadade arrangerat av SASAPD.

Förra onsdagen bar det av, och efter ett dygns busstur ankom vi till Port Elizabeth. Bussen var inte direkt någon lyxbuss, en gammal volvo med 5 säten per rad. Vi hade då korsat hela landet, från nordliga Limpopo till syd(ost)kusten. Vi hade även varit stillastående i 4 timmar på ett och samma ställe på grund av att en lastbil fått stopp, och det var mitt i natten så ingen kom ut i vildmarken för att hjälpa till. På torsdagen var det inget på programmet, även om vi trodde att öppnings ceremonin skulle vara då, men den var på fredag kväll. Deltagarna fick också sina overaller, och jag måste ju bara nämna om dem. För er som var med på Kinna-lägret med BFF (allt för många år sedan men borde vart runt 2002?), vi trodde tjejer vi fått de fulaste som gick att hitta, tills vi såg killarna, och nu har jag sett ännu värre!

Fredagen innebar klassifikationer, eller rättade sagt omklassifikationer. Jag hade då frågat om jag kunde göra sällskap med de eleverna från Limpopo som skulle dit, och visst, inga problem. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, istället hamnade jag bredvid sjukgymnasterna och tittade på alla klassificeringarna! För det första, det är grymt många olika klasser att hålla reda på och skillnaderna är ibland hårfina, och för det andra, min sjukgymnastiska terminologi repeteras igen. Hur som helst, klassificering görs för att de ska tävla på så lika villkor som möjligt utefter individens funktionsnedsättningar och kapacitet, men alla är ju unika…

Lördag var det inga tävliga för någon från Limpopo sa de, (dock fick jag veta att jag missat fotbollen eftersom de åkte ut tidigt…). Men dagen var inte bortkastad för det, på samma hotell som oss bodde Team Namibia (Namibia deltog eftersom de är så få i sitt land och inte har några tävlingar) och gjorde dem sällskap för styrkelyft. Det är för de starka pojkarna, alltså inga tjejer deltog, men alla var inte jätte starka, och med tre månaders träning (?) hade jag slagit den som tog minst. Min namibiska vän som deltog klarade 185kg i bänkpress, lite för mycket för min del. Även om jag försökte övertala två synskadade killar i deras lag att jag tog det med en av mina biceps, men efter lite eftertanke och tittat på mig sa han ”men det är ju inget där” och klämde på min arm. Så utöver tävlingarna hade vi väldigt trevligt bredvid också.

Söndag innebar friidrott för mig för att supporta Limpopo gänget. Det var lite svårt att hänga med på allt och ha koll på allt, det var ju inte så organiserat att jag hade ett eget programblad och med alla klasserna, tror det är ett tiotal, sedan är deltagarna indelade efter ålder och kön, så ni anar inte hur många lopp det var för 200m, och alla var finaler! Jag följde mest de med de fysiska funktionshindren eftersom de kommer från Helen Franz. Även på måndagen var det friidrott för dem, och den totala medaljskörden blev 11 guld, 4 silver och 7 brons för Limpopo. Och man kan fråga sig hur speciellt det är att ta alla dessa medaljer när de många gånger är ensamma i sin klass eller bara ett fåtal deltagare. Men för det första, en medalj och en seger är alltid något stort. Sedan ska det också nämnas att det sattes 5 sydafrikanska rekord och ett flertal personliga, vilket är en mycket viktig del, att de förbättrar sina egna prestationer från år till år. En av killarna från en annan skola i Limpopo, Lucky, kom till mig efter måndagen med ett så stort leende och sa ”2 sydafrikanska rekord”, det var verkligen hans dag och det som betydde något för honom. Att han blivit uttagen för internationell uppföljning i den Sydafrikanska satsningen mot London 2012 var också ett plus som jag fick höra om senare.

På måndagen var jag med rullstolstennisspelarna. Inte för att jag är någon tennis-fantast, utan för att se så mycket olika som möjligt och stötta eleverna. Och inte heller är jag något större tennisfan nu heller. Tyvärr var det ingen höjdare, det var en serve, som antingen var misslyckad och poäng till andra laget eller ett servess. Men vad gör det, brons blev det! Och det kan bara bli bättre för dem nästa år, då har de vuxit till sig lite, Limpopo deltagarna var helt klart minst och tennisplanen är stor, det behövs mer kraft i armarna. På måndagen fick ju även ett doktorsbesök klämts in, men allt om det i förra inlägget.

På tisdagen var det inga tävlingar, i idrott. Det blev en tur på ett köpcentrum, och därbredvid fanns en utförsäljningsbutik, där pågick tävlingarna. På kvällen vart det avslutnings ceremoni och efter det var det fest för ledarna. ALLA skulle in i ett hotellrum, tur jag åt antibiotika och kunde skylla på att jag var trött så jag inte behövde vara med allt för länge…

Onsdag morgon, inpackning av bussen var sagd klockan 8, men som ni vet, Afrika är Afrika. Fast även om jag är van slutas jag inte förundras hur sjukt ineffektivt saker och ting kan gå här… I väg kom vi, och hemma är jag!

En mycket lärorik vecka på många sätt och vis, det har varit väldigt spännande. I Sydafrika har man ett fyraårs projekt/avtal med Nedbank som sponsor mot London 2012, och där ska även jag vara, hur och med vilken funktion får vi väl se…