Jeanette i Sydafrika som Idrettens fredskorps

Årskrönika

2010-07-09T16:30:00.002+02:00

Eller kasnke inte ritkigt, men det blir en sammanfattning av mina reflektioner på hur det har varit och vad som har hänt under året som gått. Det blir inte så mycket speciella händelser och situationer eftersom jag rapporterat sånt under hela tiden där nerifrån, försöker nu mer att få till lite om hur det känns för mig nu när jag ser tillbaka på livet i Buffelshoek...

Frustration i kombination med gläde, saknad i kombination med omtanke, lek med barn i kombination med pappersarbete, utedass i kombination med parabol tv - ja allt på en och samma gång.

Utvecklings- och utväxlingsarbete handlar om vad det blir för lunch mellan arbetspassen, för mig i vardagen eller för deltagarna i workshops etc. Det handlar om kunskaperna och erfarenheterna, så väl för mig som för människorna i Buffelshoek. Och att de faktikst är ett fåtal av dem som har förstått att de som vi har lärt oss tillsammans är något som de alltid kommer att bära med sig och att ingen kan ta det ifrån dem har de kommit långt i sin personliga utveckling och för commuityts framtid.

Så då, om jag är den som många gånger fått ta ledarrollen och lära ut hur man ska (borde eller kan) göra i olika sammanhang/aktiviteter/evenemang etc har jag då lärt mig att arbeta utifrån min situation medan en annan deltagare med en annan position fått kunskaper utifrån sin situation. För mig har det inte alltid varit lätt, facilitering (SCOREs favorit ord) handlar ju om att jag ska få dem att komma på hur de ska göra och sedan utföra det. Som sagt var inte alltid så lätt, och många olika tekniker har provats. Fortfrande kan jag inte säga att ett eller annat sätt är bättre eller sämre, men lite aktiviteter har det ju blivit och under året har engagemanget ökat.

För min del har det ju varit så många nya erfarenheter och lärdomar, jag är ett år äldre sedan jag lämnade, men det känns som om allt jag har varit med om gjort mig mycket äldre än så. Jag kan inte få med allt här, utan delar med mig av några huvuddrag:

Nya perspektiv: ja, efter att ha bott i en värdfamilj och levt i ett community med människor från en annan kultur, med annan bakgrund och andra värderingar tänker man mycket. Jag kan inte säga att jag delar alla deras åsikter, men däremot har jag en helt annan förståelse.
Kommunikation: visst har min Engelska förbättrats, jag har ju tvingats att prata ett språk som jag inte alls var så bekväm med. Och jag har lärt mig en och annan fras på Sepedi. Men kommunikation är så mycket mer än så. Det är två vägar om hur jag gör mig förstådd, om hur jag förstår dem, om hur jag förstår att de har förstått samma som jag förstår, förstår ni?
Uppskatta det lilla: med SCOREs stora vision Changing life and build stronger communities through sports (Ändra liv och bygg starkare communitys genom sport) är det lätt att tänka efter de stora resultaten, men de är omöjliga att se i Buffelshoek och för de flesta av oss voluntärer. Men vad som faktikst gjort min dag och givit mig energi är de små sakerna och framstegen, att någon har förstått ett gruppspelssystem på en turnering och sedan kan sammankoppla det till VM eller att Mama faktiskt lärt sig använda potatisskalaren.
Allt behöver inte vara perfekt: okej, det är frustrerande när jag lagt så mycket id på förberedelser etc, och sedan kan allt arrangeras i sista minuten, och visst, inte bli av svensk kvalitet, men ändå så finns deltagarna där och de uppskattar aktiviteten. Det är ju så, att lite är bättre än ingenting alls, och något som jag nu kan vara nöjd med även om det var tufft i början.

Tidsperspektivet och deras värderingar, det är värt att nämna något om. För det första så ska vi komma i håg att jag har jobbat fullt med sporten i deras community, alltså inte gått i skolan eller lagat mat som alla normala människor där bevöver. Men i vilket fall som helst, oavsett vilka andra uppdrag man har så handlar det ju om att ta det seriöst och prioritera. Det är tuff när vi har så olika värderingar kring hur det ska göras, bara att acceptera. Fast å andra sidan har jag ju alltid fått föregå med gott exempel, så i ett års tid har jag alltid varit i tid (jaja, i hela mitt liv), och ja kanske inte bara i tid, många gånger före tiden. Och ja, några få har också insett att det är inte så dumt, även om mesta delen av personerna fortfarande menar att African time är tiden som gäller.

Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag kan vara lite envis, men att tålamod inte alltid har varit min starkaste sida. Så hur har jag då klarat av allting. Jo, skam den som ger sig, ge upp har inte funnits i min värld och är nu både envisare och tålmodigare - så våga inte möta mig i en duell!

Det var tufft i tisdags, och dagarna för det med alla avsked. Det har varit som om jag har levt i en dröm/lådsass värld under de senaste året. Så att säga hej då till värdfamiljen, vännerna och platsern var jobbigt, och jag saknar dem redan, men som jag skrev där uppe, minnena och erfarenheterna kommer jag alltid ha med mig!

Vad som händer här näst i mitt liv återstår att se, men detta kapitel är nu över och det är dags att leta efter nya utmaningar. Ja utmanande har det varit, och utmanignar gillar ja, mer utmaningar ska det bli!!

Hemma

2010-07-07T21:14:00.004+02:00

Så, nu är jag tillbaka. Blir en snabb uppdatering i dag. Vill bara medela att det ar gott att vara hemma, allt ar sig likt...

Bild från flygplatsen, iklädd min traditionella dress från Mama, tillsammans med Mormor och Morfar. Och som hon har sagt daglien sedan jag kom, att jag skulle ha den på mig när jag kom ut från flyget och ingen skulle känna igen mig. De kände igen mig, men visst var de lite förvånade...

Hej da...

2010-06-30T12:16:00.003+02:00

Det ar med delade kanslor som jag nu raknar dagarna, om en vecka vid denna tiden ar jag i Sverige. Jag ar valdigt klar med mitt jobb som SCORE volontar, och vill verkligne komma hem och traffa familj och vanner igen. Men samtidigt blir det tungt att lamna.

Hur som helst, i tisdags eftermiddag hade vi lite avslutning, jag hade bjudit in Buffelshoek Sports Committee, Cup of Heroes laget, SCORE cup deltagara coh andra sportiga ungdomar i communityt som jag arbetat med under aret. Jag hade bara tankt att saga hej da och tack for mig. Men nar de horde att jag snart skulle aka, sa fixades det ett litet mini party for mig.

Fick manga fina ord och personliga halsningar om saker som hant under aret. Aven om det ar svart att se nagra dramatiska utvecklingar och handelser i communityt kan jag kanna mig nojd med mitt ar och stolt over de sma framstegen.

En kommentar som snurrat runt i mitt huvud de senaste dygnet var fran en av killarna dar. Han sager "Du har varit en super ledare som vi verkligen kommer att sakna". Det var valdigt skont att hra eftersom det ar nagot jag verkligen forsokt att vara, en bra ledare. Och det ar aven nagot som vi pratat mycket om pa workshops, ledarskap. Vem ar och kan vara en leadere? Och hur ska en ledare vara? etc. Hur som helst, att nagon da lyckats lagga ihop allt vi gjort och dragit en slutsats var imponerande, och att det dessutom var en positiv kommentar om vad jag har gjort varmde.

SCORE cup

2010-06-30T11:55:00.003+02:00

SCORE cup har verkligen varit ett lycko avslut pa tiden som SCORE voluntar. Allt ahr gatt over forvantan och resultatet ar helt utan for denna varld (alltsa varlden for forlket har, Buffelshoek). Men tillaggas ska faktiskt att vi ar i topp av alla communities (enligt Nkosana).

Simon och Nico har varit organisatorer och skott allting helt perfekt med minimal hjalp fran mig. De har i sin tur styrt och lart vara Sports Leaders. Vara Sport Leaders ar de som imponerat mest pa mig, tank att alla var med i Cup of Heroes, de flesta ar under 16 ar och det ar forsta gangen de har varit ledare... De ar dem som har tranat barnen och guidat dem under hela lov programmet.

Sydafrika tog hem hela tureringen, efter en frispark som gick ribba in och hela malet rasade, det har alltsa varit dramatik...! Och skytteligan var jamn, men efter finalerna var faridg spelade hade vi en drottning korad med 7 mal och tva prinsar pa 6 mal vardera.

Final klart, Sydafrika i gront, Slovakia i blatt och vara tva domare pa sidorna redo for den avgorande matchen i SCORE cup.

Jag tillsammans med Sports Leaders.

Allt har ju flitigt rapporterats om pa Score hemsidan, las dar for mer detaljerad info...

Saknad lista

2010-06-21T18:01:00.002+02:00

For ett tag sedan paborjade jag en lista over saker och ting jag saknat under min tid har, fraga mig inte varfor pappret aldrig blivit inskrivit pa datorn tidigare. Men nu har jag ju all tid i varlden...

Notera att jag har listat SAKER och TING, och saker att gora, alltsa inte personer... For FAMILJ och VANNER ar saklart saknade... Det ar ocksa utan inbordes ordning, bara hur det kom upp i mitt huvud.

Knackebrod - visserligen hittade jag VASA i affaren efter ett halvar, sa numera ater jag det som hemma, men i borjan saknade jag det valdigt mycket. Eller sa var det det att jag var trott pa formfranskan?

Leverpastej och kaviar - okej, inte tillsammans, men palagg som ar annat an jordnottssmor eller sylt, men a andra sidan nar det ar advokado sesong har ar det inte sa dumt.

Filmjolk - mmm... min favorit frukost ar saknad, men hallon och musli.

Fisk - all fisk utan sardeller i tomatsas ar att sakna. Och ser fram emot sommar med farsk fisk, kraftor och rakor nar jag kommer hem.

Kexchoklad - mmm nagon sotsak maste ju skrivas har, aven om det atits alltfor mycket godis.

Cykla - alltsa inte pa en grusvag dar det ar mer stenar och cyklen bara knarrar. Utan att kunna ta min racer pa langtur (avundsjuk pa Sofia som cyklade vattern) eller min vanliga cykel nar jag ska nagon stans.

Lasa tidningen - jo jo, jag laser tidningen har ocksa, exempelvis var det i Daily Sun i dag om Victorias brollop, men jag menar pa morgonen sitta med GP och fa en uppdatering om vad som hander i Sverige och Varlden.

Alfapet - Scrable i all ara, men det ar lite tufft nar det ar pa engelska...

Trana - traningen har for min del har varit valdigt orgelbunden, beroende pa att man ar ute och far och far lite sjukdom da och da. Men sa gott det var nar jag i forra veckan gick pa gym i Polokwane, svettades lite, dock fick jag ju kvitto pa vilken dalig form jag ar i.

Plugga - som tur ar har jag haft lite internetkurser, men anda, ga till skolan saknar jag faktikst. Men antar att det ar dags att vaxa upp, och som mamma tycker att man inte ska vara i skolan hela livet utan faktikst JOBBA...

Kla upp mig - har val aldrig varit mitt stora intresse, och visserligen ar jag uppkladd till 100 for FIFA, men de dar dagliga tillpiffandet har det inte varit mycket av, har mest gatt runt i sportklader.

Ha det man behover lattillgangligt - internet, papper, affarer osv, det ar sa mycket planering som ska till nar praktiska saker ska losas. Och att bara kunna ringa och kolla laget nar som.

Sa, lite av det jag saknat under de senaste manderna. Jag har en annan lista som kanske kommer i morgon om vad jag tror att jag kommer sakna och inte sakna fran sydafrika...

Live fran Polokwane airport

2010-06-18T08:50:00.002+02:00

Sa, nu ska ni fa veta vad som hander har.

Till hoger om mig ar tva av de andra volontarerna, de avloser varandra med telefonsamtal till pojkvanner, kompisar och familj och dar emellan klagar de over maten vi far har.

Langra bort til hoger har vi turistinformationen, dar trodde damerna att de besallt flaggor for de lagen som skulle spela i Polokwane, och det var stensakra, fram till det att jag forstorde och sa att det var Honduras flagga och inte Slovenia...

Annu mer till hoger har vi fyra poliser (de ar bara 4 stycken nu, undrar vart resten ar...), hur som helst sa ar de upptagna med att se reprisen av en av gardagens matcher.

Lite har och var gar det stadare, som gar med sina borstar vilket de har gjort hela morgonen... men forfarande ar det langt ifran fardiga.

Mitt framfor sitter en dam och saljer sovenier, eller rattade sagt forsoker, har inte sett nagon som kopt nagot. Men hon ar plikt trogen och dukar upp sitt lilla bord varje dag...

Till vanster har vi check in deskarna, dar ar det fullt os, eller inte. som vanligt ar det lugnt, men anda omkrign 10 pers bakom de tva diskarna. Oj da, nu kom det en for inchecking, fast nasta plan gar nog inte an pa nagra timmar.

Och har sitter jag, bloggar och chattar pa facebook :)

Nu tanker ni sakerligen, jaha... och varfor kallar hon sig FIFA volontar? Jag fragar mig ocksa, fast jag har ju en acreditering och fina klader.

Sa, vad som ar ar att Polokwane airport ar en liten flygplats, endast flygningar till och fran Johannesburg. Jobbet som vi ska utfora ar att ta emot VIP gaster och visa dem till transporten till deras hotell/stadium. Vi ska aven hanvisa media till deras buss samt vara allmant trevliga mot besokare.

Vilka VIP gaster kommer da, hmmm ja det ar ju folk som vill se matcherna, och Polokwane ar en liten stad med bara 4 matcher, inga stormatcher direkt. Med undantag fran i gar, da var det "hektiskt", Frankirke - Mexico spelade ju (och spelarna sag vi nar de kom i Tisdags). Inga hojdar gaster jag tagit emot, dock horde jag nagra svenska roster i gar och dar var kommentatorerna for gardagens match, Glenn Stromberg och Staffan Lindeborg.

Sedan maste det ju tillaggas mer vad vi "roar" oss med, for FIFA (i Polokwane?) ar valdigt oorganiserat... och de lever verkligen inte upp till den utlovade servicen som star i vart kontrakt. Sa vi klagar och klagar, ringer och efterlyser varan frukost och lunch. Jag orkar egentligen inte byr mig, men ar sa trott pa allt gnall, och eftersom jag ar temaledare sa far jag ju ta ansvaret, var och pratade med dom pa voluntars centret, de lovade att battra sig, men exempelvis sa kom var frukost inte foren kvart over 11 trorts att de sa att de skulle komma hit de forsta de gjorde, och lunchen sag vi aldrig innan vi slutade och fick sjalva ga och hamta.

Och det sista vi har att klaga over, det ar KALLT. Hemma i Sverige kan det ju vara kallt ocksa, men dar fryser vi inte 24 timmar om dygnet, dar har vi det varmt inne..!!

Slappt jobb?? Jo, lite for slappt for mig, jag hade hoppats pa nagot mer utvecklande for min del, sa jag skulle lare mig naget som jag kan ha nytta av. Men nu ar situationen som det ar, och lara de andra facebook ar ju lite kul, samt ett och annat svenskt, spanskt ord...

FIFA voluntar

2010-06-16T18:17:00.002+02:00

Sa... har kommer en utlovad bild pa mig uppkladd i uniformen :) Dock snvands ullkappan mestadels utanfor...!

Nedrakning

2010-06-15T12:16:00.002+02:00

Undrar om Mamma (eller nagon annan) har lagt marke till nedrakningen till hemkomst som ni finns till hoger??

Den 7 juli narmar sig, om 3 veckor lamnar jag Sydafrika...

Uppdatering

2010-06-14T09:27:00.005+02:00

Lange sedan jag skrev nagot vettigt, men nu jobbar jag for FIFA och verkar ha ur mycket tid som helst. Sa har kommer riktig langlasning om vad jag pysslat med de senaste veckorna...

Under tranignarna med FIFA har det varit noga med att vi ar i tid, och nar vi ska jobba ska vi vara har minst 30 minuter fore start tiden. Och eftersom jag borjade 6 i morse var jag har halv 6. Men de enda som var har da var nagra sovande vakter. De resterande FIFA folket borkade jobba forst halv 8... kul kul vantan... Det forsta de saer ar att det som sagts pa traningarna bryr man sig inte sa mycket om och att jobbet ar slappt.

Men mer uppdatering harifran senare i veckan (och ja Ingvar, ska fixa en bild pa uniformen ocksa), nu tillbaka till vad som hant tidigare...

Cup of Heroes
Trots att vi inte registerade i tid, trots att vi inte betalade deltagaravgiften sa fick vi vara med. Ni vet SCORE bror ju pa sina donatorer, och de som sponsrar Blouberg vill ju se resultat, sa om vi inte skulle vara i Cup of Heroes skulle ju inte se bra ut

For er som minns Cup of Heroes 2009, sa gick det inte sa bra... Och vi skulle da forsoka forbattra oss fran fiaskot i Tshimbindini. I Mars borjade processen, vi slet med att fa ihop ett lag, men till slut, lite efter utgangs datumet var vi registrerade. Da var det dags att borja trana, men varfor ska man komma till traningarna? Ar det sa vitkgit...? Visst, vissa av deltagarna, si sa dar 10 st (av 30) kom flitigt och jag puschade dem. Hur som helst, jag tvivlade manga ganger under de senaste tva manaderna om vi verkligen skulle klara av att komma till Mohodi (dar som var regionala tavling skulle ta plats), speciellt eftersom vi inte betlade deltagaravgiften...

Men nar veckan kom for avresa borjade det handa saker, folk kom och blev allt mer taggade. Dock hade vi ingen cultural presentation, och tillslut fick jag gripa in och skriva ett drama om deras kultur (se resultatet nedan). Och dagen fore malande vi posters samt flagga och karta over vart parter lant Irrland.

Sa akte vi, sjalvklart efter den tid vi hade bestamt. Men val i Mohodi var det ingenting iordning. Jag har sett manga organisationer av aktiviteter och event under detta aret, men nu var botten nadd (vilket jag trott det varit forr ocksa).

Hur som helst sa borjade aktiviteterna, fotboll var forst ut, vara killar tog full pott 6 poang samt 2 fair play, tjejerna gick inte lika bra... i mixen var det jamnt mellan alla lagen och vi delade. Sedan var det Netball dar vi forblorade med 15-0, fast anda lyckades halla humoret uppe och fa fair play poangen. I volleyball vart det forlust ocksa...

Sa var det ju "off field presentations", alltsa kultur, lagsang osv. Och har hande det grejor. Jag ar mycket stolt over hur king Malete levde sig tillbaka till handelsenra i Botswana pa 1400 talet. For det var var vart drama handlade om, om deras stams ursprung, nar det kom till Sydafrika. En ritkigt hit, och aven for domarna :)

Dagen avslutades sa klart med anonsering av vinnarna. Vi nadde inte hela vagen dit. Men en 2a plats var betydligt battre an sist, och framfor allt att vi hade fatt sa mycket mer poang!! Flera av de som slitit harast i laget bara tittade pa mig efter att vi horde att vi kom 2a och var sa glada. Bast av allt var en kille som var med forra aret, han var sekreterare i organisations kommitteen i ar (tva veckor for gammal for att delta som spelare) och har skott allting exemplariskt, han sager, "Jeanette, we did it, we did it, this is better then last year, isn't it?" Och hela vagen hem i taxin firades det, sjongs och dansades... "Jeanette Jeanette...."

Avslutning med SCORE
Den 9 juni var den officialla slut dagen for SCORE (om man inte ska vara kvar langre for SCORE cup, vilket ar frivilligt men jag ar) Sa hur som helst, veckorna innan var det massor att sta i, vi hade en avslutnings turering med skolorna i fotboll och netball, vi hade en sport festival pa Helene Franz och jag har varit runt i skolorna och sagt hej da... Sa har hallit tal pa 4 morgon samlingar och tackat for mig samt givit brev och pratat med rektorerna pa vissa andra skolor.

Lite mer avslutnugnar vantar, exempelvis med BSC och KBC, jag kan ju inte saga hej da nar jag ska jobba med om i en manad till...

Sedan var det middag med SCORE, eller ja, team Limpopo. Gott att bara ha en sist natt med ganget och saga hej da. Norrmannen blir det traff med i augusit, och resten av de fran Norge ocksa, men Annety har nu akt tillbaka till Zambia...

SCORE cup
Sa samtidigt som vi har jobbat med Cup of Heroes och jag har tagit farval har det varit forberedelser for SCORE cup. Forberedelsern i communityt har gatt mycket bra, dock vantar vi fortfarande pa utrustningen fran SCORE, vi har blivit lovade bollar, bananas, material for att hall lifeskills sessons, en manual for de tva veckorna etc.

Men hur som helst, vi imporviserar med vad vi har och anvander vara de resurser som finns. Och tro det eller ej, men saker och ting gar over forvantan. Jag ar mycket nojd med deras prestationer. Organisatoriskt ar jag bossen over de tva bosserna (en for fotboll och en for lifeskills) och under dem finns det minst 8 Sports Leaders som har varsin av VM grupperna. Dessa ledare ar mesta dels spelare fran Cup of Heroes, vilket gladjer mig, speciellt tjejerna som inte alls var interesserade forut nu kommer till detta, de bara dok upp. Jag hade egentligen vantat nagra andra istallet for dem, fran BSC, men de kom sa sent sa da var det battre att jobba med de som varkligen var interesserade och ville gora naget. Fast det ar klart det ar mer utmanande, manag av dem har aldrig varit ledare, utan bara blivit ledda av andra... Hur som helst sa ar jag helt overtygad om att efter dessa tva veckor, de har vuxit minst 10cm.

Som jag sagt tidiagre sa kommer det pa twitter nar vi uppdaterar pa SCORE cup hemsidan, hall utkik om hur det gar. Aven om jag haller med Mamma om att det inte ar helt latt att orientera sig dar. Och jag ska saga att det ar annu varre for dem (mig) som gor uppdateringarna dar...

Sa allt for mig for nu, hall till godo :)

SCORE for 2010 draw and Kick off

2010-06-10T15:00:00.002+02:00

Nu finns det att ta del av SCORE cup draw och fran Kick off i dag pa var hemsida!

Morfar, mormor, farmor, farfar och om det ar nagon mer som inte ar sa haj pa enelska eller lankar - FRAGA om hjalp dar hemma!!!

Bilder...

2010-05-29T08:45:00.003+02:00

... fran vad jag ser dagligen sa att ni far en forstalese av vad mycket knasigt/ovanligt man ser har nere. (Fast jag ar van...)

Bekant blomma?? Julstarnor mitt i sommaren pa stora buskar ar lite ovanligt att se i Sverige, men har blommar det for fullt nu overallt.

Min vagg i mitt rum, bilder fran aret som gatt.

Sa har ser det ut pa skolorna, i "koket", detta ar en liten skola med omkring 200 elever. Forestall er hur manga "kastruller" som behovs for de stora skolorna och vilket tungt jobb det ar att rora i groten!!

Lite apelsiner, hos syster Monicca ar det fullt av dem nu, traden ar mer oranga an grona!!

Slutspurt...

2010-05-29T07:43:00.004+02:00

... och paborjan av nya aktiviteter. Sa ser min vardag ut nu.

Men far borja med att beratta vad som hande forra helgen. Min otur? borjade egentligen pa fredagen, da vart allt pa mitt USB uppatet av virus, alltsa hej da till 20 sidor final report och massa tackbrev. Lite latt forstord ja. Sa pa lordagen, stressad skulle jag ladda ner lite filer fran natet for att fylla ut igen, och da vart jag av med planboken, kort och pengar... Men meCIn, det kunde varit varre. I vanliga fall brukar jag ha bade telefonen och nyckeln i planboken ocksa, men inte i lordags. Sedan ska man tacka for fint stod, for man ar ratt ensam och vet inte ritkgit vad man ska gora. Men prata lite med Mamma och aven den Sydafrikanska ubunto gjorde mig pa battre humor och pa mandag var det bara att borja aterskapa alla dokument..!

Varfor alla dessa domunet da? Jo, slutet narmar sig, 9 juni ar officiella slutdatumet for SCORE. Sa ska ge tack brev och lite sammanfattningar vad vi gjort tillsammans under aret till skolor, BSC, tribal office etc. Sedan ar det en helarsrapport till SCORE med mycket dret, fast viktiga saker. Ocksa ska det forberedas for nasta volontar som kommer, nar jag kom fick ja ett papper som sa att det var 625 personer i Buffelshoek, det har visat sig vara fel... Sa ska forsoka ge lite mer aktuell information om stallet, arbetet och manniskorna dar :)

Manga tacktal som ska hallas, och i morgon borjar det... Da ar det avslutnings turnering pa Helene Franz. Ska verkligen bli spannande att se hur det blir med alla dessa sporter som ska goras. Har en mycket god organisations kommitte dar som slagits om vem som ska gora forberedelserna, sa det kan val bara bli lyckat?

Sedan blir det mer under veckan, saga hej da pa morgon samlingarna i skolorna etc.

Nasta helg ar det dags for Cup of Heroes, om ni kommer i hag fran forra aret sa var det aldeless i borjan nar jag kom, men nu ar det lagom infor VM sa tv kan komma och kolla (?) Men tror ingen kommer att se pa var tavling. Hur som helst sa far vi se hur det ar, var anmalnings avgift ar fortfarande inte betald, men det ar inte mitt ansvars omrade, jag assisterar i arbetet, men lite far faktiskt komma fran dem ocksa...

Och ja da, pa samma gang sa forbereds det for SCORE cup, vilket ar ett lovprogram som vi ska kora pa (eftersom vart VM projekt gick at skogen). Vi kommer helt att folja SCOREs regler och ar nu pa traning i Polokwane, jag och tva till fran communityt som ska styra och stalla nar jag ar med FIFA. Som ni sag i gar sa la jag upp en lank till sidan for Blouberg, dar kan ni folja allt som hander under 2 veckor! Det kommer att vara fotbollsovningar, lifeskills traning och sa klart fotbollsmatcher. Turerningen blir 5 a side soccer coh foljer VMs program under gruppspelet och har sedan en final dag :) Tror detta kommer bli bra, det gar val inte att mysslyckas...? Har ju lart mig att allt inte behover vara helt perfekt for att manniskorna har ska uppskatta aktiviteterna :)

Men medan SCORE cup pagar i communityt blir det en del tid for mig i Polokwane, pa flygplatsen ikladd svart kostym och sneakers! haha... Gallande skorna far vi val se, var och hamtade min FIFA uniform i gar, och vi far inga skor av dem bara for att vi ska se fina ut? Men det verkade inte som om sista ordet var sagt dar. Och det ar mycket som inte ar helt klart, lessen att saga sa, men jag ar besviken, trodde det skulle halla hogre klass och aven att Sydafrika skulle vara battre forberett... Men a andra sidan, fotboll kommer att att spelas och det kommer att bli VM fest!!

Sedan ar det ju nasta projekt, vad som ska handa efter SCORE tiden. Har ju lagt upp om dromjobb pa Helene Franz, och i onsdags sa lamnade jag in min ansokan. Nu ar det bara att vanta och hoppas :) Det ser bra ut, enligt rektorn sa tror han inte pa nagra sokningar, och han har ju sagt till mig redan i augusti forra aret att han tyckte jag skulle jobba som sjukgymnast dar. Men som sagt var, det ar mycket som ska pa plats forst. Och jag kommer hem den 7 juli, oroa er inte over det! Fast sedan kanske jag aker tillbaka. Det ar svart att mosta nar en sadan mojlighet kommer, ung och farsk sjukgymnast, sa den erfarenhet jag kan fa ar sa mycket att lara och vardeful. Hur som helst, jag haller er uppdaterade om vad som kommer att handa...

Det borjar bli vinter har, och det ar KALLT!!! Langa byxor och troja daglien nu, och pa natterna ar det under 10 grader, ner mot nollan!! Och detar verkligen forkylnings och influensa tider har nu, Mama och Olivia har varit som i ide i over en vecka. Sjalv snorar jag lite, men forsoker att tranga bort det med allt jobb och omkring 5 apelsiner om dagen! For sa ar det, vintertid + apelisin tid har. Kopte ett nat med 17 apelsiner for R10, och alla var de i perfekt smak!!! Sedan ska ni veta att det ar aven advokado tid har, perfekt kramiga att bre pa smorgasen, och de finns i mangder och billigt!

Sa dar ja, nu har ni lite status fran livet i Sydafrika. Hoppas allt ar bra i Sverige ocksa :)

Blouberg's Page - SCORE for 2010

2010-05-28T12:37:00.002+02:00

Pa min twitter kommer det i fortsattningen dyka upp pa engelska, (inte bara) men allt som har med SCORE for 2010 att gora. Detta for att sprida vad vi haller pa med i Communityt!

Kolla mer pa http://scorefor2010.ning.com/profile/Blouberg

VM feber

2010-05-22T13:53:00.002+02:00

19 dagar kvar till avsprak, vm feber borjar allt komma. Men fragan ar hur redo man egentlgien ar for VM? I dag var jag pa traning med FIFA pa flygplatsen, det ar ett stort anda kaos av byggarbete, och det ar inte pa langa vagar klara inom 10 dagar som ar deadline...

Bilden ar fran en av de stora tvargatorna till Peter Mokaba stadion, ser det lovande ut...?

Jag hoppas jag har fel, men jag tvekar. Och jag ar inte ensam. Hoppas nu att man kan leva upp till ett fint och problemfyllt fotbolls evenemang aven om all struktur runt inte ar helt i sin ordning.

Vilken dag ?

2010-05-21T11:07:00.004+02:00

Som setts pa Twtter/Facebook, i onsdags morse sa hade jag ju inte fatt nagot "Plz call sms", samtal eller sms nar klockan var 7, det burkar innebara en bra dag och att allt ar i sin ordning.

Och vilken dag det blev.... helt plotsligt dyker ett dromjobb upp. Rektorn pa Helene Franz har manga ganger sagt att jag borde komma och jobba som sjukgymnast dar nar jag ar klar med SCORE. Har val inte tagit allt for alvarligt pa det eftersom det inte finns nagon sjukgymnast tjanst dar. Men det ar 350 elever dar i stort behov av en (eller flera). Sa pa onsdagen kom en av lararna och fragade mig om jag sett deras anons i tidingen i sondags, det hade jag inte... Men nu ska man alltsa anstalla en sjukgymnast dar.

Jag hade ju redan bestamt vad jag skulle gora till hosten, men vem har sagt att framtiden maste vara skriven i sten...? Hur som helst, soka kan man ju gora, och det lar det sakert vara fler som gor. Sa alltsa inget ar klart eller sa, bara mina tankar som ar over allt, eller mest i Sverige och Sydafrika...!

Sedan ska ju namnas att dagen ovrigt ocksa var ritkgit bra, massa roligt lekande med barnen i forskolan pa Helene Franz, plockade apelsiner hos syster Monicca, fick skrivit mycket pa final report och pratade med Mormor och Morfar :)

Pappas favorit

2010-05-19T10:30:00.002+02:00

ar val jag?

och lite bilder fran besoket i Sydafrika, klicka har for att se dem!

End of Service

2010-05-17T11:49:00.004+02:00

Japp, slutet narmar sig (allt for fort?). I helgen har det varit End of Service, alltsa har vi traffats med SCORE for avslutning, reflekterande och utvardering. Da kanske ni tycker det ar lite tidigt eftersom det ar 1.5 manad kvar har, men allt blir annorlunda nar VM startar, darav tidig avlsutning.

Allt reflekterande som gjordes under helgen handlade om vad vi lart oss, progressen i communityt, hur SCORE kan forbattras, vad vi kommer att sakna och inte sakna etc. Hur som helst sa var det lanaga listor, och jag tanker mig att jag bjuder pa mitt nar jag kommer hem, summerar alltsa hela aret nar det ar slut och jag kan skriva med alla bokstaver, inte maste stressa i vag for mer jobb...

Paborjar flitigt arbete pa flipchart (som alltid med SCORE), och som ni delvis ser sa ar jag nyklippt, enlugg och kort tofs ar allt som ar kvar...

En avslutnings bild med "Team South Africa". I svarta mossor har vi alla vi volontarer som varit pa samma 1ars projekt och 4 staff medlemmar utan mossor.

Besok fran Pappa

2010-05-07T13:00:00.002+02:00

Sa, nu blir det lite skrivande har. Dock ar tagentbordet inte utrustat med alla speciella bokstaver vi har i Sverige, men ni far halla till godo pa detta viset de sista tva manaderna. Lika sa blir det nog inte bloggat sa ofta eftersom jag inte har dator och internet sa latt tillgangligt langre.

For tva veckor sedan kom pappa ner till sydafrika, efter poliseskort kom vi till slut till hotelet (pappa hade kort lite fel, fraga honom om ni vill veta mer). Efter en natts somn begav vi oss med bilen till Swaziland, vilket ar ett litet kungadome intill Sydafrika. Dar spenderade vi 2 dagar med besok i en Swazi kulturby, kollade pa en av varldens aldsta gruvor och ett svenskt (!) glasbruk. Vad som farschiderade mest var kulturen, man lever till stor del kvar i gamla traditioner och imponderande historia om den forra kungen som hade 120 officiella fruar (och minst lika manga inofficiella?) och omkring 600 barn! Vidare bjod Swaziland aven pa ett mycket vackert landskap med dalar och berg samt en fantastisk natur!!

Fran Swaziland akte vi vidare till Mosambique, langt i fran samma klass. Ett korrupt och smutsigt land dar vi nast intill vart arresterade for att vi inte hade med oss passen nar vi var ute och gick...! Skulle dock garna varit dar lite langer sa man hade sett naget, nu blev det nastna bara natten innan det bar av vidare tillbaka till Sydafrika.

Vi kom nu till Kwa Madwala game reserv, i narheten av Kruger parken for safaris. Och djur sag vi, ett lejon valdigt nara! Vit noshorning, elefanter, giraffer, zebror mm. Och harlig avslappning var det med massage och lite ''lyxliv''.

Sista anhallten pa resan var Blyde Canyon River. Helt fantasktiskt vad naturen kan skapa pa sina stallen! Med utsiktsvyer (som kunde varit klarare med battre vader), grottbesok och jattegrytor - massa harligheter och spannande historier att lara!

Slutligen bar det av till communityt for besok dar for pappa. Det var pa min fodelsedag, sa sjalvklart firades den. Dock inte som vi ar vana riktigt... men med tarta och snask sa klart! Fodelsedagsfirande ar inte sa vanligt och inget man riktigt uppmarksammar, men saklart, for mig vart det ett minne for livet hur de firade mig och de fina fodelsedagskorten jag fick! Och saklart, besoket fran pappa var val basta tankbara fodelsedagspresenten?

Pa tisdagen och onsdagen fick pappa folja med mig coh se vad jag egentligen gor har, alltsa i skolor och pa moten. Dock gick jag lite pa halvfart sa han skulle orka med. Men desto mer har det varit nar han lamnade och kommer det att bli den resterande tiden.

Hur som helst, mycket yatzy har det ju blivit, for er som last twitter/facebook sa vet ni ju att jag lagt mig en del sa att pappa skulle fa en chans att vinna och inte forsta hans sydafrika vistelse. Sa tror allt att han ar nojd, och det ar jag ocksa, i massor - tack pappa!

Sjuk dator

2010-04-23T14:50:00.004+02:00

och sjuk Jeanette. Men en av oss ar frisk i alla fall. Och det ar jag. Tur det, for i dag kommer pappa. Ar nu pa vag for att mota honom i Johannesburg, sedan blir det en tur till Swazland, Mosambicq, Kruger parken och Blyde canyon. Ska se och gora massa spannandet, en va behovlig ledighet (igen), men bast av allt - traffa pappa :)

Som ni ser sa ar bokstaverna inte som de ska, och sa kommer det att bli. Min dator startar nu inte alls och jag har forsokt med alla mojlga saker. Sa som att skruva i sar den for att ta tu all damma, men det som fanns var en skalbagge... och i ag har jag letat efter servic, men de sager att det ar ett hopplost fall. Sa de sista tva manaderna far bli sa har. Och ni tankar ju, jaja, bara hon skriver sa ska vi inte klaga. Ska gora mitt basta. Mitt storsta problem ar dock alla viktia dokument jag hade pa datorn, alla rapporter som ska goras nu mot slutet.... men men sant ar livet.

Vad som mer har hant sedan sist da... det var ju pask och in-service med SCORE. Vi misslyckades med deadline for Cup of Heroes registreringen nar jag var i Port Elizabeth, men SCORE gav oss en andra chans och pa fyra timmarfixade jag de som de inte fixade pa en vecka. Sa konstaterar alltsa, att om inte jag gor nagat sa hander INGET. Nu far vi val se vad som blir gjort den kommande veckan, men i vilket fall som helst sa ska jag inte oroa mig allt for mycket utan njuta av tiden med pappa!!

Sedan har jag ju ocksa varit pa FIFA training. Alltsa utbildning for oss volontarer. Kan ju borja med lite siffror. Omkring 68000 sokande i Sydafrika, varav 5005 i Polokwane, av dem var 3000 pa intervju och 1395 ar nu utvalda varav 66 ar fran utlandet. Dock far de andra internationella volontarer sin traning genom internet, men eftersom jag befann mig i landet var jag dar. Och jag var den enda vita... jag var valdigt uttittat, isch, inte alls bra, jag ar ju en vanlig manniska jag ocksa, och sa manga som kom och ville bli van bara for att jag ar fran utlandet och fragar efter telefon nummret efter 1 minut fastan de inte har nagot vettigt att saga over huvud taget... sjukt besviken. de var ju vuxna som ska ta hand om turister, skarpning! Vidare sa har jag blivit flyttad fran hospitality till Welcoming and information service at airport. Jag ar nojd med det, som jag sagt fron borjan sa kvittar det vilket, bara att fa ta del ar grejen. Men ser fram emot det :)

Far ju ocka forklara vad jag skrev pa twitter/facebook, att jag laste volontars eden. Vi var 5 som laste varsina loften, som sedan alla andra repeterade. Det var grymt stort att sta dar infor mer an 1500, och darbland SAFA (South Africa Football Association) presidenten...!

Tack och hej - leverpastej (det saknar jag verkligen, har gjort en saknad lista nar jag var sjuk, men den far vanta med att publiceras...)

Bildbevis Buffelshoek

2010-04-04T06:31:00.005+02:00

Så här ser det ut när Oliva tvättar håret. Hoppas ni i bakgrunden kan se en flaska med diskmedel och en påse med tvättmedel, det är nämligen vad hon använder. Kanske inte så konstigt att deras hår är annrolunda från mitt?

Jag tillsammans med Thabang, efter att ha varit och inhandlat kycklingen är vi nu redo för slakt.

Och slakt vart det, kan ju inte säga att kniven var den skarpaste, sågade mig igenom halsen, men hänsyn till er har jag besparat er bilderna på resen av processen, dvs styckningen.

2 timmars arbete

Jag tillsammans med KBC på fotbollsturneringen på hemmaplan, och nya matchtröjor har de införskaffat, lite löst folk i bakgrunden så klart som alltid när kameran är framme

Bildbevis Port Elizabeth

2010-04-04T06:04:00.008+02:00

Jag tillsammans med eleverna från Helen Franz. Fem av killarna i bakre raden deltog i CP-soccer (7 manna fotboll), den sista, han med svart vit randig tröja är friidrottare tillsammans med de två tjejerna i mitten, på kanterna har vi tennisspelarna.

Tennisspelarna Sello och Mathaba från Helen Franz som tog brons

Cynthia - stjärnan från Helen Franz med 2 guld och 1 silver i kula, spjut och diskuss.

Löpning för de blinda, riktigt spännande att se, och de springer fort. Killarna i orange väst bredvid är guider, dock är det strikta regler, de ska ju bara se till att den blide håller sig på rätt bana, så det krävs en hel del sammarbete...

Nedbank National Champinship

2010-04-01T16:30:00.003+02:00

Team Limpopo 2010

Vilken härlig vecka, om vi bortser från armhålan och allt för mycket pap och fast-food. Men annars har det mesta varit perfekt. Nedbank National Champinship är sydafrikanska mästerskapen för funktionshindrade och synskadade arrangerat av SASAPD.

Förra onsdagen bar det av, och efter ett dygns busstur ankom vi till Port Elizabeth. Bussen var inte direkt någon lyxbuss, en gammal volvo med 5 säten per rad. Vi hade då korsat hela landet, från nordliga Limpopo till syd(ost)kusten. Vi hade även varit stillastående i 4 timmar på ett och samma ställe på grund av att en lastbil fått stopp, och det var mitt i natten så ingen kom ut i vildmarken för att hjälpa till. På torsdagen var det inget på programmet, även om vi trodde att öppnings ceremonin skulle vara då, men den var på fredag kväll. Deltagarna fick också sina overaller, och jag måste ju bara nämna om dem. För er som var med på Kinna-lägret med BFF (allt för många år sedan men borde vart runt 2002?), vi trodde tjejer vi fått de fulaste som gick att hitta, tills vi såg killarna, och nu har jag sett ännu värre!

Fredagen innebar klassifikationer, eller rättade sagt omklassifikationer. Jag hade då frågat om jag kunde göra sällskap med de eleverna från Limpopo som skulle dit, och visst, inga problem. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, istället hamnade jag bredvid sjukgymnasterna och tittade på alla klassificeringarna! För det första, det är grymt många olika klasser att hålla reda på och skillnaderna är ibland hårfina, och för det andra, min sjukgymnastiska terminologi repeteras igen. Hur som helst, klassificering görs för att de ska tävla på så lika villkor som möjligt utefter individens funktionsnedsättningar och kapacitet, men alla är ju unika…

Lördag var det inga tävliga för någon från Limpopo sa de, (dock fick jag veta att jag missat fotbollen eftersom de åkte ut tidigt…). Men dagen var inte bortkastad för det, på samma hotell som oss bodde Team Namibia (Namibia deltog eftersom de är så få i sitt land och inte har några tävlingar) och gjorde dem sällskap för styrkelyft. Det är för de starka pojkarna, alltså inga tjejer deltog, men alla var inte jätte starka, och med tre månaders träning (?) hade jag slagit den som tog minst. Min namibiska vän som deltog klarade 185kg i bänkpress, lite för mycket för min del. Även om jag försökte övertala två synskadade killar i deras lag att jag tog det med en av mina biceps, men efter lite eftertanke och tittat på mig sa han ”men det är ju inget där” och klämde på min arm. Så utöver tävlingarna hade vi väldigt trevligt bredvid också.

Söndag innebar friidrott för mig för att supporta Limpopo gänget. Det var lite svårt att hänga med på allt och ha koll på allt, det var ju inte så organiserat att jag hade ett eget programblad och med alla klasserna, tror det är ett tiotal, sedan är deltagarna indelade efter ålder och kön, så ni anar inte hur många lopp det var för 200m, och alla var finaler! Jag följde mest de med de fysiska funktionshindren eftersom de kommer från Helen Franz. Även på måndagen var det friidrott för dem, och den totala medaljskörden blev 11 guld, 4 silver och 7 brons för Limpopo. Och man kan fråga sig hur speciellt det är att ta alla dessa medaljer när de många gånger är ensamma i sin klass eller bara ett fåtal deltagare. Men för det första, en medalj och en seger är alltid något stort. Sedan ska det också nämnas att det sattes 5 sydafrikanska rekord och ett flertal personliga, vilket är en mycket viktig del, att de förbättrar sina egna prestationer från år till år. En av killarna från en annan skola i Limpopo, Lucky, kom till mig efter måndagen med ett så stort leende och sa ”2 sydafrikanska rekord”, det var verkligen hans dag och det som betydde något för honom. Att han blivit uttagen för internationell uppföljning i den Sydafrikanska satsningen mot London 2012 var också ett plus som jag fick höra om senare.

På måndagen var jag med rullstolstennisspelarna. Inte för att jag är någon tennis-fantast, utan för att se så mycket olika som möjligt och stötta eleverna. Och inte heller är jag något större tennisfan nu heller. Tyvärr var det ingen höjdare, det var en serve, som antingen var misslyckad och poäng till andra laget eller ett servess. Men vad gör det, brons blev det! Och det kan bara bli bättre för dem nästa år, då har de vuxit till sig lite, Limpopo deltagarna var helt klart minst och tennisplanen är stor, det behövs mer kraft i armarna. På måndagen fick ju även ett doktorsbesök klämts in, men allt om det i förra inlägget.

På tisdagen var det inga tävlingar, i idrott. Det blev en tur på ett köpcentrum, och därbredvid fanns en utförsäljningsbutik, där pågick tävlingarna. På kvällen vart det avslutnings ceremoni och efter det var det fest för ledarna. ALLA skulle in i ett hotellrum, tur jag åt antibiotika och kunde skylla på att jag var trött så jag inte behövde vara med allt för länge…

Onsdag morgon, inpackning av bussen var sagd klockan 8, men som ni vet, Afrika är Afrika. Fast även om jag är van slutas jag inte förundras hur sjukt ineffektivt saker och ting kan gå här… I väg kom vi, och hemma är jag!

En mycket lärorik vecka på många sätt och vis, det har varit väldigt spännande. I Sydafrika har man ett fyraårs projekt/avtal med Nedbank som sponsor mot London 2012, och där ska även jag vara, hur och med vilken funktion får vi väl se…

Jag mar bra

2010-03-30T15:43:00.002+02:00

ni behover INTE oroa er!

Okej, jag forstar att ni blir oroliga nar jag har varit hos doktorn, det tillhor ju nte vanligheterna. Men har har det blivit lite vardags sysselsattning, 3 ganger pa 3 manader... Sa tankar jag far ta en liten snabb uppdatering om min halsostatus, resten om hur det ar och har varit i Port Elizabeth kommer nar jag kommer hem (till helgen).

Vad som har hant ar att jag for nagra veckor sedan fick ett nytt bett pa mitt andra ben, men denna gangen oppnades det sig fin fint helt sjalvt efter nagra dagar och bolden tomdes. Sa for en vecka sedan eller sa fick jag ny bold, denna gangen i armhalan, det var som en pingisboll inne med nagra bulor... Jag ville ju vara har i Port Elizabeth for att vara med idrottarna och inte heller stalla till med extra besvar, sa sa inget, men i gar vart gransen nadd nar det borjade domna i armen och fingrarna (ulnaris nerven trycktes det pa). Sa fick besoka doktorn har. Och han sag till att skara upp och tomma ut massa var och blod, typ som en orm denna gangen i jamnforele med masken sist ^^ Detta skickas nu till labratorium eftersom det formodligen inte ar nagot bett utan nagot i mig som orsakr problemen.

Trots att det var fruktansvart smartsamt och jag grat lite hos doktorn nar han skar och tryckte sa mar jag valdigt bra nu. Enda problemet vart lite hudallergi fran tejpen for bandaget, en olyucka komme rju sallan ensam. Men men, alltsa, allt ar bra och jag knaprar nya piller :)

Morgonstund...

2010-03-24T03:43:00.003+01:00

... har guld i mun.

Som vanligt är jag uppe tidigt, tidigare är tuppen i dag!

Har varit mycket att stå i den senste tiden och om en timma måste jag lämna hemmet för avresa mot Port Elizabeth! Även om förra veckan var en ritkgit skit-vecka som ni såg från Twitter/Facebook så går ju solen upp nästa dag ändå, och jag vaknar några erfarenheter rikare. Men det tar mycket energi när man jobbar +/-12 timmar om dagen och får lite tillbaka, det är ett steg framåt och ett steg bakåt. Hur som helst, nu ligger vi på plus, men det är upp till dem här att se till att vi inte ramlar tillbaka när jag är borta, bland annat måste de se till att registrea oss för Cup of Heroes (vilket jag försöket med i två veckor).

Vad jag ska göra då, nej det blir inte någon semester om ni trodde det. Utan tillsammans med Helene Franz, skolan med de funktinshindrade barnen åker jag till Port Elizabet, vilket ligger på sydkusten så en bussresa tvärs över landet väntar. Väl där är det Nedbank National Championship, alltså Sydafrikanska mästerskapen i skolidrott, vi (alltså Limpopo) kommer att delta i friidrott, CP soccer (!) och kanske något mer som jag inte är helt säker på. Men en uppdatering blir det under påsken...

Nu får jag se till att göra mig klar här, ut och hämta vatten, packa (bara det sista...) och äta frukost! Tills nästa inlägg kommer, håll koll på Twitter/Facebook för uppdateringar från Port Elizabeth!

Resebrev

2010-03-22T11:54:00.001+01:00

Nu finns mitt andra resebrev på NIF:s hemsida.

Dålig skörd i år...?

2010-03-19T06:23:00.003+01:00

Ja, det har varit dåligt med regn här.

Dock ger majsplantorna majskolvar - inte så tokigt!

Press release

2010-03-18T11:37:00.004+01:00

Satsar på ett ilägg på 3 olika språk… Svenska, Engelska och Sepedi (mest för skojs skull, se om ni förstår sepedi!). Det är vår press release för vårt VM projekt skriven av Masinga som är koordinator för projeket. Dock har jag gjort översättningen till Svenska, och det är inte alltid helt rätt att få till det när det är någon annan som skrivit från början...

2010 FOTBOLLS VM I SYDAFRIKA

Sydafrika har för första gången fått chansen som värd för 2010 fotbolls VM. Resten av fotbollsvärlden vänder sina blickar till Sydafrika i juni för start of den mest spännande och underhållande sports aktivitet/evenemanget. Fotboll uppmuntrar och skapar vänskap mellan olika länder, så som ett resultat har vi (i Buffelshoek) organiserat en fotbollsfestival som kommer att följa VM:s spelschema. Det kommer att bli en turnering med 32 lag, om Sydafrika spelar mot Mexiko, så kommer vi att ha två lag före den riktiga VM matchen representerande de båda lagen. Detta är ett stort fotbollsevenemang som måste kommas ihåg.

FIRANDE AV VÅR EGEN FOTBOLLSFESTIVAL
Vi kommer att ha små fotbollslag, de kommer att bestå av fem i varje lag. Våra 32 lag kommer att representera de 32 lag som deltar i VM. Registering kommer att bli i maj 2010.

Vi kommer att ha en storbilds tv (Public Viewing Area PVA), där resten av Buffelshoek kommer att samlas och för att se VM fotboll. Våra matcher kommer att hållas på Seriaki Sport Facility. Idrottsanläggningen kommer att få ett staket runt.

Det kommer att vara en entré avgift för folk att komma och ta del av VM. De måste betala R2,00 om Sydafrika spelar och R1,00 när Sydafrika inte spelar.

- Det kommer att vara speciella plaster för VIP
- Det kommer att vara en kiosk
- Lokal DJ:s och underhållare kommer att roa oss efter matcherna

Projektet kommer igen att skapa möjligheter för ungdomar att bli tränade och hur man arrangerar stora evenemang och First Aid utbildning.

ORGANISATIONS KOMMITTÉ
Den valda organisations kommitté består av Buffelshoek Sports Committee (BSC) medlemmar, från lokala fotbollsklubbar och stakeholders i relation till deras kvalitéer och potential.

2010 SOCCER WORLD CUP IN SOUTH AFRICA

South Africa has for the first time got a chance to host 2010 soccer World Cup. The rest of soccer world fraternity will heading to South Africa in June to kick-start the most exciting and entertaining sport activity/event. Soccer encourages and creates friendship among different nations, so as a result we (in Buffelshoek) have organised a soccer festival which will run concurrently with the World Cup fixture. It will be a 32 team soccer festival, if South Africa is playing versus Mexico, we will have two teams before the actual World Cup game representing the both teams. Thing is a big soccer event that need to be remember. This is a big soccer event that needs to be remembered.

CELEBRATION OF OUR OWN SOCCER FESTIVAL
We will have small soccer teams, which will compose of five each side. The 32 teams will represent 32 teams which will be competing during the World Cup. Registration of teams will be in May 2010.

We will have a big screen/public viewing area (PVA), where the rest of Buffelshoek will gater and enjoy to watch the World Cup soccer. Our games will be held at Seriaki Sport Facility. The facility will be fenced.

There will be entrance fee for people to come and be part of our World Cup frenzy. They will have to pay R2,00 if South Africa is playing and R1,00 when South Africa is not playing.

- There will be a special place for VIPs
- There will again be a Spaza shop
- Local DJs and entertains will entertain the crowd after the World Cup games

The project will again create opportunities for youth to be trained and how to organise big event and First Aid education.

ORGANISING COMMITTEE
The elected organising committee comprises of Buffelshoek Sports Committee (BSC) members, from local soccer clubs and stakeholders in relation with their skills and potential.

MOGOPE WA KGOELE YA MAOTO MO AFRIKA BORWA NGWAGA WA KETE PEDI LESOME WA LEFASE

Afrika Borwa mono ngwaga e atlegile go swara mogope wa lefase wa kgoele ya maoto. Go tla be go ipshinwa ka bogela bokgoni bja kefase ja bophara. Kgwele e tswala ebile e tlisa segwera mo tikilogong ya bo rena ya Buffelshoek. Re ikemisiditse go swara dipapadi tseo di tla bego di sepelelana le matengwa a mogope wa lefase pele ga ge dipapadi di ka raloka, mohlala ge Bafana Bafana ba raloka papadi ya bona ya mathomo kgahlanong le naga yaMexico le rena re tla ba le papadi yeo e lego gore dihlopha di theelela dinaga tse pedi tsa ka godimo.

Ga tee Afrika Borwa e swere mogopo, re nyaka go o dira segopotso megopolong ya batho ba Buffelshoek.

KETEKO YA MOGOPE WA RENA WA KGOELE YA MAOTO
Re tlo ba le dihlopha tse di kopana tsa kgoele ya maoto. Dihlopha tse di tlo ba di emetse dihlopha tse masometharo pedi tseo di tla bego di phenkgisana mo mogopeng, dihlopha di tla bopja ke baraloki ba bahlano sehlopha. Go ingwadisa ga dihlopha go tla ba ka kgwedi ya bohlano (May 2010). Re tla ba le thelebisene e kgolo go bona le go hlalela dipapadi . dipapadi tse di tla hlalelwa Seraki sports facility(go tla ageletswa), moo go tlo go lefelwa ge go tsenwa.

DITEFELO DI KA TSELA YE
Geo go raloka Afrika Borwa go tla lefelwa ranta tse pedi.Ge go raloka dinaga tse di ngwe go tlo lefelwa ranta.

Go tla be le lefelo la bahlomphegi
Gwa ba le kgwebo gona mo facilithing
Re tla ba le di DJ’s le dihlopha go bina go thabisa batho morago ga papadi

Projeke ye e tla tlisa thuto, go beakanyeng go laola dipapadi. Thuto ya tsa ba thuso ya pele yeo e tlogo fiwa baswa.

KOMITI PEAKANYI (ORGANISING COMMITTEE)
Komiti e kgethilwe go beakanya mogope wo .Komiti ye e bopsa ke maloko a:
Buffelshoek Sports Committee (BSC), maloko a dihlopha tsa kgoele ya maoto le batsea karolo, ka maemo, bokgoni (mengwaga) le bong bja go fapana.

Om vad jag gjort den senaste tiden...

2010-03-14T10:06:00.000+01:00

Tiden går fort ibland, för fort när man har roligt, och jag har varit lite dålig på att prioritera att uppdatera bloggen. Men här kommer lite om vad som skett de senaste veckorna.

Torsdag 4 Mars: Nått så när vanlig skoldag, fotboll med klasserna och assisterades av två killar från communityt, det funkade bra och de fick mycket frihet även om jag hade bestämt programmet. Det är också spännande att se skillnaden på hur de agerade inför första klassen till sista då de i princip skötte allt själva. Sedan vart det ett möte inför vårt VM projekt (mer kommer om detta snart, än så länge lite hemligt).

Fredag 5 Mars: Var på Kgopudi, en av de high schools jag inte jobbar på, men på grund av projeket ”Dreams, Future and Career”, riktigt lyckat, och det är väldigt bra för mig att möta eleverna i en annan miljö också än bara på sportsplanen, alla är inte intresserade av sport och kommer inte dit av sig själva, men fick nu chans att bekanta sig lite med mig. På kvällen vad jag på kalas, mitt första födelsedagskalas sedan jag kom hit. Det är ju så att födelsedagar firas inte som hemma, man är inte så noga. Men en grannfamilj här hade i alla fall bestämt sig för att ha kalas för minstingen som fyllde 2 år. Kom inte och tro att det var som hemma i Sverige. Ett bord var uppdukat för Miss birthday och några vänner. Sedan var det en programdirector som skötte introduktion av en agenda med +/- 15 olika nummer, det var grattis tal, dans, bön och så klart skära tårtan. En trevlig fredagskväll, och de har redan börjat planera för mitt födelsedagskalas, och pappa du är ju här då, så du ska få se på grejor!

Lördag 6 Mars: Som känt blev det ju ingen ladies soccer turnering, istället blev det bullbak och tillagning av lasagne. Efter en shoppingtur i Buchum då, spenderade mer än 2 timmar i mataffären, och inte för att det är stort där, utan för att de är så fruktansvärt långsamma i kassrona, 1 timma i kö och sedan 30 minuter för dem för att reda ut hur man gör när någon vill betala med kort, Africa is wounderful.

Söndag 7 Mars: Lite pappersarbete, kunde och borde gjort mer. Men var och mötte Dash och sedan vart det kvällen. Dash är som jag skrivit tidigare en sydafrikansk kille som åkt till Norge under 6 månader som idrotts volontär.

Måndag 8 Mars: Började med att träffa alla klasserna (det är bara 5) på Raseakala med Dash, vi pratade om våra erfarenheter att vara volontärer i ett annat land och lät eleverna komma med frågor. Sedan vart det i väg till nästa high school, usch usch vilket dåligt bemötande av rektorn, har varit väldigt tålmodig med honom de senaste veckorna, men när han säger att ”hade jag kommit till ditt land hade de då inte ens låtit mig komma in i skolan för jag är svart”, då kokade jag inombords. Hur som helst, trots våra överenskommelser så fick vi bara se tre klasser, och jag tycker verkligen synd om eleverna att han inte prioriterar bättre eftersom alla kommer och frågar om vi inte kan komma till dem också. Jaja, sämsta bemötandet av någon sedan jag kom till Sydafrika, men inget att göra mer än att snällt skriva ett brev och tacka för allt han gjort för mig och den tiden vi fick, alltså, säg inte vad du tycker utan slicka rumpan. På kvällen coachade Dash KBC och jag spelade. Efteråt frågade Dash mig om jag alltid jobbar så här mycket. Och ja, svaret är så är mitt liv. Han tyckte det var lite för mycket…

Tisdag 9 Mars: Sista skolan med Dash. Dagen börjar med att rektorn, som i övrigt är en riktig pärla, tar med oss ut för morning assemble, och helt plötsligt så ska vi säga något, ja ja tänker jag och pratar på. Efteråt kommer Dash till mig och säger att han vart nervös, och ju mer jag tänker på det i efterhand, bara prata engelska inför 900-1000 elever utan att tänka var allt lite speciellt… Hur som helst flöt det på bra i skolan och jag fick vinkat av Dash vid 11 tiden för att bege mig till nästa aktivitet. Det var möte för att stämma av att allt var redo för torsdagens skolturnering, och hör och häpna, hälften var fixat, och den andra hälften fixades under eftermiddagen. På kvällen var det möte med sports committee, som vanligt var de få som gjort sina åtaganden, men för första gången dök Mr Ledwaba upp. Mr Ledwaba är kontaktpersonen för SCORE och communityt, han har inte skött sitt jobb så jätte bra, och allt är alldeles för invecklat för att förklara, men hur som helst, kanske han blir lite supportande nu? Ringde också och sa grattis till mormor!

Onsdag 10 Mars: Helen Franz hela dagen. För andra veckan i rad följdes i princip programmet. Och nu kunde vi även vara inne i deras idrottshall. De har alltså en hall där, men den används inte så mycket för idrott eftersom den ofta hyrs ut, så hittills i år har den varit full av nya glödlampor för Escom, hur det gynnar sport och fysisk aktivitet kan man ju fråga sig?

Torsdag 11 Mars: Interklass aktiviteter på Matjektetlane, alltså klasserna spelade netball och fotboll mot varandra. Flöt på i stort sett utan problem och vi var färdiga endast 30 minuter efter planen. Så då kastade jag mig i taxin, eller ja, jag fick ju vänta 45 minuter (!) för att åka till CPFM (Contact Person Forum Meeting) i Polokwane. Alltså, alla communites som SCORE jobbar med i Limpopo sänder två personer, kontakt personen och en till för att dela utmaningar och framgångar. Inget möte på torsdags kvällen, utan bara grillning. Blev också lite tjöt med Kjell-Kristinan och Bennedikt ut och sedan med rumskompisen Annetty, det är skönt att få träffa de andra volontärerna igen och dela med sig lite av våra erfarenheter.

Fredag 12 Mars: Workshop hela dagen. Diskussioner om Cup of Heroes, vad som är problematiskt i communityna och vad som faktiskt fungerar bra. Sedan vart det en netball och en fotbollsmatch mot två lokala lag. Själv spelade jag 5 minuter netball innan jag blev utbytt, hade gjort för många regelbrott tror jag, de kommer nya hela tiden och det är ingen logik alls. Inte mig emot att bli utbytt i alla fall, bättre de som kan spelar. Så efteråt var det fotboll, och då vart jag med på planen hela matchen, ensam tjej med killarna.

Lördag 13 Mars: Avslutning på Workshopen och sedan hemfärd. Det var riktigt varmt igen här, kvavt så vart väldigt trött och slappade resten av dagen… Fast det var inte så mycket kvar av dagen ju, var hemma vid 4, men lite lördags mys med en bok och choklad var lagom ansträngande.

Så där ja, nu är vi i kapp. I dag har det inte varit mycket mer än morgonträning med KBC, allt för att se att spelarna inte är för bakfulla för att kunna spela i dag. Nu blir det lite pappersjobb innan jag ska bege mig till fotbollsturnering med dem!

I veckan som kommer blir det mycket möten, uppföljning av förra veckans interklass aktiviteter, om VM och Cup of Hereos, hinner jag ska jag även vara med när de diskuterar sin konstitution i Buffelshoek Sports Committee. Till helgen ska vi hålla Workshop här, Sports and Gender och på söndagen är det 5 á side tournament. Sedan kommer måndagen eftersom är en röd dag eftersom söndagen är Human Rights Day och då ska vi gå upp i bergen och följa upp. Sedan är det nästan den 24 Mars och då åker jag förmodligen till Port Elisabeth med Helen Franz för Nedbank National Championship. Så om jag inte skriver på ett tag igen vet ni i alla fall vad jag gör…

Livet leker

2010-03-04T05:07:00.002+01:00

Okej, ibland händer det att jag klagar i mina inlägg, frustrationen måste ibland på något sätt få komma ut. Men det finns ju alltid en positiv sida här nere, och de två senaste dagarna har varit så kanon bra! Fast ja, det började redan i måndags efter pissmötet med ladies soccer.

Vad som hände i måndags kväll var att en kille, Dercik, som är i Buffelshoek Sports Committee kom och pratade med mig. Han var lite bekymrad, han känner att han inte hinner med allt, då han är i grade 12 ställs det väldigt höga krav och fokus på skolan är ett måste. Så självklart respekterar jag att han vill prioritera det framför alla möten och aktiviteter. Nu vet vi att vi inte räknar med honom, men när han kan är han varmt välkommen. Tänk om fler hade agerat så, allt hade varit så mycket lättare. Att han kom och var så ärlig gjorde mig så glad, det händer inte ofta här, men det är väl lite av utveckling som sker här…?

I tisdags startade jag ett litet projekt om ”Dreams, future and career”. Så då tänker ni väl, vad har det med sport att göra? Inte jätte mycket, men det är även utvecklingsarbete som ska bedrivas. Och idén kom efter ett delmoment i en workshop som var väldigt uppskattad där man skulle måla sitt liv om 5 år (såklart gillade planerings freaket Jeanette även denna övning) och sedan göra en plan för att nå dit. Idén kom också efter att lärarna frågat om lite motivation av eleverna och att de gärna talar om min ”karriär” inför dem ”titta på henne, 22 år, klarat matric (gymnasiet) och 3 år på universitetet, och nu kommer hon till oss som volontär, där har ni något att sträva efter”. Så det hela projektet är uppdelat i två delar ett när dessa uppgifter introduceras, att måla sitt liv och göra en plan för det samt del nummer två som kommer att bli nästa måndag och tisdag. Då kommer Dash, en sydafrikansk kille från Limpopo som tog chansen som SCORE volontär 6 månader i Norge, så tillsammans med honom ska vi prata om våra erfarenheter om att åka till ett annat land och volontärsarbete, mer uppföljning om projektet i sig kommer. Men i tisdags, det var en bra start på den först high school, i morgon blir det nummer två, och en och en halv vecka senare nummer tre.

Mer från tisdagen, jag gjorde då ett besök hos ett av de andra fotbollslagen. KBC får ju vara i mitt hjärta, men jag är här för alla i communityt. Och så roligt det var att vara med Thalane, såna ödmjuka killar och så kul det var att spela fotboll!

Så kom onsdagen, en dag fylld av jobb, nästan 12 timmar. Fast tiden går fort när man har roligt. Helen Franz stod på schemat, och näst intill perfekt följdes planen (!). Två saker att nämna som lite extra. Fick en hel del positiv feedback från lärarna, de har inte varit med så mycket tidigare. Men en av dem berättade att när de fick lite strängare direktiv från utbildnings departementet om att inkluderar mer fysisk aktivitet i LO hade det blivit mycket klagomål, hur ska de gå med dessa eleverna? Klasser blandade med rullstolar, kryckor, unika gående, fungerande armar, defromiteter, ja allt möjligt olika! Så kom en av lärarna till mig efter lektionen i går och sa, att jag verkligen lyckats med att få den alla aktiva på sitt sätt och gett så mycket idéer. Jag blev så glad. Självklart undrar ni vad jag gjorde som var så fantastiskt då. Programmet var enligt följande; uppvärmning i from av ”follow the leader”, vilket menas att var och en gör de någon rörelse, alla härmar fast på sitt sätt, och så passade vi basketbollar, alla var med fast på sitt sätt. Sedan kom vi till det lite mer trixiga, ha match, då delade jag dem i två grupper, en för de med rullstolar och en för de gående, två koner på varje plan att göra mål på genom att placera bollen på konan, och i övrigt följ basketreglerna, allt för att göra det så enkelt som möjligt. Kunde alla delta då? Nej inte i matchen som spelare, men de fyra eleverna som inte hade tillräcklig armfunktion fick således bli domare och målräknare, så således lunde alla delta fast på sitt sätt. Tänk er även den känslan, du är alltid beroende av någon för att förflytta dig osv, men nu var det tvärt om, när bollen gick ut vändes allas blickar mot dig och de litade på ditt beslut, fräckt! Sak nummer två som var en highlight från gårdagen där var med sjukgymnastikgruppen, vet inte vad det var med dem i går, kanske att jag äntligen lärt mig namnet på dem? Eller ja, men så mycket skratt, men bara att ligga på mage och titta upp i taket ifall det var någon elefant där… Då tänker ni, sjukgymnastik ska väl vara träning? Jo, men magliggande för dem ser inte ut som när jag gör det, de är så spastiska och korta i höftböjarna att det blir riktigt bra stretchning! Men som sagt var, skratt i massor!

Sista underbara saken från de senaste dagarna som ska nämnas, jag har blivit utvald som FIFA volontär! Jag vet ju inte jätte mycket mer än att det var 70 000 sökande i Sydafrika, i Polokwane har 1 500 varit på intervju, och nu har man valt ut 400 som ska jobba som volontärer under VM. Detta kommer bli fräckt! Fotbolls VM är ju ingen liten grej direkt, en grym chans!

Nu är det ny dag, och nya möjligheter till en toppen dag. Ska nu gå ut och springa, sedan skola och efter det möte om vad som händer i communityt under fotbolls VM!

Besviken

2010-03-02T05:15:00.002+01:00

Isch. Dagligen blir man lite besviken när folk inte tar sitt ansvar eller dyker upp. Men dessa små saker har jag lärt mig att leva med. Fast i går kändes det bara som om det vart för mycket. Det blir ingen Ladies soccer tournament. I alla fall inte denna helgen. Varför? Jo, många anledningar...

- Community laget, eller powerful girls som de valt att kalla sig tränar inte. För 3 veckor sedan kom en person, nästa veckan en (en annan då...) och i går kom ingen.

- Skolorna har fått för sig att det är lördagslektioner denna veckan, vilket innebär att det blir väldigt svårt att få ihop 11 spelare.

- Vi har skickat ut inbjudningar, inte mailat då alltså, utan personligen lämnat över handskrivna brev där vi bjudit in och då bett om att lagen skulle svara om de kom eller inte. Två av tio lag har hört av sig, ett för att komma och ett för att tacka nej. När vi i går ringde runt resten var det så mycket frågetecken och ett lag va inte villiga att betala R50 i deltagar avgift...

- Sedan hade vi en organisations kommitté, allt gick så bra på första mötet, alla fick uppgifter som de följde, var så imponerad av att se dem. Men i går när vi skulle ha de andra mötet för att kolla så att allt var redo kom bara en tjej, trots att alla fått påminnelse sms och jag mött dem underdagen.

Ja vad gör man inte, jag är van, men tänkte dela med mig lite mer av min underbara vardag. Förhoppningsvis kan vi ha tuneringen senare, men det får bli på tjejernas initivativ. Det finns så mycket annat jag kan lägga min energi på även om jag måste fortsätta pusha dem...

Lite av allt...

2010-03-01T12:17:00.001+01:00

Ja, detta inlägg handlar om lite av varje. Och kanske saker och ting är i lite oordning, men det är bara för att ni ska förstår hur livet är här ;)

Chi fick man, frågade efter kommentarer på bloggen, och självklart blev det då ett påhopp om en felskrivning. Men måste ju ge igen då, för de som vet när VM går så är det ju inte så troligt att jag kommer se Ghana-Tyskland den 23 juli, självklart är det den 23 juni…!

Känns som om det är mycket att göra hela tiden och dagarna bara springer ifrån mig. Så det var skönt med en ledig helg, som spenderades på hemlig ort med hemligt sällskap. Och var mycket trevlig. Hur som helst, kom tillbaka i går, och självklart kunde jag ju inte hålla mig ifrån fotbollsturneringen eftersom KBC spelade final. Fick även då besked av en av lärarna att jag inte kunde ha några lektioner i dag eftersom eleverna skulle ha prov. Så där vann jag en dag, eller lite tid i alla fall för planingsarbete etc. som annars skulle ha gjorts på kvällstid. Och självklart hinner jag ju med att uppdatera bloggen med då.

Annars var förra veckan bra, arbetet flöt på utan större komplikationer och ganska så mycket enligt planerna i skolorna. En del möten, många kan tycka det låter tråkigt, och visst det kunde vart roligare om det hade varit lite bättre respons. Inte för att jag har något emot att folk gillar mina idéer, för det gör man, men vart är kreativiteten och initiativförmågan hos folket här? Ibland skulle jag bara vilja ruska om dem och fråga varför i hela fridens namn de inte kan komma upp med något själva. Fast å andra sidan, det finns ju en anledning att jag är här…

Förra veckan på Helen Franz vart det Netball match mot Ratatang Special School. För det första så ska jag säga att Netball är en konstig sport med många knepiga regler. Och för det andra blir det ännu mindre sport av det när ett lag har fysiska funktionshinder och det andra mentala funktionshinder. I stort sett var det avblåsningar efter varje 5 sekunder på något regelbrott eller att bollen gått ut över sidlinjerna… Sport är ju visserligen inte bara om att vinna eller underhålla publiken, så det viktigaste av allt, och som alltid, de som deltog gjorde det med stort hjärta, kämpade på och hade roligt.

Det börjar gå mot höst/vinter här. För typ två veckor sedan vart det en total omställning och nu är det faktiskt inte så jätte varmt längre, ganska blåsigt. Även dagarna blir kortare, solen går upp senare på morgonen, vilket innebär att djuren inte väcker mig allt för tidigt och sedan går solen ner tidigare, vilket gör att jag går hem tidigare från facilityn.

Men vädret är vädret, funderar också på er där hemma. Ni har ju en helt fantastisk vinter, även om ni nu kanske är lite trötta på snön? Känns faktiskt lite tråkigt att inte få uppleva all snön, för det är ju inget vi brukar vara bortskämda med… Dock klagar jag inte, jag har det bra och vill absolut inte åka hem för att då göra snöbollar eller åka skidor. Lika så har jag i princip missat hela vinter OS, det är inte direkt något större intresse kring de sporterna här… Inte ens att de har nämnt att det vart OS på nyheterna de senaste veckorna!

Och apropå snö, i dag åker Sofia Vasaloppet Öppet Spår, vilket jag gjorde för ett år sedan. En Svensk Klassiker avklarades efter 11,5 timmar på skidor, trött men härlig känsla. Hur det går med träningen här är ju inte helt bra. Eller nu är det bra, för i dag har jag sprungit, men all sjukdom har ju satt sina spår och konditionen är definitivt inte bra. Fast så härligt det var att gå ut och jogga igen…

När det gäller nyheter så såg ni kanske min twitter i veckan om vad som stod på löpsedeln, en get i kalsonger. Jag har börjat med att köpa tidningen när jag är i Bochum, mest för att stödja de lokala verksamheterna, men också för att få lite uppdatering om vad som händer. Dock är det ju inte så jätte stora nyheter som presenteras och det är sjukt mycket strunt (och reklam), men det finns en sida med nyheter från världen, fast dock inte så mycket att komma…

Sist av allt vill jag passa på att gratulera kusin Andrea och SIF till 3e platsen i inomhus SM – bra gjort! Vi nådde aldrig så långt…

En söndag utan måsten

2010-02-21T15:40:00.002+01:00

Vad gör man då? Kastar bort tiden på ingenting? Nej nej, jag hittar lite måsten. Så som att plugga. Läst massa medicinsk engelska och idrottspsykologi i dag. Har även bakat bullar, dock totalt misslyckade eftersom degen inte jäste som den skulle, men vad gör det när Mama äter dem ändå?

Den gånga veckan har varit fullspäckad, men första gången i år har jag känt mig full av energi. Jag är nu frisk igen, och nu finns det inga undanflykter för att inte börja springa igen, på tisdag, eftersom jag i morgon börjar redan klockan 7 på en av skolorna med ett ”fyspass”, undrar hur många som kommer komma…?

I veckan har jag nu lyckats jobba i kapp allt pappersarbete som syster lämnade efter sig, men det var det värt. Basketveckan har verkligen fått folket att komma till facilityn och nu är det +/- 100 stycken där omkring dagligen. De (få) aktiva i Buffelshoek Sports Committee har nu också börjat ta lite ansvar och vi har ett veckoschema med vilka sporter och vem som ska träna ungarna dagligen. Ser positivt ut, och bara hoppas att det ska fortsätta framåt…

Men pappersarbetet, nu ser man golvet i mitt rum! Det har varit utvärderingar, närvarolister och kvitton från basketen, planeringar för Ladies soccer tournament, YL-interclass activities på Matjeketlane och vad vi kan göra här för spännande runt VM samt manual för helgens workshop tillsammans med alla bollar som också delar rum med mig…

Gällande Ladies soccer tournament så ska det bli mycket spännade, hade ett bra möte (ja, första gången ett bra möte i Buffelshoek), det var ju bara tjejer där så kanske därför? Hur som helst så är det två lag, det i communityt som jag tränar samt Rasekgala school team som arrangerar, och från varje lag var det 3 representanter som nu jobbar för fullt med att bjuda in lag, fixa domare, arrangera med ljudanläggning, få donationer (intresserad? En 50lapp är mycket värt för oss här, så säg till!). Hur det hela kommer att gå återstår ju att se, den 6 mars smäller det!

Vad som mer har varit positivt denna vecka är workshopen vi hade, Active Youth Course and Social Responsibility. Dock hann vi aldrig med den andra delen. Ett flertal av dem som brukar vara med på SCOREs workshops kunde inte, och vissa har flyttat här ifrån, men under veckan har jag jobbat hårt för att finna nya förmågor. Om det är förmågor jag funnit är jag inte så säker på, men att det i fredags kom över 20 var riktigt bra, och dessutom att det var 80 % tjejer, inte illa. Så när det regnade på lördags morgonen såg det mörkt ut, jag och Nkosana sa att kommer det 10 i dag är vi nöjda, men fram på vart vi 23 stycken! Men visst, det är skillnad på att vara där fysiskt och att vara aktiv. Det var lite som jag och Nkosana sa till varandra efteråt, det tar så mycket energi när man hela tiden ska försöka peppa upp folk när man får så lite tillbaka. Språket är givetvis en sak, men även självförtroendet, riktigt lågt hos många här, så visst var workshopen ett behov eftersom självförtroende är en del i Active Youth Course. Fortsättning följer var som händer med dessa ungdomar, vi ska planera en aktivitet för den 21 Mars (Freedom day i Sydafrika) samt en ny workshop väntar dagarna innan om Sports och Gender.

Alltså mycket som händer och sker här runt i kring. Och planerings freak som jag är, har gjort ett schema för resten av tiden här. Oj tänker ni då, räknar hon ner dagarna till när det är dags att åka hem. Men så är det inte. Bara så att allt som jag vill ska hinnas med, och det är faktiskt så att End of Service är redan 11-14 maj, så med påsk och besök från pappa har jag omkring 8 arbetsveckor här. Nästa sak ni tänker är ju då att jag ska komma hem redan i maj, men nej. SCORE avslutar tidigare an vanligt på grund av VM men vill definitivt att vi volontärer ska vara kvar här över VM och jobba med aktiviteter i communityt, "Bring the WC excitment to our rural comminities". Så det är vad jag ska göra, och kanske jobba som FIFA volontär, svar väntas i den kommande veckan. Och om inte annat händer så har jag ju biljett till Tyskland-Ghana den 23 juli. Mitt hemresedatum är inte spikat, men räknar med att det blir i början av juli…

Usch, hemresa, känns långt borta. Men samtidigt så kommer ju ett liv efter detta. Och det planeras för fullt från min sida om vad som ska göras och hur, samt vart. Planen är att plugga till en master till hösten, och förmodligen en utbytestid Sydafrika till våren. Men som sagt var, det är bara i planerings stadiet än så länge…

Planerna för den kommande veckan är då skola i morgon, lite administration och grejs på tisdag, Helen Franz på onsdag, skola på torsdag samt stort möte om vad vi ska göra under VM, fredag blir det en tur till Polokwane för inköp av diverse nödvändigheter och efter det förmodligen en frihelg någon annan stans (får ta chansen när jag inte har några andra åtaganden att se mig omkring ju).

Regn

2010-02-19T05:09:00.002+01:00

När det regnar så blir det ofta rejält... damen där ute har vatten ca 10 över fötterna och det är "stora vägen" hon går på. Då kanske ni undrar vart jag är, jo jag sitter i en taxi som inte kunde köra där för att det var för mycket vatten och kör på gräset bredvid...

Fullt ös medvetslös

2010-02-14T18:07:00.003+01:00

Så känns det som om den gångna veckan har varit, det har varit hur mycket som helst som har hänt, så någon vidare uppdatering har det inte varit från när syster har varit här, men det kommer nu en kortis och ska även se till att länka när hon lägger upp sin story!

Hela veckan har vi haft ett basketprojekt. Omtänksam syster som man är (?) så tänkte jag att Lotta ska ju inte behöva kolla på vad jag gör i en hel vecka, det är bättre hon får testa. Slutkommentaren blev ”En vecka så här är väl okej, men du måste ju bli skadad”. Och ja, tålamodet sätts verkligen på prov, men än så länge känner jag mig inte helt fördärvad utan lär mig fortfarande. Och även så sa Lotta, att hon hade lärt sig massor, så det är ju bra! Sedan har vi då resultatet i communityt, över förväntan under veckan, har haft U15 träningar först där vi snittat på 40 barn om dagen och sedan +15 där det varit mellan 10 och 20. Kanonbra, speciellt att det varit en hel del tonårstjejer (mer än de 2-3 stycken som burkar vara där). Projektet skulle avslutas med en turnering där vi bjudit in ett community inte så långt ifrån, dock fick vi beskedet några dagar innan att de inte kunde komma eftersom en councillor i deras kommun hade dödat sin flickvän och sig själv, så att alla taxibilar skulle användas till begravningen. Istället fick vi arrangera liten mini basketfestival här där man spelade mot varandra, lite färre deltagare än vad det vart under veckan, fråga oss inte varför, men förmodligen för att det var tokvarmt. Hur som helst så var det lyckat för de (oss) som var med!

Mer än basket så har syster fått hänga på mig i skolor, Raseagkala, Helen Franz och Matjeketlane, möta massa släktingar och vänner, vart på payday, fått giftemålsförslag, ätit mango i massor, lära sig om vardagssysslorna här så som handtvätt och äta middag med händerna samt att vänta…!

I onsdags fick hon också vara med stora syster till doktorn. Utan att gå in på för mycket detaljer så har förmodligen de pillerna jag åt för bettet orsakat förstoppning, och alla toabesöken i sin tur urinvägsinfektion. Men jag är nu på bättringsvägen…

Här vinkas syster av mot nya äventyr, tar genvägen över Australien tillbaka till Sverige..

Så att jag känt och känner mig medvetslös beror på en kombination av massor att stå i och mera sjukdom…

Victoria falls

2010-02-09T06:43:00.002+01:00

Trassel Translux, som alltid… men hur som helst så kom jag mig i väg och ankom i Jo’burg i torsdags eftermiddag och strax efter mig kom min syster. Härligt att få träffa henne igen! Hon hade haft en trevlig tur i Krugerparken och sett på djuren. Men för oss väntade en flygtur till Viktoria fallen…

Så på fredas morgonen gav vi oss av, genom morgontrafiken med en chaufför som kunde alla trix och genvägar för att på bäst sätt lämna oss på flygplatsen. Och några timmar senare, helt problemfritt var vi på Shoestring BP i Viktoria fallen. Asså, vi bodde inte inne i fallen, men den lilla staden (byn?) heter så. På eftermiddagen var det en tur på lokala marknaden, och sån tur var hade vi följe av två turistpoliser, för försäljarna var väldigt på en om att man skulle köpa just av dem… Men vi kom därifrån tomhänta. Sedan blev det kväll och vi satt på ett hotell i utkanten och kollade på solnedgången över ett glas vin och mycket prat innan vi fortsatte till en restaurang i närheten där det serverades viltbuffé! Favoriten var vildsvin, men vi provade även impala, kudu och jag fick diplom för att testat mopani worms (vilket jag gjort även i communityt, men det smakar blääää). Under middagen var det även massa underhållning, vi fick ha stora tygstycken över oss, spela trummor, dansa och se på lokala killar som dansade. Det kom en man som ville sälja cocktails, som han sa, i "Kenya kallas det medicin för efter den börjar man dansa…"

Så på lördags morgon var det dags för att besöka fallen. De är lixom inte ett litet fall, det är flera enormt stora med grymt mycket vatten som forsar! En fräck naturupplevelse som verkligen är besöksvärd. Vi hade lite otur då vinden låg på så att vi blev väldigt blöta av allt stänk och att även himlen öppnades lite, alltså vi var blöta från topp till tå, inifrån och ut, men det var det värt! Och tilläggas ska även att regnskogen man vandrade igenom var riktigt vacker och fridfull.

Efter lite slappande på BP så tog vi oss an dagens nästa tur, elefantridning! Stora är dem kan man ju säga, 2-3m höga, men väldigt snälla och väluppfostrade djur. 1 timmas tur på elefantryggen var det, mycket behaglig lunk de har och vi red över slätter, genom vattendrag och passerade en stor canyon. Väl tillbaka var det matningsdags… alltså av elefanterna.

På söndagen var det slappis på morgonen innan vi tog flyget hem och hem kom vi, även om det var sent. Vid 9-tiden på kvällen var vi tillbaka i Buffelshoek. Och så glada de var över att se min syster!

Efter natten var det då dags att börja jobba. Och jag kan tala om att allt tar mycket längre tid när man måste förklara allting, tänk vad många rutiner som är så självklara för mig här och som Lotta inte fattar något av och rynkar på näsan åt… Hur som helst så kom vi i väg till skolan och det var Rasekgala som stod på schemat och friidrott – stafetter och löpning är det som funkar bäst, alla gillar att tävla tror jag. (Utom Lotta och Masinga som tycket att de inte hade behövt delta när lagen var ojämna…)

Efter en heldag där var det bara att fortsätta att jobba, Lotta ska ju inte kunna vara här en vecka utan att göra någon nytta. Så vi har ett basketprojket denna vecka med träningar varje dag och ska avsluta med matcher på lördagen. En lyckad mycket första dag var det! Det som förvånade mig mest var att syster Olivia kom som hon hade lovat och var en riktig stjärna.

I dag är det tisdag, och jag har fortfarande ingen skola att gå till, så det får bli lite slappande, tvättande, en tur till de små bergen, och så klart rapportskrivningar. Innan kvällen kommer då jag ska på möte och syster coacha basket… I morgon väntar Helen Franz och besök hos uncle Elias, på torsdag blir det Matjeketlane och fredag basketbolls domarkurs. På lördagen hoppas vi då att barnen och ungdomarna ska vara redo för lite matcher i basket innan jag och syster ger oss av för en natt i Polokwane. Nu vet ni vad som står på schemat framöver, ganska fullspäckat, så en rapport lär väl komma efter helgen…

(Tyvärr sket sig bilduppladdningen efter 1 timmas försök... ska istället ruska liv i lillasyster nu...)

Tumbstone

2010-01-31T13:06:00.005+01:00

Efter en heldag i stan med diverse inköp och ärenden som kunde ha gått lite smidigare var det dags att åka till Ga-Kobe och syster Monicas mans föräldrahem för tumbstone ceremoni för syster Monicas mans mamma. Jag och Mama blev upplockade av Elias, och ett helt fotbollslag med småkillar, så tillsammans med dem och ett antal ölbackar satt vi bak i pick-upen.

Väl där var det trumpetande och dans, runt 12 började alvaret, då var det dags för matlagningen för kvinnorna, männen drack nog mest öl och slaktade en ko. Trogen mina uppgifter som jag är så satt jag snällt och fint och skivade morötter i 3 timmar, anledningen att jag slutade var att Koketso kom och drog mig därifrån och sa att jag behövde sova. Dock var det inte ens halvklart med morötterna, men mina händer var nästintill blödande, och jag kan säga så mycket som så, vi var 4-5 stycken som jobbade på, även om det inte gick så fort för dem som för mig eftersom de mest pratade, men om jag hade hållit deras tempo hade vi nog fortfarande skivat morötter…

Men så gott jag sov, ända till 9 tiden. Då var det dags att fixa sig. Dagen i ära hade jag haft flätor innan så jag fick fint vågigt hår och hade fått en fin kjol och t-shirt att använda. Dock har jag inte riktigt förstått vilka vi var som hade fått denna fina dress, men hur som helst, några till i familj och bekantskapskretsen hade lika som mig. Och det var även lite andra ”grupper” av folk med samma kläder.

Vid halv 11 började ceremonin, fattade ingenting av vad som sas men det var inte allt för långt, någon timma. Men det var även dans och sång samt mycket att titta på för min del. Sedan gick vi till gravplatsen och lite mer prat och så innan det var dags för att ta av tyget från stenen… Så var det över. En man höll tacktal för att så många hade kommit, det var på sepedi och plötsligt hör jag han säga Lekgowa, och alla tittar på mig, sån tur var räckte det med en liten vink och ett leende från mig. I efterhand fick jag veta att han hade tackat för att en vit person hade kommit och att de var väldigt lyckliga att ha mig där. Och det var något som de visade under hela dagen, att det var speciellt att jag var där…

Tillbaka till festplatsen igen, syster Monicas mans föräldrahem var det dags att äta. Allt som hade lagats och förberetts hela natten var nu på bordet och en lång kö för att hämta mat. Väl när man fått sin mat hittade man en sittplats, på marken eller om man hade tur en upp och ner vänd ölback. Det serverades allt möjligt, ris, både brun och vit pap, en annan sak som jag inte minns vad det heter, kyckling och biff samt mängder av sallader så som chackalaka (den jag var med och tillagade), rödbetor, colslaw, kål, morötter, butternut…

Efter ätandet var det dans som gällde, ända till solen gick ner. Och självklart fick jag ju ta del av detta. Det är inte så att de (sydafrikaner) är så pedagogiska när de ska lära ut något. Men efter ett tag fick jag kläm på stegen och så illa var det inte. Längst fram hamnade jag ju också, och 100-tals dansade samt stod och tittade på mig! Utöver dansandet var det en väldig massa alkoholdrickande, så väl ”riktig öl” som traditionellt tillagad i en tunna mitt på gården.

Timmarna gick, och jag dansade inte hela tiden utan fick hänga runt. Mycket fotograferande blev det, alla, så väl barn som gamlingar ville ju bli förevigade, shot me shot me! Jag blev väldigt bra omhändertagen av alla ”systrar, börder och kusiner”, de introducerade mig för alla släktingar och vänner och såg till att jag aldrig var ensam eller hade tråkigt. Jag är oerhört tacksam, var lite orolig innan att det skulle bli långt och segt när man inte förstår vad som sägs, men saken var den att det var mycket folk som kom från Gauteng och är vana att prata Engelska. Jag tog även hand om Mapula, en ”kusin-kusins” 1,5 åriga dotter, till en början var hon blyg för mig, men när dagen var slut var det bättre att vara hos mig än sin mamma.

Vid åttatiden blev det hemfärd, solen gick ner och folk drog sig tillbaka trötta och glada efter en riktig partydag. Men tro inte att det hindrar dem att starta med lite traditionell öl här ute på gården vid 9-tiden i dag… Alltså gamlingarna, de unga dricker inte gärna ölet, jag har smakat, och definitivt inget jag rekommenderar. Själv gör jag inte dem sällskap utan har sagt hejdå till en av mina bästa kompisar här som åker för plugg i år, och ska även skriva januari rapport till SCORE. Suck, inget kul att skriva när det känns som om man inte gjort så mycket, har ju inte ens haft en lektion i skolan ännu, detta bettet har tagit mycket energi och tid för mig, men på måndag får det vara nog och bli ordning här i några dagar innan jag ska möta syster på torsdag!

Mountain camp

2010-01-26T05:16:00.002+01:00

Detta inlägg blir i huvudsak om den fantastiska helg jag hade, trots mitt bett och allt vad det har inneburit, men i nästa stycke så ska jag berätta om hur det har gått, och för känsliga läsare rekommenderar jag att ni hoppar till tredje stycket (fast jag vet ju att ni är för nyfikna och ändå vill läsa om hur det är med mig).

I fredags morse hände då det som önskades, mitt bett öppnade sig. Jag har inte tagit något foto, jag var inte direkt i ett tillstånd så jag tänkte på det, men tänk er bamse finne, ungefär 3cm som sprängs och ut kommer en blod- och var blandad mask som nästan är 1 cm tjock. Jag då som är lite känslig för såna här saker, alltså att se blod och så vart väldigt yr, illamående och svimfärdig, dåsade ihop i öppningen till mitt rum och fick syster Oliva till att hämta vatten och toa papper. Använde en halv rulle toa papper innan ”finnen” tömt sig klart och jag var redo för att plåstra om.

Så nu tänker säkerligen de flesta att Jeanette var tvungen att avstå Mountain campen, men nej, för er som känner mig så fanns inte det med i mina tankar och på fredag eftermiddag gav vi oss av. Och jag förstår verkligen varför man inte ska göra fysiska aktiviteter när man äter antibiotika, den 2-3 timmars långa bergsbestigningen var nog något av de tuffaste jag gjort. Men upp kom jag, tillsammans med den 12 man starka truppen från communityt, och det fanns även de som hade det kämpigt bland dem också fastän de var friska.

Vi har bott i royal family’s hus, alltså chiefen bodde där uppe förut och har fortfarande ett stort område med små hus. Det var lerhyddor med stampade jordgolv, och vi sov på golven. Några boende i bergen lagade mat till oss över lägerelden och vattnet hämtades direkt från hål i berget. Alltså, som en av deltagarna sa, detta är ju mer rural än hur vi lever… Toabesök har gjorts i bushen, och i fredags var det några små tjejer som skulle visa mig vägen, de var ju så lyckiga, men hur lätt att det att kissa när 5 tjejer står bredvid och fnissar för att de aldrig sett en vit rumpa förut…?

Lördagen innebar en rundvandring, även om den inte var lika perfekt som sist gång då vår ”galne tourguide” inte var tillgänglig nu så var det ändå bra spännande och väldigt uppskattat av deltagarna. Vi såg så mycket saker som är så nära dem men som de inte hade en aning om, så när jag kommer tillbaka till Sverige får jag nog också utforska närområdet lite mer… Det var fantastiska utsikter, underbar natur, såg bergsmålningar från långt tillbaka i tiden, drogodlingar, vattenhålor, och sist men inte minst, vi besökte platsen där alla tidigare chiefar hade begravits…

Vi hade med oss ett volleybollnät och en volleyboll (som självklart bars av mig upp). Vi fixade en plan, hade träning och lärde barnen och ungdomarna som bodde där hur man skulle spela. En sådan fantastisk känsla. Detta är ju precis vad jag jobbar med, alltså få folk att idrotta. Så mina communitvänner visade och berättade hur man gjorde, vi spelade tillsammans för att sedan låta dem fortsätta utan oss. Och det gjorde dem, med en sån glöd och glädje att jag hade ståpäls när vi lämnade bollen och nätet till dem…

Helgen har även varit en del i en teambuildings process, även om vi saknade deltagare från Buffelshoek Sports Committee. Men vi har haft mycket tid att lära känna varandra bättre och se nya sidor (kvalitéer och brister) hos varandra. Vi hade en mycket rolig brev-lek ledd av Thabo, och jag kan ju säga er att det är så kul att få post, (tipsar Jeanette Lindberg, c/o Paulina Seomane, PO box 1084, Bochum, Limpopo province, South africa eller jeanette.lindberg@hotmail.com).

Det har varit en helt underbar helg, men det har varit tufft. Dels på grund av att jag inte varit helt bra, bettet igen. Men också de faktum att jag är den som fått ta allt ansvar, ibland skulle jag bara vilja lyfta upp och skaka om dem – gör något på eget initiativ någon gång!

Så, jag är glad att jag gick, även om som mamma sa ingen normal människa hade förmodligen gått i mitt tillstånd, men jobbar på återhämtningen nu, och som Masinga sa, campen hade aldrig kunnat bli så här bra utan dig… Det är en härlig känsla när man verkligen vet att man är uppskattad, även om jag nu vill att de ska jobba och förbereda sig för att jag en dag kommer att lämna och då fortsätta göra kul saker…

Bilder har det tagits, ca 700, men delar med mig av 10, dock kommer de i väldig oordning för jag har inte all tid i världen nu att få till det utan ska ju ha workshop i dag, men tänkte det var bäst att berätta om mina upplevelser så ni också kan ta del av det underbara livet här!

Mountain camp i bilder 2

2010-01-26T04:59:00.003+01:00

Våra egna vattenfall i bergen, tyvärr är det inte så stort, utan är en stårle stor som i kranen

Mera Dinobe, söt och god frukt

Jag tillsammans med det nya volleyboll gänget i bergen

Jag äter grillade marshmallows, en nyhet för mina vänner

Lite dans blev det även på lördagskvällen, så klart på afrikanst vis, bredvid sitter en tjej och håller takten genom att trumma på ett cornflaks paket

Mountain camp i bilder 1

2010-01-26T04:45:00.002+01:00

Fruktplockning, en av alla vilda frukter vi ätit - Dinobe

Till höger vår tourguide, George, med utsikt över Blouberg naturresrvat, på andra sidan av bergen, alltså inte mot communityt

Jag tillsammans med Nico inne i en grotta

Gruppfoto på en av alla maffiga stora stenar

Middags dags, pap och kyckling lagades över elden

Sjukvårdsupplevelse

2010-01-20T15:24:00.002+01:00

I går beslutade jag mig för att gå till kliniken, smärtan i bettet på mitt underben var nästintill outhärdligt för mig och vart ganska hängig, kanske inte bara en vanlig förkylning. Vårdsystemet här, en upplevelse i sig. Först får man skriva in sig hos vakten och fick en lapp med ett nummer som jag aldrig förstod varför jag hade. Sedan var det dags för att ta upp sin lilla bok som man skulle ha med sig, där skrev en sköterska in vikt, blodtryck och temp. Vågen visade nog inte riktigt rätt, en viktminskning på 7kg sedan jag lämnade Sverige är minst sagt otroligt eftersom Mama göder mig så bra här… Sedan började väntandet, och länge vart det! Man sitter i en kö på stolar inne i ett tokvarmt väterum, i nästan två timmar satt jag på samma stol, sedan blev det lite avancemang. Men efter tre timmars väntan var jag sen till mitt möte och en av medlemarna i Buffelshoek Sports Committee jobbar som städare på kliniken och fick övertalat de 10-12 som var före mig att släppa förbi mig. Yehooo, äntligen inne, hon rekommenderade mig att ta lite smärtstillande, men jag sa att jag redan gjort det och att bettet är ju infekterat, så då gav hon mig antibiotika.

Antibiotikan gav mig dock ingen höjdarreaktion, vart illamående och i morse spyddes frukosten upp. Så beslutade mig då för att gå till doktorn istället efter påtryckningar från Mama och Olivia, som i övrigt hade velat operera mitt bett med en tändsticka de hittade på marken, jag sa nej tack och tog taxin till Bochum. Jag kom in snabbt, är väl så när man har rätt folk från samhället med sig så det kan pratas förbi, alltså, Elias såg till att jag vart först när doktorn kom klockan 11. En vit doktor (!), de Klerk, vart inte jätte imponerad, han var mer intresserad av vad jag gjorde här än hur processen hade varit för mitt bett, men hur som helst så fick jag en spruta i rumpan, annat antibiotikum, smärtstillande och såromläggning.

Så nu återstår att se vad som händer, än så länge är det fint, men antar att det har och göra med att jag äter lite smärtstillande… Önskar så att jag blir tillräckligt bra så jag kan gå på Mountain camp på fredag!!!

Helgen som gått...

2010-01-18T14:59:00.003+01:00

Som jag skrev i lördags var det inte mycket planlagt för helgen, utan en mjukstart på 2010s arbete, och en fin fin helg blev det. I lördags vart jag dock lite uttråkad ett tag, understimulerad eller så var det de att det fanns mycket att göra men inga måsten? Hur som helst så vart det helt plötsligt eftermiddag, vart och grattade en kompis och slappade lite med dem.

I går, söndagen då innebar ett möte på morgonen, eller rättade sagt förmiddagen. Eftersom det bara var jag och Mr ordförande i sports committeen så var vi mycket effektiva och fick uträttat mer på den halvtimman än vad vi brukar få gjort på flera veckor. Mestadels planläggning och brainstorming, så vi får väl se hur mycket det blir av det, men vi arrangerade även med boende och mat för den kommande helgen då vi ska på den efterlängtade Mountian campen! Sedan tog sig Jeanette hela vägen till syster Monica helt ensam, en baggis skulle jag vilja säga, men Mama och andra vart väldigt imponerad över att jag lyckades gå 1km och ta en taxi för att sedan hitta till rätt hus… Där fick jag hjälpa till med matlagningen och äta mangos i massor, har nog aldrig smakat så goda!!

Dagen som har gått har inneburit mycket planläggningsarbeten, gillar sånt här, när jag känner att jag har kontroll över situationen är det perfekt! Sedan vet jag ju att hälften kommer att bli verklighet… Men jag är ändå jag är ju förberedd på det. En sak som jag jobbat med i dag är att göra en frågesport för helgen, men jag skulle behöva lite hjälp - mer frågor, om allt mellan himmel och jord tas emot som kommentarer, på mailen, telefonen… :)

Och ja, förkyldningen är på väg bort!!! Dock har jag ett bett på benet sedan två veckor tillbaka som fortfarande värker, har många gånger funderat över att gå till doktorn, men nu är det på bättringsvägen!

Nako ya selemo

2010-01-17T09:17:00.001+01:00

Övar språket här, kasnke om ni läser kanske ni förstår att det är lite trixigt att lära sig...? Någom som vågar sig på en gissning om vad det betyder?

Nako ya selemo
Ke kwa moo o diragalo
Nako ya selemo
Nako ya selemo
Etla mee re dule ka ntle bosego bjo botelele
Nako ya selemo

Rara o dikologo k agare a toropo ye e kganyago
yeo e senago lesata: kopana le nna bosego bjo…

Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Mphe tlala ya gago, mphe letsogo le gago
Mphe ka mika tseo o di nyakago le tse o kgonago
Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Molomo le molomo woo i nkisago lebopong
yeo e fao nako ya selemo mmogo

Nako ya selemo
Selemo selemo se thapilego le borutho
Nako ya selemo
Nako ya selemo
Etla mme re raloke papadi ya selemo
Nako ya selemo

Phela bophelo bja gago k agare ha nako ye e fisago
yeo e kgahlisago: dula bosego bjo…

Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Mphe tlala ya gago, mphe letsogo le gago
Mphe ka mika tseo i di nyakago le tse i kgonago
Nako ya selemo
Hey hey nako ya selemo
Molomo le molomo, peol tse pedi godimo ga mollo
yeo e fao nako ya selemo mmogo

O tsere nna, o tsere naa, o tsere naa,
o tsere nna we nkisa lefaseng le legnwe

Back to work

2010-01-16T07:34:00.002+01:00

Då har man börjat jobba igen, dock lite mjukstart för min del. Förra helgen var det workshop med SCORE, Mid-service, alltså halvtid!!! Vi bodde riktigt skabbigt, på ett ställe som har avtal med FIFA att vara 3 stjärnigt för VM, men de har en del att jobba på, nu kom de knappt upp i en halv stjärna… Men hur som helst så fick vi feedback och arbetsbeskrivningar för framtiden, även mycket diskussioner kring hur de rural områdena ska kunna ta del av VM festen…

Onsdagen ägnades åt planering i massor, nu vet jag ju hur saker och ting fungerar, och inte fungerar, så vet lite bättre hur jag kan förbereda mig och la upp lite strategier för det kommande arbetet. Det var även möte med Buffelshoek Sports Committee, vad fick mig att tro att bara för att det är ett nytt år så kommer alla i tid och är jätte laddade? Hur som helst, förhoppningsvis ska vi ta ett litet steg framåt, frågan är bara om man ska försöka få med alla eller jobba med dem som faktiskt vill något?

Torsdagen var det dags för första skolbesöket, dock inga lektioner, utan planeringsmöte. Jag var på Helen Franz och i år blir det lite mer tid, inte bara after school activities utan har även fått tillåtelse att ta del i LO-lektionerna :) Efter det begav jag mig till Polokwane för intervju för FIFA, kunde ha gått bättre om jag inte trott att hospitality hade med hospital att göra, men hur som helst så var det inte så mycket frågor om det utan mer om oss själva, fast det blir tufft att få jobba som volontär under VM, det är enormt många sökande och få platser. Kände mig lite utanför som enda vit och enda person utan högklackat…

I går vaknade jag upp mycket snorig och ont i halsen, så mitt arbetstempo var inte så högt, vissa måsten var det ju, men såg till att inte mer än nödvändigt blev gjort… Ett besök på Matjeketlane för att bestämma hur arbetet ska se ut där och efter den promenaden vart 2-3 timmar på sängen mycket välbehövligt innan det blev facilityn. Det var mycket aktivitet där och jag har tidigare inte kallat det för Sport 4 All, men fick under workshopen lära mig att det är faktikst precis vad det är, behöver inte vara mer organiserat än så, bara det att jag får skriva rapporter också, jippi!

Förkylningen är kanske lite bättre i dag, i alla fall inte sämre. Men det blir lite lugnt, känns som om sånna här dagar får man ta vara på för de kommande månaderna blir fullspäckade med vardagliga aktiviteter och större evenemang – 2010 här kommer jag!

Julsemester i bilder 1

2010-01-13T09:04:00.003+01:00

Fantastiskt djur!

Fantastiskt djur?

Uppe på Table Mountain, mamma är lite rädd för kanten. Men utsikten...

Afrikansk middag och med ansiktsmålning...!

Före detta fånge på Robben Island.

Julsemester i bilder 2

2010-01-13T08:50:00.004+01:00

Äter kräfta i min nyinköpta Sydafrika tröja, helt underbart gott var det. En bamsing!

Hälsade på Pingviner.

Afrikas sydvästligaste punkt.

Vinprovning.

Julaftons tur tillsammans med Jörgen och Sverre.

Arbetsförhållanden

2010-01-07T15:23:00.000+01:00

Ledigheten för mig har inte inneburit något arbete alls, i den grad det går att undvika, visst är mitt jobb ett ständigt utväxlingsarbete i kulturen och möter man någon som vill prata jobbrelaterade saker är det ju bara att hänga på. Men har inte varit i några skolor, eftersom de är stängda, och inte heller några träningar på facilityn eller möten med Sports committee.

Dock har jag ju sett på när andra arbetat. Eftersom syster Olivia och kusin Koketso har jobbat i bottlestore så har jag besökt dem lite på dagarna, det är ju inte direkt någon rusning där då, även att folk sitter och dricker från 11-12 på dagarna. Visst har de ett soft jobb då, mycket tid att bara sitta av. Men jag tror inte arbetsmiljöverket hade varit så lyckliga om de gjort ett besök där… hög ljudnivå, dammigt, en del farlig utrustning, värdelösa ergonomiska förhållanden och arbetspositioner, arbetstider från 9 på morgonen till sent på natten, inga uttalade raster, väldigt enformiga dagar etc.

Jag då, som sjukgymnast tänker ju extra mycket på ergonomin när jag är där. Jag är helt fascinerad över hur de klarar jobbet och inte har några (?) belastningsskador. Frysboxar och kylar är placerade lite hur som helst i ”baren” och öppnas och stängs många gånger dagligen. Öl (och läsk) backar lastas in, staplas och lastas ut, det är riktigt tungt och vi snackar om små utrymmen att röra sig på. Golvet som de går på är av sten, dock inte så jämt då det finns lite sprickor här och där. Möjligheten att sitta finns där, då på en upp och ner vänd drickaback. Arbetshöjden för ”baren” är i brösthöjd medan pengarna hanteras i midjehöjd lite undangömt. Och belysningen ska vi inte prata om, den är obefintlig, speciellt om elektriciteten har gått på kvällen.

Lite kort om hur de arbetar i bottlestore, intressant är ändå att se att de tycks gilla det. Tack och lov är det inte jag som jobbar där då jag inte stått ut någon längre tid…

Polokwane

2010-01-06T05:35:00.002+01:00

Ja, i går besökte Olivia, tjejen från landet och Jeanette, tjejen från overseas Polokwane tillsammans! Det blev en tur på köpcentrat, bio, lunch och mathandling.

Trevligt med runt strostande på köpcentrat, kollade kläder, löshår och allt möjligt och Olivia förklarade vad allt var, till och med nagellack. Bion blev inte den jag hade hoppats och föreslagit, eftersom den inte gick, utan vi såg en annan halvkass sydafrikanskfilm Rainbow skelletum (?), halva filmen var på afrikaans så förstod inte ritkgit allt, men mycket skrattande ändå!

Sedan lunchen, här märktes det tydligt att min syster inte är van att äta ute (bortsett från KFC och liknande), läsa menyn var inte helt enkelt. Att hon tog revben innebär ju att man får äta med händerna, fast hon vart inte helt bekväm med det eftersom alla andra åt med bestick...

Vi avslutade med att ta en tur på Pick&Pay för mathandling, vi gick därifrån emd 6-7 kassar. Dels på grund av en lång lista från Mama, men även för att jag idag ska baka bullar och laga svenskmat till småkillarna, och resten av familjen så klart!

Hemresan gick smidigt till Bochum, väl där var det lite sent för att få en taxi sista biten, jag litede ju på Oliva om när vi behövde ge oss av... Men men, hem kom vi, efter 45 minuters försök fick vi lift. Så att ni vet, jag hade aldrig liftat om jag vart själv...

För att summera dagen var det mycket trevligt och uppskattat! Det som frusterade mig mest är hur mycket folk som verkligen glodde på oss, främst vita som såg snett på mig som gick med en svart...

Decembertime

2010-01-05T05:39:00.003+01:00

Ja, även att det är januari nu är hela jul-/sommarledigheten här decembertime. Och livet skiljer sig mycket från vardagen resten av året. Så här tids på året kommer de som jobbar eller pluggar i städerna hem, det är fotbollsturneringar dagligen, fullt av barn i huset, jul och nyår firas, varma långa nätter…!

Här är det inte bara Mama, Olivia, Grandpa och Joseas, varierar lite från dag till dag, men nu är syster Magdalena (Olivas Mama), Thabo och Matomi (Olivas systers barn), Mawilla och Matlatsi (Elias barn), Charles (Mamas son), Malema, Olivia och Mama här... Men de fyra små killarna, Thabo, Matomi, Mawilla och Matlatsi, 7-12 år är de som ser till att de blir liv och rörelse här. Deras relation till mig blir bättre och bättre var dag och nu börjar de bli riktigt kaxiga när det gäller att försöka säga något på engelska till mig. I går försökte vi även spela Yatzy vilket var mycket uppskattat, dock var det jag som fick ta alla deras avgörande med vad de skulle spara och hur de skulle göra. Men att kasta tärningarna med rätta knycken och pussa dem innan var viktigt. Kan också konstatera att minstingen Matomi hade sjukt med tur och att Mawilla är nog sämre förlorare än mig…

Annars är mina dagar nu mycket slappa. Och ni som känner mig blir säkerligen förvånad skulle bli förvånad över hur avslappnad jag är här och nu. Tänk er att det på morgonen tar mig två timmar att gå upp, tvätta mig och äta frukost, jag har verkligen kommit in i deras tempo här! På dagarna skriver jag lite på psykologi hemtentan, sover lite till, löser korsord, bara slappar eller tar en sväng till bottlestore för att hälsa på Oliva eller Koketso som jobbar, och där kan vi sitta i några timmar och bara inte göra någonting. Dock blir det lite arbete, då syster Magdalena tycker att jag ska få hjälpa till när jag frågar och exempelvis har jag nu fått tillstånd att köra skottkärran vid vattenhämtning! Även blir det lite mer gjort här hemma när hon är här, hon ärr uppe två timmar före Mama och städar hela dagarna!

Som ni vet så när jag kom tillbaka så gick jag direkt till fotbollsturnering och även dagen efter. Det var de sista av en två veckors lång period av turneringar dagligen, och det syntes att de var slitna spelare. Föreställ er själva att ladda och spela ute i den värmen som är här nu mitt på dagen varje dag, och även om de varit på puben dagen innan. För ja, utöver jul och nyårsafton har hela decembertime varit en lång fest för dem när de umgås med gamla vänner och dricker allt för mycket alkohol.

Att det har varit många på besök här i communityt under ledigheten har ju också inneburit att jag varit ett nytt ansikte. Så klart alla vill prata, och ja det är lite högre engelska nivå än vanligtvis vilket gör det hela lite mer intressant och få lite spännande livshistorier från hur det är att söka jobb i Gauteng. Men det som överraskar mig mest är att trots att de många gånger är onyktra så är de lugna och städade och inte påflugna utan respekterar fullt ut att jag inte är intresserad av att ge dem mitt telefonnummer.

Mitt dygn vart helt omställt efter nyår, och efter det har det bara fortsatt. Dagarna är väldigt varma, så det blir mycket slapp- och sovtid medan nätterna är mer behagliga, stjärnklara och lyses upp av en fullmåne. Så att sitta ute och tjöta med familj och vänner sent är en del av livet.

Så som sagt var mycket slapp här hemma, men i dag har jag bjudit med Oliva på en tur till Polokwane! Hon behöver komma härifrån och roa sig lite från allt jobb och slit, så det får bli min julklapp till henne!

Och till helgen blir det workshop med SCORE innan arbetet börjar på riktigt nästa vecka…

Men det som är det mest fantastiska, som tåls att påpekas igen, jag har aldrig varit så avslappnad som nu och livet är underbart!

Nyårsafton

2010-01-01T15:59:00.003+01:00

Föreställ er själva en stjärnklar natt med fullmåne, varmt och gott väder, alltså min nyårsafton var långt ifrån vad jag är van vid och hur ni i Sverige hade det i går. Men ändå så var det av samma anledning vi firade, nyår mitt i sommaren blev bara lite fel i almanackan…

Jag firade då tillsammans med vännerna här på bottlestoren. I princip alla ungdomar i Kwarung, den delen av Buffelshoek jag bor i var där och alldeles för mycket fylla i förhållande till åldern på dem, men antar att det hör till (?) Det som mestadels dracks var öl, men själv drack jag ingen alkohol alls, det rimmar lite illa att jag pratar om att man inte ska dricka i skolorna och sedan skulle barnen se mig. Även om det är bara en flaska så kände jag inte mig bekväm med det och höll mig då till vad de få drack som inte var onyktra, de blandade coca cola och mjölk!!! En klunk blev det, något av det vidrigaste jag smakat…

Innan hade man talat om för mig vilken stor fest det skulle bli och att den 31 december firade alla. Så när någon säger en stor fest förväntar jag mig lite mer än vad som var i går, fast det har ju med min bakgrund att göra. För dem här var det väldigt lyckat! Kvällen löpte genom att folk ”hängde” med varandra, tjötade, drack och dansade. När så det var dags för tolvslaget, ni vet när vi i Sverige räknar ner och skålar hände det inte något alls här, utan 10-15 minuter senare började några inse att det var dags att säga gott nytt år och kolla efter raketer.

Sedan fortgick natten och folk var glada och stämningen på topp, trots många onyktra människor var det inte mycket till stök och bråk. Men vid 4 tiden kände jag att det var dags för mig att dra mig hemåt, vilket merparten gjort även om festandet fortfarande var i full gång. Lekgowa kan ju inte gå själv hem när det är mörkt utan blev i vanlig ordning följd hem av en vän som blev sittandes kvar och kollade när solen gick upp, syster Oliva kom hem innan framemot halv 6 somna även att tuppen gal för att gå upp.

Det blev två timmars sömn innan jag gick upp igen, mötte då en annan vän som vart hemma och sovit några timmar för att då återuppta festandet… Själv hjälpte jag till i bottlestore med flaskplockning och sopning. Jag får ju höra att jag är en del av familjen när allt kul pågår här, så för mig var det självklart att insistera på att jag skulle få vara med och hjälpa dem även vid något så glamoröst som städning.

Alltså, en lyckad men annorlunda nyårs afton, ngwaga o mobotse!

Julsemester

2009-12-31T08:07:00.004+01:00

Nu är jag då tillbaka, konstigt men ändå skönt. Och ska ju självklart rapportera från min semester! Har ju nästan tre veckor att berätta om, och för att det inte ska bli tre veckors läsning för er så tas enbart det viktigaste med.

Besök i communityt
Först var ju mamma och Ingvar här och hälsade på mig, absoluta höjdpunkten. Att få visa dem hur jag bodde och lever, att de fick möta vännerna och familjen här var verkligen toppen. Och även förstås att folket här fick träffa dem. Nu har de i alla fall en lite bättre förståelse över hur livet här är, för det är inte alltid så lätt att förklara, vissa saker måste upplevas på plats för att förstås…! Annars började jag redan här känna av att min inställning till tid och planering avtagits sedan jag kom hit.

Kruger Parken
Sedan var det några dagar i Kruger Parken, då det är väldigt grönt nu på sommaren fick vi inte se jätte många olika djur, men för min del viktigaste av allt, noshörningen, den sista av The Big Five för mig. Annars var det mycket giraffer (helt fantastiska djur, deras anatomi upptog mycket av mina tankar) zebror, impalas och gnus. Och en liten skymt av ett lejon…

Cape Town
Table Mountain var häftigt, blev tur med kabinbanan upp och sedan rundvandring där uppe och tittade på utsikten. Fräckt var när dimman kom och drog in som en duk över berget. Robben Island var också en speciell upplevelse, det är en grym historia i Sydafrika som verkligen berör… Guiden här var väldigt speciell, en av de bästa jag varit med om, berättade med väldigt stor inlevelse och fick bra deltagande från oss, kanske för att han började med att uppmana oss om att ställa frågor, för annars skulle han bli av med jobbet och ersatt med en dvd…! Tog även turistbussen runt i staden för att få sett så mycket som möjligt av alla fina byggnader och monument på kortast möjliga tid, något som passade fin fint. En kväll tog jag med mamma och Ingvar till Africa cafe för middag (deras julklapp från mig), där serverades mat från hela Afrika med dans och ansiktsmålning under tiden! Och en annan kväll blev det kräftor, eller en kräfta per person för de va enorma, och väldigt gott!

Godahoppsudden
Vi lämnade Cape Town med bil och utforskade godahopsudden. Det blev besök på Afrikas med sydvästliga udde - Cape point, såg pingvinerna och åt fisk i en mysig hamn ort.

Somerset West
Efter Godahoppsudden åkte vi till Somerset West, en del av vindistrikten och de finare delarna av Sydafrika för att bo på ett svensk gesthouse, lite konstigt med så mycket svenskar omkring sig, men vi trivdes fint här. Det blev rundkörning i Parl (här jag spenderade Genereal Orientation i juli), Mbekweni (ett township), Bainkloofspass (en fantastisk väg uppe i bergen) för att slutligen hamna i Franshoek för Belgisk chokladtillverkning! Dagen därpå blev det vinprovning och en spännande rundtur i Stellenboch på olika vingårdar, för ja, de är verkligen olika varandra, och vi besökte bara 4 av de dryga 140 som finns i orten… Dagen efter igen blev det mer bliåkande, till Hermanus, dock var vi lite fel i tiden för att få syn på några valar och vände hemåt för lite slapp vid poolen.

Sista dagen med mamma och Ingvar
Efter utcheckning blev det strosande i Stellenboch innan vi åkte tillbaka till Cape Town för ett besök på Two Oceans Aquarium, ett havsmuseum vad säger du om det Lotta? Fräckt att se djuren, men blir lite konstigt när man sett djur i det vilda att nu se dem inomhus… Så följde mamma och Ingvar mig till bussen och vinkade av mig, för att ses om 7 månader igen, lite jobbigt att säga hej då, men nya äventyr väntar ju…

Coffee bay
Jag ankom fin fint till Coffebay och mitt backpacker. Till en början funderade jag på hur i hela friden jag skulle stå ut här, mycket rökning, alkohol och konstiga folk, fast det är lite av backpackers kulturen och det visades sig att människorna trots allt var trevliga och att tillvaron blev mycket bra. Första dagen här tog jag en liten surfkurs, under en dryg timma lyckades jag att stå upp på brädan en gång, så kunde efter det konstatera att det var kul att testa men att jag aldrig kommer att bli någon surfare. Sedan när jag ligger och slappar på rummet kommer den största överraskningen, Sverre och Jörgen! Helt ovetande om varandra hade vi bokat in ett besök i denna lilla by, på samma backpacker och hamnade i samma rum, när sånt händer är världen allt bra liten…

Julafton blev väldigt annorlunda i förhållande till vad vi är vana vid i Sverige. Började dagen med en strandpromenad och fick se delfiner ute i havet, inte så tokigt. Vidare så hade personalen på backpacker stället anordnat med utflykt till klippor och grottor, så det blev vandring där med nästan 70 andra innan regnet kom, allt för att påminna om det svenska vädret. Men vad gör det? Sedan blev det även middag, det var lite festligare än vanligt och massa mat, annorlunda från det svenska julbordet, godare, men det var ju ingen julmat direkt…

På juldagsmorgon mötte jag en Xhosa-kille som bjöd med mig att se på hans by, så det nappade jag ju på och gick med honom. Han tog med mig runt från hus till hus hos vänner och familj och jag fick verkligen en fin insyn i hur de lever. Det var stampade jordgolv i lerhyddor utan elektricitet, men alla var glada och bjöd på det speciella Xhosa-brödet och jag fick även smaka på hemgjord öl, brödet var kanon med ölen pyton. Kom så småningom tillbaka till Coffee bay och lagade middag tillsammans med Sverre (och Jörgen som övervakare), kul med matlagning, blev så delikat som makaroner och korv med pastasås (!)

Durban
Så var det dags att lämna Coffee bay för Durban. En resa som skulle komma att innebära många problem men lösa sig fint. När jag satt i transporten från till Umthata där jag skulle hoppa på bussen ringde de från Translux (bussföretaget) och sa att de inte skulle köra sträckan jag hade bokat (för en månad sedan), så vad gör man ensam mitt ute i ingenstans. Tack och lov löst det sig med SA Roadlinks (en av de andra långdistansbussarna på väg till Durban). Anledningen att man inte körde fick jag veta att var för att jag var den enda resenären… haha! Lite mer problem då backpacker stället inte fått min bokning, shit, men som tur är går det alltid att göra ”some arrangements” och jag fick mig ett rum och somnade gott.

En grå söndag i Durban är ingen höjdare, men tog mig runt med turistbuss och promenerade runt uShaka Marin World. På måndagen kom solen, men även så vinden, blev även i dag lite promenad i staden, på indiska kryddmarknaden, till nybyggda fotbollsstadium, casinot och stranden.

För att summera Durban tycker jag att det var en tråkig stad, många risiga ställen…

Hemresan
Så lämnade jag Durban på kvällen för nattbuss som gick fin fint, bussen var till och med i Pretoria 30 minuter för tidigt, vilket gav mig 4 timmars väntan innan nästa buss till Polokwane och sedan vidare med taxi hem. Väl hemma var man glada att se mig i familjen och allt var sig likt. Eftersom det var fotbollstunering inte så långt härifrån kunde jag ju inte hålla mig utan gick dit, hann precis till straffläggningen i finalen, fick verkligen känna på stämningen, och kände hur mycket jag saknat livet här när jag varit ute och rest!

Konstateranden
För att summera mitt resande, Sydafrika är ett underbart land! Det finns massor att se och upptäcka här, människorna är trevliga överallt. Skillnaderna är stora från plats till plats vilket gör allt mycket mer intressant. Så har haft en toppen ledighet och ser fram emot nästa tur vart hän den nu går…? Men som sagt var, borta bra, men hemma bäst, det var gott att vara tillbaka här!

Ser nu fram emot att fira nyår tillsammans med vännerna här, kommer till 100% inte att bli som i Sverige, men ska bli spännande, det är kanske en av de största högtiderna som de firar här, och nu ska jag vara med!

Sverigebesök

2009-12-11T13:13:00.002+01:00

Så, äntligen. I onsdags kom mamma och Ingvar hit. Jag var som ett litet barn när jag väntade hela långa dagen. Är mycket härligt att ha dem här och visa runt, nu får de kasnke en lite bättre förståelse om vad det faktikst innebär att bo i Buffelshoek.

Har låtit mamma (med Ingvar bredvid) skriva lite i går om hur det var att komma till Sydafrika och möta min vardag:
Efter nästan en och en halvtimmas körningar fram och tillbaka i Johannesburg, hittade vi äntligen vägen norrut mot Nettan. Drygt fem timmar senare kunde vi plocka upp henne i Bochum och åka den sista halvtimman till hennes hem.

Ratten på höger sida, köra vänstertrafik, 120 på motorvägar (fina men smala) och säkert 20-30 bussar / lastbilar med smaschade däck, 4 vägtullar och en rastplats. Bara resan var en upplevelse i sej ..

Mysigt, trevligt, snälla människor – men sand, lite gräs, utedass utan ljus och inget rinnande vatten på tomten – detta är hennes vardag och nu vår (i drygt två dygn).

Idag har vi promenerat till en lokal hantverkare och sedan till en av Nettans skolor – hejat på hur mycket människor som helst och blivit presenterade för dem. Nettan säger vi har gått typ fem km, men det tog drygt 3 timmar – det går inte fort här i värmen ..

Lunch, sov lite middag och sedan satt vi under ett Amarullaträd vid Tuck Shopen på tomten och tittade på Nettan när hon tränade fotboll med KBC. Folk kom och gick, alla hejade och var trevliga. Sedan var det middag, dusch (dvs avtvättning i en balja) lite dator och snart sängen.

Förundras över all modernitet – typ TV och mobiltelefoner – men inte vatten och avlopp i huset.

Mango har vi ätit, mycket mer smak än hemma, men också kladdigare. Bananerna är små, men mycket goda.

Massor av ljud hela dagen – kossor och åsnor med bjällror runt halsen, hundar, grodor, gräshoppor, getter, musik, mycket prat högt och ljudligt, dessutom en och annan bil. Apropå bilar, det är mest taxibussar, en brödbil och en och annan något annat – men det är 60 km på grus (läs sten) vägen här nere, tror inte ens jag hade lyckats komma upp i det ..

Här är däremot inga konstiga lukter, utom runt dasset .. – dock finns det 15 cm långa ödlor, en hel del olika sortera skalbaggar i varierande storlek (en som heter Christmas, den är helt röd och luden knappt 5 mm i diameter).

Det är ett annat liv, det är svårt att beskriva, det måste nog upplevas !!

Alltså spännande upplevelser för dem. Och mer ska det bli. I morgon åker vi till Kruger Parken och på måndag vidare till Cape Town för semester. Den 21 December lämnar de värmen för det svenska julvädret och jag beger mig till Eastern Capes stränder en veckas avkoppling. Förmodligen blir det inget bloggande förän efter jul (men ska aldrig säga aldrig) men håll utkik på Twitterbloggen/facebook vad jag gör!

Ska bli väldigt härligt med semester, men kommer sakna livet här och ser fram emot vad som väntar i Januari...!

God jul till er alla!

Snart julledighet

2009-12-08T04:34:00.003+01:00

Ytterliggare en vecka har gått här, och nu är det bara ett par dagar kvar innan julledigheten. Sån tur är så har det inte varit lika mycket att göra, dock har jag ju inte varit sysslolös, men har även hunnit med att slappa av lite med vännerna här i helgen.

I söndags hände det något spännande här, en man som hade dött för 30 år sedan var plötsligt tillbaka. ALLA (utom jag) gick för att se zombin, men konstigt nog så var det bara ett rykte...

Vad som mest har tagit min tid det senaste är rapportskrivning, tänk er en halv års rapport, allt som gjorts och hänt här, den tog mig nästan ett halv år. Rapporter från World AIDS day, kom inte och tro att SCORE är så strukturerade att det bara är ett formulär som ska fyllas i.

Att det är jul nu är lite märkligt, inga minusgrader, ingen snö, inget julpynt, inget mörker, det är varmt och solen har redan varit uppe någon timma! Blir väldigt avundsjuk när jag hör om alla julförberedelserna hemma i Sverige och all julmat mm... Men jag ska nog stå ut här också, självaste julafton kommer att spenderas på stranden.

Men innan julafton kommer händer något mycket speciellt, får besök här! I dag lämnar mamma och Ingvar Sverige för att i morgon eftermiddag anlända i Buffelshoek. Detta är något som jag ser fram emot väldigt mycket, att jag saknar dem är en sak, men det ska bli så spännande att få visa dem livet här, låta dem möta mina vänner och familj här och se hur jag lever nu.

Det var en liten kort uppdatering, men nu är det dags att gå ut och gräva längdhoppsgrop inför årsavslutnings tävling med skolorna i morgon, sedan blir det besök på en High school också tvätten och städning här så att allt är fint inför i morgon innan dgen avslutas med ladies soccer.

World AIDS day

2009-11-30T09:15:00.002+01:00

I lördags var det då äntligen dags för den första stora prövningen för mig gällande att arrangera ett event här i communityt. Och det har varit tufft. Hela förberedelseprocessen har varit ett stort kaos. Folk som är ansvarig för något gör inte det, och det slutade många gånger med att jag var den som fick reda ut deras lathet, för det handlar bara om lathet hos dem… Själva genomförandet då, även om jag var förberedd på att det inte skulle hålla någon svensk klass, men hade hoppats på mer. Men, det finns alltid men, folk hade roligt, dansade och det var lyckat i deras ögon! Något som gjorde mig glad i alla fall var en tidigare SCORE volontär från inte så långt härifrån dök upp och sa att detta verkligen var en succé. Fast ändå, för mig var det så många som gjorde mig besviken och när man jobbat så hårt för allt som de sagt att måste vara i programmet eller ordnas och sedan så struntar folk med ansvar i det!!

Hur som helst, har nu skrivit rapport till SCORE om allt och orkar inte skriva mer, och definitivt inte formulera allt på svenska så bjuder på lite bilder.

Actionbild från ladies soccer, att tjejerna har mer än två olika färger på matchtröjorna har att göra med att de lånades ihop av killagen som hade spelat... För det det är ju inte helt fel att få ha en matchtröja på sig.

Trötta men glada "gamlingar" efter Walking +40, som slutade med att sprang! Vinnarna på var sin kant, Mama som nummer 2 från vänster hade laddat hela veckan, kvinnan i mitten var inte med vid starten men helt plötsligt var hon i loppet och den sista mannen är anmärkningsvärt 77år och förlorade på mållinjen. Jag själv var med som vägvisare och påhejare (inte för att folk tror att jag hade åldern)

Till vänster delar av Staff members (de som dök upp), i mitten jag och till höger en man från Invesco (?) och längst ut har vi chifen. Överallt man är ska dessa fina gruppfoton tas...

Glada barn, som ni ser är det mörkt, det blir ju så när man börjar sent. Men är det en kamra i närheten så ska det poseras, "Shot me, shot me, Jani" och sedan kastar sig alla över mig för att se bilden! (Jani har blivit ett nytt namn här för de som inte minns Jeanette, det börjar ju på rätt bokstav...)

Svar på kommentarer

2009-11-27T08:36:00.002+01:00

Väder finns över allt den gamla klassikern "inget dåligt väder bara dåliga kläder (pappa)
Jag instämmer, men det är inte så att folk här har samma kvalitet på regnkläder som vi har, om de ens har några regnkläder. Jag var redo att gå till skolan, klädd för att vara ute i regnet, men Oliva sa att det inte var någon idé eftersom barnen inte skulle komma ut i det vädret… Det som dock fick mig mest att stanna inne när jag tänkte gå ut och springa var att jag inte kunde få en varm dusch efteråt, det är inte så lätt att få upp värmen när det var kallt här, för regnar det är det ju väldigt kallt…

Och Bröllopet ett lätt stavat namn ex Eto' (pappa)
Leapeka, Madutung, Maleka, Matladi, Molele, Molokomme, Nteta, där har du de vanligaste förekommande efternamnen i fotbollslaget, 3-5 stycken med vardera. Till stor sannolikhet börjar efternamnet på M, 24 av 40 gör det…

Hur många var ni på festen? (pappa)
Vi var 16, varav 3 stycken var tjejer (inklusive mig), sedan var mamma, syster, bror och lite annat folk här i kring som vanligt…

Vad tyckte de om den svenska maten och bilderna från Sverige då?? (Sofia)
Svarade nog på det i inlägget efter, men maten behövde mer salt, de saknade pap och att inte äta med händerna var ovanligt. Bilderna fick många kommentarer, mycket ”owow”, dit vill jag åka.

Bröllop och 10 barn. Bröllop skulle väl gå, men 10 barn (dina egna) de skulle jag vilja se!;) (Lotta)
10 barn har jag förklarat för dem att det definitivt inte kommer att bli, max 3, end of discussion.

Bröllop och 10 ungar hoppas att någon heter Håkan (pappa)
Som jag sa ovan, max 3, blir det bara tjejer så blir det ingen Håkan, blir det någon kille så får jag, eller vi, för man är väl två om beslutet av barnets namn, ta oss en funderare.

Vadå Lekgowa?? Kallas du så eller är det ditt lag som heter så? (Sofia)
Trodde jag skrivit om det förut, men Lekgowa är ”vit person”, så alla barn kallar mig Lekgowa här. Fast har nu fått veta att de är inte helt fint att använda ordet, lite som att vi säger neger eller svarting, men barnen har ingen större koll på sånt så de är rätt okej ändå.

Vad är det för tenta du ska göra förresten? Och så här i efterhand: hur gick den? (Sofia)
Tentan var i motionspsykologi, tar en distanskurs. Intressant, dock är inget som man lär sig användbart här, de har så annorlunda syn på motion och träning, men det är spännande att ha två olika perspektiv. Kursen går från Sverige, men läroboken är från USA så det mesta är amerikanska studier i den och här lever jag i den afrikanska verkligheten… Ni förstår skillnaderna?

Var det en viss sarkasm i sista raden eller?? :P (Sofia)
(Men efter 7 timmars väntan gav jag upp och gick på fotbollsturneringen istället, för ovanlighetens skull spelade de den mest populära låten här, ”Will you marry me”, ungefär varannan låt, I love Africa!!!)
Sarkasm ja, men ändå så är det så underbart att vara här…

din stackare!! jag hade inte pallat en minut ens när ingenting är organiserat!! och det är ju inga småsaker vi pratar om. det är ju stora organisationer! men finns det inga som vet hur saker ska gå till som kan lära dem? phu... men jag håller med talaren som du tyckte var bra=) det är ju så man ska tänka men det gäller att komma ihåg det också=) (Vic)
Det är inte så mycket mer att säga, men det är livet som är så här, och jag kan säga att jag lär mig väldigt mycket, både om hur människor här är men också hur jag själv reagerar samt hur jag faktiskt anpassar mig och accepterar situationerna förvånansvärt bra!

Mycket publicitet

2009-11-27T08:01:00.002+01:00

Den senaste veckan har det varit mycket skrivit om och av mig lite här och var…

Först och främst finns ett resebrev att läsa på NIF:s hemsida, dock är det på engelska. För att normännen har svårt med svenska fick det bli så, eller för att jag inte orkade med att få till något på norska…?

Sedan har Håkon bloggat om besöket här, lagt upp bilder och skrivit ett pressmeddelande på Fredskorpsets hemsida.

Slutligen har vi månadsrapporten i St-tidningen: (+ extra materieal som vart bortklippt)

Tre månader har nu gått av mitt liv här i Buffelshoek, omgiven av folk som pratar ett för mig totalt obegripligt språk, Sepedi. Okej, jag förstår lite, kan hälsa och säga några fraser.

Sepedi (eller Northen-Sotho) är ett av 11 officiella språk i Sydafrika och pratas av folkgruppen pedi framför allt i Limpopo. Jag får således många gånger frågan om hur många officiella språk vi har i Sverige mer än engelska. Så för det första, trots att min engelska är långt ifrån perfekt så tror folk här att det är mitt modersmål och för det andra så är det en självklarighet för dem att vi har flera officiella språk. Att jag då bara lärt mig engelska genom skolan och att i stort sett alla i mitt land pratar svenska är för dem ofattbart.
Alla läroböcker på engelska i skolorna och nu i examenstider så skrivs nationella prov i alla ämnen på engelska. Min första tanke var att alla här måste ha en god förståelse och ett stort ordförråd. Tyvärr är det inte så, många gånger kuggar eleverna på grund av att de inte förstår frågorna.
Nivån på människornas engelska här är varierande. Barnen i Primary schools säger ”Good morning” oavsett när det är på dagen eller veta vad det betyder. Många av eleverna i High schools är ofta blyga för att prata engelska, speciellt tjejerna. Men det finns också en mängd killar som verkligen försöker att prata engelska, jag är imponerad över hur mycket en del verkligen kämpar för att få sagt vad de vill när de inte hittar orden och att en del runt i kring här faktiskt blivit mycket bättre på att prata sedan jag kom här. Vad det gäller äldre människor så tror de flesta att eftersom jag är vit så pratar jag afrikaans. Sedan finns det ju de som har samma nivå på engelskan som mig och man kan ha ett ”normalt” samtal. Dock är det ändå det faktum att jag inte pratar sitt eget språk och kan aldrig uttrycka sig som jag skulle ha gjort om man var i Sverige.

För att illustrera hur det kan vara när man inte förstår varandra så ska jag berätta från den första dagen i en av skolorna, Sesalong Primary school. Jag står ute på planen och väntar på barnen, och de kommer, så klart sent, två klasser i 10-års ålder på en gång och läraren dyker inte upp. Fråga mig inte hur jag fick till det, men de blev indelade i lag och redo för stafetter. Jag startade dem, ”Ready, steady, go!” och alla 100 springer mot mig. När lektionen sedan är över, hur förklarar man då att det är dags att gå tillbaka till klassrummet istället för att vara kvar på planen? Hur som helst, att använda kroppsspråket har verkligen fått leva upp till bevis här. Man kommer långt med att demonstrera och visa hur saker och ting ska gå till.

Det som dock gör mig mest frustrerad när det gäller kommunikationen är att afrikaner alltid svarar ja på frågor, det ligger i deras kultur eftersom de tror att man vill ha ett positivt svar. Så om jag frågar om de förstår svarar de ja även om de inte har en aning om vad jag har sagt. Under sjukgymnastutbildningen har vi pratat mycket om att ställa öppna frågor, alltså utan ja eller nej alternativ för att få personen att berätta så mycket som möjligt, det är dock något som ställer till det mycket för folket här. Och en fråga som varför eller hur är totalt omöjlig att få ett vettigt svar på.
De senaste veckorna börjar mer och mer ord i Sepedi komma från mig, få fraser och ord som används flitigt. Självklart blir jag frågad många gånger om dagen om hur jag mår, om jag är trött, om jag är törstig, om jag är hungrigt eller vart jag ska eftersom jag vet hur jag ska svara då. Att jag kan komma hem efter en dags arbete och säga något nytt gör Mama väldigt stolt, så den dagen jag kom hem och sjöng ”huvud, axlar, knä och tå” var hon väldigt lycklig och jag fick sjunga för alla grannarna och förbigående.

Att formulera sig i denna rapport har dock varit lite krångligt, hittar inte de svenska orden så lätt och mer och mer vad jag gör och tänker är numera på engelska. Det känns bra, för mig har denna tid verkligen fått mig att inse hur betydelsefullt det är att kunna prata engelska.

Allt mellan himmel och jord, alltså vädret

2009-11-22T14:59:00.002+01:00

Har inte varit bra på att skriva på det senaste… Men nu ska jag ta mig lite tid och rapportera lite från livet här, mycket vädersnack, men lite annat också...

För er som läste förra inlägget eller sett Twitter-bloggen så har det varit regnigt här, pula e a na. Då tänker ni säkert, lite regn vad klagar hon för vi har också piss väder i Sverige. Men livet här blir total förändrat för att det kommer lite regn, eller ja, de senaste dagarna har det regnat ganska mycket, konstant i mer än 48 timmar… Vad som händer här är att man inte kan gå ut, eller man kan, men man gör det ogärna. Så för mig i torsdags var det ingen idé att gå till skolan även att det för mig bara var att ta på mig regnkläderna, men eftersom barnen inte skulle ”kunna” vara ute eller kanske inte ens vara i skolan. Klockan 9 på morgonen var jag redan uttråkad över att vara inne och inte kunna göra någonting. Trotsade vädret och gick till en kompis, fick mig en lektion i sepedi framför läger elden, inte så tokigt! Samtidigt som jag lärde mig massa ord på sepedi lärde jag honom motsvarande på svenska, så nu är han bättre på svenska än vad jag är på sepedi… Dock är sepedi ett svårt språk (håll utkik i St-tidningen) och när min kompis till och med var tvungen att använda lexikon för att kolla upp vissa vardags ord så kan ni ju förstå hur omöjlig det är för min del. Men jag gör framsteg och för tillfället är rummet fullt av lappar med sepedi ord, ex på dörren sitter en lapp som säger labati.

Hur folk här beter sig när det gäller väder är för mig näst intill obegripligt. Är det varmt, så klagar man över att det är för varmt, sover på dagarna för att de inte orkar göra något annat och önskar att det kommer regn. När regnet väl kommer kan de inte gå ut, och det man kan göra inomhus är att sova. Så nu är det intressant att se hur folk gör när det slutat regna och det är dags att komma ut ur husen och ”städa upp”. Ja, regnat tar ju med sig all sanden över allt och vägarna är förstörda. En annan sak som man också måste göra när det har regnat är att gå ut och hämta kossorna, så i dag gav jag mig av med Nico och Gott för att se efter korna. Vi gick cirka 2 timmar ut i ingenting, ”ängar”, buskar och snår. I ett träd klättrade de upp och kollade med kikare ifall de kunde se dem. Sedan kom vi till ett område med lite mer ”vattenpölar” och massa kossor, dock fel kossor… För min del tyckte jag att alla såg likadana ut, svårare att se skillnad på dem än på ungarna när de har skoluniformer. Det hela slutade med att vi fick gå hem utan kossorna. Bortkastad tid kanske ni tycker? Men för mig var det en härlig upplevelse, att ta del i något så naturligt för dem, också var det väldigt avkopplande att vara gå omkring och titta, inget folk eller bilar, bara lyssna till fåglar och grodor omgiven av en vacker miljö!

Mer när det vädret, det är väldigt stora skillnader i temperatur när det är bra eller dåligt väder här. När det är varmt går man ju i shorts och linne, eller i alla fall jag, men när det var regnigt och blåsigt, då var de ju bara för kallt. Fick sova med skidsockarna, dubbla byxor, linne och två tröjor samt lakan och filt, och i vanliga fall är det knappt att jag står ut under lakanet... Så till skillnad från Sverige när där ni har det varmt inomhus fast det är kallt ute är för folk här obegripligt!

Annars har det även den senaste tiden varit väldigt mycket giftemålsprat här, om mig. För min del är det inget jag har haft i tankarna och att skaffa barn är ju inget man gör bara så där. Jag tyckte jag var ung när jag kom här, men de tycker man inte här… Ständigt är frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en svart, och alltid får de samma svar från mig, så länge det är den rätta så ja. Men det är ganska svårt att träffa någon här med liknande värderingar som en själv och jag har en helt annan verklighetsuppfattning än människorna här, fast man ska ju aldrig säga aldrig…

Nu börjar skolåret närma sig sitt slut, vi ska ha en friidrottstävling mellan skolorna jag jobbar i, vilket ska bli väldigt spännande, speciellt att se hur detta ska gå att planera, andra mötet i morgon. Har även fått utvärdering från skolorna och ska ta mig en funderar på hur det blir till våren, ibland så känns det så fel på vissa ställen där lärarna inte alls är samarbetsvilliga och aldrig kommer med ut… och för min del hoppas jag på att nästa år kunna gå till någon av High schools här, speciellt eftersom de frågar efter mig så mycket, både rektorer, lärare och elever, men också för att känna att man får lite mer tillbaka när man väl är där. Okej, jag säger inte att det inte ger mig något i Primary schools, det är underbart och ungarna avgudar (?) mig och älskar den timman de får komma ut, det är en härlig känsla när man är där. Men byta ut en av dem mot lite äldre är något som jag får se om det kan gå att få till.

Skrev lite kort om Svenskpartyt i går, men måste igen ta upp det och skriva lite mer. Det var en helt fantastisk dag för min del. Började med att jag fick vara i köket i 4 timmar och laga mat! Något jag inte gjort på väldigt länge, jag brukar hjälpa till här så mycket jag får, men det är inte samma sak när någon alltid säger att jag skär gurkan fel eller ska visa hur allt ska göras. Nu var jag bossen, ensam för det mesta, men de kom och kollade mig. Eftersom jag hade 7kg potatis att skala hade jag även införskaffat i en potatisskalare, ni skulle ha sett hur till sig Mama blev, vilken uppfinning! Lite hjälp som ni såg i förra inlägget blev det med köttbullsrullning och stekning an Nico, och tur var det, för det blir ganska långtråkigt i längden. Middagen smakade, dock tyckte folket att det var för lite salt. Min konklusion är man vill ha salt när man äter något man inte är van vid, så att man har någon krydda man känner till, detta eftersom jag alltid måste salta extra här… Vissa av besökarna hade sett bilder från Sverige, dock inte alla av dem, så vi satt 17st i vardagsrummet och kollade på tv:n. Lite kommentarer om att det var väldigt grönt där, hur kunde vi spela fotboll i den geggan (en bild från grusträning), de undrade om Nancy var min mormor och Fredrik Christensen var min pappa, de tyckte det var konstigt att min syster pojkvän var i vårt hus, och snön var ju väldigt spännande fast svårt att förstå vad det egentligen är… Dock ville alla komma till Sverige, men vi får väl se hur mycket besökare det kan bli i framtiden.

Så där, nu ar jag bjudit på en lite längre uppdatering i ord, ser fram emot att läsa era ord, alltså använd kommentarsfunktionen!

Svenskparty!

2009-11-21T19:55:00.003+01:00

Tyvärr var vi tvugna att ställa in Mountain camp, det var ett STORT regnmoln över Limpopo, eller ja, hela norra Sydafrika. Så det såg ut som om vädret även skulle bli ritkgit svenskt på middagen. Men det sprack upp och vi fick det fint utan regn.

På menyn stod köttbullar med potatis, kan det bli mer svenskt? Och till desert pankakor med sylt och grädde. Blev svensk musik, fösöker lära dem "Sommartider" måste väl vara den enklaste sången att lära sig? Också visades massor av bilder från livet i Sverige. Allt avslutades med att alla var tvungen att ge mig en kram, för så gör vi ju i Sverige, toppen för min del, kramar är inget man är bortskämd med här precis...

Som så många önskar, lite text och bilder...

Nico hjälpte till att steka köttbullar

Thabang med tallriken full och syster Olivia

Pankakor åts inomhus efter att ha sett bilder från Sverige

Gott och mätt gäng

Jag är fortsatt kvar...

2009-11-18T05:39:00.002+01:00

..och kommer så att bli. Men i måndags var första gången jag kände ”isch, jag vill inte vara här, ta mig tillbaka till Sverige”. För att reda ut varför så var det för många motgångar. Vi ska på ”Mountain camp” och ha ett event på ”World AIDS day”, i sports committee har vi olika ansvars områden, så att inte en person ska behöva göra allt… Men när alla inte gör vad dem ska blir det jag i slutändan som får försöka reda ut det, så i måndags fick jag bege mig till ”kommunhuset”. Problem löste sig, men han snackar ju så mycket skit (eller sanning?) om folket i Buffelskoek och massa information som jag skulle ha haft för länge sedan kom fram. För att hinna ta mig dit och lösa detta hade jag redan stressat runt innan för att göra mina åtaganden och lämnat min tvätthög till en annan dag som jag fortfarande inte vet när den kommer…

Så utöver detta så skulle vi i går få besök från en man från FK Norway, den informationen fick jag i torsdags och vad som gällde ändrades dagligen om vad som förväntades av mig och vad jag behövde förbereda. Han var britt och president för NIF, ja ni ser, allt möjligt. Och för SCORE var det i alla fall viktigt att allt skulle vara ordnat och perfekt. Så jag fixade och donade så gott det gick med den nya informationen som kom på måndag, när jag var i Bochum och skulle vara där hela dagen. När jag sa till SCORE att vissa saker som de skrev i mess att de förväntade sig av mig var omöjligt, var det mitt fel som jobbade med fel människor här, fast jag försöker ju jobba med de få som är villiga att hjälpa till. Och fick då höra att "expect" är inte det samma som "have to", alltså bara för att de säger att de förväntar sig något är det inte det samma som att man måste göra det. Något som inte går ihop för mig, om någon förväntar sig något av mig känner i alla fall jag pressen på mig att det är något som jag måste göra…

Så sedan har vi tisdags mogen, 5.45 knackar ordförande i sports committee på min dörr, då hade Nksosana från SCORE ringt honom och sagt att vi behövde informera Tribal Office så att besökaren skulle kunna möta dem också, men att ordförande som är lärare i andra änden av communityt hade inte tid. Så efter att har skrivit brev till dem samtidigt som jag planerade dagens lektioner som inte hunnits med dagen innan fick jag tag på en underbar vän här som gick med brevet till dem (loveley!). Själv var ja ju då ute i sista minuten på vägen till skolan och att få punka på cykeln i pissvädret gjorde ju inte livet lättare.

Men de sista ordnandena blev gjorda med skolan och hade klasserna som vanligt. Två timmar senare än vad de sagt till mig så kommer besöket i alla fall, Haakon som är kommunikationschef på FK Norway, Nkosana provinskoordinator och Eric provinstränare. Den här Haakon var ju helt underbart att få besök från, för det första så läser han min blogg (!) och visste att jag var nyklippt, och för det andra var det ett väldigt informellt besök från hans sida då han ville se vilka olika saker jag gjorde och hur livet var här. Kunde även prata sitt eget språk och han sa många tänkvärda saker som är lätt att glömma av när man är ute i fältet och försöker få till något kring sustanibility. Exempelvis från FK:s sida är man mycket intresserad av vad som händer med mig som person under min tid som volontär och hur jag kan utvecklas och lära mig samt ta med mig nya erfarenheter tillbaka. Ett till stort plus, jag fick knäckebröd, kanelgifflar och läckrol! Så Haakon, tack för ditt besök, och när du har lagt upp bilder ska jag länka dit så ni andra kan se från besöket!

Jag sa till familjen här att jag var lite down i måndags och i går hade syster Oliva lagat min favorit pasta sås! Och tillsammans med Mama planerade de min framtid i Sydafrika, bröllop och 10 barn…

Ytterliggare en vecka

2009-11-15T15:45:00.003+01:00

Har varit lite skrivande på mig den senaste tiden nu. Men jag har inte glömt av er där hemma, ni kan vara lugna. Det är bara det att det har varit för mycket saker att försöka göra något vettigt av här nu… Frågan är hur mycket vettigt det har blivit? Återstår att se. Till helgen är det dags för ”Mountain camp and cultural weekend”, ska sova i bergen och när vi kommer tillbaka blir det svensk middag! Helgen efter det ska det vara en stor turnering för att fira World AIDS day. Sedan är det dags för en friidrottstävling innan skolorna stänger. Så hur det har gått återkommer jag med, men kan än så länge säga som så att förberedelserna går mer eller mindre som planerat. Jag beslutade i alla fall att ändra taktik, istället för att försöka få alla med, så tillsammans med dem som verkligen är på och vill ser vi till att göra något och hoppas på att de andra blir intresserade.

Var onsdag och torsdag i Mapuve, ett annat community i Limpopo för att tillsammans med Eric, provinstränaren hålla i en workshop om ”Sport and gender”. Snacka om att jag blir förvånad när det sitter 25 stycken och väntar på oss, 10 minuter innan starttid en veckodag, det skulle aldrig ha hänt här. Och att det sedan dök upp ett 10 tal till var ju bara för bra för att vara sant. Dock var det som det har varit när vi haft workshops här att det är få som aktivt deltar diskussioner. Men hur som helst så var det väldigt intressant att prata könsroller, man har väldigt olika syn på saker och ting. En kille hade en lång utläggning om kvinnor och män och slutet var att, ”Kvinnor ska ägna sig åt smink och sånt medan män kan ju till och med köra bil och borta tänderna samtidigt”. Som facilitator var jag nära på att kasta min vattenflaska i huvudet på honom, men jag måste ju behärska mig och provocerade dem med att säga att i Sverige är både mammor och pappor hemma med sina barn. Så det var många heta diskussioner, det var lite svårt för min del som inte kände människorna men jag ser definitivt fram emot att hålla den workshop här i Buffelshoek, kanske det kan få tjejerna att tända till lite?

På väg hem från Mapuve stannade jag en natt i Polokwane, för det första så var det väldigt gott att faktiskt vara själv, inte behöva tala om för någon att jag går på toaletten nu. Sedan var det mycket jobb att uträtta, fick fixat med shopping inför de kommande events, ordrar för pokaler, fix för julsemester och klippt mig. Jag har tidigare varit på hårsalongerna och kollat om de kan klippa mitt hår, men nä de vågar de inte, de är konstigt. Så nu frågade jag en vit kvinna vart hon går, vänlig som alla sydafrikaner så arrangerade hon med taxi till hennes frisör. Riktigt härligt och fräsch jag kände mig efter, även om frisören gjorde zick-zack bena (!) och när jag kom hem så sa alla att jag var så vacker!

Blev ett kort inlägg igen, och inga bilder. Men håll ut, det kommer kanske efter nästa helg?!

En av de underbaraste dagarna i Sydafrika

2009-11-08T16:57:00.002+01:00

Ja, vilken dag! Har i dag besökt de stora bergen här bakom. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men efter en 7 dagars arbetsvecka varav sista var 8 timmars vandring är min energinivå för låg...

Ryktet sa att det bodde människor uppe i bergen, och ja nu har jag sett det på riktigt! De bor i lerhyddor med stampade jordgolv, utan elektircitet, hämtar klart vatten direkt från bergen... Vi fick en runvandring på 3 timmar då en man visade oss allt från utsiktsplatser, grottor, stenbumlingar och berättade massor av historier! Det var verkligen speciellt att gå upp dit, och om två veckor går vi igen, då för en camp, och ska sova över!

Som sagt va, det har varit mycket jobb denna veckan, i stort sett bara. Och mer finns att göra nu... Men får ju även nämna om fredagen, det var dags för en vänskapsmatch för tjejlaget mot ett skollag inte så långt bort. Samling halv 3, klockan 4 dök första tjejen upp! Domaren, som var tillfrågad från KBC hade då varit där i en timma, har bättre pli på pojkarna... Men hur som helst vid fem startade matchen, kan ju inte påstå att det var någon höjdar match, men publiksiffran uppskattar jag till +200 och Lekgowa gjorde två mål, matchens enda... Så vi vann med 2-0!

I morgon blir det tvätt, lite möten med skolorna, året är ju snart slut, och basket på Helen Franz innan jag ska tenta. På tisdag morgon ger jag mig av för att besöka Mapuve, ett annat community som SCORE arbetar med i Limpopo, fast utan volontär där, så ska dit med provinstränaren och hålla i en workshop om sport och kön!

Tillbaka till verkligheten

2009-11-01T06:22:00.005+01:00

Så då var jag tillbaka i Buffelshoek och vardagen efter nästan en veckas tur i andra änden av landet. Det hade kommit efterlysning av bilder till mig, så la upp de, men nu efterlyser jag lite mer kommentarer!

Har ju uppdaterat en del, men får väl också skriva om mötet i Cape Town. För att krångla till allt lite mer så finns det en ytterliggare (utöver SCORE och NIF) organisation inblandad i mitt utbyte/arbete, FK – Fredskorpset. Så mötet jag var på var för SAFKA, ett nätverk för FK medlemmar i Sydafrika. Innan hade vi inte fått någon information alls, utan en flygbiljett och en obegriplig agenda, så vad som väntade hade vi ingen aning om. SAFKA har funnits sedan 2005 och har sedan dess försökt (?) få till någon form av ”charter”, och har nu efter 5 år lyckats formulera objektiv och vision i alla fall. Vidare skulle även en ny styrelse/kommitté/arbetsgrupp väljas, inget var förberett, inga direktiv fanns utan allt skedde i ett stort kaos. Som deltagare i en av partnerna i nätverket, alltså volontär för SCORE, hade vi inget att säga till om på dessa på punkterna, utan var mest bara frustrerade över att ingen ville förklara något för oss… Nöjda och glada var i alla fall ”de”, medan jag hade velat kasta en stol i huvudet på organisatörerna och exempelvis så sa Benedikt att det var värre än Genreal orientation och Specifik orientation, tillsammans… Dock var det i alla fall en mycket bra gästföreläsare på torsdagen, han pratade om Appriciated inquiry, alltså att man ska se till vad man lyckas med istället för till problemen.

Så på fredagen var det dags att åka hem, när jag kommer till flygplatsen, med gott om tid så har det lite dator haveri och får stå i kö i 1 timma för att checka in bagaget (!) suck. Men det var ju lika för alla så det var bara och vänta, och de flesta skulle med samma flyg som mig ändå, vilket i övrigt var ett stort två-våningsflyg. Väl i Jo’burg där jag skulle mellan landa blev det lite stressigt, på grund av dålig skyltning hade jag ingen aning om vart jag skulle ta vägen för att komma till mitt nästa flyg, så fick springa lite på slutet, men jag var ju inte sist… På Polokwane airport var det betydligt lättare, eftersom man bara flyger mellan Jo’burg och Polokwane fanns det bara ett band där väskan kom efter 1 minut. Dock blev det väntan där på att bli hämtad av Elias, så kan konstatera att den tråkigaste platsen i hela Sydafrika är nu sedd, alltså flygplatsen, kunde inte ens köpa lite vatten!

Väl hemma har jag nu 6 vakthundrar istället för 2, alltså, valparna springer nu omkring överallt här och sover gärna framför min dörr. Det har regnat här i fredags och i går var det fortfarande kallt, jag använde pannband och vantar!

Anledningen att jag skulle åka hem innan helgen istället för att stanna med de andra volontärerna på ”semester” var att jag var bjuden på en Tombstone ceremoni här. Hade sett fram emot detta firande då jag tidigare bara hört dem prata om de och sett bilder. Så Mama sa till mig att vara klar klockan 6 på morgonen så skulle Oliva komma och hämta mig, hon var och hjälpte till med matlagningen under natten. Så jag piffade mig och var klar, men tiden gick och ingen Olivia kom. Junius pratade med henne i telefonen några gånger och de sa att de snart skulle komma. Men efter 7 timmars väntan gav jag upp och gick på fotbollsturneringen istället, för ovanlighetens skull spelade de den mest populära låten här, ”Will you marry me”, ungefär varannan låt, I love Africa!!!

Buffelshoek i bilder 2

2009-10-30T08:03:00.003+01:00

Posering på fotbollsträningen

Så här förvaras matchkläderna

Maleboho High School

Trumspelning

Glda barn på Makgothlo efter Mid-term tournament

Buffelshoek i bilder 1

2009-10-30T07:59:00.003+01:00

Middag vid elden en kall dag

Volleyboll på facilityn

Sett från huset, kossorna, fotbollsplanen och facilityn

Träning

Fotbollsmatch

Sydafrika i bilder

2009-10-30T07:50:00.002+01:00

Besök hos Line

Hartsbeeport damm i bakgrunden

Line, jag och Leonie i Sterkfonteins caves

Bilkörning över Nelson Mandela bridge i Jo'burg

Livet i Kliptown (Soweto)

En välfungerande kollektivtrafik?

2009-10-29T20:11:00.002+01:00

Var i ST-tidningen i dag, så även här kommer mina tankar om kollektivtrafiken...

Här i Blouberg åker man taxi när man ska någon stans, om man inte har bil eller åsnor, fast det är inte den sortens taxi som vi är vana vid. Det är minibussar och kan jämföras med de bussar som vi tar när vi ska åka kollektivt.

Men det finns många skillnader till den kollektivtrafik vi är vana vid. För det första så går taxin när den är full från Bochum, centrum här. Att den är full innebär inte att den ser ut att vara det, utan antalet människor. Så när jag tycker att det är dags att åka går det alltid in några till. De flesta taxibilarna tar 15 stycken, hur mycket man har handlat eller om man har tre resväskor med sig spelar ingen roll. Det är även så att barn under 3 år åker gratis och räknas således inte in i antalet. Så att man får en liten knodd eller ett nät apelsiner i knät är inget konstigt. Tilläggas ska också att en del människor är stora här och taxibilarna är inte så stora, så att man sitter trångt är ett faktum. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!

När jag då åker till Bochum så är det lite annorlunda, jag bor nästan i början av en tur. Det finns ingen tidtabell utan de kör ungefär var 10-20 minut beroende på tidpunkten på dagen. Så när jag ska åka går jag ut till vägen och väntar, alltså inte till någon hållplats. När taxin kommer så vinkar jag och han stannar. Det är även så att eftersom man inte vet när den kommer så kan man ibland springa när man ser en taxibil och även då stannar han så snällt. Vad som sedan händer på vägen till Bochum är att man stannar si så där var 100m för att släppa av eller plocka upp folk, så att ta sig de 20km tar en timma om man har tur, ibland längre tid. Ni ska komma ihåg att jag bor ute på landet, i ett så kallat rural område. Man håller på att bygga asfaltväg, men än så länge är det grusväg som gäller fram till sista 5 minuterarna.

Hur betalningen fungerar är också en spännande historia. Ibland tar de betalt innan avgång, ibland betalar man när man går av och ibland under resan. Betalar man under resan så innebär det att pengar skickas fram och tillbaka, kors och tvärs i taxibilen. Så samtidigt som chauffören kör letar han rätt på växeln till alla. Konstigt nog så burkar det aldrig bli några problem.
Men det som fascinerat mig mest är ändå när taxichaufförerna har match. De spelar i en fotbollsliga med poliserna, lärarna osv. När det är matchdags parkerar de bilarna, inte bara de 11 som ska spela utan även resten, för de andra vill ju vara där och heja på. Så vill man åka någonstans då får man hitta ett annat färdmedel, hela kollektivtrafiken stannar alltså för fotbollen.

Mer observationer när det gäller taxibilarna här är att det inte är alltid dörren fungerar, så då måste chauffören gå ut och runt för att öppna. Trafikreglerna följs inte så noga och man kör på vilken sida av vägen man vill trots att det är vänstertrafik här. Ljudnivån i taxin är mycket hög då chauffören gärna lyssnar på musik som i sin tur försöks överröstas av resenärerna för att prata.

Det här är då som det fungerar här jag bor, i Blouberg. För det fungerar faktiskt, det är ju inte någon som klagar i alla fall. Men det är skillnader från plats till plats i Sydafrika. Exempelvis så kunde vi tre vita tjejer inte ta den typen av taxi i Pretoria, det är bara för de svarta och kan ju vara mycket farligt för oss. Så på vissa ställen i landet finns det fortfarande apartheid, och snällt och fint fick vi ringa en ”vanlig taxi” på samma sätt som vi gör i Sverige.

Tänk er själva att tättingen inte skulle köra förrän den är full från torget eller att alla spårvagnarna i Göteborg parkerar på avenyn för att chaufförerna ska ha match på Heden!

5 nätter och 4 olika sovplatser...

2009-10-29T05:55:00.002+01:00

...och vart jag ska sova i natt vet jag fortfarande inte. Men oroa er inte, det ordnar sig. Förhoppningsvis får jag besked på frukosten om jag flyger hemåt i dag eller i morgon.

Workshopen i helgen som gick handlande om Fair Play, Culture and Diversity. Det var mycket intressant, nu fick man så mycket ord på alla ”konstigheter” som föregår i communityt. Och när jag sa något, även om vi pratat om Sverige och hur vi lever så var det flera gånger som de kollade på mig som om jag var från Mars. Så förmodligen fick de en tankeställare om hur det är för mig att vara totalt annorlunda från dem (?)

På kvällen bar det av till Bochum för mig, sov hos Uncle Elias och på söndag morgon gav vi oss, hela deras familj och jag. De skulle till Polokwane och handla julkläder till pojkarna, och jag blev då avsläppt lagom i tid för min buss. Tilläggas ska att när radio slås på i bilen så är det Joyride med Roxett som spelas. Bussturen gick smidigt till Johannesburg och där blev det byte för nästa buss, som skulle bli min nästa sovplats.

Måndag morgon och efter en mycket vacker tur genom bergen når vi Outdshoorn och en väntande Line. Vi åkte till hennes community, Dysseldorp, ett färgat township, i jämförelse med mitt svarta rural område. När vi åker på stora vägen utanför kan vi mitt i den gröna naturen se tydliga gränser vart de lilla communityt Dysseldorp ligger, till skillnad från hos mig då ingen vet vart Buffelshoek börjar eller slutar. Att det är ett litet ställe till ytan är dock inte det samma som att de är få människor, husen ligger tätt och har en befolkning på mellan 15000 och 20000. Vidare så är det ett ställe som är långt före buffelshoek i utvecklingen, exempelvis så är nästan alla gator asfalterade och man har gatlampor. Skolorna är stora färgglada tvåvånningshus med så mycket utrustning, undervisningsmaterial och pynt att det är nästan i Sverige. De hade stor dator sal för eleverna och de administrerade personalen, som i övrigt inte finns i Buffelshoek använde datorer flitigt i arbetet. Dock ska det sägas att även om barnen hade skoluniformer så var de då inte klädda i dem utan de använda mestadels sina vardagskläder…

Gällande sporten i communityt så var det även där en stor skillnad, även om Line sliter med att få till arbetet och strukturerna i Dazys Active Sports Club (tror jag namnet var) så funkar det på ett helt annat sätt. Det finns flera olika sporter att utöva, alltså inte bara fotboll och netball, även rugby, cricket etc. Man är mer välorganiserad, vilket resulterade i att de faktiskt var i finalspelet av Cup of Heroes. Fast att kopiera deras sätt att göra är helt omöjligt, de är så olika förutsättningar. Som nämndes ovan är det en liten area som människorna bor på, och de har inte samma problem som i Buffelshoek att allt folk flyttar därifrån efter High School, utan folket stannar i sitt community så det var fler äldre folk med erfarenhet som är viktiga att ha med i arbetet.

Vidare så spelade kyrkan en mycket stor roll i communityt, man hade hela 10 stycken! Och alla går i krykan där, inte den samma som hos mig utan det var mest Lutherska och någon Romers-katolsk. Men som jag skrev på Twitter/Facebook så på måndagskvällen var vi på modelltävling, i kyrkan! Det var 6-7 tjejer och killar som klädde upp sig och gick modell, i vardagskläder och i aftonklänning inför en jury som ett sätt att dra in pengar. Skulle då allt sett ut om vi gjorde i Buffelhoek… Enligt Line så var det något som hörde till den färgade kulturen, mycket ska tas efter från USA.

Natten mellan tisdag och onsdag sovs hos Line, och på tisdags kvällen tog vi flyget till Cape Town för att få nästa natt på ett fin fint hotell granne med Table Mountian, och även i natt sov jag här.

Vad som händer här är en historia som kommer mer rapport om senare, nu är det då dags att se om man kan få någon info om sin hemresa och nästa natt..

12 år i skolan?

2009-10-21T21:01:00.003+02:00

Skolan, en del av min arbetsplats. Ett system som är väldigt annorlunda från det jag vuxit upp med. Har i dag varit på ”Farewell party” för grade 12. Nu, i November tänker kanske ni? Jo, där har vi en av skillnaderna, skolåret följer almanackan. Fast det är klart, det är ändå 1,5 månad till skolorna stänger för sommarlov. Men man har ändå firandet nu, nästa vecka ska de börja skriva tentamens, nationella prov i alla 9 ämnen i alla årskurser. Vad jag förstått så kommer folk vara väldigt upptagna den kommande tiden, det är nämligen det enda man pratar om, så ska bli spännande att se hur mina dagar kommer att gå.

Vad som händer efter alla tentamens är att i början av nästa år har man räknat ut om man klarat godkänt i minst 7 av 9 ämnet så att man kan börja nästa årskurs. Om inte blir man kvar ett år till. En vän till mig sa att 8 år i grade 8 har inträffat, och en annan vän är 25 år och fortfarande i grade 12. Själv möter jag alltså klasser med väldigt blandade åldrar dagligen, i en av mina skolor har jag flera elever i grade 7 som är 16-17 och en tjej som är gravid. Jag vet inte om jag är så positiv till detta system, dessa stora ”gangsters” är ju förebilder för de små i grade 1… Det finns dock två olika grupper av elever som blir kvar i en och samma klass längre tid, de som inte bryr sig och ”skiter i skolan”, men även de som har svårt att lära sig, extra resurser och stöd finns då inte att få.

Mer om tentamenskrivandet, i dag på festligheterna var det en gästtalare som arbetar på utbildningsdepartementet. Han uppmanar eleverna till att vara på skolan 6-23 dagligen för att plugga den kommande månaden, att de inte äter eller dricker något så att de blir dåliga i magen/sjuka, att de till minst 97 % ska tänka på att klara examinationerna. För mig var hans tal, som i övrigt pågick i 45 minuter, bull-shit. Och jag är definitivt inte positiv till att hela ens öde ska avgöras i slutet av året. Visst har jag pluggat ibland bara för att klara provet, men det är ju mer än så, man ska ju lära för livet och inte för tentamens som uppmanas och fokuseras på här?

Att fokus och det viktiga ligger i att klara sig är något som jag skrivit om tidigare, när jag skulle hjälpa grannen med engelska läxan. Jag försökte ju få honom att förstå, medan han var intresserad av att lämna in pappret med så många rätt som möjligt. Och igen, visst har även jag känt så ibland, att man vill lämna in något bra och få det gjort. Men här är det alltid samma sak, och det uppmanas från lärarna! Ibland får jag känslan av att barnen ska säga ja, att de förstår och är många gånger rädda för att fråga varför, men det är bara en känsla, som dock förnekas från lärarnas sida, jag hoppas de har rätt.

Något som imponerar mig mycket, fast ändå tveksam till resultatet av det är att i stort sett all undervisning sker på engelska. Inte för de minsta barnen, men läroböckerna är på engelska från grade 4-5 och i high school är det bara sepedi, deras språk som inte är på engelska. Skit bra, de kommer ju att bli grymma på engelska var min första tanke, men tyvärr är inte verkligheten den. Det är väldigt varierande engelska kunskaper, många pratar ogärna och har svårt att förstå. Så man kan fråga sig hur mycket de får ut av en fysiklektion på engelska?

Har även en gång tidigare nämnt om en lärare som slog barnen, var chockad första gången. Men nu är det min vardag, med andra ord, om eleven inte uppför sig kommer stickan fram och de får sig en snärt. En lärare sa till mig att det är de enda sättet för dem att kunna kontrollera barnen. Vad säger man då, ungarna kan vara riktigt ouppfostrade och ibland är det upp till 50 elever i varje klass. Det är inte tillåtet enligt lag i Sydafrika, men det ligger i deras kultur. Själv tror jag att anledningen till att lärarna behöver ta till dessa ”hjälpmedel” mycket beror på deras inställning, men även hur barnen är fostrade från hemmen…

Tillbaka till firandet i dag då, tyvärr är bilderna av på tok för dålig kvalitet för att visas här. De är mest svarta och suddiga, har nämligen spenderat dagen i ”aulan”, ett mörkt rum med öppna fönster inbjuder inte för fina foton, speciellt inte när man ska fotografera svarta människor… Det var 4 timmar, svettigt och varmt, men intressant. Hur man firade var totalt olikt från vår student, men en sak var gemensamt, man firade och var glada. Ett flertal av eleverna höll tal och det var framträdande i from av sång, dans och drama, fast på ett annat sätt än hur vi skulle ha gjort. För mig kändes hela utsmyckningen och arrangemanget väldigt omodernt, men det är så här det funkar här, och det var en högklassig tillställning.

Så nu får de nästkommande månaderna visa vilka som är redo för universitet eller collage, medan andra blir kanske kvar i skola något år till…

Safari

2009-10-19T10:30:00.003+02:00

Helgen blev som vanligt inte som planerat, men som så många gånger förr, så mycket bättre än väntat. Det var då besök från NIF som var på agendan. På grund av sena flyg ändrades planerna från att besöka Kjell-Kristians community till en tur till Kruger parken.

Vi bodde i en lodge i Phalaborwa och genom dem blev det morgonsafari på lördagen. Så klockan sex gav vi oss av, det första djur vi ser är några impalas, vilket är vanligt och vi såg många fler av. Och många andra djur blev det också, vi fick se 4 av the big five, och det hade vi gjort innan klockan var åtta! Det började med afrikanska bufflar, fortsatte med elefant, lejon och leopard! Sedan letade vi efter noshörningar i 5 timmar utan resultat, men vi fick se giraffer, krokodiler, flodhästar mm. Och vi ska ju vara mycket nöjda som hade så bra utdelning, ibland kanske man inte alls får se någon av the big five, speciellt inte leoparden. Jag var mycket fascinerad över hur nära djuren var oss, 10-20m och hur stora de var. Bjuder på lite bilder så ni kan se…

Detta var då mina high-lights från helgen :)

Blåsigt i Buffelshoek

2009-10-14T15:30:00.001+02:00

Ja, vädermässigt. Nu blåser det i massor här, det är mer än vad det burkar göra på Vallen. Fast skillnaden är den att här är det soligt samtidigt. Men jag trotsar vädret här och börjar vänja mig vid värmen. Om det nu går, för folk här klagar hela tiden över att det är för varmt, och är det inte för varmt är det för kallt, dvs man är aldrig nöjd med vädret här.

Återhämtade mig snabbt efter sjukdomen, kanske bara det var så att jag ätit något olämpligt? Fast svårt att veta vad det kunde vara eftersom maten i stort sett är den samma som den varit sedan jag kom här. Men, i måndags så mådde jag i alla fall bättre, även om jag inte var tip top valde jag att bita ihop och ge mig av till Bochum. Med bestämda steg gick jag in på postkontoret, denna gång gick det att komma in tillskillnad från förra veckan då det var 20m kö utan för. Nu var det bara ett 10 tal före mig, vilket skulle ta ca 1 timma. Men det var det värt, för vad fanns där om inte paketet från Sverige med mina fotbollsskor! Paketet hade kommit den 9 september, de sa att de lagt en avi i boxen till Elias, Elias som i sin tur säger att han inte sett den och till och med varit inne och frågat efter det. Irriterande, men nu är saker och ting på sin plats och i kväll ska jag spela boll med killarna, en spelande tränare så att säga.

Lycklig med mitt paket fortsatte dagen bara att bli bättre. På Helen Franz hade jag en grupp med barn som ansågs behöva extra sjukgymnastik, vilket alla där egentligen behöver. Men med dessa barn försökte jag då göra något sportigt av träningen. Så vi rullade och kastade bollar en korg, med båda händerna för att träna motoriken, sittande, stående och magliggande för att ge dem utmaningar. Det som imponerande på mig mest var ändå när vi var färdiga, det var tolv parkerade rullstolar i ett kaos, men på 5 minuter hade ungarna lyckats klättra upp i sin och rullade i väg. Fråga mig inte hur de lyckades att ta sig fram och upp, för det var så många olika tekniker som de använde, alla hade de sin egen som de funnit ut för att klara sig och vara så själständiga som möjligt.

Men tro inte att den härliga måndagen var slut där. Väl tillbaka i Buffelshoek valdes det en ny sports committee, och jag tror detta kommer att bli mycket bra. En ny ordförande och flera nya som faktiskt vill göra något är nu med. Så som jag sagt så många gånger förr, nu får framtiden utvisa vad som händer, men det ser ljust ut!

Gårdagen var då en typisk dag på jobbet. Flöt på bra i skolan, en klass var upptagen med att skriva test och lärarna höll faktiskt i fotbollslektionen. Så på eftermiddagen var det då dags för fotboll för tjejerna igen. Klockan fem när vi skulle börja var det 2 stycken där, suck. Det positiva var att det var två nya, alltså hade det spritt sig att vi skulle spela fotboll där. Men allt eftersom tiden gick droppade de in några till, fler nya och även några från sist. Inte så många som förra gången, men vad ska man säga mer än att man hoppas att de kommer nästa gång. Det som gladde mig mest i alla fall var att några av tjejerna som kom var lite pratiga, alltså vågade prata med mig. De var väldigt osäkra på engelskan, men de försökte!

Även i dag har det varit en vanlig dag på jobbet, mer eller mindre. Tvättade i morse och gav mig sedan av till Sesalong. Får då veta att man stänger tidigare i dag för att lärarna ska på en minnesstund för en annan lärare som gått bort på en närliggande skola. Så det blev en lektion och sedan hemgång för min del. Men har fått skrivit lite rapporter, legat lite efter från förra veckan. Så nu är jag i fas igen och om en timma är det dags för träning med KBC!

I helgen blir det besök från NIF, Norges Idretts Förbund. Vet inte så mycket mer än att jag i morgon efter att jag varit i skolan ger mig av till Polokwane för att möta en av koordinatorerna på NIF, en professor och en doktorsstudent från Oslo tillsammans med Kjell-Kristian och Benedikt, de två norska volontärerna i Limpopo.

3 månader i Sydafrika

2009-10-11T17:28:00.001+02:00

Jopp, tiden går så fort när man har roligt. Det är nu 3 månader sedan jag kom till Capetown och Sydafrika. Livet är fin fint och rullar på, hittills utan några större problem och har mått bra. Men nu är jag sjuk… Inget allvarligt, liten influensa, dålig i magen, huvudvärk och lite feber. Så har spenderat i stort sett hela dagen i sängen, med undantag för ett antal toalettbesök.

"I have a flu" har varit ett vanligt uttryck land folk här i vintertid. Om man översätter ordet flu till svenska är det influensa, men vad folk här egentligen har haft är en liten förkylning, kanske lite snorig. Så det är lite svårt att säga vad det är med mig, alltså mitt ”sjukdomstillstånd” för familjen. Och jag har även ljugit för dem att jag tagit någon hokus-pokus tablett som de rekommenderade, men i själva verket nöjde jag mig med en Alvedon. Hoppas att jag ska bli bättre i morgon, av många anledningar. Självklart inte kul att vara sjuk och på måndagar ska ja ju till Helen Franz. Men annars är risken den att jag måste gå till doktorn också, enligt Mama så är det de bästa. Sedan måste jag ju kolla upp vad som står i arbetskontraktet med SCORE lite noggrannare, men det är många papper och för tillfället är de 3m ifrån mig, vilket är på tok för långt bort.

I torsdags var det ju som sagt var dags för Ladies soccer, tro det eller ej, men det kom 18 tjejer!!! Blev bara spel, för det är så man gör här och kvaliteten kan ju diskuteras. Men det var en bra start, det bådar gott för fortsättningen.

Fredag och lördag så hade vi workshop i administration här. Nkosana är lite rakare än mig när det gäller bristerna som finns här, ibland lite väl hård. Fast nu har de fått sig en rejäl kick och i morgon ska de välja ny sports committee, ser verkligen fram emot resultatet. Det är inte det att det inte finns de intresserade och driftiga personerna här, det handlar mest om att de ska ha rätt uppgifter och ta lite ansvar! Workshopen i sig var bra, men en del har spenderat två dagar där utan att fatta ett skvatt av utvärderingarna att döma. Visst att det är problem när vi pratar engelska, men för katten fråga om du inte förstår! Fast det är något jag är van vid nu, att folk inte vågar fråga och svarar alltid ja…

Men ja, 3 månader i Sydafrika känns helt konstigt. Det var inte alls länge sedan jag lämnade Sverige, vinkade av Mamma, Ingvar, Lotta, Jimmy, Mormor och Morfar på Landvetter, avskedsmiddag hos Farmor och Farfar med Pappa, kusin Andrea och faster Maria eller hej-då-träffar med Vic, Sofia, familjen Nilsson etc. Innan jag lämnade var jag orolig för hemlängtan, men än så länge så har det inte varit något problem. Förmodligen beror det på att jag alltid pratar med familjen, skriver mail och får fina kommentarer här, samt att min värdfamilj och vännerna här tar väldigt bra hand om mig. 3 månader nu, innebär att det är 9 månader till, alltså är jag ju än så länge bara i början av mitt äventyr!!

Varma veckan

2009-10-08T15:01:00.003+02:00

Phu… värmen är verkligen här nu. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit på ett så här varmt ställe, det är varmare än de chartersemestrar vi varit på, och nu jobbar jag i denna värme! Okej, jag ska inte klaga, det är självvalt att vara här, och jag trivs med vad jag gör. Men så att ni vet, det är varmt här. Folk som bor här stannar inne och sover hela dagarna, exempelvis Mama och Olivia för att det är för varmt ute.

Jag tror att alla eleverna har glömt vad respekt och disciplin är under lovet. De tar kol på mig, man är väldigt hjälplös när de gör som de själva vill, sparkar bollarna omkring sig och springer överallt. Kan inte göra annat än le och se glad ut, fast det är svårt när man har något att säga och ingen bryr sig.

Vad som hade hänt här medan jag var borta är att valparna har börjat skälla, en annan höna har fått kycklingar, grannen har fått en bebis och de har satt upp en hastighetsskylt på vägen nedanför. Alltså inte så mycket, men man lägger märke till de små sakerna här. Och en sak till, det har blivit mycket grönare, inte bara det att jag ser det, utan även känner det, alltså, det blir pollenallergi två gånger i år.

I tisdags var Nkosana här när vi hade möte med sports committen, han total sågade dem och sa att nu får det vara nog, ni är lata, ingen tar ansvar och ingenting händer här. Precis mina tankar, fast det var väl inte riktigt det sättet som jag trodde man skulle framföra det (?) I helgen håller SCORE, dvs. Nkosana (med hjälp av mig) en work-shop här i administration. För mig är allt som står i manualen logiskt och väldigt basic. Men folk här har ingen aning om vad det innebär, så det blir en utmaning. Och jag hoppas att det kan vara en bra start för den nya sports committen, som de har sagt att ska vara redo nästa torsdag.

I dag, om en timma ska vi ha första fotbollsträningen med tjejer här. Efter en veckas fotboll i alla skolor så vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Men för det första hoppas jag att de som sagt att de vill spela faktiskt kommer, sedan blir allt utöver det en bonus!

Jo'burg, Soweto, Sterkfontein, Hartsbeeport, Pretoria, Inservice - allt på en och samma gång!

2009-10-05T10:12:00.003+02:00

Har spenderat den senaste veckan lite här och var i Sydafrika. Härligt att vara tillbaka här i Buffelshoek. Men ska dela med mig av mina upplevelser. Då Line har varit fotograf under veckan blir det ett långt inlägg helt utan bilder…

Förra söndagen tog jag mig till Jo’burg med taxi för att möta Leonie och Line. Kvällen spenderade vi tillsammans med SCORE staff som hade avslutningsfest efter Cup of Heroes. När vi vid frukosten på måndag sitter och planerar vad vi ska göra och pratar om Soweto får vi numret till en kompis till B. För att ta oss dit hyrde vi en bil och mötte då Romeo som visade oss runt. Soweto är en förort/stadsdel (?) med mer än 2 miljoner invånare i Jo’burg, det är bara svarta som bor där, det varierar från plåtskjul (kåkstad) till enorma shoppingcentrum. Det var i Soweto som Mandela bodde, och vi besökte flera historiska platser. Att besöka ställen som dessa är så långt ifrån hur vi lever i Sverige och man får många känslor och tankar när man möter människorna. Vi stannande över i Soweto över natten på ett Guesthouse och på tisdags morgonen besökte vi Apartheid museum. Det hela börjar med att man får en lapp, svart eller vit, så de delar på sällskapet och man får gå i olika ingångar, väldigt frustrerande, men det var för att visa hur verkligheten har varit i Sydafrika. Vidare var museumet enormt stort, vi spenderade mer än tre timmar där, och jag tyckte vi gick lite väl snabbt, men det var i alla fall ett mycket intressant besök.

Sedan begav vi oss till Melville, en ”mysig” stadsdel i centrala Jo’burg. Fann ett B&B, promenerade och åt italienskt. På onsdagsmorgonen gick vi upp tidigt, rättade sagt vid 5, detta för att slippa morgonrushen i trafiken. Vi hittade fram till Sterkfonteins gruvorna, här har man gjort många av de viktigaste arkeologiska fynden vad det gäller människans utveckling, väldigt intressant, funderade ett tag på att byta karriär. Men det fräckaste var ändå när vi var inne i gruvorna, det är spännande och fräckt att se, långt under jorden i stora rum och trånga gångar. På vägen därifrån till Hartsbeeport damm såg vi vita lejon. Det var en av de vackraste platserna jag besökt här, en helt annan natur än vad jag sett tidigare här, en stor damm en och små vägar uppe i bergen, och förstås enormt stora och lyxiga hus. Här var det även en ”riktig” afrikansk marknad, sålde alla de typiska souvenirerna och prutade med sig själva för att få oss att handla.

Dagen slutade i Pretoria, fann ett nytt Guesthouse. Benedikt mötte upp oss och vi såg CL på en sportbar i Hatfield, partyområdet i Pretoria. Så var det torsdag, dags att lämna tillbaka bilen och möta upp SCORE. Det var inget schema lagt för dagen utan det var mest att umgås med alla igen. Blev lite shopping och satt annars mest på ett fik med de andra européerna, alltså norrmännen och Leonie. Även bror Charles var och besökte mig eftersom jag var i Pretoria där han bor.

Så var det dags för In-service, vi hade ingen aning av vad som väntade. För min del är det helt obegripligt att gå till ett möte/workshop utan en agenda eller kunna förbereda sig på något. Det var ändå okej, vi fick mycket tid att dela med oss av våra nya upplevelser i communityt samt att prata om vilka problem och utmaningar vi möter. På kvällen hade vi även någon konstig session där vi hade skapat ett monster, Zozobra, och tillsammans med honom bränna alla svårigheter vi mött i en stor eld. Lite väl hokus-pokus för min del. Efter en lång dag blev det återigen ett besök till Hatfield, en trevlig utekväll.

Lördagen var "bara tull" som normännen säger, mestadels var det kass. (Blir ett litet negativt stycke). Det var så mycket repetition, om vem folk ska kommunicera med, om hur formulärerna ska fyllas i etc. Vissa behövde informationen, men inte alla… Och det finns många luckor i SCORE, jag är lyckligt lottad som är i Limpopo, vi är den enda provinsen som har en koordinator, och vi har även trainer och community supporter. Detta är vad man från SCORE vill att det ska vara i samtliga fem provinser som vi arbetar. Så en del av volontärerna har det svårt, inte alltid lätt när man inte får stöttning eller vet hur man ska gå till väga. Tilläggas ska ju då att Sydafrika är de landet som är bäst organiserat, har hört från norrmännen i Nambia och Zambia att det är mycket som fattas… Under General och Specifik orientation fick jag intrycket av det var en välfungerande organisation, men nu börjar jag tvivla, man har en vision, men organisationen är definitivt inte vad den borde. Kvällen slutade ändå trevligt, pubbesök och tjöt.

Fortsätter och gnälla lite, söndag morgon och vi ska åka hem. Bussen ska gå 10.30, vi vet att vi är i Afrika och man får vänta, så 12.00 ger vi oss av från Pretoria. 16.30 är vi i Polokwane, istället för 14.00. Och hade vi tagit taxi hade jag varit hemma vid den tiden (om jag åkt tidigare på morgonen som jag hade föredragit). Från Polokwane fick jag i alla fall skjuts med Elias som hade lämnat Kokeso på internatskolan efter lovet, på gott och ont, han har som vanligt 1000 saker att göra innan vi kommer oss hem. Vid 18-tiden öppnar sig himlen, regnet vräker ner och när det blixtrar blir det helt ljust, värdet gjorde ju att vi kunde köra typ 40 istället för 100. Men vid 19.30 är jag äntligen hemma…

Tillsammans med Line och Leonie under veckan har det varit många diskussioner om våra nya liv. Det är stora skillnader från livet i Sverige, Norge och Holland. Men det är även stora skillnader mellan Blouberg, Dysseldorp och Tshimbindini. Line som är i Dysseldorp, en statsdel till Oudtshorn i Western Cape bor i ett färgat community i ett helt annat klimat än mig och Leonie i Limpopo och har nära till havet. Fast jag som besökt Tshimbindini vet ju att bara för att båda platserna är så kallade landet är det inte det samma, mitt community är ett stort torrt område medan i Leonies community bor man betydligt närmare varandra och vägarna är betydligt mer ordnade.

Under veckan har vi mött många nya människor. Alla här är väldigt öppna och vänliga, vill prata och visa för oss. Det är tacksamt att vara turist här. Men att apartheid är över och det är en demokrati är inte det samma som att det är så det fungerar i verkligheten. Jag har inte upplevt det på samma sätt här i Blouberg som Line runt sitt community, men i Pretoria kunde vi ju inte ta en taxi, det var ju med de svarta och kunde vara farligt. Även Benedikt berättade att när han skulle spela golf var det skyltar om att det bara var tillåtet för vita där. Lördags kvällen när vi var på en pub var det i ett område med bara svarta, inga vita från Pretoria går dit och man vart väldigt uttittad, och även då våra svarta vänner som tagit med oss vitingar dit…

Borta bra men hemma bäst! Som jag skrev i förra inlägget, jag saknade Buffelshoek när jag var i väg. Jag är definitivt ingen människa för storstaden, detta livet här är så härligt! Och nu väntar en ny vecka med massa jobb :)

Snabb uppdatering fran Pretoria

2009-10-01T12:45:00.003+02:00

Sitter nu pa ett Internetcafe i Pretoria, darav saknas nagra bokstaver pa de engelska tagentbordet. Blir en liten kort rapport fran de senaste dagarna, mer nar jag kommer hem. Hem till Buffelshoek alltsa, och ja, jag har hemlangtan, storstaden ar inget for mig. Kan inte forsta varfor folk i mitt community vill flytta till Gauteng (proveinsen med Pretoria och Jo'burg), fast det ar klart, det ar pga av jobb-mojligheterna...

Men i sondags mottes jag, Line och Leonie i Jo'burg. Spenderade kvallen och natten med SCORE staf som hade avslutning pa Cup of Heroes. Pa mandagen bar hyrde vi en bil och akte till Soweto, dar blev vi runtvisade och val omhandertagna av Romeo, en van till B (en i SCORE staf), aven tisdags formiddagen var han med oss pa Apartheid museum innan vi letade oss fram till Melville, ett mysigt omrade i centrala Jo'burg. I gar morse, alltsa onsdags var vi uppe klockan 5 for att slippa morgontrafiken, och det gjorde vi, hittade oss fram till Sterkfonteins caves, fracka gruvor och intressanta fynd, fundrade en stund pa om jag kanske skulle byta karriar? Efter det bar det av till Hartsbeeport damm med en fantastisk natur och utsikt samt en riktig afrikansk marknad! Dagen slutade i Pretoria da vi aven fick sallksap av Benedikt och sag CL-fotboll pa en sportsbar i Hatfield.

Det som precis hande var att Ketil kom in pa Internet cafet utan att vi viste de, snacka om att man bli skraj nar nagon plotsligt klappar en pa huvedet....

Mormor, var har for att se Jakarta traden i Pretoria for dig, skulle blomma Oktober och November, men tyvarr ar det inte sa mycket annu... Nagra fa trad med lila blommor, men kan ju forestalla mig hur det ser ut med alla dessa lila alleer runt hela staden!

I eftermiddag borjar In-service, sa aterstar att se vad vi har att vanta!

Fotbollsturnering

2009-09-26T06:39:00.004+02:00

Som jag skrev på Twitter/facebook i går, känslan för mig var som en vit prinsessa med bodyguards på fotboll i två dagar. Vi besökte en annan del av communityt 1 timmas promenad bort för turnering, så i princip ingen där hade sett mig förut och självklart var jag en spännande person att titta på (?) Mina bodyguards var då killarna i KBC, de var väldigt måna om att stå runt i kring mig. När torsdag en närmade sitt slut var jag så trött på alla små barn som bara stod och glodde och skrattade varje gång jag vinkade att jag försökte gömma mig bakom killarna, men då kröp barnen under staketet så de satt vid mina fötter…

Lagen här har ingen liga, utan varje helg är de turneringar. Så eftersom det var helgdag på torsdagen, Heritage day, så blev det spel. (och det är även ny turnering i dag och i morgon). Det är någon form av sponsor till varje klubb som bidrar med lite pengar att spela om plus att man betalar en entré på R5-10. När man kommer dit får man veta vilken match man ska spela, det är kvartsfinaler första dagen, alltså åtta lag, där vinnarna då går till semifinaler och final på andra dagen. Lagen väntas vara där runt 9-tiden, och sedan kanske de spelar match 4, vilken blir klockan 16 om tidsplanen följs. Men som vi vet vid det här laget så är det inte ofta det händer, och kan bli lite sent, fast då får mörkret avgöra när sista matchen är slut. Dömer gör spelare från de lagen som inte spelar, för att de inte ska trötta ut sig för mycket så rör de sig i mittcirkeln, påminner om en domare vi haft.

Till fotbollen då, jag vet inte vad jag hade väntat, eller jo, lite mera lirande. Att de inte skulle vara välorganiserade lag var jag förberedd på, men inte att det skulle vara så mycket tjongande, sparka och spring. Men å andra sidan, ska ju komma ihåg att det är de lokala lagen här bara, inte någon högre division direkt, så jämförbart med korpen kanske? Så för första gången på 2 år, ja det är faktiskt två år sedan jag spelade min senaste match, så är jag nu sugen på att ta på mig fotbollsskorna och spela med dem, mest för att se hur man hänger med. (Fotbollskorna är då på vift, skickades från Sverige för en månad sedan…)

Hur det gick resultatmässigt för oss, KBC var lyckat. I kvartsfinalen blev det seger med 1-0 och i semin med 2-1. Jag hade bara stått och tittat. Men inför finalen gav jag två råd, ett offensivt och ett defensivt. Det defensiva följdes bra, därav av inga mål i baken? Medan de offensiva var lite si så där med, därav inga mål framåt? Resultatet var alltså 0-0, och då tror ni säkerligen, precis som jag trodde att det hela skulle avgöras på straffar. Men, nej nej, då delar man på prispotten. Som vi har lärt oss på orientation ”In Africa we share”.

Tilläggas till dessa två dagar som varit är att i går kom de första regndropparna över Buffelshoek sedan jag kom hit. Underbart och friskt. Men när det regnar går man inte ut här, utan väntar på att de ska sluta regna. Detta får bli en annan historia. Fast regnet var då i går morse, uppehåll under dagen så att spelandet gick enligt planerna, men kom sedan igen på kvällen.

Så när det var dags för hemgång åkte man bak i en pick-up med en av våra supportrars. (Dock inte jag eftersom chauffören hade druckit både en och två öl, utan tog istället en taxi.)

För info om vad som händer framöver, så i morgon lämnar jag communityt för att möta upp de andra voluntärerna, först lite relax i Jo’burg och sedan In-service workshop med SCORE i Jo’burg eller Pretoria, återstår att se, det är inte helt planerat var ännu. Så återvänder hit nästa söndag.

Mera frågor och svar

2009-09-24T07:02:00.003+02:00

Har samlat på mig lite frågor från er, och här kommer då svaren... Men vill först efterlysa mer kommentarer tack! :)

Hur gammal brukar man bli? (Vic)
Googlade lite, fann att medellivslängden i Sydafrika är 46,6 år, medan den i Sverige är 80,86 år. Så det är betydlig skillnad. Men det är ju ett medelvärde, har mött betydligt äldre. Exempelvis i går var det en grandma, enligt hennes födelsebevis skulle hon vara 112år, det har blivit något fel där, men hon var säkerligen 80 år i alla fall. Och grandpa här är förmodligen närmare 70 år. Men att medelvärdet är lågt beror nog också en hel del på att en del dör unga, Olivias bror gick bort när han var 20 år och en annan kusin omkring 25år…

Med tanke på att något aldrig verkar gå som man tänkt sig i afrika eller att allt (såsom hämta vatten, städa, diska osv.) tar lång tid och att ditt schema är fullspäckat känner du dig aldrig stressad? (Vic)
Det tar lång tid, fast folk här har mycket tid. Mama är ju hemma hela dagarna, och de dagar jag också är hemma tycker jag att hon sover mest eller relaxar som hon kallar det. Men nu i dagarna har vi lite strömproblem, så vi lagar all mat över lägereld. Det innebär också att Olivia går upp tok-tidigt för att tända elden så hon kan ha varmt vatten att tvätta sig med innan hon ska till skolan. Men sedan är saken den att inget är så bråttom här att man måste göra det i dag utan kan vänta tills i morgon, exempelvis med disk och tvätt.

Fast det är klart att jag kan bli lite stressad på morgonen när jag tänkt tvätta håret, vilket kräver mer vatten än vanligt och tar lite längre tid för det är besvärligt att göra över en balja utan rinnande vatten. Så när de då inte finns vatten här hemma, eller inte är uppvärmt får man tänka snabbt, brukar oftast resultera i keps eller solhatt den dagen.

Mer angående stress, jag vet att allt här hemma ordnar sig, jag är ju fortfarande väldigt bortskämd här. Men det är annat när jag är i skolorna, jag har ju ett fullspäckat program när jag är där. Tyvärr förstår de inte alltid det, exempelvis om första klassen kommer ut sent så kan jag ju inte dra över tiden för nästa och nästa, då blir jag där hela natten. Fast jag har lärt mig att vänta, att bara sitta i skuggan och se när getterna eller grisarna springer över planen är rätt rofyllt.

Men det värsta med det är att det känns som om folk inte riktigt respekterar att andra har mycket att göra och tänker att tiden inte spelar någon roll bara för att de har all tid i världen. Exempelvis så har vi ju Sport committen, har de bestämt att möte ska börja halv 5 är jag där halv 5, kanske till och med tjugo över 4, men ingen annan för alla vet att det är någon som är sen så de kommer när de kommer. Så för min del känns det väldigt respektlöst och som om de inte tar sitt ansvar.

Sedan finns det såklart en annan stress, eller kanske mer pressen man har på sig att prestera något bra när man är här. Fast livet är ganska upp till mig själv, och SCORE har inte så strikta direktiv om vad vi ska göra, så det är väl det där att man alltid vill vara bäst, varför nöja sig med något bra när man kan göra det bättre?

Men den har facilityn är det där du är mycket och så är de planer för de olika sporterna och finns bollar och lite så då eller hur funkar de? (Lotta)
Börjar med det enklaste svaret i frågan, hur det funkar, det funkar inte, och det som är där är väldigt ostrukturerat. Men för att förklara facilityn, så tänk er en innomhushall, med linjer i golvet, mål och basketkorgar, så tar ni bort taket och väggarna och har en halvmeter hög mur runt istället. Det finns en handbollsplan, som korsas av en netball och en basket plan samt en volleybollplan i netball planen.

Vad det gäller bollar så har communityt för tillfället endast en boll, den förvaras numera i mitt rum för det har varit inbrott i det lilla huset till facilityn. Jag har även lite fler bollar som kan användas när jag är där, men kan inte lämna dem där utan uppsyn, då kan de försvinna. Eller gå sönder, de är ingen höjdare kvalitet, en fotboll gick sönder efter en veckas spel och den andra jag hade blev i onsdags överkörd av en taxi.

För tillfället är det ingen organisation alls med lag eller så, men det är något som sports committeen har sagt att de behöver och vill ha. Så vi får väl se hur de kommer att gå. Före Cup of Heroes var det omkring 100 ungar där varje kväll, men nu har det dock varit färre, kanske 20-40. Det beror till stor del på att de inte har något att träna för och avsaknad av bollar, men även en del har haft mycket i skolan innan lovet och en del tycker det är för varmt för att idrotta.

Vem är pappa till Mamas son...? (Sofia)
Ja du, det var en bra fråga. Jag vet inte, han är en person som aldrig har nämnts här. Men lite överslagsräkning i huvudet säger att Mama var omkring 15 när hon fick honom, så det är ju inte säkert att det har varit någon pappa med i hans liv över huvudtaget.

Är allting verkligen så bra som du skriver? (Mormor och Morfar)
Ja, helheten här är ju så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Men det är klart att det finns sämre stunder också. Sett till communityt i stort så är det stora problemet alkoholen, folk dricker på tok för mycket, och det är inte ovanligt med dem som dricker och är onyktra varje dag. Det är väl de som är de svåraste för mig också, framför allt att se hur de super upp sina pengar och i mina ögon slänger bort livet. Sen är de inte alltid så trevligt att möta onyktra människor, luktar äckligt och pratar obegripligt, men ändå så ska ni veta att de inte är otrevliga eller våldsamma.

För att fortsätta med något mer som kan göra tillvaron lite neråt här då är att man är ju väldig ensam. Asså inte fysiskt, jag har alltid folk omkring mig, ibland är det svårt att få tid för sig själv, skriva, läsa och lösa sudokos. Jag menar mer det att jag har ju min bakgrund, som ingen här kan förstå. Allt jag ser och upplever här är så annorlunda, både positiva och negativa saker, och det är svårt att inte alltid kunna förklara varför man känner som man gör eller dela sådana saker med andra. Jag försöker ju dela med mig så mycket som möjligt här på bloggen, men tyvärr så kommer ni aldrig kunna förstå allt som jag upplever här…

Toppen tisdag

2009-09-23T10:16:00.002+02:00

Får börja med att ursäkta mig för stavningen av vän på rubriken på förre inlägget, men ibland går det lite för fort när jag skriver… Och jag vet att det är onsdag i dag, men ska berätta om gårdagen, det var en toppen tisdag.

I Makgoklo var det då dags för Mid-term tournament, var spänd inför det och se hur det skulle bli. Resultatet var mycket bra. Inga lektioner alls för eleverna på hela dagen vilket innebar att de var där bara för att sporta med mig, iklädda idrottskläder istället för skoluniformer. Allt flöt på enligt planerna (!), barnen hade rolig, även lärarna uppskattade det och rektorn var ute på planen med oss. Tilläggas ska också att turneringen var för årskurs 4-7, men de yngre barnen var ute och hejade på hela dagen ändå. Kanon kul att se!

Men dagen innehöll mer, det var nämligen syster Olivas födelsedag, hon blev 25 år. Jag visste inte riktigt hur de brukade fira födelsedagar här, men jag hade frågat om jag fick göra en tårta och köpa en liten present, det var okej. Så i går kväll hade jag även bjudit hit några granpojkar som brukar vara här en del, Thabang, Thommy och Charles. Försökte lära dem den svenska Ja må hon leva, men lyckades bara med den raden. Det hela var i alla fall mycket lyckat, tårtan aningen kvaddad (kunde inte heller få tag på grädde här) men mycket god och stämningen var på topp. Det bästa av allt var ändå när Oliva tårögd säger att det var hennes bästa födelsedag någonsin, första gången någon gjort tårta och haft kalas för henne. Det lilla för mig gjorde henne så glad, så i natt har jag sovit mycket gott!

Kalaset innehöll en hel del skratt, detta till stor del på grund av pojkarna. Har ju tidigare rapporterat om tonårsgraviditeter och lite från deras kärleksliv. Men i går var det verkligen mer som kom fram. Thabangs flickvänn (som i övrigt inte är gravid längre) ringer till Thommy, orsaken är då att hon är kär i honom. Jaha, och en av Thommys flickvänner är tydligen kär i Thabang. Så för att försöka få lite klarhet i det hela måste jag ju fråga pojkarna vem av tjejerna de vill ha. Thabang är då kär i sin flickvänn, medan Thommy vill ha båda, och de andra han träffar… Vad ska man säga? Gav pojkarna varsin kondom för jag vet inte om jag klarar fler historier.

Slutligen fick jag telefonsamtal från Sverige, Mormor och Morfar, alltid lika uppskattat! Också berättade de att jag varit i tidningen och att många följer mig hemma :)

Mitt liv som djurvänn

2009-09-19T19:14:00.002+02:00

För er som då känner mig så kommer ni nog nu bli väldigt förvånade. Jag har hållit en hund! Okej, det var bara en liten hundvalp, men ändå. Oj oj oj vad söta de är. Jag och Mama fick rädda honom/henne för hon hade fastnat. Valparna är så fina så jag tyckte de skulle bo i mitt rum. Men nej nej, här bor hundarna ute i sin hundkoja (läs:rishög och se bild nr 2).

Det finns ju lite mer djur här i kring då. När jag sitter ute på planen vid skolorna och väntar på barnen brukar jag roa mig med att se när getterna äter apelsinskal eller när grisarna springer om kring.

Och i dag, vid firandet av cheifen var även åsnorna där…

Chifen

2009-09-19T18:53:00.005+02:00

I dag har det firats här, det har varit offentliggörande av nya chifen, alltså kungen i trakten. Till mig sa man att det började klockan 10, men som ni vet är det ju inte alltid det blir så. Men jag hade klätt mig propert och flätat håret dagen i ära och var redo. Det hela skulle gå av stapeln utanför oss, på fotbollsplanen. När jag kikar ut börjar det komma lite lastbilar, och tält sätts upp. Jag har lagt till med lite afrikanska vanor, att eftersom ingen annan är i tid, så varför ska jag vara det? Så jag la mig på sängen några timmar och funderade över livet i största allmänhet.

Vid 1-tiden gick jag i alla fall ut, och strax efter det började det, i alla fall halv 2. Alla bara väntade och väntade, utan egentligen veta varför. För det var många som var där som visste att det skulle bli festligt, men inte varför, precis som jag. Men det var allt från kostymklädda män till kvinnor i de traditionella dräkterna. Så inleddes firandet och varje gång speakern sa något som folket gillade började det dansa med stolarna och ”jollra”.

Å ena sidan var det ett långt och segt evenemang för min del, bara tal den första timman utan att fatta ett ord av vad som sades. Men det är nyttigt att se och lära hur saker och ting går till ändå. Jag hade i alla fall hjälp av några vänner som berättade i korta drag vad det handlade om, fast de var rätt uttråkade de också tror jag (?) Också fick jag smakat på en annan ”afrikans specialitet”, sockerrör. De kom och sålde långa pinnar som folk åt på. Sött som bara den och svårt ätit, så vännerna hade väldigt roligt åt mig när jag försökte äta, vad gör man inte för lite extra skratt?

Cheifen fick sin päls, och talaren efter honom berättade att det var faktikst en utbildad cheif vi hade fått nu, så istället för att skriva brev när man ska ha möten med honom så förväntar har att vi skickar sms eller mail, oj oj oj. Problemet är bara hur folket här ska lyckas med det...?

Torsdags tankar

2009-09-17T13:54:00.002+02:00

I dag skulle jag egentligen ha varit på Matjeketlane och haft Mit-term tournament, enligt planen så att säga. Det var bestämt sedan några veckor tillbaka. Men jag har lärt mig att det är skillnad på att säga att planeringen ser bra ut och att det kommer att fungera i schemat. Förra veckan gjorde vi spelschema och så långt var allt bra, men i tisdags fick jag sms om att eleverna skulle skriva test så att det inte kunde bli av. Suck. Men ringde tillbaka och frågade om jag skulle komma överhuvudtaget eller om det var hela dagen. Svaret var att vi ringer dig i morgon om du kan komma. Ingen ringde i går, däremot i morse när jag i godan ro satt och åt frukost med mama och hade börjat förbereda för tvättning så sa de att jag kunde komma och göra vad jag brukar. Blev lite irriterad för att de ser det som jag gör som att bara hitta på något när jag står där, planerar faktiskt mycket mer än så, och att de inte riktigt respekterar min tid, då de vet att mina dagar är fullplanerade. Därav har det varit en dag full av hushållssysslor i lagom tempo (läs: väldigt lugnt).

Mid-term tournament är något som vi bestämde oss för att ha på respektive skola som jag arbetar på innan eleverna går på lov. Och i går blev det i alla fall av på Sesalong. Självklart inte som man hoppats, då lärarsupporten i stort sett var obefintlig och det var ungar över allt. Så viss besvikelse, men samtidigt är det svårt att inte se till hur mycket ungarna uppskattade det som det var, de hade inga problem, spelade och var glada hela dagen! Återstår att se vad som händer på tisdag när det är dags för Mid-term tournament på Makgoklo…

Dagen har då som sagt var inneburit hushållssysslor, närmare bestämt tvättning. Och för er som varit observanta på twitter-bloggen/facebook funderar nog på hur mycket jag smutsar ner mig. Men saken är den att i måndags när jag planerat tvätt så var det inget vatten i tappen, utan vi fick hämta. Så mitt stora tvättberg blev bara lite mindre, tog det viktigaste, underkläderna. Och resten blev då rent i dag, lika så mina skor. Nästan lika vita som sist, men har en känsla av att Oliva blir lite besviken på mig, men efter en halv timma gav jag upp…

I går var det även dags för träning nummer 2 med KBC. Nämnde lite om den första träningen, mycket passningsövningar, vilket inte var uppskattat. Så i går hade jag fått order om att lämna bollarna hemma och ha fys med dem. Sagt och gjort, jag har ju några övningar att välja på från alla försäsongsträningar. Konstaterar att det blev trötta, men skrattade mycket. Tänk er själva 15 pojkar som gör utfallssteg för första gången eller försöker brottas med mig och misslyckas! Uppskattat var det, fast nästa vecka önskas bollarna tillbaka… Till dess har coach frågat efter hörnvariant.

Har ju även också nämnt tidigare om framstegen med Sports Committeen, men kan ju bara säga att det var ett jättekliv framåt men att vi snabbt var tillbaka på ruta ett. Så vad som händer här näst får framtiden utvisa…

Om ni tycker att jag varit lite gnällig hittills så ska jag berätta om något spännande i måndags, då var det pensionsdag. De gamla människorna (och även unga mammorna) fick då gå och hämta ut de utanför affären här i Kwarung (området i Buffelshoek som jag bor i). Det var en lång lång kö i värmen för dem, men det var också marknad. Jag tror nog alla människor här runt om var där och de sålde allt (och billigt)! Jag var dit skickad av Mama för att handla lite bananer, direkt när jag kom träffade jag några kompisar som visade mig runt och jag fick smaka på grillade maskar, vilket tydligen ska vara en delikatess… Kan ju också säga att marknaden inte var på en öppen plats, utan längs med vägen, vilket innebar att när jag senare skulle ta taxi till Bochum för att besöka Helen Franz (vi har bytt dag) så tog det lång tid att ta sig förbi, men alla vinkade på mig, taxichauffören stannade och pratade, också körde vi lite till innan någon skulle gå av eller på! Men när marknaden kommer här då blir det en festlig stämning.

En annan sak ja, apropå taxichaufförerna, skrev ju förra veckan på twitter-bloggen/facebook om deras match lite kort. Men ska ta de lite riktigare nu. Det var nämligen så att taxichaufförerna spelar i en liga, med ex poliserna, lärarna etc. Och i torsdags var det då matchdags, det var första gången de spelade här i närheten, så självklart var jag på plats. Bredvid planen stod alla bilarna (minibussarna) parkerade och på planen var det full kamp. Matchen i sig var inte speciellt högklassig, men stämningen var hög. Fast det som fascinerade mig mest var ändå själva grejen, att alla taxiförarna var där, istället för att köra folk. Tänk om alla spårvagnarna skulle parkeras för att de hade match, vilket kaos det skulle bli!

Planerna framöver är väldigt ovisa. Inte ens jag har brytt mig om att bestämma så mycket nu. Nästa onsdag stänger skolorna för Mid-term lov till den 5 oktober. Så förmodligen ger jag mig av till Jo’burg för Cup of Heroes finalen, utan mitt community men för att delta i festligheterna ändå. Sedan tillbringar jag några dagar med de övriga volontärerna innan det är dags för In-service 1-3 oktober, vilket jag inte riktigt vet vad det är eller vart vi kommer att vara, men lite uppföljning om hur det går för oss från SCORE.

Härliga helgen

2009-09-14T09:35:00.004+02:00

Oh, vilken helg det har varit! Allt har varit perfekt, för bra för att vara sant. Tar allt i sin ordning som vanligt. Och lägger lite bilder på slutet!

I fredags morse gav jag mig av, tidigt, kvart över 6 för att möta upp i tid på Helen Franz. Var med dem på en aerobictävling i Polokwane, resultatet för dansarna var inte jätte bra, men som vanligt så lärde jag mig om hur saker fungerar i Sydafrika, detta var faktiskt riktigt välorganiserat om man jämför med andra tävlingar/event jag varit på, så det finns hop även här :)

Efter en halv timmas runt irrande i Polokwane fann jag rätt taxi till Makhado. Egentligen var det väl bara 5 minuters gångväg, men det var många som ville stanna och prata, plus att taxina mot Venda (regionen där Makhado ligger) går från ett annat ställe än alla andra där jag började leta. Men framme i Makhado möttes jag av Leonie och Kristian, och det blev en härlig tre-rätters middag på nya stammisstället, Mike’s, innan vi somnade gott i en ”lodge”.

Klockan sex på lördags morgonen var det uppstigning och vi fick skjuts av ägaren till boendet till där vandringen skulle börja. Dock var de ingen där så det blev en liten väntan, men kvart i 8 bar det av upp i bergen. Det hade regnat under natten (!), första gången sedan jag kom till Limpopo, och det var fortfarande lite grått, så vi missade lite av utsiktspunkterna. Men gladde oss åt de olika skogarna vi passerade, för det var verkligen olika, vegetationen (Lotta: alltså typen av växter) varierade kraftigt, allt från nästan regnskog till tallar, torra snår till öppna platser. Också blev det lite mystiskt med dimman.

Vid halv 12, vi kände att det var dags för lunch och ser något som liknar en rastplats längre fram, tänker det blir bra. Det visade sig att vi då nått toppen, Hanglip! 1790m över havet. Där hade vi räknat med att vara vid 4-tiden efter vad man sagt till oss. Lunch blev det i alla fall, sedan lite slappande innan vi gjorde en liten tur till en damm under eftermiddagen. Tillbaka igen Hanglip och stugan vi skulle övernatta i blev det grill. Kött, advokado, börd, korv, vin, solnedgång och två härliga vänner att samtala med. Kunde kvällen ha spenderats på ett bättre sätt?

Så var det morgon, och efter frukost så bar det av neråt. Även detta gick fortare än vad man sagt, och vid 11 tiden var vi tillbaka vid startpunkten. Vi hade då passerat några riktigt vackra utsiktspunkter där vi kunde se över hela Makhado. Dock spenderades stor del i snår, typ som ett stort fågelbo. Men även över klippor, det påminde väldigt mycket om den vägen som vi gick till sjön när vi gick över berget när vi var små!

Vad det gällde sällskapet av djur under helgen så var det mängder av fåglar vi hörde, många vackra fjärilar, väldigt många gräshoppor och ödlor. Två små bockar vilka var på för långt avstånd för oss för att utskilja arten. Sedan var det ett antal baboner, dock var de snabbare än vad det tar för mig att ta upp kameran och fotografera. (Alfred: hur fort springer de?)

Detta var då min första vildmarks tur, men definitivt inte den sista, vi har redan börjat planera vad och vart vi ska utforska nästa gång. Dock kommer jag inte att ta med mamma dit när hon kommer på besök, (det var betydligt mer stigningar än i Trondheim).

Vi var tillbaka i Makhado tidigare än trott, så vi spenderade lite tid där, inköpte en korsordsbok och ett Oxford lexikon för att jobba på med engelskan. Och självklart blev det lunch på Mike’s. Hemresan gick långsamt. Det blev först taxi till Polokwane, därifrån ny taxi till Bochum och slutligen en till taxi hem. Väl hemma var de glada att se mig och berättade att vi fått ytterliggare tillökning i familjen, nämligen fyra små hundvalpar!

Här har vi Tarzan!

Leoni på väg uppåt!

Middags dags!

Utsikt från Hanglip över damen.

Utsikt på vägen ner över Makhado.

Så att säga, helgen kunde inte ha varit bättre. Faktiskt väldigt skönt att reflektera och prata med folk som är i samma situation som mig.

Så tackar Leonie och Kristian för att vi hade det så bra!

Tankar från en sjukgymnast

2009-09-14T09:31:00.002+02:00

Detta skrevs i torsdags, men då strömmen gick hann jag inte uppdatera på bloggen…

Mitt sjukgymnastiska hjärta är nu helt krossat. Det är skrämmande att höra vilken uppfattning folk härikring har kring fysisk aktivitet och hur man kan påverka sin kropp. Jag gillar inte att säga att de gör saker på ett felaktigt sätt här, konstaterar mest att det är annorlunda. Men nu måste jag verkligen säga att det är totalt fel. Efter 3 års plugg till sjukgymnast och allt vad vi fått lära oss så har det minst sagt underligga kunskaper och tillvägagångssätt här.

I går när jag coachade fotbollslaget kom lagkaptenen till mig och sa, vi måste löpa mycket i dag för att bli fit för cupen i helgen. Vad? Var min första tanke, har ni en cup och ska springa skiten ur er några dagar före? Mig veterligen så byggs kondition inte upp på tre dagar, utan är en mycket längre process och för en fromtopp så har man lite lättare träningar. Men ändå, blev inte mycket löpning utan efter att ha pratat coachen till rätta körde på enligt planerat, passningsövningar och spel. Dock har de beställt en riktig fysträning nästa vecka, och det ska det bli.

Även förra veckan när jag satt och kikade när de spelade så var det en kille som blev skadad. Hmm spännande att se hur de hanterar en sådan situation tänkte jag. Men nej nej nej, det såg ut som om de skulle slå sönder honom. Han hade fått en smäll på inre ledbandet i knät och det var bankande av låret som gällde (hade det varit på mig hade ni sett blåmärken, men alla här är ju svarta) och sträckningar av knät i en mycket hög hastighet till ytterläget. Intressant att se var ändå att han spelade igen, jag vet inte om detta är någon metod för framtida forskning, men kanske ändå vi har något att lära?

Tidigare har jag ju nämnt Olivias kommentarer om ifall man tränar, låta som en man. Men i morse var hon med ute och gjorde lite styrkeövningar. Hon vill börja träna och bli smalare, så hon har bett mig om hjälp, men det kommer verkligen att bli en utmaning. Som sagt var, folks inställning till fysisk aktivitet är aningen annorlunda här, och återigen mig veterligen ska man väl inte börja med att gå ut och köra järnet varje dag? De tycker jag är konstig som inte löper varje dag om jag vill ja bättre kondition, men när jag försöker förklara att en tidigare överansträngd ljumske inte mår bra av det och att man ska stegra lugnt och försiktigt kollar det konstigt och säger att det enda som hjälper är att springa varje dag.

I skolan denna vecka har lärarna faktiskt varit de som lett lektionerna, allt enligt planerna. Det är viktigt att de involveras och tar ansvar, för vad händer annars när jag lämnar dem för att komma tillbaka till Sverige. Ska ju egentligen inte klaga när de gör sitt jobb, men har sett många underligga övningar, exempelvis så började en lärare med att låta barnen bära varande, alltså utan uppvärmning… Uppvärmning är i övrigt något som väldigt få sysslar med här. Men det är också spännande att se när männen med kulmage hoppar eller kvinnorna står på ett ben i högklackat!

Mer vad det gäller spännande behandlingsmetoder måste jag också berätta… Mama hade lock för örat, det botas med att hälla fiskolja i örat! Och Grandpas medicin så fort han blir snuvig är att man kokar någon traditionell medicin, ser ut som rötter och luktar skunk.

Ett litet tillägg till vad jag hade skrivit i torsdags, angående KBC, en fågel viskade i mitt öra att spelarna drack öl mellan matcherna, undrar hur det går ihop med att vara fit?

Scandal och tonårsgraviditeter

2009-09-09T09:03:00.002+02:00

Scandal är såpan som jag börjat följa, men det är bara en av alla de som Mama och Oliva ser. Det är nämligen så som kvällarna spenderas här. Jag brukar komma hem runt kvart i 7, från idrottsanläggningen, mitt i Rythem City. Samtidigt som det blir middag för min del brukar vi se nyheterna (!) Men halv 8 börjar då Scandal, nu har jag ju lyckats bli fast i denna såpa och ser fram emot nästa avsnitt varje dag, det är ju sådana cliffhangers, fast egentligen handlar det ju bara om skit… Efter det börjar Generation, då försöker jag smita ut till mig eller skriva rapporter, läsa eller något sånt.

Men i går då så fick mig en riktig tankeställare, livet här är nästan värre än Scandal! Eller egentligen är det inte så konstigt här. Jag har vetat sedan jag kom att tonårsgraviditeter är mycket vanligt, så att jag träffar ungdomar som har barn ska ju inte vara så konstigt. Och lärarna på de skolor jag jobbar, alltså Primary schools säger att den tjejen är gravid, vilket jag också kan se. Så att när en 18 årig vän här säger att han ska bli pappa i november borde det ju inte vara så konstigt med tanke på livet här. Men ändå, av någon konstig anledning blev jag förvånad.

Fast det som förvånar mig mest är kanske mer inställningen till att skaffa barn här. Okej, i vissa fall är det misstag. Men många gånger är det för att få barnbidrag, dock inte för att använda det till barnet, utan mamman själv, för det är hon som får pengarna. Ansvarfördelningen mellan en mamma och pappa väldigt ojämn, det är mamman som tar hand om barnet själv. Om pappan fortfarande går i skolan kanske han hoppar av för att få ett jobb och tjäna pengar till familjen. En annan kille jag träffade här hade en son på 9 månader, han och mamman hade varit tillsammans i fyra år, men han träffade inte sin son varje dag eller visste när hans födelsedag var.

Sånt är livet här. Så det kanske inte är så konstigt att folk tycker jag är konstig som inte har man och barn?

Bilder från Blouberg 2

2009-09-06T16:05:00.002+02:00

Här hämtas det vatten, från vänster har vi en åsna, sedan Junius (min bror), en liten tjej som bor i närheten, Olivia och två kvinnor som också bor runt i kring, var av hon i vitt är höggravid.

Så här ser jag då ut när jag vandrar hem, sjal först om huvudet för att inte bli smutsig i hårdet, sedan håller jag ett stadit grepp om hinken och locket!

Fast så här ska det väl se ut då, Olivia har istället för 10L hinken 25L, utan lock och håller inte i den, men det kommer det kommer (?)

Så här ser det ut när vi diskar, Mama plockar ut allt som staplats under några dagar. Hon diskar i de två baljorna, vattnet blir brunt dirket. För att göra rent är det svinto som gäller, glas, kastruller, ja allt. Själv sitter jag på pallen och torkar, springer fram och tillbaka med det rena till köket och försöker ställa det på rätt plats i skåpen.

Efter en hård arbetsvecka har vi här söndagsmiddagen. I stort sett samma meny varje söndag, men det är gott. Det är ris under en tomatsoppa, några potatis skivor, sallad, vitkål, chakalaka, coleslaw samt kyckling. Om ni ser att jag har en mycket fin vit kycklingbit beror det inte på att jag är gäst här och får det finnaste, då hade jag fått något med mer ben, jag väljer själv den vita, och det är ingen annan som vill ha den för de tycker det vita köttet är som tuggumi och brukar slänga det till hundarna...

Bilder från Blouberg 1

2009-09-06T15:43:00.003+02:00

Här har vi gården, själv står jag ute i majslandet och fotar. Till höger ser ni mitt hus och till vänster är huset som familjen bor i. I mitten skymtas även ett till runt hus, det används för matlagning när det inte finns ström eller vid högtider när det ska lagas mycket mat, man har en lite eld stad där inne. Bakom mitt hus finns även ett till hus där uncle Joses bor samt ett rum för tvätt, disk etc.

Här har vi min säng, den är stor och mjuk. Men det märks att den har varit med i några år.

Också har vi cykeln min som står inne i rummet och hjälper mig att ta in sand.

Så är det resten av rummet, det är ett stort bord där jag får ha mina kläder, pärmar, dator, lite bananer, vattenflaskor mm. Under bordet har vi mitt "badrum", dvs baljan jag tvättar mig i samt en hink i fall jag behöver gå på toa under natten.

Sist, men inte minst, min städhjälp, Olivia

Mer från veckan som gått

2009-09-06T15:35:00.002+02:00

Det varit full fart mesta dels under veckan, har redan skrivit lite, men inte haft tid att dela med mig av allt vad som snurrat runt i huvudet, så här kommer mer…

All sand här gör att skorna blir väldigt smutsiga, och även strumporna. Jag var tvungen att fråga hur de gjorde med tvättning av skor. Och inte helt oväntat fick jag en lektion av syster Olivia. När jag köpte skorna var de ljusgrå men när vi var färdiga var de vita! Likaså visade hon mig hur jag skulle få mina strumpor vita igen, nog för att mitt tålamod har förbättrats efter att ha jobbat som personlig assistent, men efter detta år så kan jag garantera att jag kommer att vara mer tålmodig än någonsin! Så att säga, det tar tid att få strumporna vita, men med tålamod så går det fin fint.

Jag har även nu fått lära mig hur man ska städa rummet. Det blir väldigt snabbt smutsigt, går ju med skorna inomhus, plus att i mitt hus har jag ju cykeln och bollar som hjälper till att dra in sand. Men det är sopning som gäller varje dag. Sedan på helgen kan man ta fram skurborsten. Även med detta hjälpte Olivia mig, hon visade cirka 9/10 av mitt rum, alltså städade hon mitt rum…

Tyvärr (?) är det lite så här, att jag försöker få hjälpa till med vad som behövs. De blir väldigt glada över att jag frågar, men vill väldigt gärna göra det själva och passa upp mig. Tackar och tar emot, men blir lite bortskämd. Jag har i alla fall lyckats att få vara med och hjälpa till med att bära in vatten. För tillfället är det så att kranen på gården inte fungerar, så vi får gå typ 200 m för att hämta vatten. Medan jag har en 10L hink på huvudet så tar Oliva 25L. Men jag gör framsteg, nu kan jag lyfta upp och ner hinken själv, och jag blir inte alls lika blöt som första gången, fast jag använder fortfarande locket och håller med händerna, till skillnad från de riktiga afrikanska invånarna.

Skolorna denna vecka har varit som väntat, det vill säga inte som planerat. Enligt vad som är bestämt ska ja ha lektion under ett visst tema, nu har vi balans och koordination, och veckan därpå ska läraren göra sak samma fast på sitt sätt. Denna vecka var det då lärarens tur att ha lektionen, men INGEN hade det, de hade inte förberett eller var inte där. Plan B var välanvänd, får väl förbereda en plan C för nästa vecka.

Vad det gäller Sport committeen så hade vi ett mycket bra möte i går. Klart det kunde ha varit bättre om vi börjat i tid, alla var där och alla var aktiva. Men ändå, vad resultatet blev var positivt och bättre än vad jag hade väntat mig. Ger visserligen mig en del jobb under veckan för att förbereda ett viktigt möte med alla stakeholders, kommunen och idrottsorganisationer här i kring för att bestämma deras stadgar. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig, eftersom de inte har några som helst regler nu. Så går de och slår på stort, men känns fel att bromsa när det blev sådan fart på dem? Men kunde gå från mötet med ett leende, för som facilitator var jag mycket nöjd efter vad gruppen hade åstadkommit. Tilläggas kan också att jag hade bara förberedd lite ämnen för brainstorming, sedan var ordet deras. Fortsättning följer, det ska kommas ihåg att detta var bara det första steget, det är långt kvar innan mitt mål är uppnått.

I onsdags kollade jag på fotbollslaget här utanför när de hade träning, KBC. Tro inte att KBC står för Kwarung Ball Club, det är Kwarung Ball Chickens. Kan konstatera att vi klagat över b-plan på Vallen, i jämförelse med den här utanför så är den i toppskick. KBCs plan är en av de finare här om kring, den har faktiskt mestadels gräs. Dock har den nästan en sluttning som parkeringen på vallen, några stigar som korsar och ett antal högar av åsnebajs. Inte heller har målen några nät eller att det finns något staket runt, kanske därför jag såg väldigt få avslut under helplansspel och istället spelare som höll bollen inom laget?

En annan sak som verkligen fick en att vakna upp var i veckan när syster Oliva talade om för mig att hon skulle ha prov i skolan nästa dag. Provet var på att skriva e-mail. Snacka om att vi vuxit upp i två olika världar. Men hon säger också att hon är en av de bättre i klassen, för det är en del som inte ens fattar hur man sätter på eller stänger av datorn. Var jag kanske 7-8 år när jag lärde mig detsamma som de nu lär sig på collage?

Redan nu är schemat för nästa vecka fullspäckat;
Måndag: inbjuden att hålla i lektion med Grade 11 på en av skolorna här, efter det blir det att tvätta och planera för lektionerna i veckan, eventuellt blir det att suppota uppstart av rugbyträning, på kvällen blir det möte med sports committeen.
Tisdag: Makgoklo på dagen sedan under eftermiddagen kan ja ju gissa på att det blir lite uppföljning för planing av de ”event och torunament” som ska hållas i september på grund av att vi inte blev färdig på måndagen.
Onsdag: Sesalong på dagen och på kvällen blir det träna KBC.
Torsdag: Matjeketlane på dagen och på eftermiddagen är det möte med sports committen (ja de har möte två gånger i veckan).
Fredag: åker med Helen Franz till Polokwane för danstävling, efter det bär det av till Makhado för att möta Leonie och Kjell-Kristian.
Lördag och söndag: ska spenderas i Soutpansbergen, ska bli spännande att få lite tid att utforska den sydafrikanska naturen!

Måste även tillägga att nu närmar sig sommaren här, bara den senaste veckan har det varit stor skillnad. De varma dagarna gör att nätterna också blir varmare, så från att förra veckan sovit med underställ och två filtar och ett lakan sover jag nu i trosorna med bara lakanet!

Två festliga firanden

2009-09-05T09:50:00.002+02:00

Veckan som gått har det varit fullt upp för min del, och de senaste två dagarna har två festligheter hunnits med, men väldigt olika i sig…

Casual day
I går, 4 september var det Casual day, en nationell dag för firande och sponsing av personer med funktionshinder. Jag firade den på bästa tänkbara sätt, tillsammans med eleverna på Helen Franz och inbjudna skolor med funktionshindrade från närområdet. Det var dans, sång och underhållning i deras matsal. Tyvärr för min del var allt prat (och det var mycket) på Sepedi, så jag förstod inte så mycket. Men de skrattade och jag skrattade, de applåderade och jag applåderade. Det som roade mig mest var då ändå alla dans, jag tror det var olika grupper i två timmar som höll på! Det var aerobics, pardans, rullstolsdans, annan grupp dans och självklart, de traditionella danserna.

Hela firandet höll på i ungefär fyra timmar, sedan blev det paus för lunch. Efter det var jag tvungen att gå för att hinna med andra ärenden för dagen. Men då kom en sångartist till dem, alla sjön och dansade. Och om jag känner dem rätt nu så firade de hela kvällen. Det är verkligen deras dag - det märktes! Fast det är inte bara de personer med funktionshinder som firade, i Bochum var det fullt av folk som bar klistermärket, t-shirt eller keps för att visa sitt stöd.

Mig veterligen har vi inte någon motsvarande dag i Sverige?

Begravning
I dag har jag varit på begravning, ja, klockan är 10 och jag har redan hunnit med det. Det var en granne här som gick bort förra helgen, jag har aldrig träffat honom, men känner hans barnbarn. Så i morse klockan sju var jag redo för att gå dit med Mama, Mama som i övrigt varit och hjälpt den familjen med matlagning hela natten! Ceremonin började hemma hos dem med välkomnande (tror jag, vi var sena och det var på Sepedi), och sedan transporterades kistan i en bil till gravplatsen och alla gick bakom. Vid gravplatsen var kvinnorna och männen delade i två sidor om graven, det var prat, tror det var från bibeln, och sånger. Sedan sänktes kistan ner och de som ville (?) kunde gå fram och kasta jord. Efter det började igen skyfflandet, alla männen turandes om att använda de tre spadarna för att fylla upp samtidigt som kvinnorna sjöng. Helt plötsligt kom massa fler kvinnor, som tydligen smugit i väg, bärandes på stenar, självklart på huvudet. Stenarna placerades för att markera vart personen var begravd och man satte även dit en gravsten med hans namn. Efter det och några fler ord var det dags att gå tillbaka till familjens hem. Mama hade sedan tidigare bestämt att jag skulle gå hem då, så det gjorde jag, men hon berättade att nu äts det en festmåltid, allt man kan tänka sig, och man har slaktat en ko och dricker traditionellt öl till minne av mannen som gått bort. Observerat att detta är något som görs bara när en man går bort, inte om det hade varit en kvinna, fråga mig inte varför.

Det är lite svårt att beskriva allt, men hoppas ni fått en uppfattning om hur det går till i alla fall. För min del var detta en mycket obekväm situation, dels för att jag aldrig träffat personen som gått bort och har en väldigt liten relation till folket som var där, men jag antar att jag får vänja mig, för tyvärr är det så att det är 2-3 begravningar i närområdet varje lördagsmorgon… Jag kan också konstatera att jag är lyckligtlottad som har så väl mormor och morfar som farmor och farfar fortfarande i livet!

Tillökning i familjen

2009-09-01T20:39:00.006+02:00

Titta vilka små sötningar vi fått i dag :)

Sedan ska jag också försöka reda ut familje situationen här. Kanske är lite förvirrande ibland (?), jag tror i alla fall att jag har koll på hur det hänger ihop nu. Stället som jag bor på är lixom familjehemmet, så det är lite delar från familjen kvar, men det är hit de kommer när det är högtider och så.

Mama: hon har en son, Charles, han bor i Pretoria tillsammans med Mamas syster/Olivias mamma (som jag inte minns namnet på), Olivias syster och hennes två barn.

Olivia: är Mamas systers dotter som bor här. Och är även den person som jag kalla för syster här och när jag jag skriver.

Uncle Joses: är Mamas bror som bor här.

Grandpa: Mamas pappa Wilson bor också här.

Junius: på helgerna kommer Olivias bror och bor här, på veckan bor han i Bochum hos uncle Elias för han jobbar där. I övrigt måste jag berätta om att han nog är mycket nöjd över att fått en till syster, var i Bottle store (puben här som ägs av uncle Elias) när Junius jobbade extra i helgen, han lärde mig allt. Alla kom och frågade om jag var hans fru, men nej nej, jag är faktikst hans yngsta syster.

Uncle Elias: han bor i Bochum, men äger Bottle store här och jobbar som något fint på utbildningsdepartementet för Limpopo. Helen är hans fru som jobbar som lärare på en av skolorna jag också är på. De har 3 barn, var av den älsta går på internatskola. Det är då Elias jag får sjuts av hem när jag varit på Helen Franz istället för att ta taxin.

Syster Monica: Mamas syster, bor en i by 5-6km här ifrån, har inte varit där. Men de har varit här och hälsat på. Älsta sonen bor i Jo'burg, men var här i söndags med sina kompisar för att se den svenska exotiska nya familje medlemmen. 2 av döttrarna går på internat och en är arbetslös. Mannen (som jag inte minns namnet på) är ägaren av Tuck Shopen på gården här.

Olivias mamma: bor i Pretoria med sin dotter och hennes två barn samt Mamas son Charles.

Sedan finns det en till bror som bor med sin familj i Pretoria, men de har jag inte träffat ännu.

Blev det lite klarare? Hmm... inte lätt för mig heller, för helt plötsligt är det någon ny person är som ens farbror, fast ibland säger man bara så till en äldre man som är en god vänn till familjen.

Mera svar på frågor

2009-09-01T20:31:00.004+02:00

Vic skrev lite frågor som kommentar, här kommer svar :) Och fortsätt kommentera och/eller fråga på!

Hur kallt/varmt är det nu när det är vinter? Och hur varmt blir det till sommaren?
Termometer är ju inget vi har här, men om man ser på väderleksrapporten så är det runt 30 grader här nu, det börjar bli varmt. Och bara de senaste dagarna har det märkts stor skillnad på morgon, kvällar och nätter. Skulle vilja säga att vädret nu är som en riktigt varm svensk sommar dag. Medan de kallare dagarna som varit mer är som svensk höst, blåsigt och grått, men inget regn. Det kommer i regnperioden, under sommaren.

Är också lite intressant att nu när vädret är som den svenska sommaren här är det vinter, och alla lyckas vara förkylda och beklaga sig över detta. Jag menar, vi blir ju inte förkylda på sommaren, det blir man på vintern när det är kallt.

Hur fungerar posten? Har man en brevlåda utanför huset eller hämtar man posten ngn-stans?
Ingen brevlåda nej, det är postboxar. Folk härikring har sina boxar utanför stamhövdingens (Chifen) kontor och är cirka 30 minuters promenad från oss. Men vår post skickas till Mamas bror, Uncle Joses, han bor i Bochum, dit jag åker varje fredag. Inte heller där har de brevlådor, utan postboxar, men han kollar den varje dag på vägen från jobbet. Och i veckan väntas post till mig från Sverige :)

Men huruvida posten fungerar mer än så är något jag ska utforska i framtiden. Vet fortfarande inte hur ”säkert” det är om jag postar ett brev att det kommer fram?

Inte alls förvånad över att en sånn här fråga kommer från Vic, det var även något som jag hade många funderingar kring, som gammal brevbärare...

Mama är hon alltid hemma eller har hon något jobb som hon går till varje dag?
Hon är alltid hemma. Hon är sömmerska och om någon behöver något speciellt sytt kommer de till henne, fast det har inte hänt så länge jag varit här… Hon är också den som tagit hand om barnen till sina syskon medan deras mammor och pappor varit på jobb. Och som hon sa här om dagen, "Mama går ingen stans, hon finns alltid här för de som behöver hjälp".

Vad gör mannen i huset? Jobbar han med ngt?
Mannen, tja… nu är det inte så att man lever ett mamma-pappa-barn liv i min familj, och inte i så många andra hushåll här heller. Ska försöka förklara, de som bor här är Mama, hennes systers dotter Olivia (min syster), hennes bror Joses (Uncle Joses) och hennes pappa (Grandpa Wilson). Sedan på helgerna kommer Olivias bror Junius (även min bror).

Så om Joses är mannen i huset vet jag inte riktigt, för det är Mama som styr och ställer. Men han jobbar i alla fall som lärare, vilket här är ett mycket fint yrke och även Uncle Elias fru och Mamas syster Monica jobbar som.

Är det jobbigt med all flexibilitet? Blir man inte lite stressad när det inte blir som man tänkt och man hamnar efter i planeringen? Man följer ju inte klocka så slaviskt som vi gör här hemma, eller?
Det beror på hur man ser det. Klart är det är jobbigt att aldrig veta hur dagen kommer att bli. Att gå till jobbet här är ju väldigt annorlunda på många sätt och vis, men jag börjar bli van vid att ta dagen som den kommer. Självklart har jag alltid gjort min plan för vad jag ska göra på mina lektioner i skolan, men jag har lärt mig att det inte är tillräckligt med en plan b, måste även vara redo med c och d…

Stressad? Jag börjar bli van och kan njuta av att sitta och titta på getterna när de vandrar över fotbollsplanen i väntan på att barnen ska komma ut, och jag uppskattar det.

Och på helgerna eller eftermiddagarna, mellan skolan och idrottsanläggningen så kan man sitta och fördriva tiden genom att äta en apelsin och se ut över folket som passerar framför huset.

Gällande klockan så finns det et uttryck, vi har klockan medan de har tiden. Det säger väl allt?

Cup of Heroes

2009-08-30T10:13:00.002+02:00

För er som är intresserade av slutresultatet kan jag hänvisa till längst ner av inlägget. Jag har mycket att berätta om vägen dit, och tar det i ordning. Det är ett mycket långt inlägg jag har försökt korta ner, men om du inte orkar läsa allt, så kika bilden.

För några månader sedan, långt innan jag var här registrerade sig Blouberg för Cup of Heroes. Alla community registrerar 30 personer, sju killar samt sju tjejer under 16 år, coacher samt koordinatorer under 26 år samt två föräldrar. Detta är för att man i god tid ska förbereda sig, få deltagarna att ta ansvar och lära sig planera etc. När jag kom hit (nästan 4 veckor sedan, tiden går fort) så hade man inte någon större koll på vilka som var registrerade och definitivt inte börjat göra något. Men efter Workshopen i Polokwane, 8-9 augusti (3 veckor sedan) så började man inse att det var dags att göra något. Plus att jag försökte trycka på lite.

Det bestämdes dagar för de olika sporterna, som man här trodde var fotboll för killar, netball för tjejer och mixad volleyboll, medan jag dagligen försökt visa dem och tala om att var fel. Men de ville inte lyssna på mig. Lika så var det gällande ”Out the field”, man skulle ha vissa projekt att presentera från communityt. Dagarna gick och träningarna lika så, det varierade från tre av spelarna och ingen av coacherna till ett tjugotal.

För att inte lägga allt för mycket tid på förberedelserna så blev jag informerad om att allt var fixat och klart gällande, transport, kläder, mat, presentationer, deltagarna mm. Men i torsdags kväll säger de till mig, DU måste gå till kommunkontoret (i Bochum, är bara där fredagar för att gå till Helen Franz) i morgon och sända fax för transporter och prata med Mr Ledwaba så att de betalar för catering och vem som ska göra det. Vad gör man inte… lite omplanering av min lediga förmiddag (som egentligen skulle ha ägnats åt att tvätta mina kläder), vid fyra fick jag i alla fall bekräftat avgångstiden med chaufförerna. Nu är allt klart för i morgon, härligt tänkte jag, men så fel man kan ha. Runt sextiden, får jag nästa överraskning på telefonen, ”kläderna är på kommunkontorer, vi hinner inte hämta dem till morgonen, vad ska vi göra?” Så vad gör man inte… jag var ju nära, väntade på morbror Elias för att få skjuts hem, så frågar hans fru om vi kan åka dit. Självklart, och som hon säger, ”du är ju en del av vår familj nu, dina problem är våra problem”.

5.40: Vill gå ut, samlingen är 5.45, men Mama hindrar mig och säger att jag inte får stå där ensam. Så står innan för grinden och väntar tills jag ser att någon kommer till idrottsanläggningen.
5.47: Tror att första personen anländer, går ut, men möter någon på väg hem från krogen. Står ändå där och väntar själv, ingen idé att gå tillbaka, jag är ju sen! Ringer Harry och frågar om de ändrat tiden utan att meddela mig, nej nej, bara vänta du vi är på väg.
5.55: Första två barnen kommer. Sakta men säkert kommer fler och fler, men ingen transport.
6.15 :Harry har kommit och alla (?) är här, även en av taxibilarna, så vi hoppar in. Vi får veta att den andra bilen hämtat maten och var vid den andra upplockningsplatsen.
6.23: Men då vi ska åka kommer några på att de glömt sina Birth Certification, så vi åker runt halva stället här och hämtar dem. Under tiden möter vi även två av spelarna som kommer springandes på väg tillsamlingen.
6.43: Möter upp de andra och omplacerar oss i bilarna så att vi kör lagligt. Inga problem, det är flera som skulle ha varit med som droppat av under vägen, och vi hade 30 platser.
6.52: Vi ger oss av, taxin gungar fram, musiken dånar och folket börjar vakna till liv.
9-tiden: Vi kommer till Venda, regionen där vi ska vara, landskapet runt i kring är totalt förändrat, grönt över allt. Det är Sydafrikas mest kända fruktområde, mest ser vi banan- och mangoträd.

Vid tio anländer vi i Tshimbindini, en timma för sent, så programmet för dagen är redan här sprucket. När Harry och coacherna får se spelschemat blir de lite förvånade, det är fotboll för killar och tjejer var för sig, samt mixat, och mixad volleyboll och mixad netball. Jag kunde inte göra annat mer än säga vad var det jag sa, och de skämdes väldigt mycket över att de inte lyssnat på vad jag informerat om. Men vi var här och skulle göra det bästa ändå.

Efter en öppningsceremoni var det dags att presentera sitt tilldelade land, vi hade Italien. Och som tidigare skrivits så hade man inte lyssnat så mycket om vad som förväntades. Fast å andra sidan var det ingen av de andra som heller lagt ner så stor möda på detta moment.

Så är det dags att börja spela, vår första match är killarna som ska spela fotboll, 7-manna, men vi är bara sex spelare på grund av att en droppat av sent på fredagen. Motståndet är Thomo, pojkarna där var stora och alla hade fotbollsskor medan våra såg ut som dvärgar och spelade barfota. Det blev dagens första förlust. Sedan såg jag inte mycket mer av matcherna, jag fick sköta resultattabellen. Man fick 3 poäng för vinst, 0 poäng vid förlust och 1 poäng för oavgjort, som vanligt, men ett av lagen i varje match fick även 1 poäng för Fair Play.

Dagen och matcherna gick, spenderade mest tiden i ”sekretariatet” tillsammans med Leonie, den holländska SCORE volontären i Tshimbindini, Nkosana, vår provins koordinator samt fler i den lokala organisationen. Vid halv två tog vi break för lunch, det flöt på bra, Paulina, en av föräldrarna som var med oss jobbar som kokerska på vår High School och hade lagat kanon mat till oss. Det som också skedde under lunchen var att alla spelarna skulle matchas med dem som var registrerade, Blouberg fick 5 av 30 möjliga poäng, jag var inte förvånad, tyvärr.

Mätta och glada smet jag och Leonie i väg så att hon kunde visa sitt hem och sin familj. Hon hade berättat att det kanske var lite för bra där hon bodde, och det får jag hålla med om. Hon bodde ju i ett palats, bubbelbad, spoltoalett, tvättmaskin, tre bilar… Så hon är lite avundsjuk på hur jag bor, och när jag såg detta kände jag mig extra glad över mitt ställe.

Tillbaka på idrottsanläggningen tar jag mig en kik på de övriga presentationerna, skulle vara typ posters eller hantverk från sin kultur, om Fair Play, om community projekt. Åter igen inte förvånad över hur vi presterar. Fast domarna var inte så nöjda med någons utställning.

Så är alla sport klar, och sista momentet kvar, att presentera sin kultur. Här lever verkligen barnen i Blouberg upp till vad de kan, sång, trummor och dans, så mycket bättre än vad jag sett dem när de övat, och vilka tjusiga dräkter!

Jag som suttit med alla sportsresultaten från dagen kunde utan att veta de andra konstatera att vinnaren skulle bli Mohodi eller Thomo, väldigt överlägset. Och det visade sig att även med ”Out the field” var de två dominerande.
1. Thomo
2. Mohodi
3. Tshimbindini
4. Blouberg
Det som är intressant är att SCORE arbetat i de två communitiesen under mycket lång tid, medan man i Tshimbindini och Blouberg är relativt nya. Så förhoppningsvis om några år kan även vi vara med och tampas. För saken är den att vi inte kan klandra våra spelare, trots förlust i ca 10 av 14 matcher de är duktiga idrottare, men vårt problem är organisationen bakom. Nästa år kommer Cup of Heroes gå av stapeln i maj-juni och finalspel under VM-slutspelet, så jag får uppleva detta igen, vägen dit börjar redan nu…

18.30: Vi lämnar nu Tshimbindini, dock inga sura miner, musiken på och resan hem börjar.
18.31: Ringer syster Olivia och säger att vi är på väg, hon säger att hon ska koka pasta så att det finns när jag kommer hem, men säger att det inte behövs för vi måste äta på vägen, gillar ändå hennes vänlighet.
18.45: Letar efter någonstans att äta, där alla kan ha råd och gillar det. Efter fem varv med taxin runt shoppingcentret blir det KFC, som var det första vi såg…
19.57: Nu ger vi oss av på riktigt och stämningen i taxin stiger.
21.00: Folk börjar bli trötta och ljudnivån sjunker.
22.00: Vi närmar oss hem och plötsligt vaknar alla till, skrattar och sjunger för fullt sista biten.
22.22: Nkosana ringer för att se så att vi kommit hem, inte hemma än, men kändes väldigt bra att ”chefen” kollar så att allt gått bra, en trygghet som gör en glad.
23.03: Hemma, även här blir jag väldigt glad, Mama är uppe och väntar på mig.

Somnar sedan gott, efter 17 timmars arbete var nattens sömn underbar, fram till klockan sex då jag fick sms av Nkosana om att vi skulle vila i dag och gärna i morgon också, hahah :) Mängder av nya erfarenheter att ta med sig efter en lyckad dag, och som jag skrev, arbetet för nästa års Cup of Heroes har börjat, trots Nkosanas ord om ledighet, men i och med allt jag skriver ner reflekterar jag ju över vad som hänt, vad vi lärt oss och hur vi kan förbättra.

Thomo – grattis!
Blouberg – vi kommer igen!

This is Africa

2009-08-27T13:14:00.002+02:00

Mamma tycker jag ska skriva varje dag, men jag har inte riktigt tid med det. Dagarna går så fort, och mer och börjar bli vardag. Allt är inte längre nytt och exotiskt för mig, även om jag fortfarande dagligen får nya lärdomar om livet här. Men delar i dag med mig av lite tankar från min nya vardag.

Har nu blivit riktigt rädd för första gången i Sydafrika. I dag bär jag cyklade hem från Matjeketlane blev jag omkörd av Trafic police. Jag cyklade på fel sida enligt lag, men ”rätt sida” enligt vad jag blivit rekommenderad, alltså så att jag möter bilarna på min sida. Polisen kallade på mig, pekade på cykeln och sedan bakåt, men jag trodde han menade att jag skulle lägga upp den på pick-upen. Min puls var riktigt hög där, fast hade svårt att tro att det var sant, och det var det inte heller. De ville bara att jag skulle akta den från vägen så att vi kunde prata, och som vanligt så frågar man efter mitt nummer och om vi kan ses…

När jag bodde i Norge denna vår hade jag en granne som spelade musik eller hade TVn på väldigt högt dygnet runt. Här påminner det lite om det ibland, det är någon av grannarna som spelar Keyboard på tok för högt och för mycket för att det ska vara uppskattat. Dock är det inte bara jag som störs, Mama och Olivia blir tossiga! Så nu spelar han inte längre på kvällarna (men nu!).

Istället för att vakna av musik på nätterna är det oftast tuppen, hundarna eller åsnorna som pratar livligt. De brukar börja vid 5-6 tiden, för då börjar folk gå upp och arbeta i trädgården eller huset eftersom det inte är så varmt då. Inte gör det mig något att gå upp tidigt, men har börjat med vanan att ligga kvar och gotta mig, för det är så kallt på morgonen!

För er som känner mig väl så vet ni att jag gärna är ute i solen, så fort chansen till sol finns så ska vi äta ute, sola etc. Men nu börjar jag vänja mig vid värmen här och uppskattar väldigt mycket att när jag kommer hem från skolan gå in samt söker mig oftare och oftare till skuggiga platser. Då ska jag komma ihåg att det bara är vinter här än så länge. Fast det är inte det att det är för varmt, jag gillar värmen, men det är skönt att kunna gå ifrån den för en stund.

Ingen har väl missat att Caster Semenya tog VM guld på 800m för kvinnor? Några dagar efter det hände, då började familjen inse vad som hade skett. När det visades på nyheterna samma dag var det ingen större uppståndelse i familjen, men senare, när hon visas skruvas volymen upp och Mama berättar om vart hon kommer ifrån, varje dag, för det är alltid något om Caster nu. Dock är det mesta ju angående hennes kön, kvinna eller man? Personligen så tycker jag verkligen det ser ut som en man, rör sig som en man, kroppsbyggnaden är inte speciellt kvinnlig, och rösten… Men jag håller ändå med Sydafrikanerna som ”protesterar”, låt henne vara, från födelsen har hon varit en tjej och nu vuxit upp till en kvinna. Lite roligt i det hela är också att syster Oliva tror att om jag tränar bänkpress med grannpojken så kommer jag börja prata som Caster.

Apropå träning då, grannpojken kommer här och kör bänkpress. Han använder sig av en stång med två cementhinkar. Så för min del går det inte så bra, det är på tok för tungt. Men han håller i och jag gör små små rörelse, för innan jag åker här ifrån så ska jag göra en helt själv (det är målet). Annars har det inte varit mycket träning för min del, men höften känns okej, så får sakta men säkert börja få lite kondition igen, löpning på söndags morgnarna är vad som i dagsläget hinns med.

Måste också berätta om Mama när hennes favorit lag Chifs eller landslaget spelar, då går hon i gång. Sjunger, gapar till när något galet sker eller jublar när det blir mål. Också brukar hon berätta om hur hon ska måla sig och stötta under fotbolls-VM.

På lördag är det alltså Cup of Heroes som gäller. Är väldigt spänd. För det första hur vi ska ta oss dig, det är inte klart ännu, men det ordnar sig. Vad som händer med någon from av mat är inte heller ordning på. Dock tror jag att alla spelare och ledare nu vet om att det är denna lördag. Så att säga, this is Africa.

Frågor

2009-08-23T10:14:00.005+02:00

Har fått lite frågor om livet här, på mail, telefon och sms. Kanske är fler som undrar över samma saker… Det är bara två, så kom gärna med flera!

Hur är maten?
Toppen. Men jag antar att ni vill veta lite mer. Frukosten innebär för mig oftast Wetabix med mjölk (blir som gröt) och frukt samt en kopp te, ungefär som hemma. Lunchen påminner om när jag var i Norge, det blir smörgåspacke, dock är brödet av rostebrödstyp. Middagen är ju den riktiga måltiden, Mamas systrar och bröder har sagt till henne att hon inte får ge mig Pap mer än tre dagar i veckan, därav kokar hon pasta nästan varje dag istället. För er som inte känner till Pap så är det majsmjöl som kokas till en gröt, ser ut som potatismos, men är fast och smakar absolut ingenting. Till serveras oftast kyckling-, kött- eller böngryta, och det smakar riktigt gott. Ibland äter vi något som kallas Samp, vilket är typ som ris fast större.

På söndagar lagar jag och Oliva maten, vet inte vad måltiden kallas, men det är många små sallader och tillbehör. En av sakerna är Chakalaka vilket är min favorit, det är lök, morot, paprika och bönor med en het krydda kallad Ragah (visserligen från Indien?).

Mellan måltiderna äts det frukt, mest apelsiner och äpplen. Men när vintern kommer blir det säsong för massa mer exotiska nyheter för min del som jag i dagsläget bara sett träden till. Hemma äter jag sällen apelsiner för att det inte är värt mödan att skala, men här är det skillnad vill jag lova, mycket godare och 2-3 stycken brukar det bli om dagen!

Om jag blir mätt här då? Jo tack, portionerna är ofta stora, och jag måste alltid ta två gånger. Mama säger att när jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag att vara fet så ingen känner igen mig…

Har du några kompisar?
Ja visst, det tycker jag allt. Först och främst är det ju min syster i familjen. Känns som om hon tycker om att ha någon tjej i sin ålder här i kring. För så är det, det är få personer mellan 20 och 30 här, de vill till större ställen, så som Pretoria och Johannesburg, antingen för att plugga eller för att jobba, huvudsyftet är bort härifrån för att det är en så öde plats. Men i alla fall, jag och Oliva är goda vänner, här om dagen satt vi och läste Cosmopolitan och hade riktigt "girlstalk" om allt från kläder till vältränade killar i tidningen.

Vältränade killar då, jo visst, dem kryllar det av. Men vi lämnar deras utseende där. De flesta vännerna i min ålder jag har är runt i kring är ändå killar. De är mycket mer pratsamma än de tjejer jag mött, öppna och vill gärna dela med sig av sina åsikter om allt mellan himmel och jord, alltså väldigt lätta att lära känna.

Sedan är det ju så, jag är en vit tjej. Jag är den enda vita personen, har knappt sett någon färgad, utan de flesta är svarta. Även om det inte sker här där jag bor, så i stan eller så är det många som kommer fram och frågar efter telefonnummer och vill ses. Visst blir de lite besvikna när jag inte är intresserad, men accepterar ändå situationen och är fortsatt vänliga.
Pinsamt nog är det lite svårt för mig att komma ihåg alla jag mött och träffat, möter så mycket människor. Men de jag känner bäst är ändå de i Sports Committeen, mest killar, men vi är goda vänner :)

Veckan som gått

2009-08-23T10:05:00.003+02:00

Senaste dagarna har varit mycket intensiva. Men här kommer en liten rapport från livet i Blouberg.

Som jag uppdaterade via Twitter i onsdags, som SCORE volontär är det viktigt att man är flexibel. Det var något vi pratade om under förberedelserna. Och precis så var det. Jag kommer till skolan, ska starta 10.40, men får veta att 11.00 stänger skolan den dagen för att lärarna ska upp utbildning om HIV/AIDS och Malaria. Jaha, inget som jag kunde göra åt det mer än cykla hem igen. Hela dagen fri, så underbart, men vad gör man här när man redan gjort all planering och rapportering? Jo, ringde en vän som inte jobbade och bad om lite hjälp. Vi vandrade upp i bergen här bakom husen och ritade en karta över stället jag rör mig i. Plus att man kunde sitta där och se på den fantastiska utsikten och prata skit i några timmar. Toppen dag!

Som tur var för mig så på torsdagen var det vanlig skola, men flexibiliteten är fortfarande viktig. Är en lärare frånvarande så saknas det en lärare, att kalla in en vikare är inget man gör, inte ens när läraren ligger på sjukhus i en månad. Men för att inte mina lektioner skulle bli allt för lidande hade jag två klasser åt gången, en dubbelt så stor grupp, Matjeketlane är en liten skola, men det var ändå omkring 80 barn istället för 40. Men det var det värt, det underlättar väldigt mycket när någon (läraren) är närvarande och kan hjälpa till med översättning, för barnen är inte alltid med på engelskan, inte hade väl jag heller förstått språket helt när jag gick i fjärde klass?

På eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal från SCORE kontoret, team managern för Sydafrika Thandeka, bara för att kolla läget. Kändes bra och jag rapporterade om mitt liv här. Hon tyckte det lät bra och tror jag blir kvar här längre än ett år, vilket även Xolani (han som körde när jag blev utplacerad) hade sagt på kontoret där. Det bästa var ändå att jag inte har något att klaga på från livet här, men ändå tråkigt att höra att vissa andra volontärer inte alls har det bra och de letar efter nya familjer för dem.

Fredagen innebar Helen Franz och även då var det mycket gå runt och titta och bekanta mig. Några tjejer visade mig allt vad det brukade göra och hur det bodde, inte bara sportande. Nyttigt att se och det är verkligen härliga vänner. De sa även att de gärna ville ha fler vänner från Sverige, så vill du prata med en Sydafrikansk tjej är det bara att höra av sig! Nästa vecka blir det att arrangera lite lekar med dem, ska bli spännande att se hur det funkar, det är önskvärt, men det är mycket jag måste ha i baktanke när jag planerar, tur jag har hela måndagen för planering!

I går, lördag, 7 på morgonen gick bussen till Indermark. Jag var medbjuden dit för Love Life games. Love Life är en annan NGO (Non-government Organisation) som också arbetar här, deras område är att hindra spridningen av HIV/ADIS. Så de ”games” som ingick i gårdagens tävlingar var fotboll, basket, netball, volleyball, dans, drama och tal. Hela dagen var väldigt lärorik för mig. Som ni vet är jag en väldigt organiserad och planerande människa, i går var det totalt tvärt om. Men alla var glada och nöjda ändå. Jag kunde inte göra någonting mer än bara sitta och vänta och se på medan de andra inte gjorde någonting för att det skulle starta, exempelvis så visste de inte hur stor volleybollplanen skulle vara, visserligen kunde jag ringa Line och fråga, men sen då, det tog några timmar innan den var uppritad ändå. Sedan vart jag visst jury för dans, drama och tal, lätt när de pratade Sepedi, eller inte, men inte var det någon som klagade över det. Inte heller klagade någon över att vi var två av tre i juryn från samma community. Och all väntan mellan aktiviteterna, folk dansade och skrattade hela tiden, så väl deltagare som arrangörer. Det jag skrivit är bara lite av det jag upplevde, så mycket mer det var och när jag vid sjutiden på kvällen som hem var jag full av nya intryck och lärdomar som jag verkligen kommer att ha nytta av, tack Love Life!

Lite tankar kring skolan och barnen

2009-08-18T20:25:00.004+02:00

Tänkte dela med mig av lite tankar så här på tisdags kväll…

Det var länge sedan jag var 10-14 år, si så där 10 år sedan! Jag börjar verkligen bli gammal nu, speciellt när jag inte minns hur det var att vara i den åldern. Fast det är klart, kan inte jämföra allt som jag upplever kring barnens beteende till hur jag var. Jag är uppvuxen i en helt annan kultur, men andra normer och lagar i samhället…

I samband med mina lektioner i skolorna får jag verkligen möta barnen i den miljön där de fostras. Och det väcker många tankar. Med risk för att detta inlägg kan bli lite kritiskt så vill jag ändå berätta om några av de saker som verkligen fått mig att tänka till kring skillnaderna mellan deras [den sydafrikanska] och vår [den svenska] vardagen…

Man pratar i Sverige om "dagens ungdom", en grupp som uppför sig sämre och sämre, utan respekt mot lärare, samhälle eller varandra. Här ser jag en annan sida av detta. Gällande respekten mot lärare är jag fascinerad över vilken pli det har på barnen när det gäller fjäsk, barnen springer ärenden åt lärarna hela tiden, hämtar vatten, lämnar papper, till och med köper snacks! Och även om barnen har lärt sig hur man svarar läraren i kör (oftast precis det svar som läraren vill ha utan att ifrågasätta) så tycker jag ändå att bristen på respekt inns där när det gäller att lyssna till en lärares instruktioner.

Och vad det gäller respekten emot varandra, i klassen och mellan kompisar så blir jag inte riktigt klok, men jag tycker barnen är väldigt ohyfsade och taskiga. De slåss och sparkar varandra om någon står fel och skrattar om någon säger fel på en fråga. Kanske är så även i Sverige, jag minns inte eller så ändras det, eller är det bara jag som är fel i deras vardag?

Så en regel på mina lektioner är i alla fall att man inte slåss, sparkas eller puttas. Accepteras utan protester, antingen för att de inte förstår vad det svarar ja på eller för att det lärt sig att svara ja när läraren frågar? Fast förhoppningsvis för att det tycker jag har rätt, och det följer regeln relativt bra. Men i dag var det något som verkligen gjorde att jag kände mig obekväm. Barnen försökte med en samarbetsövning, och ibland är det inte alltid lätt med språket, jag pratar ju engelska, och när några av barnen inte förstod då piskade läraren dem med en pinne. Inte hårt, men principen är där. Även han hade varit med och hört reglerna. Jag blev helt ställd och bara såg mellan fingrarna. Ingen av barnen reagerade heller, det var väl inget konstigt för dem och är så de fostras. I efterhand har jag kunnat konstatera att detta verkligen var en kulturkrock. Det är accepterat här och jag måste bara finna mig in i det som gäller här. Så oavsett hur fel jag tyckte det var som läraren gjorde, så agerade jag nog rätt som inte agerade… Eller några andra tips?

Har även nämnt det lite tidigare i inlägget, men måste också poängtera vad det gäller hur man svarar läraren. Jag har verkligen fått intrycket att man svarar det som läraren vill. Visserligen vet jag att man i Afrika gör så, det tillhör deras kultur att man säger ja även om man menar nej. Komplicerat? Svar ja! Men det som gör mig mest fundersam är i hur stor utsträckning man faktiskt får fråga om man inte förstår? Jag har diskuterat detta lite med mina vänner här i kring, de säger att det är tillåtet att barnen undrar. Så när jag förklarar något, alla säger att det förstår och ingen har några frågor, men ändå står de som fågelholkar utan att göra något.

Mycket nytt och annorlunda för mig, detta var lite jag har att dela med mig av :)

Första besöket på Helen Franz

2009-08-15T09:17:00.004+02:00

I går var det en fantastisk dag. Börjar från början. Dock var morgonen inte lika härlig, vaknar som vanligt av tuppen runt 6 tiden och hör hur mycket det blåser ute, vill inte gå upp, så ligger kvar fram till halv 8 tiden… Frukost och taxi till Bochum.

Där blir det ett möte med Mr Ledwaba, han jobbar med sport (samt konst och kultur) på kommunkontoret. Blir lite klokare på hur strukturer är här i kring och de olika föreningar/organisationer som arbetar här. Vidare så finns möjligheten att använda Internet där, de enda stället, det tar ca 15 min att logga in på bloggen, men fick uppdaterat i går i alla fall. Och gör det idag igen, för datanörd som jag är har jag skaffat mig mobilt bredband, väldigt smidigt måste jag säga. Men som skrevs sist är mina dagar rätt fullbokade så det blir inte mycket tid här.

Tillbaka till i går, på eftermiddagen var jag på Helen Franz, en skola med funktionshindrade barn som jag kommer att vara på varje fredags eftermiddag. Det kommer att bli veckans high light. Ska börja med att förtydliga att de som går där i huvudsak bara har kroppsliga funktionshinder, väldigt få med mentala påverkningar (de är på en annan skola). Vissa gånger går diagnoserna ihop, och det finns de med funktionshinder både på synligt och osynligt.

Men det första som händer där är att jag blir erbjuden ett jobb som sjukgymnast. Jag presenterar mig kort med min bakgrund och vem jag är för Sports koordinatorn, Mr Kgomo, och med en gång frågar han om jag inte vill arbeta där på riktigt. Visst visst tänker jag. Vi pratar lite mer om vilken tillgång barnen har till sjukgymnastik, skrämmande nog är det 350 barn och INGEN sjukgymnast där. Phu, men det ligger ju alldeles intill sjukhuset, så visst kommer de ibland, nej nej, inte ens sjukgymnasterna där vill komma dit och jobba. Mr Kgomo presenterar mig även för rektorn som även han blir helt till sig. Men jag förklarar snällt och fint att jag detta år kommer att vara här som SCORE volontär, dock går mycket av sjukgymnastiken och sport hand i hand, så självklart ska de utnyttja mina kunskaper när jag är där. Men man ska aldrig stänga en dörr för framtiden… (mamma, var lugn, det är smickrande, men än så länge är jag inne på att plugga mer).

Så blir det då dags att se sig om i skolan. Barnen har lunch och när jag kommer in i matsalen blir jag först väldigt positivt överraskad, massa rullstolar, men när jag sedan ser att alla har samma, one size fit all känns det lite skrämmande igen. Tänker tillbaka på alla hjälpmedel den lilla killen hade som jag arbetade för och jämför vilka enorma resurser som finns i Sverige i förhållande till här.

Men huvudsaken är att barnen är glad och trivs. Och det tror jag verkligen att de gör där. De bor där på hostel tillsammans. Varje eftermiddag när skolan slutat idrottar det. Fotboll var den största aktiviteten när jag var där, sådan glädje på planen, och vilka duktiga spelare, seriöst tror jag att jag hade haft problem att möta vissa av dem. Speciellt de med kryckor, eftersom de fick använda dem som extra ben, fintade och sköt med dem! I går var det även dans där, deras taktkänsla var imponerande och de som satt i rullstolar var spännande att se hur de svängde runt. Vidare brukar de spela netbal och ha friidrott, men spelarna var i går i väg på uttagning till collage, så det får jag kika på nästa vecka.

På Helen Franz har man en stor fotbollsplan, men som nu är igenväxt, måste bli ändring på, tyvärr inget som prioriterats från kommunen. Man har en inomhushall (!), dock var den nu utlånad i några veckor för skolboksinventering. Det fanns ett pingisbord, men som nu gått sönder. Tidigare hade man även speciella rullstolar för att spela basket, men det är en tuff sport och de har blivit förstörda. Man har en stor bassäng, dock har det inte varit vatten där på 5-6 år på grund av kostnaderna. Trots vissa brister var jag mycket positivt överraskad till hur mycket idrott det faktiskt sysslande med där, i jämförelse med de andra skolorna jag varit på var detta så mycket mer. Men ändå finns det mycket för mig att vara med och jobba kring…

Avslutningsvis, en tjej kom fram till mig, kollade länge och frågade fundersamt om mina ögon, varför är de blå? Jag förklarade att det var mina gener, att de flesta i mitt land hade blå ögon, vit hud och ljust hår. Hon hade svårt att förstå det, och undrade om det verkligen var äkta och inga linser... Det var verkligen något som berörde mig (som mycket annat också), och jag möter hela tiden saker som är så själklara för mig som för andra är så obegripliga.

Veckan som gatt

2009-08-14T11:36:00.004+02:00

Söndag 9 augusti, Women’s day
Helgen har spenderats i Polokwane/Pietersburg, provins huvudstaden i Limpopo tillsammans med Sports committee representanter från 10 communities där SCORE arbetar och 5 volontärer. De 5 volontärerna är från SCORE, team Limpopo, det är jag, Kjell-Kristian och Benedikt från Norge, Annety från Zambia och Leonie från Holland. Vi hade en work-shop som i huvudsak fokuserade på att communities bytte erfarenheter och vi pratade om Cup of Heroes, (mer om Cup of Heroes senare), inte så mycket mer att säga om resten heller.

Men i dag är det Women’s day här i Sydafrika, en dag som firats sedan 1956, kort sagt är det till minne av då kvinnorna fick politiska rättigheter. Så kvinnorna ska alltså visa vad det går för denna dag. Eftersom vi var på work-shop kunde vi inte delta i några marscher i staden, men däremot fick vi kvinnor anordna ett framträdande. Vi hade vårt eget tåg, spelade en pjäs och Olga höll ett tal;

What life could have been without women? Image what life could have been without women. Your mother can beat you, but you will go back to her. No matter how angry she is, she carried you from babyhood up to know.

She stands beside you under all circumstances.

Women are the beauty of the world.
Women are the flower of the ground.
Women are the plant that can produce seed.
Women are the beauty queen of the land.

Years ago they fight for us as we are women’s next generation. They fight for their right. They said men are equal to women. Some of them died because of they wanted freedom.

And today we are celebrating women’s day and we saying Wathintha bafazi, Wathintha inbokoto, you beat the women, you beat the rock.

Måste också berätta om hur glad jag blev i går kväll. Värdfamiljen här visste var jag var och hur länge jag skulle vara borta. Men så ringer min telefon, det är Olivia, min syster som bara ville kolla att allt var okej och hälsa från Mama. Det kändes så bra, de verkligen bryr sig om mig och tar så väl hand om mig – snacka om att bli en del av deras familj med en gång!

Torsdag 13 augusti
Okej, denna vecka har jag verkligen börjat göra något på riktigt, men vi börjar med måndag, det var helgdag har på grund av gårdagens firande. Tillsammans med fyra barn från husen bredvid begav jag mig upp i det lilla närmaste berget, owoooow vilken utsikt, så vackert! Ner från berget på andra sidan där vi kom till några hus, bland annat där ”Chiefen” bodde, han är nu död och man väntar på att ny ska annonseras, vilket blir den 19 september, som jag är inbjuden till. I alla fall, helt plötsligt var det 13 kids och jag, begränsade kommunikations möjligheter, men vi har trevligt tillsammans. Och jag längtar verkligen till att ge mig av till de större bergen, det sägs att det bor människor där och kan finnas elefanter!

Onsdag och torsdag har jag varit på skolor och arbetat. Oj oj oj, säger jag. Det var 100 ungar, de var 50 i varje klass och ingen lärare som dök upp. Men med ett leende och mycket kroppsspråk fungerar det mesta, och vi lyckades köra stafetter. Vidare har det varit varierande deltagande från lärarna, trots att det är överenskommet. Alla klasser är inte så stora, och oftast har jag bara en åt gången, tack och lov. Ni kan säkerligen föreställa mig i mitten av en cirkel med barn från 7-14 år iklädda skoluniformer, detta är verkligen en utmaning, och jag gillar det!

Sedan har vi ju Sport committeen här, vi kan ju säga att det inte är så organiserat och en stark person som drar åt ett håll medan några andra går åt andra håll... Hitils har jag inte heller träffat alla eftersom det är lite dålig uppslutning på deras möten. Men förhoppningsvis har jag lite att bidra med här, hade varit spännande att kunna få detta till en stark och samarbetande grupp, det är mitt personliga mål. Men nu måste allt fokus vara på Cup of Heroes.

Cup of Heroes är en turnering som anordnas av SCORE varje år. Communiteis får möjlighet att anmäla ett lag, spelarna är under 16 och ledare under 26. Det sport i from av fotboll, netball och volleyboll, men man kan även få poäng i from av Fair play, presentation av sin kultur, presentation av ett annat land (Blouberg har Italien) samt presentation av ett projekt som pågår i communityt. Lite invecklat, till det kommer då det där med att personer som ska vara med inte kommer till träningar… Den 29 augusti kommer förhoppningsvis att åka till ett community i Venda för gruppspel, när vi då vunnit där (man måste tro på sitt lag, även om hjärnan säger något annat nu) så väntar finalsspel i Pretoria med lag från hela Sydafrika i slutet av september.

Annars flyter livet på här, känns som om jag arbetar 24/7… allt jag gör är ju faktiskt jobb, sitta och prata med folk, lära mig språket, äta maten härifrån. Och mitt rum har allt, det är mitt kontor, mitt sovrum, bollförråd, cykelparkering, badrum mm :)

Nä, men seriöst så min vecka kommer ungefär att se ut så här;
Måndag: pappersarbete (nästan för mycket sånt som ska göras) och tid för möten eller engångsgrejer.
Tisdag: Makgoklo 8-14, har sport och lekar med klass 4-7.
Onsdag: Sesalong 10-14, har sport och lekar med klass 4-7.
Torsdag: Matjeketlane 8-14, har sport och lekar med klass 1-7.
Fredag: Helen Franz, är en skola med funktionshindrade barn som jag kommer att vara på under eftermiddagen
Lördag och söndag: lite blandat, träningar och matcher som ska ses, senare blir det några turneringar som ska anordnas, och även möjlighet till lite utflykter
Tillbringar eftermiddagarna, ca 16-19 på idrottsanläggningen, i dagsläget är det mycket runt Cup of Heroes, träningar varje dag i de olika grenarna. Men vad det blir längre fram återstår att se, minglar och hör mig för vad barnen och ungdomarna är intresserade av för sporter och hur vi kan strukturera lite…
Någon gång fram över kommer även Sport for all att introduceras här, förmodligen på lördags förmiddagarna. Man tar med sig bollar och låter dem spela och ha kul. Egentligen är det som de har det varje dag, men så jag ska få lite mer pappersarbete att göra så ska jag se till att ha lite mer ordning under några timmar och ta med den utrustningen jag har.

Apropå pappersarbetet, det är en hel del formulären som ska fyllas i och vi driver en del med hur mycket sådant vi har och att vi istället borde lägga kraften på annat… Det har lite att göra med hur det presenterades för oss. Exempelvis hade vi under Specific orientation en timmas genomgång på hur man ska redovisa kvitton, inte använda tandkräm… Det kändes som att vi var tillbaka på dagis då. Men mycket av pappersarbetet är viktigt för att visa att vi faktiskt gör något och vad det leder till, det finns ju en del (bla NIF och Jacobs found) som spenderar en hel del pengar på organisationen och ger mig som volontär möjligheten att vara med att Chaning life through sports and building stronger communities.

Bjuder aven pa en bild med mitt hus, insidan kommer en annan gang nar jag har stadat :)