Team Limpopo 2010
Vilken härlig vecka, om vi bortser från armhålan och allt för mycket pap och fast-food. Men annars har det mesta varit perfekt. Nedbank National Champinship är sydafrikanska mästerskapen för funktionshindrade och synskadade arrangerat av SASAPD.
Förra onsdagen bar det av, och efter ett dygns busstur ankom vi till Port Elizabeth. Bussen var inte direkt någon lyxbuss, en gammal volvo med 5 säten per rad. Vi hade då korsat hela landet, från nordliga Limpopo till syd(ost)kusten. Vi hade även varit stillastående i 4 timmar på ett och samma ställe på grund av att en lastbil fått stopp, och det var mitt i natten så ingen kom ut i vildmarken för att hjälpa till. På torsdagen var det inget på programmet, även om vi trodde att öppnings ceremonin skulle vara då, men den var på fredag kväll. Deltagarna fick också sina overaller, och jag måste ju bara nämna om dem. För er som var med på Kinna-lägret med BFF (allt för många år sedan men borde vart runt 2002?), vi trodde tjejer vi fått de fulaste som gick att hitta, tills vi såg killarna, och nu har jag sett ännu värre!
Fredagen innebar klassifikationer, eller rättade sagt omklassifikationer. Jag hade då frågat om jag kunde göra sällskap med de eleverna från Limpopo som skulle dit, och visst, inga problem. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, istället hamnade jag bredvid sjukgymnasterna och tittade på alla klassificeringarna! För det första, det är grymt många olika klasser att hålla reda på och skillnaderna är ibland hårfina, och för det andra, min sjukgymnastiska terminologi repeteras igen. Hur som helst, klassificering görs för att de ska tävla på så lika villkor som möjligt utefter individens funktionsnedsättningar och kapacitet, men alla är ju unika…
Lördag var det inga tävliga för någon från Limpopo sa de, (dock fick jag veta att jag missat fotbollen eftersom de åkte ut tidigt…). Men dagen var inte bortkastad för det, på samma hotell som oss bodde Team Namibia (Namibia deltog eftersom de är så få i sitt land och inte har några tävlingar) och gjorde dem sällskap för styrkelyft. Det är för de starka pojkarna, alltså inga tjejer deltog, men alla var inte jätte starka, och med tre månaders träning (?) hade jag slagit den som tog minst. Min namibiska vän som deltog klarade 185kg i bänkpress, lite för mycket för min del. Även om jag försökte övertala två synskadade killar i deras lag att jag tog det med en av mina biceps, men efter lite eftertanke och tittat på mig sa han ”men det är ju inget där” och klämde på min arm. Så utöver tävlingarna hade vi väldigt trevligt bredvid också.
Söndag innebar friidrott för mig för att supporta Limpopo gänget. Det var lite svårt att hänga med på allt och ha koll på allt, det var ju inte så organiserat att jag hade ett eget programblad och med alla klasserna, tror det är ett tiotal, sedan är deltagarna indelade efter ålder och kön, så ni anar inte hur många lopp det var för 200m, och alla var finaler! Jag följde mest de med de fysiska funktionshindren eftersom de kommer från Helen Franz. Även på måndagen var det friidrott för dem, och den totala medaljskörden blev 11 guld, 4 silver och 7 brons för Limpopo. Och man kan fråga sig hur speciellt det är att ta alla dessa medaljer när de många gånger är ensamma i sin klass eller bara ett fåtal deltagare. Men för det första, en medalj och en seger är alltid något stort. Sedan ska det också nämnas att det sattes 5 sydafrikanska rekord och ett flertal personliga, vilket är en mycket viktig del, att de förbättrar sina egna prestationer från år till år. En av killarna från en annan skola i Limpopo, Lucky, kom till mig efter måndagen med ett så stort leende och sa ”2 sydafrikanska rekord”, det var verkligen hans dag och det som betydde något för honom. Att han blivit uttagen för internationell uppföljning i den Sydafrikanska satsningen mot London 2012 var också ett plus som jag fick höra om senare.
På måndagen var jag med rullstolstennisspelarna. Inte för att jag är någon tennis-fantast, utan för att se så mycket olika som möjligt och stötta eleverna. Och inte heller är jag något större tennisfan nu heller. Tyvärr var det ingen höjdare, det var en serve, som antingen var misslyckad och poäng till andra laget eller ett servess. Men vad gör det, brons blev det! Och det kan bara bli bättre för dem nästa år, då har de vuxit till sig lite, Limpopo deltagarna var helt klart minst och tennisplanen är stor, det behövs mer kraft i armarna. På måndagen fick ju även ett doktorsbesök klämts in, men allt om det i förra inlägget.
På tisdagen var det inga tävlingar, i idrott. Det blev en tur på ett köpcentrum, och därbredvid fanns en utförsäljningsbutik, där pågick tävlingarna. På kvällen vart det avslutnings ceremoni och efter det var det fest för ledarna. ALLA skulle in i ett hotellrum, tur jag åt antibiotika och kunde skylla på att jag var trött så jag inte behövde vara med allt för länge…
Onsdag morgon, inpackning av bussen var sagd klockan 8, men som ni vet, Afrika är Afrika. Fast även om jag är van slutas jag inte förundras hur sjukt ineffektivt saker och ting kan gå här… I väg kom vi, och hemma är jag!
En mycket lärorik vecka på många sätt och vis, det har varit väldigt spännande. I Sydafrika har man ett fyraårs projekt/avtal med Nedbank som sponsor mot London 2012, och där ska även jag vara, hur och med vilken funktion får vi väl se…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar